PHIL BOSMANS DIKT (min översättning)

Här har Emil och jag parkerat i solen.














GOD DAG KÄRA MEDMÄNNISKA

God dag,
kära medmänniska
ta dig tid att vara lycklig.
Du är ett vandrande under
på denna jord.
Du är enastående, speciell,
oersättlig.
Vet du det?
Varför står du inte mållös,
är du inte glad och förbluffad
över dig själv
och över alla andra
omkring dig?
Tycker du det är så vardagligt,
så självklart
att du lever,
att du får leva
för att sjunga och dansa,
för att vara lycklig?
Varför kastar du bort tiden
på en meningslös jakt
efter pengar och ägodelar?
Varför gör du dig en massa sorger
om sakerna från i morgon och övermorgon?
Varför bråkar du, varför har du tråkigt,
drunknar dig i tomma förehavanden
och sover när solen skiner?
Ta dig lugn tid
till att vara lycklig.
Tiden är ingen motorväg
mellan vaggan och graven,
men en plats
att parkera i solen.

Ingen polisanmälan mot bostadsbolagets chefer!

I dagens tidning kan vi läsa "Ingen polisanmälan mot bostadsbolagets chefer". I stället skall personalproblem i organisationen åtgärdas. Man blir bara häpen! Nu hade styrelsen en stor möjlighet att göra allt rätt och så gör de allt fel. De ger alltså en VD som är misstänkt för brott att med konsulthjälp klargöra och åtgärda personella och andra problem i organisationen. Hur hög trovärdighet har då han? Jag skulle bli mycket desillusionerad om mina chefer var misstänkta för brott och att de sen skulle få fortsatt förtroende att driva organisationen vidare. Det finns nog inte ord för hur flera på fastighetsbolaget känner just nu. Jag kan gissa att de känner sig något frustrerade och uppgivna i allt detta. Varför väljer styrelsen att göra som strutsen och sticka huvudet i sanden och låtsas som om ingenting har hänt? Det är definitivt inte trovärdigt! Historien är nog inte slut med detta. Det är nog många skattebetalare som följer utvecklingen med stort intresse. Jag hoppas att någon smart person med makt i frågan agerar snart. Det är aldrig för sent att göra rätt!

Trafikfrågor är viktiga!

I dag har jag tillsammans med Gunnar Swahn (fp), ordförande i Trafiksäkerhetsrådet, varit på hembesök hos en familj som ville diskutera trafiksituationen utanför där de bor. Jag har varit på flera sådana här hembesök under min tid som ordförande i Teknik- och fritidsnämnden. Trafikfrågor engagerar människor i vår kommun och det är bra. Det är roligt och viktigt som politiker att gå på hembesök till kommuninvånare. Roligt för att det alltid är stimulerande att träffa nya människor. Viktigt för att få reda på vad gräsrötterna i kommunen tycker i/om de olika frågor som berör dem. Som politiker måste man ha förmågan och viljan att lägga örat mot "vägen" och lyssna till vad folk vill. Vägen vi diskuterade i dag skall åtgärdas under året och de vi träffade skall få vara vår remissgrupp. "Grannen kommer över strax också", sa mannen i huset när vi kom. Så är det varje gång jag är på hembesök hos någon. Frågorna har dryftats noga i grannskapet innan vi kommer och då vill grannarna oftast vara med under diskussionens gång. Ju flera kommuninvånare vi får träffa på en och samma gång ju bättre är det. Trafikfrågorna är särskilt viktiga för våra mjuka trafikanter och då tänker jag först och främst på våra barn och gamla som vistas gående bland bilar, bussar och lastbilar. Det skall vara tryggt att passera gator med mera i vår kommun.

NORGE FOREVER

"Norge forever" står det på min tröja på en bild på väggen i mitt kök som min konstnärliga svenska väninna ritade till mig på min 30-årsdag. Jag blev ännu mer norsk patriot när jag 1993 flyttade till Sverige från Norge. "Min fru är från Norge", skriver Claes Arvidsson på SvD 080323. Hon är en sådan utlänning som är nästan svensk från början, fortsätter han. Han påpekar dock: "Trots den politiska, ekonomiska, sociala och kulturella närheten har hennes invandring ändå varit ett möte med ett annat land". Jag log gott när jag läste detta. Hur många gånger har jag inte argumenterat för min rätt att vara eller betraktas som invandrare? Svensk lär ju aldrig någon betrakta mig som. Till och med mina fångar kallar mig för norskan. Arvidssons fru har blivit pådyvlad en massa fördomar om hur norrmän är, men det har också handlat om hur man ska vara i Sverige. Till min förtjusning så nämner han det här med norska kaffekalas kontra svenskt sådant. På norska kaffekalas tar man först för sig av tårtan och går sedan loss på bullar och kakor. Jag vägde 45 kilo när jag flyttade till Sverige och hade svårt att få ner några kakor alls. Jag gjorde, på ett födelsedagskalas, som jag alltid hade gjort, jag angrep tårtan först. Jag kommer inte ihåg hur många på kalaset som upprört påpekade högt och tydligt att jag hade brutit mot en helig regel: "Man tar inte av tårtan först". Men, det var flera och jag skämdes. Arvidsson skriver om Andrzej Olkiewiczs bok "Konsten att vara invandrare". "Det är rätt provocerande, när han med egen erfarenhet som grund skriver om immigrantfrustration som hinder", fortsätter Arvidsson. Olkiewicz menar att invandrare måste acceptera att de bor i ett främmande land med saker som inte går att påverka (t ex att i Sverige är det nödvändigt att kunna tala svenska), att varken skämmas eller yvas över sin egen bakgrund, att göra annorlundaheten till en tillgång (men utan att odla det exotiska) och att se sig själv som en del av samhället. Den boken skall jag läsa. Jag har mött många invandrare, som är födda t ex i Botkyrka, som säger att de inte alls är svenskar, då deras föräldrar är födda utomlands. Formellt sett har de rätt, de räknas som invandrare på papperet då minst en av föräldrarna är födda utomlands. Kungabarnen är formellt sett att betrakta som andra generationens invandrare. När blir man då svensk? En intressant fråga jag kommer att återkomma till vid ett senare tillfälle.

