Tore Andestad; en norsk hjälte!

Margit Urtegård och Tore Andestad i Molde i Norge 2011















Socionomen Tore Andestad är den bästa socialarbetaren jag har träffat i hela mitt liv. Jag gick i samtal hos honom efter att min dotter Veronica dog. Veronica var mitt andra barn. Jag var endast 21 år gammal när jag förlorade henne. Min dotter Margarita var två år när hennes lillasyster föddes.

Hela min barndom och ungdomstid hade socialtjänsten varit involverade i livet mitt. När samhällets omsorgsapparat blir ens motståndare och inte ens hjälpare så tappar man snabbt tron på välfärdssystemet. Jag gick på gymnasiet när jag började gå till Tore. Personalen på gymnasiet hade upptäckt att jag inte mådde så bra. De rekommenderade mig att ta kontakt med hjälpapparaten.

Varje vecka i flera månader satt jag på Tores kontor och spydde galla på hela socialsystemet. Till skillnad från alla andra socionomer jag hade mött så satt han kvar och lyssnade. Alla andra hade blivit förnärmade och kränkta över mitt hat och min ilska och slängt ut mig. Dessutom hade socionomerna kontorstid mellan 09.00 och 16.00. Det var då de var tillgängliga. Blev man ledsen efter kontorstid fick man skylla sig själv.

Tore var inte så. Han brydde sig. Hans engagemang för de behövande var och är beundransvärd. Han borde klonas. Han behövs! 1993 när jag flyttade till Sverige från Norge slutade jag gå till Tore. Men, Tore blev min vän. En vän för livet. Han kom till Pontus och mitt bröllop. Tore har även varit och besökt oss i Sverige flera gånger. Det är till Tore jag ringer när livet blir svårt. Själv säger han att han också har ett stort utbyte av vår vänskap. Han har använt mitt liv som exempel i sin undervisning för andra hjälparbetare.

Jag kan faktiskt inte komma med tillräckligt många superlativ för att beskriva Tore rättvist. Tore är en ängel. En god människa. En medmänniska med ett enormt stort hjärta. Han är min stora förebild. Tore gav mig hopp. Han gav mig tron på mig själv. Fortfarande så ringer jag till Tore när jag behöver goda råd. Han skrattar hjärtligt varje gång jag ringer och frågar honom om jag inte är lite knäpp i alla fall.

Tore var inte alls orolig för mig när jag flyttade till Sverige. Han förberedde mig på att folk alltid kommer att ha synpunkter på min rättframhet, min ärlighet och min öppenhet. Han sa också att jag skulle klara av precis allt jag vill i livet mitt bara jag låter bli att lyssna på de elaka tungorna; de små och avundsjuka människorna. Han förklarade pedagogiskt att min långa kamp mot socialtjänsten för att få behålla mina egna barn skulle påverka mig länge. Men, till slut, omsider, kan jag få lägga försvarsutrustningen från mig, påpekade han noggrant.

Han beskrev min försvarsutrustning som handgranater, bomber och skyttegravar. En dag kan du lägga ner allt det, sa han. I dag pratar vi mycket om vårt arbeta med människor, vårt gemensamma intresse. Under de åtta åren jag har arbetat inom kriminalvården och under mina tre år jag har jobbat på flickhemmet i Eskilstuna har jag använt Tore som rådgivare. Det finns för mycket moral inom hjälpsystemet och för lite etik. Jag kommer att utveckla mina tankar kring detta senare. Nu ville jag bara berätta en av mina många solskenshistorier. Min historia om Tore!

En dikt till socialtjänsten 1986

Jag skrev en dikt till socialtjänsten 1986, efter att min dotter var född. Här är den översatt till svenska:

Ta inte ifrån mig livslusten
gör inte mitt liv värre än vad det är
se först på er själva
på vad ni inte har gjort
för att hjälpa mig

Ta inte ifrån mig barnet mitt
gör inte mitt liv meningslöst igen
se först på vad jag klarar av
på vad jag kan få till
om ni hjälper mig

Ta inte ifrån oss våra familjeband
gör inte vårt liv orätt
se först på hur vi har det
på vad mor och dotter har tillsammans
även fast ni inte ville hjälpa oss

Ta inte ifrån mig rätten till att vara mamma
gör inte fel igen
se först på alla hål i rapporterna
som experterna har skrivit
de som i alla fall inte ville hjälpa mig

Ta inte ifrån mig tron på mig själv
gör inte mitt liv till en självuppfyllande profetia
på död och liv för att rädda ert eget ansikte
ni satsar på att vinna
ni törs inte hjälpa mig

Ta då hellre ifrån mig livet
gör inte oddsen dåliga
se först vem jag är
på vad jag har klarat av och uträttat
fast ni undervärderade mig

Ta inte ifrån oss något mer
gör inte förlusten ännu större
se först på vad ni gjorde galet
på alla orättvisor ni påförde oss
då ni inte ville hjälpa oss

Margarita, Benjamin och Emil

Här är de! Mina tre barn som jag är så stolt över. Det finns ingen karriär i livet som är viktigare än barnen. Det finns inget som kan mäta sig med den starka känslan det är att bli mamma. Jag älskar mina barn. Nu är de stora. De klarar sig bra. Det är tryggt att veta. Mina tre underbara barn. Jag älskar er!

