"En man utan land" av Kurt Vonnegut.

Margit, Peo, Ann-Sofie och Pontus på Bistro Bar i Eskilstuna.
















I går åkte Pontus och jag till våra underbara, gulliga och trevliga vänner i Eskilstuna; politikerparet Wågström. Vi hade verkligen vädergudarna med oss; vilken härlig solig dag! Ann-Sofie och Peo tog med oss runt på byn, som vi säger på norska. Vi började med en läskande dryck på Jernbergska gården (Rademachersmedjorna). Sen åt vi en mycket välsmakande middag på Bistro Bar. Kvällen avslutades i Wågströms residens, en fantastisk vacker lägenhet i en byggnad bygd på slutet av 1800-talet.

I morse när Pontus och jag åkte hem fick jag låna med mig boken "En man utan land" skriven av Kurt Vonnegut. Jag har precis sträckläst den och kan varmt rekommendera andra att också läsa boken. Den är infallsrik, allvarsam, rolig och full av galghumor.

Sträck på er mammor!

Anna Larsson på SvD har skrivit en gripande och vacker artikel "Sträck på er mammor" inför morsdagen i morgon.

Hon skriver: "Det vilar något otajmat över moderskärleken. Den är antingen för mycket. Kvävande. Eller för lite. Egoistisk. Aldrig sådär lättsamt lagom som faderskärleken. Men alltid tagen för given. En mamma kan inte svika. Det kan pappor. Gång på gång. Och ändå få kärleksfulla böcker skrivna om sig. I den bästa av världar ska mamma bara finnas där – alltid till hands, alltid redo med några tröstande ord – men helst i skymundan, just in case. Min mamma vägrade. Hon tog plats. För mycket tyckte jag. När jag fortfarande bodde hemma bråkade vi så att fönsterrutorna skallrade. Och pappa sprang oroligt runt och stängde dörrarna så att grannarna inte skulle höra. Så många tjejmiddagar som jag senare i livet har suttit på och ältat alla oförrätter. (Män tror ofta att det är dem vi pratar om när vi kvinnor träffas, you wish, vi pratar om våra mammor.)"

Jag har själv aldrig haft någon egen mamma. Hon dog när jag föddes på grund av en läkartabbe. Kärlek är stort och starkt. Jag har upplevt och upplever mycket kärlek, från min framlidne pappa, min man, mina barn och mina vänner. För mig är det naturligt att säga att jag älskar dem. Men, jag förstår att jag har missat den absolut starkaste och mest äkta och naturliga kärleken i världen, nämligen moderskärleken! Den är förutsägbar och bestående för all evighet. Mammor är beredda att göra allt för sina barn. Det vet jag efter att haft äran att varit mamma i mera än 23 år nu. Mina barn vet, att så länge jag lever, kommer jag alltid att finnas där för dem.

Anna Larsson skriver: "Mamma-kostymen är trång. Och inte alltid självklar. Men ändå. Som vi älskar". Ja, som vi älskar!

På norska heter barnmorska jordmor. Det är vackert det.

Ett berörande konstverk av Anna Odell!

Konst, tänker jag, vad är det? Själv kommer jag från fel samhällsklass för att ha fått in konsten med modersmjölken. Inte har jag varit så intresserad av bildkonst heller. Om en tavla är vacker i mina amatörögon sett kan jag köpa den. Men, jag kan inte beskriva den utifrån fina eller sofistikerade konsttermer. De gånger jag har varit på konstutställningar och lyssnat på en konstnärs beskrivning av sitt eget konstverk har det ungefär varit som att lyssna på grekiska; jag förstår inte terminologin! Erik Axel Karlfeldts uttryck "att tala till bönder på bönders vis och till de lärde på latin", blir liksom så uppenbart och påtagligt just då! För mig är dock det skrivna språket lika mycket konst som tavlor och annat; ord kan vara så vackra. Dikter, sånger med mera kan gå rakt in i hjärtat på en.