En dikt från Yvonne Domeij

Om inte himlen hade stjärnor var skulle du väl finnas då
Om inte ögat hade tårar hur skulle människan förstå
Att split och kiv inte alls har nån mening
I evighetens perspektiv
Att allt som räknas är sekunder
Och minuter i ett människoliv

Först fanns du inte
Sedan fanns du
Nu finns du inte
en gång till
Men du har funnits
Det är det som räknas
Och det är därför
allt står still

ETT ÖVERGREPP I ENLIGHET MED LAGEN

Jag har aldrig förtalt varför jag blev politiker, jag har inte varit mogen för att göra det tidigare. Det hände något i mitt liv när jag var ung, som gjorde att jag ville kämpa för att förändra världen. Jag blev utsatt för ett övergrepp, inte från en person, men från de norska myndigheterna. Jag kom hem från Lanzarote och upptäckte att jag var gravid. Jag åkte till min barndomsstad, gick till min mammas och pappas grav, satte mig ner där och berättade stolt för mina föräldrar att de skulle bli bästeföräldrar. Jag lämnade kyrkogården gråtande, men vid gott mod, jag skulle bli mamma. Jag var 18 år och hade ingen plats att bo, jag åkte och bodde ett tag på soldathemmet i Oslo. Jag fick bo där då jag hade gjort lumpen precis innan jag åkte till Lanzarote.

Jag uppsökte socialkontoret i Oslo och bad om hjälp till att ordna en lägenhet för mig och mitt ofödda barn. Det socialsekreteraren gjorde, som jag inte visste om, var att hon kontaktade socialkontoret i min barndomskommun och berättade för dem att jag var gravid. Deras reaktion var att jag var olämplig till att få bli mamma och de satte i gång en barnavårdsutredning, med sikte på att adoptera bort mitt barn vid födseln. Deras huvudargument för att jag ansågs vara olämplig till att bli mamma var, att min styvmamma hade slagit mig dagligen när jag var barn och att jag inte hade en fast hållpunkt i livet. Jag som själv hade varit fosterhemsplacerad och institutionsplacerad med mera, efter att jag som tolvåring blev föräldralös, blev förbannad när jag hörde att de även ville placera bort mitt barn. Jag fick två val. Antingen göra en abort eller adoptera bort barnet vid födseln. Tala om att få välja mellan pest eller kolera. Jag bad dem dra åt helvete. Någon bostad fick jag självklart inte.

En dag i augusti 1985 kom tre poliser till soldathemmet för att hämta mig, de skulle köra mig till sjukhuset, sa de. Det gjorde de också, men inte till vilket sjukhus som helst, de körde mig till Gaustad sinnessjukhus, ett ökänd psykiatriskt sjukhus i Norge. Dagen efter kom samma poliser tillbaka för att köra mig till flygplatsen, jag skulle vidare till ett sjukhus i det länet jag var skriven. Två av poliserna följde med på flygplanet till Molde flygplats. Där blev jag mött av tre vårdare. Ni som har sett mig, kan ju fundera på varför tre muskelknuttar till män behövdes för att köra mig till ett sjukhus! För att inte tala om tre poliser dagen innan. Det tillhör historien att de även hade dopat ner mig med 200 mg nonzinan, det slår ut vem som helst. Jag håller på att skriva en bok om den här historien. Det är en lång och komplicerad berättelse, men jag vill att andra som har blivit drabbade av övergrepp skall kunna läsa det här på min blogg under tiden jag skriver boken. Jag tror att debatten behövs. Och om min historia kan vara till hjälp eller tröst för någon skulle ingen bli gladare än jag. Sjukhuset jag kom till i Molde hette Opdöl och kan jämföras med Karsudden.

Jag blev placerad på en avdelning med flera farliga psykiskt störda mördare, folk i djupa religiösa grubblerier och andra allvarliga beteendestörningar. De flesta av dem hade åkt ut och in på institution hela livet. Jag var den enda unga där och den enda som var mitt i en graviditet. Som tur var kunde jag låsa in mig på mitt rum, mitt rum med galler på fönstret. Det känns som om jag skriver om en dålig film, tror knappt själv att det är sant det jag skriver. Dagen efter ringde jag till polisen i Molde och bad dem hämta mig, jag trodde det var olagligt att göra så här mot myndiga personer i Norge 1985. Men, en läkare hade per telefon från min hemkommun gett tillstånd till att låsa in mig. Jag fick såklart ett antal diagnoser och de använde argumentet att jag kunde vara till skada för mig själv och/eller mitt ofödda barn. Se där, då passade jag in i lagtexten!