Min advokat Rune Berg

Jag blev inkallad på kontoret och gick något motvilligt dit. Där satt det tre människor. En av de var psykiatriker och tillika chef på sjukhuset. Han berättade att jag hade blivit tvångsinlagt och nämnde någon paragraf jag inte kommer ihåg. Varför då? Undrade jag. För att du kan vara till skada för dig själv och ditt ofödda barn, svarade han. Länsläkaren från länet i den kommunen jag var skriven i hade per telefon och fax godkänt tvångsinläggelsen. På vilka grunder då frågade jag. På grund av de diagnoser du fick på Gaustad sjukhus i går var svaret. Så du menar att hjärnskrynklaren jag pratade med i max tio minuter i går ställde diagnoser på mig? Jag tittade förvånad och förskräckt på psykiatrikern och frågade om de var riktigt väl bevarade. Hur sjutton kan man ställa diagnoser på en människa efter att ha pratat med personen i fråga i endast tio minuter?

Det finns mycket papper på dig sedan innan, förklarade han. Och? Så du menar att mina jävla socialpapper kan användas för att psykförklara mig? Är ni helt från vettet? Det låter ju rättssäkert och bra! Jag trodde inte mina egna öron. Här satt jag på ett ökänt dårhus och pratade med en gammal psykiatriker som tyckte att det var rätt att tvångsinlägga en person på så svaga grunder. Vi bor då för sjutton inte i Sovjetunionen muttrade jag. Jag är myndig och jag vill inte vara här. Det kunde de inte göra något åt svarade alla tre i munnen på varandra.

Jag vill ringa min advokat nu, sa jag bestämt. Jag fick lämna kontoret en stund medan de skulle diskutera huruvida jag skulle få ringa min advokat eller ej. Jag tittade föraktfullt på dem och sa att ni är för fan inte kloka någon av er. Efter en halvtimme blev jag åter hämtad in på kontoret och fick besked om att jag skulle få ringa till min advokat. Jag tackade för självklarheten; att jag skulle få ringa min advokat! Jag sitter alltså inlåst för andra dygnet i rad. Ingen anhörig är informerad om detta. Jag är endast 18 år gammal; alltså en tonåring. Man kan undra vart jag är? Är jag i ett av världens rikaste länder, som högtidligt hävdar att de slåss för individens rättigheter? Eller befinner jag mig i ett rövarland?

Jag ringde till advokat Rune Berg i Oslo. En advokat jag hade läst om i tidningen medan jag bodde på militärpermissonshuset i Oslo. Det stod i tidningen att han hade suttit i fängelse för att han hade vägrat militärtjänstgöring. En sådan tuff advokat behöver jag, tänkte jag, slog upp hans kontorsadress i telefonkatalogen och traskade iväg dit.

Rune Berg var på kontoret när jag kom dit och han hade tid till att prata med mig. Jag förklarade att jag ville ha honom som min advokat. Han frågade vad det var för ärende jag hade? Varför behöver du en advokat? Det vet jag inte än, men jag vet att jag behöver en advokat, förklarade jag trotsigt. Han tittade förundrat på mig. Du är en tjej som vet vad du vill, kontrade han. Jag berättade om socialtjänsten, att jag var gravid och att jag trodde att de ville ta mitt ofödda barn ifrån mig. Vi kom överens om att vi skulle hålla kontakten. Han lovade även att kontakta socialkontoret jag hade kontakt med i Oslo och kolla upp hur saker och ting låg till. Jag gick därifrån med lättat hjärta och kände mig på en gång lite tryggare.
Rune Berg hade lyssnat på mig. Han hade inte helt förstått varför jag ville ha en advokat. Men, han hade lyssnat på mig! Jag var inte direkt bortskämd med att vuxna lyssnade på mig.

Två uniformerade poliser och lilla jag

Jag somnade av utmattning, med tårarna rinnande nedför kinderna, på den obäddade sängen. Ingen kan känna sig mer hjälplös och övergiven som jag kände mig då. Jag vaknade tidigt nästa morgon. Jag var enormt kissnödig och gick ut på avdelningen och kände febrilt på alla dörrar jag såg. Alla var låsta och det fanns inga människor någonstans. Jag ropade, men ingen kom. Med stora magsmärtor föll jag omkull på golvet och kissade på mig där jag låg rakt i skinnbrallorna. Efter ca en halvtimme kom det två vårdare och lyfte upp mig. Jag kände mig så förnedrad, att vara tvungen att kissa på sig för att man inte kommer in på en toalett, fy fan! Nu låste de upp badrummet så jag kunde få duscha och byta kläder. Hur man kan lämna en person på en avdelning totalt ensam och samtidigt låsa toaletterna är för mig, än i dag, helt obegripligt.

