Varför är alla tjejer vänster? Den frågan ställer Sakina Madon i
Expressen i dag. Hon skriver: "Att kvinnor föredrar rött framför blått bekräftas inte minst av opinionsmätningar. Just unga kvinnor, mellan 18 och 29 år, utmärker sig särskilt. Bland dessa sympatiserar i genomsnitt 28 procent med de borgerliga partierna, medan oppositionen lockar hela 70 procent i sommarens mätningar (Sifo)."
Den konservativa debattören Elise Claeson tror att förklaringen är att borgerligheten har fastnat i ekonomismens siffertrixande, där människan reduceras till skatteunderlag och arbetskraftsutbud. Claeson påpekar också att kvinnor, under graviditet och småbarnsår, är mer beroende av samhällets skydd och stöd. Hon menar även att kvinnor också är beredda att ge andra utsatta stöd och skydd. Claeson säger: "Därför röstar kvinnor på partier som förstår och pratar om solidaritet, ansvar, rättvisa, omsorg, trygghet, vård. Men sådant behöver inte vara vänster. Kvinnor i andra länder röstar i större utsträckning på borgerliga kandidater."
Jag tror att det handlar om att vänstern i Sverige har tagit monopol på vissa begrepp; just de begrepp Claeson här nämner: solidaritet, ansvar, rättvisa, omsorg, trygghet, vård." Det rör sig inte om vad kvinnor är beredda att ge; det handlar om vad kvinnor tror att de ger. Genom att rösta på socialistiska partier tror dessa kvinnor att de gör en insats för rättvisan i samhället. Att t e x ensamma mammor var 90-talets förlorare (DN 010207) har de inte tagit till sig. Att när skatterna höjs blir det fler som behöver bidrag har de tydligen inte tagit notis av. Politisk propaganda på elitnivå genom decennier har skapat en falsk bild av hur saker egentligen förhåller sig. För mig är det ett enkelt val; vill jag ha ett bidragssamhälle eller vill jag leva i ett samhälle där folk får växa och utvecklas? Missvisande och framgångsrik sossepropaganda genom decennier har tyvärr gått in i blodet på folk.
Sonja Schwarzenberger, chefsredaktör på den feministiska tidskriften Bang, säger: "... att vänstern, likt feminismen, ser att kvinnor underordnas män. Kvinnor som kollektiv har visat sig missgynnas i ett kapitalistiskt samhälle, och många kvinnor ser dessutom en yrkesmässig framtid inom offentlig sektor." Här tror jag att det fortfarande handlar om att borgerligheten har låtit vänstern få monopol på begreppet feminism genom att borgerliga politiker har behandlat jämställdhetsfrågan styvmoderligt. Att finansministern Anders Borg (m) kallar sig för feminist är ett stort framsteg; han har förstått hur viktig jämställdhetskampen är.
Sakine Madon avslutar sin artikel med: " Men man får inte glömma att det var först på 1980-talet som kvinnor i högre grad än män började sympatisera med vänsterblocket. Fram till dess var skillnaderna mellan män och kvinnor små. Jag vet inte vad som hänt, men märkligt är det. Lika mycket som jag förstår att kvinnor inte längre vill stå vid spisen, lika lite förstår jag varför unga flitiga tjejer vill leva i ett samhälle där deras slit inte tas till vara. Ja, varför är det så tjejer?"
För mig är det också totalt obegripligt!
"BARA I VÄXANDE, FÖRÄNDRING OCH UTVECKLING FINNS PARADOXALT NOG VERKLIG TRYGGHET."
Anne Morrow Lindbergh, f. 1906