Jag var milt uttryckt chockad, här hade jag väntat ett helt liv på att bli myndig för att slippa allt som heter myndigheter och så händer det här. Efter ett par månader fick jag, genom en kontrollkommission med fackmän, tvångsinläggelsen omgjord till en frivillig inläggelse. Det innebar att min advokat och jag kunde börja söka efter plats att bo med mera. Så länge jag hade varit tvångsomhändertagen hade vi inte kunnat göra någonting. Vi sökte plats på ett hem för unga mödrar, men jag fick ingen plats där förrän efter förlossningen den 28 januari 1986. I ett halvår var jag alltså inlåst på ett psykiatriskt sjukhus tillsammans med flera farliga människor. Några var dock snälla och andra var ombytliga i humöret. En som ibland jagade mig när han var förbannad skrev den här dikten till mig under en av sina ljusa dagar och stunder:

Till Margit

INGEN I VERDEN ER SÅ LIK MEG SOM DEG
DU SPARKER OG RIVER NED ALLE STENGSLER
OG ALLE LENGSLER INNE I DEG.
DU FLYR SÅ FORT I KORRIDORENE
OG MATER ALLE MATADORENE
MED MAT FRA DIN EGEN MUNN

DU ER SINT PÅ VERDEN FORDI
DEN IKKE GIR DEG DEN KRAFT SOM
HOLDER DEG OPPE.
SE LIVET I DINE EGNE ÖYNER
SE DEG SELV I SPEILET
TA UT DIN EGEN FANGE I DEG
SER DU NÅ DU SER ET MÅL
MED NYTTIGE HENDER DU FORMER EN SKÅL.

Jag kommer aldrig att glömma Roger, han satt fast i sina religiösa grubblerier, men när han mådde bra hade han humor och var världens bästa kille. Han kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Ingenting är så illa att det inte är gott för något. Så tänker jag ofta om den här erfarenheten jag har från det många kallar dårhus. Och de som har suttit där, däribland jag, kallas för dårar.

De vackraste orden är viktigast!

"Jag samlar på ord", skriver Karin Thunberg i SvD 080322. Hon berättar att hon går runt med ett papper i ryggsäcken där hon skriver ner ord som virvlar förbi. Ord, tänker jag och blir nästan filosofisk. Det är något speciellt med ord. Man kan använda ord till så mycket. Ord har gjort människor kapabla till att beskriva vad de känner och tänker. Ord är tillsammans med kroppsspråk och gester verktyg för att människor skall förstå varandra. Ord kan ge oss starka associationer; minnen som ploppar upp. Nostalgiska tankar och goda minnen ger oss näring lika mycket som mat och dryck gör. Thunberg nämner ordet glänta som det vackraste ord hon vet. Glänta betyder en öppen plats i skogen där solen kan sippra in och göra en öppen plätt mitt i skogen. Men, gläntan måste inte vara bokstavlig, fortsätter Thunberg och nämner att köksbordet hos väninnan var hennes glänta då hennes barn var små. När hon behövde fly en stund från skrik, gnäll och krav. En plats hon kunde sitta och dingla med benen och tala om något annat, innan hon susade hem och blev mamma igen.

Jag har också haft och har många gläntor i mitt liv, platser där solen skiner och jag får känna att jag lever. En plats i solen där jag kan stänga ögonen och bara njuta, slumra till och må bra. Jag tänker ofta på ordet kärlek och är lycklig över att jag fick så mycket kärlek under mina första år i livet att jag har fått/utvecklat förmågan att älska andra människor. Att känna känslor som förälskelse, svärmeri, passion, lidelse, ömhet, tillgivenhet och vänskap är oerhört starkt; en gåva till människan. Man kan smaka på ord, känna hur de känns i munnen. Man kan säga ord, höra ord, skriva ord, läsa ord eller bara tänka på ord. Man kan skada andra med ord, det får vi aldrig glömma. När man skall säga något till någon, ge kritik till exempel skall man tänka på tre saker först: är det bra, är det nödvändigt, är det kärleksfullt att säga det? Ett ord jag älskar, som många föraktar, är ordet snäll. Det finns inget vackrare än snälla människor. Jag har många vänner som är genomsnälla och jag beundrar dem. Hur klarar de att vara så snälla jämt? Det är för mig en gåta. Själv har jag läst boken "Att växa genom möten", av Kay Pollack, flera gånger. Jag har även läst "Konsten att vara snäll" skriven av Stefan Einhorn. Jag läser de för att bättre klara av att hantera även de människor som definitivt inte är snälla, men som man ändå är tvungen att träffa, på jobbet eller andra platser man vistas.

Ord kan få mig att tänka på vissa människor, en speciell person. En person jag kände eller en person jag känner. Ord kan få mig att må bra och ord kan göra ont. Att höra något av barnen säga "Jag älskar dig mamma", gör mig till den lyckligaste personen på jorden just då. Att själv få uttrycka så starka känslor gör mig lycklig. Det vackraste ordet är nog älska!

Chef eller ledare?