På förmiddagen kom de två poliserna, som hade hämtat mig dagen innan, tillbaka till sjukhuset. De skulle köra mig till flygplatsen för att frakta mig till ett annat sjukhus. Jag fick veta att jag skulle till Molde flygplats för att därifrån köras till Opdöl sinnessjukhus som ligger nära Molde stad. Två polismän körde mig ut på flygplatsen i Oslo med en brandbil framför för att kunna köra helt ut till flygplanet. Där stod det två poliser vid flygtrappan och väntade på mig. Det påminde mest om en dålig film, tänkte jag. Flygplanet var redan fullt av passagerare när jag gick ombord i planet följt av två uniformerade poliser. Hade jag inte känt mig behandlad som en kriminell förut så gjorde jag det definitivt nu, det kan jag lova.

Alla passagerare tittade på mig med förskräckta och nyfikna ögon när jag kom ombord tillsammans med två polismän. Jag funderade över hur de tänkte. Vad de trodde om mig. Det var bara handbojorna jag saknade för att det skulle se ännu värre ut. En spinkig liten flicka, med röda och tårsprängde ögon, på knappt 18 år tillsammans med två muskelknuttar med polisuniform. Jag blev nog betraktad som farlig. Jag skulle i alla fall trott det om jag var en av passagerarna som såg detta.

Jag hoppades fortfarande att flyget skulle landa på Vigra flygplats utanför Ålesund och att jag skulle få komma till Åse sjukhus. Men, flyget landade på flygplatsen i Molde och där kom det tre ur personalen från Opdöl sinnessjukhus och hämtade mig. Poliserna åkte tillbaka till Oslo. Jag sa inte så mycket i bilen och det gjorde inte männen som hämtade mig heller. När vi kom till dårhuset så drog de mig ur bilen och upp trapporna till inskrivningsavdelningen jag skulle till. I trappuppgången lade jag märke till en telefonkiosk. När jag kom in på avdelningen kom den en personal emot mig och gav mig ett urinprovglas och sa att hon ville jag skulle lämna ett pissprov för att de skulle kontrollera om jag verkligen var gravid. Jag blev förbannad och slängde plastglaset i väggen. Jag vill för fan inte pissa i något glas, jag har varit hos läkaren och fått min graviditet bekräftat redan och det vet socialkärringarna om, ni kan dra åt helvete, skrek jag. Jag var förbannad och ledsen på en och samma gång. Hur i helvete kan man låsa in en tjej bara för att hon är gravid.

Det fanns många patienter på avdelningen och de tittade nyfiket på mig. Alla var mycket äldre än mig. Det var uppenbarligen en liten sensation att det kom en ung gravid tjej till avdelningen, det tillhörde inte vanligheterna. Jag blev hänvisad till ett rum jag skulle bo i, ett rum jag inte kunde låsa från insidan. Här satt jag med fullt av galningar runt mig och skulle inte få låsa mitt rum. Hur sjutton skulle jag kunna sova där då? Hur sjutton skulle jag kunna känna mig trygg?

En liten reflektion; man är den man umgås med. Kommer man med två poliser blir man betraktad som kriminell. Bor man på ett dårhus så är man en dåre.

Ta inte min dotter ifrån mig!

Min bok heter "Ta inte min dotter ifrån mig". Många undrar nog över varför min bok heter så. När de sociala myndigheterna i Norge 1985 fick veta att jag var gravid gav de mig ett val. De sa att jag fick välja mellan att ta abort eller adoptera bort barnet direkt efter födseln. Jag valde ingetdera. Jag valde att kämpa för rätten att bli mamma. Jag valde att kämpa för mitt barns rätt att få ha sin egen mamma. Varför ville de sociala myndigheterna ta mitt barn? När jag sökte upp socialtjänsten i Oslo 1985, tog de direkt kontakt med min hemkommun, Siljan, där jag var skriven. De tyckte att jag hade haft ett så tufft liv så jag kunde omöjligt bli en bra mamma för mitt eget barn. Ingen utredning gjordes. De hade redan bestämt sig. Det skall tilläggas att jag aldrig hade testat droger och knappt hade smakat på alkohol och jag var klassens bästa elev när jag gick ur högstadiet.

