En norsk räka: "Jeg er en hummer!"

Det är utan tvekan centern som är de stora segrarna i den nya alliansen, med tanke på vilka positioner de har fått efter s, fp och c förhandlingar. Centern har under flera mandatperioder haft mera makt än vad deras storlek egentligen har gett utrymme för. De är som dvärgpudlar, som vi andra har behandlat som rottweilers, därför beter de sig som elefanter. De är som den norska räkan som slår sig på bröstet och säger: "Jeg er en hummer". Centern var det enda parti som var missnöjt efter förhandlingarna vid valet 2006, nu har de fått revansch. Det har åter mera makt än vad det egentligen har fått mandat till. Det var nog centern som mest önskade ett regimskifte i Strängnäs kommun, för att det åter skulle få tunga politiska positioner, med flera välbetalda poster. Det återstår att se om det ger utdelning för kommunens skattebetalare. Tre förlorare i valet 2006 skall nu regera tillsammans. Lycka till!

Kommentar från nättidningen:

Upprätta förtroende genom svek?
Hur kan Marianne Andersson c tro att man återupprättar förtroendet för politiker, och i synnerhet c, när man sviker de väljare som vill ha ett borgligt styrt Strängnäs. Är det några partier som nu måste ha förtroendekris med sina väljare så är det fp och c, de två socialistiska stödpartierna.

fd centerväljare

Hål i huvudet!!!

Man får inte säga "hål i huvudet" till någon i Sverige, det är tydligen ett kraftuttryck i det här landet. I Norge som jag kommer i från är det mera att betrakta som ett slanguttryck. Vi säger det till Gud och var man ganska ofta: "Har du hål i huvudet?". I dagens tidning står det att: "Kommunen startar egen tidning". Förlåt mig alla svenskar, men det är verkligen totalt hål i hela huvudet på den eller de som har beslutat att kommunen skall ha en egen tidning. Är det verkligen att betrakta som en kommunal verksamhet att driva en tidning?! På skattebetalarnas bekostnad dessutom! Nej, nu får det vara nog! Kommunchefen skall vara ansvarig utgivare och de skall anställa en redaktör. Släng något i väggen! Det här är inte klokt, kasta ut en massa skattepengar på någon dold reklam. Låt de som kan producera tidningar hålla på med detta. När kommunchefen agerade som polis, en miniatyr av Kling och Klang, när det gällde fastighetsbolaget, så gick det som det gick. Riksåklagaren fick gå in. Kommunchefen kanske har valt fel jobb, han kanske vill göra något helt annat? Sök då jobb på Strengnäs tidning vet jag, sluta strö våra dyrt förärvade skattepengar omkring dig till all världens "fjanteri och larv" herr kommunchef. Sköt ditt jobb i stället!

Kommentar från nättidningen:

Tidningsprojektet
Pengarna är slut till bla skola och äldrevård. Men till ett tidningsprojekt finns tydligen pengar. Heimdahl vill kommunicera med Strängnäsborna på sitt sätt med enkelriktad information. För mig är kommunikation dubbelriktad man måste även ta av sig hörselskydden och kunna lyssna.
Vi behöver inte någon ny tidningskung i Strängnäs.
Skrota projektet omgående.

Anders

Ett boktips: "MITT IRAN"