En sak har jag förstått och det är att konst berör och att det på något sätt är det som är meningen med konsten. Anna Odell har rört om i konstgrytan och konsteliten har kommit fram från sina fina salonger för att bedöma hennes konstverk. Några konstkritiker är dock positiva. Ingrid Elam på DN-Kultur skriver: "Det är bastuvärme inne i de tre videobåsen, människor trängs, står lyssnande tysta, några gråter stilla, de flesta är kvinnor. Stämningen är laddad på ett respektfullt vis. Att ”konsten skall pröva gränser” har ofta sagts i den debatt som förts med anledning av Anna Odells examensarbete, men vad betyder det? Att den skall springa som en vakthund och nosa längs taggtrådsstängslet mellan fiktion och verklighet, eller mellan det rumsrena och det olagliga? Odells verk ”Okänd kvinna” prövar inga gränser, det gestaltar ett ensamt lidande. Det kanske inte förändrar psykvården, men det är uppenbart att det förmår beröra. Det är ett stilla under att Odell lyckas med det trots alla förebud om misslyckande som byggts upp i media". Jag instämmer!

Åsa Moberg skriver på Brännpunkt i SvD: "Förra året försökte jag få besked från Socialstyrelsen om olika psykiatriska klinikers användning av bältesläggning, men det fanns inga uppgifter om detta. Insamling pågick, för första gången i historien. Psykiatrin är inte med i landstingens Öppna jämförelser, där alla intresserade ska kunna jämföra metoder och resultat i vården. Just från psykiatrin saknas statistiskt underlag. Jag välkomnar diskussionen om hur man bemöter patienter, sa sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydberg (FP) i Kvällsöppet. Men den diskussion som nu äntligen tagit fart är, enligt Rydberg, inte den rätta. Den borde ha uppkommit på ett planerat sätt". Jag lyssnade också på vad Birgitta Rydberg sa i programmet och tänkte i mitt stilla sinne att om detta är folkpartiets inställning så är det bara sorgligt! Vilken människosyn! Åsa Moberg avslutar sin debattartikel med: "Anna Odells konstverk kommer att gå till historien, både den svenska konsthistorien och den svenska psykiatrins historia. Det kan då kallas Patientens röst, eftersom det markerar den vändpunkt när patienten, genom hennes modiga lagbrott, äntligen blev synlig". Patientens röst kommer fram och det är det som är viktigt!

Bo Madestrand skriver i DN: "Filmen från bron är däremot en skrämmande realistisk bild av hur det kan se ut när en psykiskt sjuk människa är på väg att ta sitt liv. Det mest obehagliga är att det dröjer så pass lång tid innan någon faktiskt stannar för att hjälpa till. Jag skulle rekommendera alla som upprörs av Anna Odells projekt att faktiskt försöka ta sig till Konstfack och se den. Den belyser om inte annat allvaret och det ärliga uppsåtet i hennes projekt. Och det är viktigt att komma ihåg: Som student får man faktiskt misslyckas". Om det är ett misslyckande eller ej får dock tiden utvisa. Debatten är i gång och det måsta anses vara det mest behjärtansvärda i sammanhanget; konst eller ej!

Nu kan du förtidsrösta i Europavalet!

Jag lyssnar nu på partiledardebatten i riksdagen inför Europaparlamentsvalet, på P1. SvD skriver: "Fredrik Reinfeldt börjar med att säga att Europaparlamentsvalet den 7 juni är "en hedersstund för alla demokratier. – Låt oss konstatera att det inte gör ont att rösta. Den verkliga smärtan kommer av att sakna rösträtt".

Inför det förra EU-valet skrev jag i en krönika i Eskilstuna-Kuriren "Lämna soffan för fredens skull" (040611): "EU handlar om att samarbeta och samarbete förhindrar krig. När vi går och röstar den 13 juni bör vi ha fredstanken som ledstjärna och motivation. Det, om inte annat, borde få soffliggarna att lämna soffan". Den gången kunde jag själv inte gå och rösta då jag inte var svensk medborgare. Nu har jag blivit svensk medborgare och jag kommer självklart att använda min rösträtt och gå och rösta i årets EU-val. Jag kommer dock att förhandsrösta, som man kan från och med i dag, då jag skall arbeta som valarbetare på EU-valdagen den 7 juni.