Jag hade under några år vagabonderat, det vill säga att jag hade bott lite här och var utan att ha en fast hållpunkt i livet. Dessutom hade jag blivit misshandlat som barn. De trodde att jag då skulle slå mitt eget barn. Kampen om att behålla Margarita startade innan hon föddes, den startade i augusti 1985. Margarita föddes 28 januari 1986. Det fanns ingen i min familj eller släkt som stod på min sida då. De orkade nog inte och jag har förlåtit de för det. De lät de sociala myndigheterna få härja fritt. Från och med augusti 1985 till och med år 1991 höll omsorgstvisten på. Det var en riktig David- mot Goliat-kamp. I nästan 6 år kämpade jag för att få behålla min dotter. Jag gick ner från 58 till 43 kilo. Under tiden födde jag ytterligare två barn varav det ena barnet dog fyra dagar efter förlossningen. Det som talade emot mig var min egen förfärliga barndom. Som tur så hade jag en duktig advokat.

Medan andra ungdomar i min ålder studerade, festade och hade kul, som ungdomar skall ha, så satt jag och läste norska lagar för att lära mig det jag behövde för att rädda mina egna barn undan socialtjänsten. Min barndom hade varit ett rent helvete, min ungdomstid var ännu värre. Hur jag överlevde begriper jag inte ens själv. Jag var förbannad. Det var nog min räddning. Det gav mig den energi och överlevnadsvilja jag behövde. För mina barn och mig själv. Jag skäms inte för att ha överlevt. Alla ni som kämpar, låt er inte tryckas ner. Det finns hopp. Det finns kärlek. Det finns en rättvisa någonstans till slut. Jag kunde inte hjälpa för att min styvmamma hade slagit mig sönder och samman när jag var ett litet försvarslöst barn. Jag kunde inte hjälpa för att min egen mamma dog när jag föddes. Jag kunde inte rå för att min egen pappa dog framför mina ögon när jag var 12 år. Alla som dömer andra tänk er för. Det finns som oftast logiska förklaringar bakom hur folk handlar, tänker och säger.

Kampen gav mig sår. Kampen gav mig tvivel. Skulle jag lyckas bli en bra mamma? Var jag så tokig som de sociala myndigheterna sade? Hur många gånger har jag inte blivit dömd sen dess? Hur många har inte kallat mig för både det ena och det andra under årens lopp? Jag var ett lätt offer, jag hade ingen som stod upp för mig. Jag tänker på alla de som upplever just det. Hur överlever vi? Jag är privilegierad i dag. Därför mina vänner väljer jag att vara en röst för just de som inte har någon röst. Jag har det valet och jag tänker att välja just det. När jag bodde på flickhemmet i Skien i Norge tänkte jag att jag skulle utbilda mig till socionom och öppna ett eget flickhem. Jag blev beteendevetare och har arbetat på ett flickhem i Eskilstuna under de senaste tre åren. Nu är det nerlagd. Det jag har sett under de här tre åren är bland annat att inte mycket har förändrats sedan jag själv bodde på ett flickhem 1982. Socialsekreterarna är många gånger lika maktfullkomliga, fördomsfulla och trångsynta i dag som de var på 80-talet. Det gäller inte alla, det måste jag i rättvisans namn också påpeka. Barn har oftast ingen egen talan. Det är det som är problemet.

Ni som kallar mig stridbar borde kanske veta något om min bakgrund innan ni dömer mig hårt?! När hjälpapparaten blir din största motståndare, hur reagerar du då? När välfärdssystemet sviker totalt, vem vänder du dig till? Hur fan överlever man? Om det kan jag berätta! Om det har gjort mig stridbar så får jag nog tacka Gudarna för det. Det behövs nog:-)

PS:Bilden på min dotter Margarita och mig är tagen av den norska veckotidningen Allers på Lanzarote 1986:DS

Varför valde jag livet?

Så här skriver en god vän till mig på bloggen: "Glöm inte att i boken få med vad som gjort att du kämpat vidare. Det är kanske det viktigaste budskapet för 'oss som överlevt'. Att vi faktiskt gjorde det och varför ! DET kan hjälpa andra att hitta vägen ur förtvivlans mörker. ( Du har säkert tänkt på det )" Ja, varför väljer vissa av oss att överleva? Jag har tänkt mycket på det. Att välja livet innebär för några av oss att välja smärta. Men, vi gör det ändå. Varför? Jag blev mamma som tonåring. Då hade jag varit föräldralös i flera år. Den dagen jag fick veta att jag bar ett barn i min mage, jag var endast 18 år då, åkte jag till mina föräldrars grav och berättade för dem att de skulle bli morfar och mormor. Jag satt vid deras grav i timmar och funderade och pratade. Under tiden jag satt där kände jag mig tillfreds och lycklig. Äntligen fick jag en önskan om att leva. Väntar man ett barn så måste man leva om inte för sin egen skull så för det försvarslösa barnets skull. Mitt barn skulle inte bli moderslös, tänkte jag. Mitt barn skulle inte sakna något. Mitt barn var redan älskat över allt annat. Jag hoppas att jag någon gång på denna resan skall kunna ge svar på den viktiga frågan; varför valde jag livet?