Makt korrumperar och makt kan ta fram mindre vackra sidor hos människan. Min fria tolkning av Astrid Lindgrens kloka ordspråk: Har man mycket makt och genom det är mycket stark måste man vara mycket snäll! Något jag ofta tänker på, kul egentligen för när jag började som ordförande för Teknik- och fritidsnämnden i Strängnäs kommun 2007 berättade dåvarande samhällsbyggnadschefen Lars Johansson för mig att kontorets motto var just: "Är man mycket stark måste man vara mycket snäll". Vi bedriver även myndighetsutövning och det måste vi göra varsamt, vi måste tänka på den lilla människan, påpekade Johansson.

I torsdagens ledare skriver de om park- och gatudemonstranternas ena plakat: "Tjänstemannastyre eller demokrati?". En berättigad fråga tycker jag, det vi har sett mycket av den här mandatperioden är just total avsaknad av demokrati. Frågor har drivits bakom kulisserna, till vems fördel vill jag inte kommentera, men det ligger mycket i arbetarnas oro. Ledaren avslutas med orden: "Det här får ett löjes skimmer över sig mot bakgrund av vad som händer på andra håll i kommunen". Park- och gatuarbetarna som demonstrerade på sin arbetstid utanför Haga slott i Enköping får nu löneavdrag och en skriftlig varning för denna aktion. Den tillförordnade samhällsbyggnadschefen har helt lämnat sin företrädares motto att den som är mycket stark måste vara mycket snäll, genom att han pekar med hela handen och straffar de förtvivlade arbetarna som bara är rädda om sina jobb. Vart tog alla medmänskliga aspekter vägen i det här sammanhanget? Vad tjänar han på att straffa arbetarna för deras agerande; deras aktion i affekt? Ja, de bröt mot arbetsrätten, men led någon av det? Har det varit till skada för någon? Grunden för allt vårt demokratiska arbete måste vara det västerländska liberala humanistiska sättet att se på människan, allt annat är förkastligt.

Själv kommer jag att söka tjänst som chef på min arbetsplats på Hallanstalten de kommande dagarna. Om jag kommer att få tjänsten återstår att se. Under tiden undrar jag vilken typ av chef jag kan bli. En chef, efter de gamla principerna, eller en ledare. Jag hoppas såklart på det sistnämnda, en som leder de andra anställda i deras dagliga arbete med en stor portion respekt och ödmjukhet som grundbult. Jag har alltid varit en ledare, helt sedan jag som femåring fick min första halvbror att ta hand om. Innan jag var åtta år hade jag tre små halvbröder som jag skötte dagligen, då min styvmamma gjorde allt annat än att ta hand om sina egna barn. I högstadiet blev jag ordförande i elevrådet och som tjugoåring blev jag ordförande i en politisk ungdomsförening i staden jag bodde då. Sen har det rullat på med uppdrag av mindre och större karaktär. Det som alltid har varit viktigt för mig är att alla skall få komma till tals och att alla olika förmågor skall få blomma. Vackra ord som är svårt att leva upp till, men tänker man så är det i alla fall möjligt att uppnå just detta. Jag har nästan alltid haft chefer som har pekat med hela handen och härskat genom att söndra, så jag vet mycket om vad jag inte bör göra som chef! Berit Ås framtagna/beskrivna härskartekniker får jag känna på varje dag på min arbetsplats. En sådan chef vill jag definitivt inte bli!!!

PS: Jag förstår att samhällsbyggnadschefen antagligen bara har gjort som kommunchefen har gett honom order om att göra, när det gäller att "utdöma" dessa straffåtgärder gentemot arbetarna. Men, man har alltid ett val.:DS

Rudyard Kipling

Jag är svag för Rudyard Kiplings dikter, den vackraste är If, Hvis på norska och Karldikt på svenska. Den ena versen låter så här (min översättning):

"Om du kan säga till massan vad du tycker och även bland kungar mena (tycka) ditt,
om du är allas hjälpare och ingens tjänare,
om du mot vän och ovän kan stå fritt,
om du kan fylla varje minut av tiden
med sextio solsekunder, - då, som lön,
är jorden din med allt som finnas i den,
och - ännu mer - du är en man, min son!"

Tänk om man kunde fylla varje minut av tiden med sextio solsekunder. Jag tröstar mig med att bara försöka göra det duger! Att försöka vara en god medmänniska, att vara en god vän, då kommer man långt. När jag var ung och en såkallad värsting hade jag hängande en affisch på mitt rum där det stod: "Älska mig mest när jag förtjänar det minst, det är då jag behöver det mest!" Det är bra att tänka på när jag har mina, till tider upproriska, tonåringar runt mig. Det är inte lätt att vara mamma till tonåringar, det är ett som är säkert, men det är ändå lätt att älska de. Nu i påsktider tänker jag på att Gud offrade sin egen son i kärlek till oss. Kärleken är störst.

Påsken kommer jag att fira på Hallanstalten, tillsammans med mina fångar (intagna). De saknar självklart sina familjer särskilt mycket en sådan här högtid. Men, vi kriminalvårdare (våra chefer är hemma hos sina familjer) försöker göra påskhögtiden så trevlig som möjligt för våra intagna. Påskmat, påskgodis och även lite påskpynt kommer att finnas mitt bland betongen och gallren. Vi gör så gott vi kan. Glad påsk önskar jag alla mina läsare.