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) var oslagbar i debatten; helt outstanding helt enkelt. Han är en strålande intelligent och duktig person och kombinerar det med ironi och humor på ett helt suveränt sätt. Det är både hoppfullt och roligt med politik när sådana stjärnor är med på den politiska scenen. Synd att Fredrik inte är med på moderaternas EU-lista; då kunde jag ju ha beaktat att rösta på honom och hans parti!

Norge: Gladast, rikast och världsbäst, skriver SvD!

Emil, Margit och Benjamin Urtegård samt Hedvig från Mariefred.
















Jag i norsk telemarksdräkt utanför familjens villa i Strängnäs.

Björn Lindahl på SvD skriver: "FN har pekat ut Norge som det bästa landet att leva i sex gånger. De två senaste åren har visserligen Island placerats på första plats, men poängtalet som de två nationerna får är exakt lika högt – 968 av 1000 möjliga".

Citat från SvD: "Och så är det det där med lillebrorskomplexet, säger Helena Lugnegård från Moälva och syftar lite skämtsamt på vissa norrmäns förhållningssätt gentemot Sverige och svenskarna. Nu är det definitivt borta, säger hon och ser extra glad ut".

I dag har familjen varit i Stockholm och gått i 17 maj-tåg tillsammans med minst 10 000 andra norrmän. En härlig känsla.

Föräldrar på stan!

En glad nattvandrare!





















Efter att min man Pontus och jag hade gått åtta kilometer stavgång i morse sa han: du kommer väl ihåg att vi skall nattvandra med andra IK-viljan-föräldrar i kväll? Nej, det hade jag glömt, hade jag kommit ihåg det hade jag skippat träningen på morgonen. Vi skall på bröllop i morgon, min goda väninna "Hulken" skall gifta sig. Jag kommer att ha träningsvärk och jag vill ju dansa hela natten i morgon.

Vi var i alla fall nio föräldrar som gick runt hela stan flera gånger om i kväll. Vi samlades på Finninge fritidsgård och fick information från fritidschefen Tina Furustig. Sen gick vi uppdelade i två grupper till olika platser som ungdomar brukar samlas; uppe på Långberget, Långbergsskolan, Visholmen, Abborberget, Månssons trädgård, Ugglans park och runtom på stan. Strax före 23.00 kom polisen och vi berättade lite om det vi hade sett under kvällen.

När vi stod uppe vid Ekotemplet vid solnedgång och tittade utöver stan utbrast flera av oss - att Strängnäs det är världens vackraste stad det; här vill vi bo! Våra ungdomar är också underbara, vi pratade med många ungdomar under kvällen. Vi gick runt i våra nästan självlysande västar som det stod nattvandrare på. Varje helg är det några vuxna som är nattvandrare. Det märktes gott, ungdomarna är vana att se vuxna ute och hälsade och tjoade glatt när vi kom fram till dem.

Under tiden jag satt i socialnämnden, åren mellan 1996 till 2002, nattvandrade jag ganska ofta. Nu tänker jag börja med det igen. Vår fotbollsförening kommer att få pengar av kommunen för att vi gör detta, vi slipper att sälja bingolotter och staden blir tryggare för våra ungdomar när vuxna finns där som ett stöd. Kan det bli bättre?!

Invigning av kraftvärmeverket.

Margit Urtegård, Adam Brännström och Ann-Sofie Wågström.
