Citat från min bok "Ta inte min dotter ifrån mig": "Den 15 augusti 1985 kom två poliser och hämtade mig på permissionscentralen till norska militärer. Jag hade bott där sedan jag kom hem från Lanzarote tidigare på sommaren då jag hade gjort militärtjänst innan jag åkte till Lanzarote. Jag hade inget hem att åka till när jag anlände mitt hemland därför hade en officer och god vän av mig ordnat så jag kunde få bo där tills vidare. Jag trodde poliserna skulle köra mig till flygplatsen för att sätta mig på flyg till Ålesund. Socialtjänsten och jag hade kommit överens om att jag skulle få komma till Åse sjukhus, till den öppna psykiatriska avdelningen där som jag hade varit på när jag var 16 år. Jag mådde dåligt. Kände mig rotlös, rastlös och rädd. Under flera månader nu hade jag försökt få socialtjänsten i Oslo att hjälpa mig med att skaffa mig ett ställe och bo. Detta efter att jag hade upptäckt att jag var gravid.

När jag fick veta det åkte jag direkt till gravplatserna till min mamma och min pappa i Siljan kommun. Jag satte mig framför gravarna och berättade med stolthet att de nu skall bli mormor och morfar till mitt barn. Jag var rädd för vad framtiden skulle ha med sig, men jag var fast bestämd och övertygad om att jag ville behålla barnet och göra allt i världen för att barnet skulle få det bra. Starkt, rörd och envis lämnade jag gravplatserna och åkte tillbaka till Oslo. Polisbilen stannande framför Gaustad sinnessjukhus i Oslo. Vad gör ni frågade jag? Det hade stått mycket om detta ökända och beryktade sinnessjukhus i tidningarna under sommaren. Du skall hit först, svarade den ena polisen. Jag blev förtvivlad, förbannad och rädd på en och samma gång. Ni kan inte mena allvar, svarade jag. Ut ifrån sjukhuset kom en muskelknutte, samt en manlig och en kvinnlig läkare. De tre plus de två poliserna tog tag i mig och drog mig in på en avdelning.

Jag försökte fäkta och sparka mig loss, men jag hade inte en chans mot så många starka vuxna. Jag fick ögonkontakt med den ena polisen. Samma polis som flera gånger hade fikat med mig där jag bodde. Jag såg hans sorgsna ögon, jag sa till honom att hjälpa mig. Jag måste följa order sa han ursäktande. Jag såg att han led. Att med makt tvinga en tunn och liten försvarslös gravid artonåring in på ett beryktat sjukhus kanske inte tillhör en trevlig och snäll polis sina favoritsysslor? Vad vet jag? Jag skrek svordomar. Jag ropade på hjälp. Jag bönade och bad; snälla låt mig vara.

Avdelningen jag kom till var helt tom för andra patienter. Jag var ensam på en stor avdelning. Två muskelknuttar slängde mig in på ett rum efter att poliserna hade gått. Du är galen skrek de åt mig. Det är jag inte alls, skrek jag tillbaka. En läkare kom och pratade med mig en liten stund. Jag var fientligt inställd till honom och svarade knappt på hans frågor. Han var inne hos mig i högst tio minuter. När han gick tänkte jag att jag skulle visa de djävlarna att jag visst kunde leva upp till deras förväntningar om att jag var galen på riktigt. Jag slängde allt på sängen och bordet på golvet. Då kom muskelknuttarna in på rummet mitt och brottade ner mig på golvet. De satte sig på mig och bad mig hålla käften och lugna ner mig. Jag grät och bad de flytta på sig. Jag är gravid, sa jag. Men, det brydde de sig inte om, de satt kvar på mina ben och min mage. De var tunga. Jag vägde knappt 50 kilo och hade inte en chans att röra mig med de två stora männen uppe på mig. Till slut lämnade de mig ensam på rummet. Jag har aldrig känt mig så maktlös, så förnedrad och ensam."

Till mina barn Margarita, Benjamin och Emil

När jag var sexton år bestämde jag mig för att skriva en bok om hur det är att bli en akt och ett objekt hos socialtjänsten. Jag satte mig därför ner och skrev varje dag efter jobbet som frukostvakt på hotellet jag jobbade. Efter att ha hållit på med boken i bara ett par månader blev jag sjuk, gick ner över tio kilo och svimmade när jag kom till sjukhuset. Blev inlagt på psykiatrisk avdelning på sjukhus i Ålesund, staden jag bodde i. Diagnosen jag fick handlade om att jag hade fått en identitetskris. Läkaren som pratade med mig varje dag under de tre veckor jag var inlagd där, sa att jag under mitt korta liv hade haft alltför många vuxna omkring mig som hade tyckt helt olika om vad jag skulle göra med mitt liv. Jag var förvirrad helt enkelt. Jag var en vilsen föräldralös flicka som sökte svar på vad som var meningen med just mitt liv. Står man helt ensam i världen är det inte så enkelt att svara på den frågan.