Mina fosterföräldrar

Det här är mina fosterföräldrar. I två och ett halvt år bodde jag hos min farbror Leif och min faster Ingeborg och deras 6 barn. Det var jag som "gav" onkel Leif grått hår:-), enligt honom. I detta hem hörde jag sången "Eg ser". Den norska rock-prästen Björn Eidsvåg sjunger den. Jag har den på CD, den har varit till stor tröst för mig många gånger sedan jag hörde den första gången när jag var 14 år. "Den handlar om Jesus, det är han som ser att du är trött och vill gå tillsammans med dig, det är han som ser att du är ledsen och har det ont och vill gråta med dig, det är han som säger att du måste leva ditt liv själv men att han vill leva det med dig, det är han som har gått i döden för dig. Det är han bland flera som tänker på dig", så skrev jag till en jag bryr mig mycket om, när jag skickade honom texten till denna underbara sång här om dagen. Det är den enda sanna glädjen här i världen att försöka göra någon annan glad; ge tröst till någon som behöver det. Även om du kanske aldrig skulle få något tillbaka, få respons, just från den du väljer att vara generös och god emot så är det alltid någon annan därute som kommer att se dig, höra dig och röra vid dig. Den positiva lagen fungerar så. Tänk positiva tankar, använd positiva ord, gör positiva handlingar och det positiva frodas. Och när det blir tungt igen så finns ju alltid denna sång till tröst:

Björn Eidsvåg ”Eg ser”:

"Eg ser at du er trøtt
Men eg kan ikkje gå alle skritta for deg
Du må gå de sjøl
Men eg ve gå de med deg
Eg ve gå de med deg

Eg ser du har det vondt
Men eg kan ikkje grina alle tårene for deg
Du må grina de sjøl
Men eg ve grina med deg
Eg ve grina med deg

Eg ser du vil gi opp
Men eg kan ikkje leva livet for deg
Du må leva det sjøl
Men eg ve leva med deg
eg ve leva med deg

Eg ser at du er redd
Men eg kan ikkje gå i døden for deg
Du må smake han sjøl
Men eg gjer død til liv for deg
Eg gjer død til liv for deg
Eg har gjort død til liv for deg"

Finns det änglar mamma?

Finns det änglar?

”Finns det änglar mamma?”, frågade min son Emil när han var tio år. Denna fråga har alla mina tre barn ställt till mig under sin uppväxt. Självklart finns det änglar, har jag svarat då. Det finns änglalika människor på jorden och det finns änglar i himlen. Jag frågade Emil för 4 år sedan hur han tror att riktiga änglar ser ut. Han sa att de säkert ser ut som alla tror att de ska göra. De har vita kläder, stora vita vingar och ser snälla ut, förklarade han. Emils morfar var en änglalik person, som dog för snart 30 år sedan. Min mamma dog när jag föddes. Jag kommer fortfarande ihåg när min pappa skulle berätta om detta för mig. Jag var ungefär 4 år och minns det, som om det var igår. Pappa grät och höll hårt om mig. Det måste ha varit en av hans svåraste uppgifter här i livet, att tala om detta för sin egen dotter. Han sa, att min mamma hade åkt till himlen och blivit en ängel. Du kan be till henne och hon vill höra dig, fortsatte han. När jag bad den kvällen, bad jag inte till Gud, jag bad till min mamma. Hon blev min ängel, min helt egna ängel, som jag kunde berätta absolut allt till. Det bästa var att hon alltid fanns till hands, fast jag skulle helst ha haft mamma hos mig, som alla mina kompisar hade. Därför blev jag förvånad när en mycket god vän till mig sa att han gärna skulle ha bytt med mig. Han berättade, att han gärna kunde ha varit utan sin mamma. Det hade varit bättre så, tillade han. Jag blev mycket konfunderad. Jag hade aldrig tänkt på det så. Att de som har växt upp med sina föräldrar kanske inte är helt nöjda ändå. Min goda vän berättade vidare för mig, att han ofta hade avundats mig mina oerhört goda och starka känslor för mina föräldrar. Själv hade han alltid hatat sin mamma, då han tyckte hon var elak, dum och dessutom ofta berusad av alkohol. Nu vill inte jag glorifiera situationen att växa upp utan en mamma. Det har varit mycket svårt. Jag vill däremot belysa behovet av änglar här på jorden. Änglalika personer, som ser och bekräftar de många barn och ungdomar som inte får kärlek hemma. I mitt arbete, som kriminalvårdare, möter jag många intagna som aldrig har blivit sedda och bejakade varken i skolan eller i hemmet. Inte sällan kan vi också läsa i tidningarna om hur illa vuxna beter sig mot varandra på vissa arbetsplatser. Vuxna som mobbar andra vuxna. Var tog alla änglar vägen? Vi behöver de tydligen mera nu än någonsin tidigare. Så var ni än befinner er: Kom fram! Änglalika människor behövs!

Emil och Margit

När jag var liten följde jag med min pappa på kommunstyrelsesammanträden, han var ordförande i kommunstyrelsen och satt för centerpartiet. Jag har många gånger funderat på om några av mina tre barn kommer att bli politiker; om de kommer att gå i mina och sin morfars fotspår. Ett av mina barn har varit medlem i muf och ett i ssu, men de har gått ur. Min yngsta son Emil på 14 år, som ni ser på bilden, har inte tagit ställning till vilket parti han kan tänka sig. Han är familjens ivrigaste tidningsläsare och har varit det i flera år redan. Han är väl insatt i både utrikes- och inrikespolitiska frågor. Just nu är han mest upptagen av att läsa om den planerade nya idrottsanläggningen på Larslunda. Han är en duktig och hängiven innebandyspelare och fotbollspelare. Han jublade när kommunfullmäktige 18 juni 2007 klubbade investeringen på 90 miljoner kronor för en ny idrottsanläggning.