I dag åkte Erik Berg (SP) och jag på invigningen av SEVAB:s kraftvärmeverk. Vi minglade runt där och träffade många tjänstemän, andra politiker, anställda på SEVAB och olika leverantörer. Till min stora glädje var min goda väninna Ann-Sofie Wågström (S) där också. Inte så konstigt då hon är ordförande för Eskilstuna Energi och Miljö, som är delägare i SEVAB. Hon presenterade mig för deras VD Adam Brännström; en mycket charmig, skärpt och sympatisk person. Det blir mycket spännande att få följa denna stora miljösatsning kommunen nu har gjort.

Gunnar Hökmark (M): - Ryck upp dig Carl...

Det här bra youtube-klippet tipsar Susanna Birgersson oss om på Eskilstuna-Kurirens ledarblogg. Susanna Birgersson skriver: "Ryck upp dig Carl... säger Gunnar Hökmark (M) och klappar Carl Schlyter (MP) på axeln. (Tur för Hökmark att Schlyter inte är kvinna.)" Ja, tänk vilket rabalder det skulle bli då. Men, maktspråk och härskarteknik är lika illa oavsett om det är riktat mot en kvinna eller mot en man.

Det var lite roligt här om dagen när Arne Arvidsson (M) plötsligt kom på att jag är en potentiell röst i EU-valet den 7 juni. Han föreslog att jag kunde rösta på moderaterna. Tror inte det, kontrade jag snabbt, en lista med Gunnar Hökmark (M) i topp är inget jag kommer att plocka upp och lägga i valurnan inte! För första gången skall jag alltså rösta i EU-valet då jag har blivit svensk medborgare. Har inte bestämt mig för vilket parti eller person jag skall rösta på.

Jag håller fullständigt med Susanna Birgersson när hon skriver: "Valrörelsen måste handla om sakfrågor. Vad mer är, valrörelsen måste handla om personer. Budskapet om vad de olika partierna vill med Europasamarbetet når inte riktigt fram till väljarna, därför är person minst lika viktigt som parti".

En ny eller en extra gubbe 60+ är inte vad jag tror vi behöver flera av i Bryssel. Kostymklädda herrar finns det redan plenty av därnere. Kunde tänka mig att rösta på Marit Paulsen (FP), men har alltså inte bestämt mig än. Kom gärna med förslag!

Det är intressant, givande och spännande att lyssna på debatter mellan bara två personer. Den här debatten vann Carl Schlyter (MP) med bravur, tycker jag. Stod valet till EU mellan att rösta på Gunnar Hökmark (M) eller Carl Schlyter skulle saken vara enkel. Schlyter vinner med hästlängder före Hökmark i trovärdighet och engagemang!

Den underbara våren!

När jag bodde på Lanzarote så saknade jag våren vi har här i norden. Det gör ont när knoppar brister, men samtidigt så är det så skönt. Jag älskar våren! Min granne säger att det säkraste vårtecknet i vårt grannskap är att jag sitter och solar i en skön solstol. Här kommer dock bildbevis på att jag inte bara sitter och latar mig i solen. Mina pelargoner skall omplanteras i år och nu har jag börjat med det. Vår raskatt Donatella, en ragdoll, är också förtjust i våren, då får hon komma ut varje dag, i band, men ändock. Hon klättrar gärna upp i våra fruktträd, men hon kommer aldrig ner igen på egenhand. Så nu får jag klättra i träd också. Det är som att ha småbarn igen!

Prideparaden i Eskilstuna 2009.

Peo Wågström, Ann-Sofie Wågström och Lena Alun.
















Margit Urtegård, Lena Alun och Ann-Sofie Wågström.
















Magnus Carlsson, sångare som medverkat i grupperna Alcazar och Barbados.
















I lördags fick familjen dela på sig. Det var kultur 09 i Strängnäs och Springpride i Eskilstuna på en och samma gång. Jag åkte till Eskilstuna för att gå i prideparaden tillsammans med mina goda vänner politikerparet Wågströms och Lena Alun. Solen sken, underhållningen var bra, många poliser var där och alla var glada. Jag träffade även min kompis Claes Nyberg, som är ordförande för Stockholm Pride.