Andra gången jag skulle börja skriva på min bok igen var när jag flyttade till Sverige, närmare bestämt Strängnäs 1993, 26 år gammal. Denna gång längtade jag så mycket hem till Norge att jag blev kraftigt deprimerad och fick söka hjälp på vårdcentralen. En kvinna som arbetade som psykiatrisk undersköterska, kom hem till mig en gång i veckan under några månader. En dag vi satt och fikade i min trädgård sa jag till henna nu skall jag gå upp och anmäla mig för heltidsstudier på KOMVUX. Vilket jag gjorde. Jag bytte ut samtalen mot studier. Efter ett års heltidsstudier på KOMVUX sökte jag mig in på det beteendevetenskapliga programmet på högskolan i Eskilstuna. Mina författarplaner havererade alltså igen. I stället fick jag en högskoleexamen.

Nu sitter jag här igen, tredje gången gillt, och har bestämt mig för att äntligen få ner min historia på papper. En höst kom en väninna av mig från Norge på besök. Sissel arbetar med ungdomar med problem av olika slag. Hon frågade mig hur det går med boken. Hon tycker att det är viktigt både för de som arbetar inom vården och de som är hjälpbehövande att någon som har ”överlevt” systemet berättar om det. Mest av allt skriver jag för de barn och unga som någon gång har behövt hjälp från psykiatrin, socialtjänsten med mera och för de som befinner sig i den situationen nu. Hoppas även att socialsekreterare och andra speciallister inom socialomsorgen kan ta till sig lite av mina kunskaper om hur det är att bli ett fall inom socialtjänsten. Min barndom var inte lycklig, men det var ändå mycket jobbigare att bli ett objekt för klåfingrige socialsekreterare än att vara ett osynligt och till stunder misshandlat barn i en dysfunktionell familj. När man skriver en bok vill man gärna tillskriva den åt någon. För mig är det inte svårt att välja vem boken skall tillägnas till. Min dotter Margarita, som nu är 25 år, min son Benjamin på 21 år och min son Emil på 17 år. Det är ni som är och har varit de viktigaste personerna i mitt liv. Boken är därför tillägnat er. Jag älskar er över allt annat här på jorden. Eran mamma.

PS:Texten är ett utdrag från min bok "Ta inte min dotter ifrån mig", som än så länge bara finns i min dator:DS

När ett barn vill dö!

Hur länge måste jag ligga här? Hur lång tid kan det ta? Jag fryser. Vet inte hur länge jag orkar vänta. Det är kallt. Käre Gud kan du inte bara låta mig dö snabbt. Jag vill inte leva längre. Jag tänker på min syster Lailas ord. Det gjorde ont att få veta att även vuxna har problem. Att även vuxna blir ledsna. Hela min barndom har jag drömt om att bli stor. Jag trodde att allt skulle bli bra då. Jag ligger i snön, jag har bara trosor på mig.

Jag är nio år gammal. Jag har precis kommit hem från Sandefjord efter att ha varit och besökt min syster Laila i hennes studentbolig. Hon delade den med sin väninna Gro. Den ena kvällen började plötsligt Gro att gråta. Jag blev förvånad nästintill bestört och frågade min syster varför Gro grät. Laila svarade att även vuxna människor blir ledsna. Min värld rasade samman. Laila visste nog inte hur de orden påverkade mig. När slagen kom, när jag blev sparkad, när jag blev mobbad och när allt annat djävla skit hände mig under min uppväxt så hade jag bara en tanke och en dröm i mitt huvud; jag drömde om att blir stor för att slippa att ha det ont. Och nu stod min egen syster där och berättade för mig att även vuxna har problem, att även vuxna känner smärta.

Det var då på vägen hem, när min syster körde mig hem efter helgen i hennes studentbolig att jag bestämde mig för att dö. Ju närmare vi kom Siljan och mitt barndomshem, ju mer kände jag en längtan efter att försvinna. Jag ville hem till himlen, jag ville dit mamma var. Ballongen hade spruckit, drömmen hade dött, det fanns inget mer att drömma om. Jag tänkte att jag inte klarar mer smärta, jag klarar inte mer sorg. Men, det tog då en djävla tid att frysa ihjäl då. Det är minst tjugo minusgrader, jag ligger här i iskall snö. Varför kan jag inte bara få somna in här? Varför kan inte kylan omringa mig snabbare? Jag vill dö nu! Jag klarade inte att frysa ihjäl.