När jag kom hem från mitt nattpass på Hallanstalten i morse och åt frukost med min familj var Emil inte lika glad. Han hade läst att bygdens stora son, Jan Persson, drar sig ur finansieringen av idrottsprojektet. Kilenkryssets VD Jan Persson säger: "Det finns ingen styrka i den politiska majoriteten och risken för badwill är för stor". Emil frågade mig helt plötsligt: "Hur sparkar man en kommunchef, mamma?" Det kan nog bara kommunstyrelsen göra, svarade jag. "Hur gör de då, replikerade han, räcker de upp handen?" De pratar nog om det och sen informerar de kommunchefen om sitt beslut, berättade jag.

Kommunalrådet säger i tidningen att hon beklagar Jan Perssons beslut, men att det inte påverkar hennes framtid. Ett besynnerligt uttalande. Jag känner mig inte lika trygg på att det här inte påverkar min eller de andra politikerna i alliansens framtid när jag tittar in i min sons upprörda ögon. Min son, alla hans idrottande kompisar, alla deras föräldrar och alla andra idrottsintresserade människor i den här kommunen kommer nog att se till att det visst påverkar vår framtid, i alla fall som politiker, om nu idrottsplatsen inte finansieras av företag eller skattepengar innan nästa val. Emils eventuella bana som politiker vet vi ännu inget om, men att han kommer att vara en vass opinionsbildare i den här frågan, det är ett som är säkert!

Sopats under mattan!!!

Strengnäs Tidning har under flera veckor försökt få ut en utredning, från kommunchefen i Strängnäs kommun, rörande eventuella oegentligheter i kommunens fastighetsbolag. Kommunchefen har nekat att ge ut någon utredning och i vanlig ordning hävdat att utredningen är sekretessbelagd. I dag klockan 17.30 skickades utredningen ut i alla fall till de olika medierna i trakten. Ett pressmeddelande från Strängnäs kommun: "En ryktesspridning under senare tid gör gällande att oegentligheter pågått inom Strängnäs Bostads AB 2004-2005, och att kännedom om detta har sopats under mattan". Kommunchefen fortsätter: "Granskningen redovisades i en rapport i mars 2006. I rapporten kunde inte något av de påstådda brotten styrkas, varför jag valde att inte låta polisanmäla de påstådda händelserna".

Enligt min åsikt så är det bara åtalsmyndigheten och polisen som kan utreda om något brott har begåtts. En stackars kommunal revisor har inte kompetens att avgöra sådant. Den kommunala revisorn skriver i sin utredning: "En möjlig väg att komma åt den typen av underlag som eventuellt kan förekomma vid muta/bestickning är dock att polisanmäla det misstänkta brottet". Det hedrar kommunal revisorn att han inser sin egen begränsning, det är sorgligt att kommunchefen inte gör detsamma. Samtidigt skriver kommunal revisorn: "Slutsats: Möjligheten till bevisning är obefintlig om inte uppgiftslämnaren medverkar i polisutredningen". Där tar även kommunal revisorn sig vatten över huvudet. Det ligger långt utanför hans område och kompetens att bedöma huruvida polisen behöver uppgiftslämnarens hjälp för att styrka brott. Det är enbart polisen som kan göra den bedömningen.

Utredningen slutar så här: "I detta fall konstaterar vi således att vi inte kan styrka de misstankar om oegentligheter som framförts utifrån de underlag som granskats. Vi kan på samma grunder inte heller helt och fullt rentvå de misstänkliggjorda tjänstemännen". Just där i den meningen skulle/borde kommunchefen haja till. Kan man vare sig bekräfta eller dementera brott skall rimligen en polisanmälan göras. Man skall ta in proffsen. Det handlar inte om vare sig kommunchefens eller direktörens (i fastighetsbolaget) pengar, det handlar om skattepengar; det är dina och mina pengar det handlar om! Kommunchefen avslutar sitt mejl så här: "Valet att inte tidigare offentliggöra rapporten grundar sig på omsorgen om de utpekade medarbetarna inom bostadsbolaget och att rapporten inte givit mig skäl att gå vidare med polisanmälan av de påstådda händelserna". Fel, fel, fel! Det är inte upp till kommunchefen att avgöra vare sig om brott har begåtts eller något annat mygel/muffens har hänt i det här sammanhanget. Det mest hederliga hade varit att polisanmäla ärendet för att komma till botten i/med det hela i stället för att mörklägga utredningen och genom det lägga locket på. Inte för att det behöver ha något samband, men det här hände samtidigt som dåvarande ekonomichefen, medföljande stora rubriker i tidningen, fick sparken. Kanske för många skandaler på en och samma gång?!

Vad är meningen med livet?