Årets talare var kommunstyrelsens ordförande Hans Ekström (S). Han sa: "Springpride är inte bara en trevlig fest, den är viktig både för mig och hela Eskilstuna".

I did it my way!

En vän frågade mig vilka är mina förebilder. De flesta av dem är antingen döda eller bara (serie-)låtsasfigurer som t.ex. Pippi Långstrump och Modesty Blaise. Min pappa Jostein Edgar Urtegård var dock den största, den starkaste förebild jag någonsin har och har haft. Han dog framför ögonen på mig när jag var endast 12 år, det är 30 år sedan. Pappa var en duktig centerpartist, militärofficer, bonde och 7-barns pappa. Han var bara 44 år gammal när han fick vandra vidare. Jag minns honom väl. Jag minns hans mod, kraft och styrka med beundran; en bra förebild helt enkelt! En doktor i sociologi, som undervisade på högskolan i Eskilstuna, pratade mycket om Frank Sinatra och hans sång I did it my way. Vissa av oss vägrar bli några simpla kopior av någon annan; vissa av oss föds helt enkelt för att vara just självständiga, tänkande och obekväma rebeller. Rebell betyder upprorsman, upprorsmakare, orosstiftare, revolutionär, insurgent, frondör, omstörtare och bråkmakare. Det borde stå upprorskvinna också, i synonymordboken, men det gör det inte! Motsatsen till rebell är de som kryper och hukar sig för överheten; Sverige är ett land där många människor gör och har gjort det. Varför det är så har jag inte riktigt förstått än. På pressfrihetens dag i dag skriver man i DN: "Internet fungerar inte bara som informationskälla för journalistkåren utan har också öppnat för en snabbare, gränsöverskridande bevakning. Bloggare inkluderas allt oftare i samma kategori som professionella journalister och ur de förtryckande regimernas synvinkel är situationen glasklar. Ju fler som sprider det fria ordet, desto svårare blir det att ignorera de mänskliga fri- och rättigheterna och upprätthålla förtrycket. En harmlös kulturbloggare i Iran kan löpa lika stor risk att drabbas av myndigheternas vrede som en grävande nätreporter i Kina. Regimernas reflexmässiga nedslag börjar nu synas i statistiken. Globalt sett sitter fler webbjournalister och bloggare fängslade än journalister som arbetar för traditionella medier, enligt Committee to Protect Journalists senaste rapport". Under mina åtta år inom kriminalvården har det varit många, både chefer och andra kriminalvårdare, som har undrat över hur jag har fått tillåtelse att fortsätta arbeta inom verket, då jag vid flera tillfällen har yttrat mig negativt om kriminalvården i media. Nu skall jag inte skriva så mycket om detta, då jag har arbetsgivarens ögon på mig. De granskar min blogg och har även hämtat material härifrån till det underlag de har tagit fram för att ge mig sparken. Apropå att jag gick till tidningen i april förra året, rörande de grova anklagelser en kollega hade riktat mot mig, påpekar min närmsta chef i ett dokument: "... de (ledningen på Hall) inte hade förtroende för henne vilket förstärktes då hon efter mötet 7 april direkt kontaktade media och var illojal". Illojal?! Gäller inte svensk lagstiftning om yttrandefriheten inom kriminalvården? Oavsett vad som händer nu kan jag i alla fall se mig själv och mina närmaste in i ögonen och säga: "I did it my way". Min pappa gav mig ett silversmycke när jag var barn; ett kors, ett hjärta och ett ankare som hängde på ett och samma smycke. Pappa förklarade varje symbol noga och sa att kärleken (hjärtat) och tron (korset) kan jag tappa bort för en stund, men ankaret (hoppet) får jag aldrig låta någon ta ifrån mig. I bibeln skriver Paulus om tro, hopp och kärlek och att kärleken är störst och viktigast. Min pappa hade en egen förklaring och jag tycker han hade helt rätt. Utan hopp ingen kärlek! Tack pappa!