Jag gav upp och gick upp på mitt rum och la mig i sängen. Ledsen och förbannad på mig själv för att jag inte klarade av det jag hade bestämt mig för. Att ligga tillräckligt länge i den kalla snön så jag bara dog. Jag dog inte. Jag låg nu och hoppades att den långa stunden jag hade legat i snön åtminstone skulle ge mig lunginflammation eller något annat allvarligt som jag kunde få dö av. Något sådant inträffade inte heller. Jo, jag fick urinvägsinfektion, för vilken gång i ordningen då vet jag inte. Jag hade haft urinvägsinfektion hur många gånger som helst. Jag hade ätit lila, blåa och röda piller mot denna sjukdom hur ofta som helst.

Läkaren tittade lika allvarligt på mig varje gång han skrev ut tabletter till mig. Jag tittade lika allvarligt på honom också varje gång utan att säga något. Du vet vad jag går igenom, tänkte jag. När tänker du göra något? Jag tänkte så hårt jag kunde så att han skulle kunna läsa mina tankar. Jag tror inte det hjälpte. Han gjorde i alla fall aldrig något annat än att skriva ut nya mediciner till mig. Du vet att medicinerna inte kan hjälpa mig, tänkte jag. Det är de kalla och våta kläderna som gör mig sjuk. Det är de missförhållanden som jag lever under som gör mig sjuk, fattar du inte det?

Mitt problem var att jag inte kunde prata. Jag visste inte om jag kunde lita på någon. Jag var rädd för att bli ihjälslagen av min styvmamma om jag sa något. Denna gång skulle inte det göra något. Jag ville ju dö. Men, det gjorde så ont att bli slagen, så det sättet ville jag absolut inte dö på. Jag var som vanligt tyst. Man pratar inte om sina problem, så enkelt är det. Jag berättade aldrig hemma om all mobbningen jag blev utsatt för i skolan och jag berättade aldrig utanför hemmet om det min styvmamma utsatte mig för. Jag borde ha berättat för pappa. Jag gjorde dock aldrig det. Jag gick i skogen så ofta jag kunde, där gick jag och dagdrömde, sjöng mina egna sånger och pratade med mig själv.

PS:Texten är ett utdrag från min bok "Ta inte min dotter ifrån mig", som än så länge bara finns i min dator:DS

Till minne av min pappa; Jostein Edgar Urtegård

En kylig vinterdag 27 januari 1979, var det en stor brottartävling med 120 pojkbrottare i Siljan i telemarken län i Norge. Min familj hade en viktig roll denna dag. Min pappa var både ordförande i bygdens brottarförening och brottardomare. Min bror Tormod på 13 år var aktiv brottare och skulle delta under tävlingarna. Så hela familjen Urtegård var där, förutom min storebror Roald som tog hand om gården och min storasyster Laila som var ute på de sju haven som kock på en stor båt. Jag passade på mina tre små bröder, Roger, Edgar och Björn-Arne. Min styvmamma var mest upptagen med och springa efter min pappa. Tormod brottades med en kille från Gulset. Jag tyckte det var spännande att titta på brottarmatcher, speciellt när min styvbrorsa Tormod brottades på mattan. Efter en stund fick jag en välförtjänad vila från barnpassningen och fick gå runt och prata med vänner på tävlingen. Min styvmamma, Olaug, tog över tillsynen av mina bröder. Jag gick bort till min pappa, jag var så stolt över honom. Jag tänkte att min pappa var den duktigaste mannen jag visste om och att han lyckades med allt han ville här i världen. Pappa gav mig ett leende och en kram, han gav mig lite pengar så jag kunde gå till affären och handla. ”Här har du lite pengar min flicka lilla, så kan du köpa något du vill ha på butiken”, sa han. Jag sprang i väg till affären och köpta ett par hårspännen jag hade önskat mig länge.

Men, jag kunde inte vara borta länge, jag ville se på den nästa brottarmatchen min pappa skulle döma. Matchen hade redan startat när jag kom tillbaka. Jag gick bort till min styvmamma och mina bröder som stod nära där pappa dömde match. Jag kände stoltheten växa inom mig när jag såg min pappa stod där på brottarmattan med visselpipan i munnen, sina utslitna jeans, träningsjacka och sin knivslida i skärpet. Han var den enda brottardomare som jag kände till som fick ha kniv på sig när han dömde en match. Det var väl ingen som tordas säga till honom vad han fick och vad han inte fick göra, tänkte jag. Alla hade stor respekt för min pappa, med sin auktoritet och bestämde hållning fick han det helt enkelt. Plötsligt föll pappa ner på brottarmattan, det hände rätt efter att han hade blåst i visselpipan. Folk stod chockade runt och bara tittade på. Det var som om tiden stod stilla och all ljud försvann. Jag stod med tårar i ögonen och tittade på min livlösa pappa. Han var mitt stöd och min livsglädje här i livet. Ambulanspersonalen bar honom ut i ambulansen och körde i väg mot sjukhuset i Skien. Ingen visste vad som hade hänt så brottartävlingen fortsatte en stund till. Olaug hade kört i familjens bil efter ambulansen, så det var jag som fick ta hand om mina småbröder igen. Tormod hade flera matcher kvar. Så han var på brottarmattan med tårar i ögonen. Trekvart senare fick vi höra över högtalaranläggningen att min pappa var död och att brottartävlingen därför blev inställt. Jag trodde inte mina egna öron, det kunde inte vara sant. Min pappa kunde inte vara död!

