Pernilla Ström skriver om den finansiella krisen i en signerat ledare i DN 081010. Hon skriver att alla ekonomiska bubblor är varandra lika, men att de finansiella kriser som följer dem alltid är olyckliga på sitt speciella sätt. Hon påpekar att marknaden inte behöver fler regleringar, snarare färre eller andra mera ändamålsenliga regleringar. Ström skriver: "Det blir inte bättre med ökad statlig kontroll eller statligt ägande: staten och politikerna har varit minst lika goda kålsupare som någonsin Wall Street-bankirerna i vad som nu pågår." Ström skriver också positivt om prestationsbaserade ersättningssystem, såkallade bonusar. Hon menar att ett sådant system är av godo, fast hon samtidigt understryker: "Världen styrs i alltför hög grad av tjänstemän som tar risker med andra människors insatser; de belönar sig frikostigt när kurvorna pekar uppåt, de skickar förlusterna vidare när det går åt pepparn." Hur detta skall undvikas kommenterar hon dock inte.
Hans Bergström skriver en liknande artikel i DN 081009. Bergström påtalar: "I botten ligger att bostadslån har getts hejdlöst till hushåll som inte har råd med dem." Han berättar om tokiga politiska beslut, som togs under de åren Bill Clinton var president. Bergström skriver: "Under Bill Clintons år som president pressades det halvstatliga Fannie Mae och Freddie Mac, som svarat för cirka hälften av alla huslån i USA, att frångå sedvanliga lånekriterier i syfte att hjälpa låginkomsttagare till egna hem." När George Bush blev president år 2000 fortsatte han med den samma ödesdigra ekonomiska politik. Bergström skriver: "... för både administrationerna Clinton och Bush var det ett billigt sätt att vinna politiska poäng. De hjälpte låginkomsttagare till egnahem utan att det kostade statsbudgeten något."
Det finns alltså många bovar i dramat och det finns ofantligt många infallsvinklar på problemet. Låt mig komma med helt andra utsagor och tankar kring detta. Låneboomen är ett faktum åter igen. Den jag har hört mest om är låneboomen på 80-talet, som ledde till den ekonomiska krisen på början av 90-talet med sjunkande villapriser och folk som fick lämna sina hem. Delar av sina skulder tvingades många dock behålla och räntan var extremt hög. Vi köpte hus då. Fick byta bank för det var svårt att få huslån med bara en inkomst, fast vi inte skulle ha något topplån. Jag var hemmafru och vi hade tre barn att försörja. Bankerna var försiktiga och det var bra. Denna försiktighet höll väl i sig fram tills 2005 då SBAB, det statligt ägda bolåneinstitutet, slopade skillnaden mellan bottenlån och topplån. Detta innebar att man kunde låna upp till 95 procent av köpeskillingen, all försiktighet kastades över ända. Detta gjordes samtidigt som bostadspriserna hade ökat lavinartat under flera år; man borde ha förstått att priskalaset snart hade nådd toppen. Känner någon igen det här? Förre statsministern Göran Persson (s) har skrivit en bok om att den som är satt i skuld är inte fri. Vi har haft en finansminister, framlidne Anne Wibble (fp), som förespråkade att människor borde ha minst en årsinkomst på banken. Och vad händer sen? Folk lånar pengar på huset långt över nock; alltså lånar mera än vad huset är värd.
Det jag efterlyser är vårt personliga ansvar. Varför glöms vårt eget personliga ansvar bort i debatten? Att banker löper amok och blir tokiga får så vara. Att politiker tar tokiga och ansvarlösa beslut har hänt förr. Men, vi själva då? Har vi inget eget ansvar? Måste vi låna för mycket pengar bara för att bankerna slänger pengar efter oss? Dyra förbrukslån och skyhöga huslån är inget obligatorium. Man kan välja att spara först och köpa sen. Dåliga tider kommer och går, det gäller att rätta munnen efter matsäcken. Vi får läsa i tidningar om den finansiella världskrisen i termer av virus och många andra konstiga metaforer. Den bästa vaccinationen mot detta omtalade virus är utan tvekan att ta ett eget ansvar för sin egen ekonomi.
Hans Bergström skriver: "Den fråga finanskrisen reser är inte så enkel som om man är för "fri marknad" eller "hård reglering". Marknaden och politiken rymmer båda stora brister i en komplex värld. Det finns ingen "ren marknad", lika lite som det finns någon "ren politik". Marknader arrangeras inom institutionella ramar. Men även reglerande politiker och myndigheter påverkas av särintressen. Regleringsbeslut kan, som nu hänt, lika väl skapa problem som lösa problem. Det är i denna värld av ofullkomliga människor och imperfekta "system" vi tvingas navigera." Många kloka ord. Jag fäster mig speciellt vid orden "vi tvingas navigera". Förutom att vi genom demokratiska val väljer vem som skall "navigera" vårt land, så kanske vi även får fundera på vem som navigerar vårt liv egentligen?! Vem är kapten på din egen skuta? Vem bestämmer om du skall handla på kredit, ta snabba och dyra sms-lån eller köpa för dyr villa?