Vad är meningen med livet, är filosofernas viktigaste och ständigt återkommande fråga. Mot bakgrund av, att min mamma Margit dog när jag föddes, min pappa Jostein Edgar dog när jag var 12 och min egen dotter Veronika dog när hon var bara fyra dagar gammal, har just denna fråga ofta dykt upp i mitt huvud. Vad är meningen med livet? Jag var en obstinat tonåring som revolterade rejält emot vuxenvärlden. När alla socialsekreterare och socialchefen i min hemkommun hade tröttnat ordentlig på mig skickade de mig till ett ungdomshem för flickor under arton år. På detta överfyllda flickhem mötte jag tjejer, som hade varit utsatta för incest, alkoholmissbruk och drogberoende. Min självömkan försvann ganska snabbt. Jag insåg, att jag var en bortskämd och överbeskyddad tjej, som inte visste mycket om livet. Jag blev nog mest rädd och eftertänksam när Olga (fiktivt namn) kom. En tjej på 16 år under avtändning. Hon hade svartfärgat långt slitet hår, sjabbiga kläder, mörka översminkade tomma ögon och ett språkbruk, som jag aldrig hade hört maken till. Hennes standardreplik var: ”Ge mig en Nozinan för fan!”. Hon var ett benrangel, när hon kom till oss men på tre veckor dubblade hon nästan sin vikt. Olga slog sönder allt hon kom över, däribland vår heliga telefon. Vi ringde lika mycket, som alla andra unga tjejer gjorde. Jag gav Olga min konfirmationsring och den ville hon gärna ha. Efter ett par månader rymde hon och försvann tillbaks till gatulivet. Olga lever nog inte i dag. Hon hade varit runt på alla möjliga institutioner över hela Norge, ingen ville ha henne och ingen hade lyckats hjälpa henne. Olga var en bitter, arg, hjälplös och sårad liten flicka. Hon gjorde ett kolossalt starkt intryck på mig och skrämde mig bokstavligen tillbaka till livet. Jag har mött många ”viktiga” personer och jag har hört många berättelser. För mig blev Olga viktigast. Hennes berättelser glömmer jag aldrig. När jag idag hetsar upp mig på små petitesser blir jag arg på mig själv. Meningen med livet är nog att hitta livslusten och livsglädjen. För vissa av oss tar det tid att hitta dit. En annan fråga är, hur mycket är förutbestämt och hur mycket är tillfälligheter i våra liv? Hur mycket påverkar och styr vi själva? Jag vet inte. Det enda jag vet, är att vissa personer man möter genom livet påverkar en så mycket att ens egna val i livet delvis styrs av dessa möten. Olga lärde mig, att har man minst en person som älskar en, är livet värt att leva. Olga hade ingen.

Berit Ås och Margit Urtegård

I dag åkte jag till Södertälje för att lyssna på min norska förebild Berit Ås, hon som har avslöjat de manliga härskarteknikerna och satt ord på dem. Över hela världen pratar man om denna "kvinnan bakom härskarteknikerna". Berit är 80 år ung och har en energi som mina bekanta i tjugo- och trettioårsåldern bara kan drömma om, de som ofta klagar på hur trötta de är. Berit talade med en vitalitet och energi som träffade oss in i både hjärta och benmärg, "det är många timmar till kvällen är slut", sa hon med ett leende. Ami Lönnroth, tidigare journalist på SvD, har skrivit en bok "Förbannad är jag ganska ofta" utifrån samtal hon har haft med Berit Ås. För mera än trettio år sedan åkte Ami Lönnroth till Oslo för att intervjua Berit Ås. Lönnroth väntade på Ås utanför sessionssalen i Stortinget i Oslo. Lönnroth skriver: "Så plötsligt kommer Berit störtande, fly förbannad. Dock inte på mig. Hon hade varit med om något som hon inte riktigt kan sätta ord på, något som hände under föregående kvälls debatt om försvars- och säkerhetsfrågor". Det hade visat sig att männen hade börjat prassla med papper, prata med varandra, resa sig för att hämta något med mera när Berit Ås höll sitt inlägg på tjugo minuter om försvarspolitik. Det tillhör historien att när män talar försvarspolitik talar de oftast om krig och när kvinnor talar om försvarpolitik talar de oftast om fred. Det var efter denna upprörande upplevelse som Berit Ås kom på det här med härskartekniker. Hon berättade också om när Lions Club i Asker kommun gav kommunen i present en staty av en naken ung kvinna medföljade ett porrigt brev, beskrivande flickor på ett sexistiskt sätt. På den traditionella torskmiddagen man hade i kommunen varje år där alla höjdare (män) med makt samlades och några kvinnor, överräckte Berit Ås och de andra kvinnliga politikerna i kommunen en manlig skyltdocka, de hade fått från Dressman, med en monterad penis på och hela dockan var guldförgyld. Samtidigt som statyn blev avtäckt läste Berit Ås upp det porriga brevet som hade medföljt statyn på den unga kvinnan, enda skillnaden var att de nu hade bytt ut hon mot han i brevet. Resultatet blev att stadens präst, som var närvarande tillsammans med de andra maktmännen, svimmade av i rena förskräckelsen. Berit Ås berättade många flera roliga historier. På slutet av sin föreläsning sa hon att hon har gråtit mycket under sitt liv, över alla lidanden hon har sett och alla sorger hon har följt. Men ni skall ha det trevligt här i kväll, jag vill att ni skall känna glädje. En tår rinner ner för mitt kind, jag tänker på denna livslevande starka kvinna, hon har berört mig för alltid!

