I
SvD har Arne Ruth och
Dilsa Demirbag-Sten skrivit debattartikeln "Kritik av religion får inte förbjudas". Detta mot bakgrund av att FN:s människorättsråd den 26 mars antog en resolution om att religionskritik ska betraktas som ett brott.
De två debattörerna skriver: "Vi är fria att säga vad vi vill så länge våra ord inte innefattar förtal och ärekränkningar mot individer eller hets mot folkgrupper. Ideologier och religioner definieras naturligtvis inte som ”folkgrupper”. Man får tycka och säga vad man vill om exempelvis kristendomen eller liberalismen. Att tillåta det – juridiskt – innebär inte att det nödvändigtvis är socialt accepterat. Men det är en juridisk distinktion som är grundläggande för yttrandefriheten. Inget kan tvinga oss att tycka om eller tysta vår kritik mot islam och det förtryck som utövas mot kvinnor, homosexuella, andra religiösa och etniska minoriteter i
diktaturer ledda av islamistiska regimer. Samma rättigheter gäller för dem som är av motsatt åsikt".
De skriver vidare: "Redan för tio år sedan, två år innan terrordådet (9/11), lämnade Pakistan in en resolution om att förbjuda kränkningar av islam. Samma land som fängslar, förföljer och förtrycker oppositionella och religionskritiker. Sedan dess har företrädare för islamistiska krafter genom OIC (Organisations of the Islamic Conference med 57 medlemsländer) bedrivit ett intensivt och framgångsrikt arbete för att införa och stärka lagar mot
blasfemi även i demokratier. Så även inom organ som FN. De senaste åren har
FN allt mer kommit att bli ett redskap för diktaturer att tysta ned kritik mot
islam. FN speglar maktbalansen i världen och hur totalitära krafter samverkar. Det finns 192 medlemsländer och
demokratierna är i minoritet".
Det tänker i alla fall inte jag på, när jag hör om FN, att de flesta medlemsländerna faktiskt inte är demokratiska. Det är nog viktigt att bli påmind om detta faktum och ta på sig kritiska glasögon lite oftare när förslag och idéer kommer från det hållet. Arne Ruth och Dilsa Demirbag-Sten skriver klokt: "Om man som vi tror att de flesta muslimer är demokratiförespråkare är det viktigt att markera stöd till förkämpar av individuella fri- och rättigheter, och marginalisera de totalitära krafter som vill begränsa de liberala friheterna". För det handlar inte om
islamofobi när man törs kritisera anti-demokratiska krafter och kvinnoförtryck. Det finns kvinnoförtryck i alla kulturer och religioner.
Debattörerna påpekar att det har kommit starka reaktioner från olika håll, mot denna resolution, men att det i Sverige har varit tyst. Susanna Birgersson, ledarskribent på
Eskilstuna-Kuriren, har skrivit tänkvärt om samma fråga. Hon skriver i sin artikel "Religionskritik är inte diskriminering" att: "En viktig del av religionskritiken kommer inifrån och pekar på förvrängningar, religiöst maskerat maktmissbruk och förtryck. Eftersom religion inte definieras – inte kan definieras – kan all sådan kritik med hjälp av resolutionen jämställas med diskriminering och intolerans och tystas". Susanna Birgersson har en mycket viktig poäng där, en poäng som även Arne Ruth och Dilsa Demirbag-Sten tar upp: "Vad världen behöver är knappast fler inskränkningar i åsiktsfriheten". För det är det resolutionen i grund och botten handlar om att begränsa åsikts- och yttrandefriheten. Birgersson skriver: "Det som oroar och irriterar är att repressiva stater kan legitimera sitt förtryck, med svärdet i ena handen och en FN-resolution i den andra".
Det borde inte få hända!David Gottlieb skriver på sin
blogg: "Det har varit förvånansvärt tyst om FNs resolution 62/154, trots att det innebär en kriminell handling att säga att Påven är kriminell eller att Sharialagar är ett förtryckarverktyg.
Även om denna resolution inte är bindande, är det ändå beklämmande med den flathet moderna länder kryper för medeltidskulturen i dessa diktaturstater".