Jag tog hårt tag runt mina bröder och sa att detta nog inte stämde och att pappa säkert kommer hem snart. Jag tröstade dem så gott jag kunde, men mitt hjärta hade också brustit, det fanns inget kvar. Jag har tänkt på det många gånger senare, hur för djävligt det är att få höra över en högtalaranläggning att din pappa är död. Alla barnen blev hämtade in till ett kontor där vi blev tillfrågade om det var någon de kunde kontakta. Där stod vi fem barn mellan tre och tretton år och skulle berätta vem vi hade kvar i världen som de kunde kontakta. Jag gav honom adressen och telefonnumret till min faster på Stathelle. Efteråt kördes vi hem till bondgården där min storebror kom frågande emot oss. Jag klarade inte av att prata med någon, jag sprang till mitt rum och lade mig på sängen och gråt ett helt hav. Senare tog jag fram mina idrottsmärken från skolan och så på dem och undrade vem som skulle vara stolt över mig nästa gång jag presterar något. Det var bara pappa som brydde sig om sådant. Det har alltid varit ett problem för mig sedan dess. Vem bryr sig om huruvida jag lever eller ej och vad jag gör med mitt liv?

Denna dag började min kamp. Jag som var jätteblyg, förtryckt och osäker började slåss för livet! Eller rättare sagt jag började kämpa för att hitta meningen med livet. Vad gjorde jag här? Hade mitt liv någon mening alls? Jag var 12 år och föräldralös. Det är ingen hit direkt. Om det bara hade varit en hemsk mardröm som jag kunde vakna ur!

PS:Texten är ett utdrag från min bok "Ta inte min dotter ifrån mig", som än så länge bara finns i min dator:DS

Free at last!:-)

Från och med nu kommer min blogg att användas på ett annorlunda sätt. Jag kommer att återgå till hur bloggen såg ut från början, jag kommer alltså att vara mer personlig, mera ödmjuk och mer reflekterande. Jag kommer att skriva om livet, hur det har varit och hur det är. Jag kommer att dela med mig av mina livserfarenheter; både de goda och de jobbiga på ett väldigt generöst sätt. Nu när jag är oberoende politiker och arbetslös är jag inte fångad av någon lojalitet mot någon eller utsatt för någon partipiska. Jag är som rubriken säger; free at last. Det passar mig perfekt. Jag har alltid haft svårt för auktoriteter och jag har alltid känt mig utanför. Hade någon sagt till mig när jag var liten att mina syskon och jag inte hade samma föräldrar så hade jag trott på det. Alla mina 6 syskon var/är praktiskt duktiga arbetsmyror. Jag har alltid varit en filosoferande och känslig individ på en egen planet.

Jag älskade sången till Ted Gärdestad "Jag vill ha en egen måne". Som offentlig person har jag fått stå ut med att personer tycker att de känner mig. Men, det gör de flesta inte. Men, jag kommer nu att berätta min livshistoria steg för steg och de som vill följa mig på den resan är välkomna att göra just det. Jag har en berättelse som behöver berättas. Många kommer att känna igen sig, många kommer att förstå och viktigast av allt är själva berättelsen; själva livet.

Alla människor har något att säga, alla har något att ge andra. Jag hoppas att min öppenhet och ärlighet kan vara till hjälp för någon. Från och med i morgon kommer jag att skriva varje dag om existensiella frågor. Vad är meningen med livet kommer alltså att vara min utgångspunkt. Ann Heberlein har skrivit boken "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Jag gillade den boken, den har ett viktigt perspektiv. Jag ville dö redan som nioåring. Det tog mig ett halvt liv att hitta livslusten. Jag tänker behålla den lusten. Jag tänker kämpa för att vi alla kan få uttrycka våra känslor utan att behöva skämmas. Under många år har andra dikterat vad jag skall tycka, tänka och säga. Den tiden är nu förbi.

Jag är ledsen för alla personer jag har sårat genom mina alltför aggressiva och bryska bloggartiklar. Det har aldrig varit min mening eller vilja att göra någon illa. De som känner mig vet att jag är en snäll, generös och lyssnande människa. De som älskar mig accepterar mig som jag är och de vet att jag är en djup och känslosam person som verkligen bryr mig om mina medmänniskor. Livet är tufft i bland och långt ifrån rättvist eller perfekt. Jag har aldrig eftersträvat någon perfekt fasad, det är liksom inte jag. Öppen, utlämnad och fri. Här är jag!

PS:Bilden är tagen av konstnären Ulrika Florin i Stallarholmen:DS