Vi ska vara rädda om våra mammor och systrar

I dag är det den internationella kvinnodagen. Jag sitter här i mitt hem tillsammans med Lotta Grönblad (s), vi har varit på Multeum i dag och lyssnat på olika inslag arrangerat av den orientaliska föreningen i Strängnäs. En av talarna där påpekade att vi skall vara rädda om våra mammor, systrar, döttrar, fruar, väninnor, mormödrar och farmödrar för det är kvinnorna som kan ge liv. En man läste en dikt om sin döda mamma, han ville ge henne en ros, den vackraste. Vi blev också påminda om det här med könsstympning, trafficking, våldtäkter och våld mot kvinnor. Vi måste tänka genom vad vi själva kan göra åt detta. Hur kan vi bidra till att minska lidandet och våldet? Vad kan vi göra i Strängnäs kommun? På samma sätt som att vi kan påverka miljön i det lilla samhället, som i sin tur påverkar globalt, kan vi säkert göra mycket för att minska våldet mot kvinnor även lokalt. Hur är det med resurserna vi fördelar politiskt t e x till kvinnojouren i Strängnäs kommun? Får de tillräckligt med pengar för att hjälpa de drabbade kvinnorna här? Vi är överens om att kvinnodagen behövs och att flera borde engagera sig i denna dag. Det är bara genom att visa att frågorna är viktiga att vi kan göra någonting åt problemen. Genom att manifestera den internationella kvinnodagen så visar vi att alla de här frågorna är angelägna och genom det hamnar jämställdheten högt upp på den politiska dagordningen. Vi kan dock med vedmod konstatera att det inte var många strängnäspolitiker som deltog på detta viktiga arrangemang i dag.

Kvinnodagen

I dag kan vi läsa i Eskilstuna-Kuriren om Amal Abdi från Somalia som blev könsstympad som sexåring. Hon berättar att varje timme könsstympas 250 flickor runt om i världen. Det handlar om 6000 flickor per dag och två miljoner flickor per år som drabbas. Amal Abdi startar nu ett lokalt nätverk i Eskilstuna för att få stopp på könsstympningen av unga flickor. Hon är medveten om att hon kan bli kritiserad för att hon vågar prata om det här. Jag beundrar hennes mod. Överläkare Johannes Leidinger på Mälarsjukhuset säger i samma tidning att det finns många myter kring kvinnlig omskärelse. Han konstaterar att det inte finns någon medicinsk anledning att utföra en omskärelse på kvinnor och att den mest omfattande formen skulle på en man motsvara att penis skars bort. Kvinnlig omskärelse är en gammal sedvänja som förekommit i flera hundra år bland annat i Afrika och delar av Asien. Kvinnlig omskärelse har inte med religion att göra och förespråkas varken i bibeln eller koranen. Det handlar om en patriarkal struktur för att förtrycka och kontrollera kvinnor. Det är groteskt och barbariskt att könsstympa flickor. Amal Abdi skriver: "Stoppa våldshandlingarna på unga flickor födda i det moderna samhället, i Europa. Flickor sänds hem under sommaren till sina hemländer för att omskäras. Stoppa detta". Vi måste stödja Amal Abdis kamp för alla våra medsystrars skull.

Civil olydnad

I morse vid nio kom det ett trettiotal anställda vid park- och gatuenheten i Strängnäs kommun till Haga slott i Enköping för att demonstrera och träffa oss i den politiska ledningen. De blev tyvärr utkastade från området och vi politiker fick inte veta att de var där. Det är olyckligt. Jag skulle gärna vilja träffa de och höra vad de har att säga. Nu kommer de kanske att få reprimander från arbetsgivaren genom en skriftlig varning eller löneavdrag. Jag hoppas inte det. Att människor blir djupt förtvivlade och i frustrationens hetta och armod kanske handlar orationellt har jag stor förståelse för. Själv fick jag en utskällning utan dess like från en folkpartist när jag nämnde att jag hade velat träffa de arbetarna som tillhör den verksamhet jag ansvarar för. "De skall för i helvete vara på sitt arbete", skrek han till mig. Det vet väl jag också, jag är inte dum, men ibland får folk nog och det måste vi ha förståelse för. Vi kan inte ducka som strutsen med huvudet i sanden och inte se verkligheten i vitögat. Jag har bett Niklas Vestling, chef för park- och gatuenheten att ordna ett möte mellan hans anställda och mig. Jag hoppas det blir av nästa vecka. Det är viktigt med dialog. Jag tror inte att det blir billigare att lägga ut park- och gatuverksamheten på entreprenad. Jag tror att det arbetet sköts bäst av våra egna kommunalarbetare, de gör ett fantastiskt jobb. Fortsätt så. Många politiker och tjänstemän var upprörda i dag över denna aktion från våra arbetare från denna enhet. Själv tycker jag att det är naturligt att människor agerar och reagerar när de känner att ingen lyssnar på de. Tror man på sin sak måste man få chansen att framföra sin åsikt. Ingen skada har skett, enligt min uppfattning. Jag är övertygad om att de anställda från park- och gatuenheten som demonsterade på sin arbetstid arbetar in den tiden igen. De ville bara visa sitt missnöje och det har de all rätt i världen att göra. Sen kan man ha synpunkter på hur och var, men det är en annan fråga.