Jag, som betraktas något som en kontrasternas person, satt på stranden i Thailand och läste en bok om Iran. Jag rekommenderar mina bloggläsare att läsa den boken, skriven av Shirin Ebadi. Hon fick Nobels fredspris 2003, av den norska nobelkommitten. Ebadi blev en av Irans första kvinnliga domare, men den fundamentalistiska regimen som fick makten efter revolutionen 1979, förklarade att kvinnor var olämpliga att inneha sådana befattningar och hon blev därför degraderad till kontorsbiträde. Ett starkt citat från hennes bok, som visar hennes medvetenhet över vad som hända kan: "En fredlig omvandling av Iran kommer att medföra stora offer. Människor som jag och de dissidenter jag representerar kommer att gå under på vägen. Det är vi blott alltför medvetna om: otaliga av våra kollegor och vänner och bekanta har blivit mördade under de här åren". Ebadi har suttit i fängelse i Iran, hon har blivit hotad, lidit och sett många fruktansvärda saker. Hon har dock valt att stanna kvar i sitt hemland och kämpa för vad hon tror på. Hon är en stark och beundransvärd kvinna. Hennes civilkurage är bottenlös. När jag läste boken funderade jag över vad som skulle hända i Sverige om vi blev utsatta för en lika diktatorisk och brutal statsmakt? Skulle det svenska folket protestera och agera? Jag är tveksam. I det här landet gnäller många över saker vid sina köksbord, när det kommer till kritan är vi rent utav ganska fega. När Ebadi skulle ge ut sin bok visade det sig att de hade censur även i USA. De ville inte att det amerikanska folket skulle upplysas om att det finns många perspektiv och nyanser även i ett land som Iran. Kunskaper är inget man vill förmedla. Att få veta saker om ett land gör dess invånere till människor och inte bara till några eller något man kan hata och bomba. Det fanns en lag i USA om att man inte publicerade något skrivit av medborgare i länder som USA hade infört embargo mot. Ebadi lyckades i alla fall till slut att få sin bok utgiven även i USA. En sak blev jag övertygad om efter att ha läst hennes bok. Det är att man inte kan bomba fram ett demokratiskt samhälle. Att bomba sönder folks hem och ett samhälles infrastruktur löser inga problem. Titta på före detta Sovjet, de ländernas frihet kom inte fram genom bomningar och förstörelse. Kunskaper är makt, att sprida kunskaper är därför en mera framkomlig väg för att skapa fred, frihet och bättre förutsättningar för folk i alla länder över hela världen. Jag tror inte på krig. Jag väljer att tro på människans kärlek till sin medmänniska. Ebadi är ett bevis på att det finns ädla människor att satsa på.

Ann Landerholm borde bli oppositionsråd.

Ann Landerholm ställer inte upp som oppositionsråd; då hon anser sig inte längre ha ett starkt stöd inom sitt eget parti, berättar hon i Strengnäs tidning i dag. Jag har precis varit två veckor i Thailand. När jag där nere fick veta att alliansen hade spruckit, ringde jag runt till vänner i olika partier, för att få veta lite om vad som hände. Jag frågade bland annat om vilka personer som kunde tänkas bli de nya ordförandena i nämnderna. Däremot frågade jag inte om vem som skulle tänkas bli det nya oppositionsrådet. För mig var det självklart att den posten skulle Ann Landerholm få. Men icke sa Nicke, moderaterna gör det igen, de gör åter ”slut” på en kvinna i sitt parti! Moderaterna kallas med all rätt, i dagens Ledare, för brutala moderater som så sent som den 1 april offentligt meddelade att de hade fullt förtroende för sitt kommunalråd. Det här med förtroende är tydligen något konstigt och svårhanterligt inom politiken i Strängnäs. Det finns flera exempel på det. Den 7 mars säger Margaretha Furustrand (fp), att hon har ett orubbat förtroende för kommunalrådet, centern säger likaså. Den 28 mars har plötsligt c och fp inte kvar sitt förtroende för Ann Landerholm. Vad har hänt däremellan? Det finns flera frågeställningar. Lördagen den 12 april kan man läsa i tidningen, att socialdemokraterna vill skapa en majoritet med centern och folkpartiet. I samma artikel säger dock Björn Lind (fp) att: ”Det är inte en framkomlig väg.” Tisdagen, tre dagar senare, sitter samme Björn Lind (fp) tillsammans med Anders Svensson (fp) och representanter från centern och förhandlar med just socialdemokraterna. Måndag den 14 april är alliansen spräckt, tydligen efter intensiva diskussioner under söndagen den 13 april. Det svänger fort i strängnäspolitiken!

Hade moderaterna gjort som de borde, låtit Ann Landerholm bli oppositionsråd, hade hon fått chansen att visa vad hon kan fram till nästa val. Hon var inte ensam om skolutredningens fadäser. Andra moderater var inblandade, likaså kommunchefen. Kanske till och med viceordföranden i kommunstyrelsen Jens Persson (c), han som skall bli den nya kommunstyrelseordförande tillika kommunalråd? Vice ordförande skall vara ett bollplank, ett stöd och en god rådgivare för sin ordförande. Likaså skall kommunchefen, kommunens högsta tjänsteman, också vara ett bollplank, ett stöd och en god rådgivare för kommunstyrelsens ordförande. Kommunchefen skall också, med hjälp av sin stab, ta fram bra underlag för beslut, till kommunstyrelsen, något vi flera gånger inte har varit i tillfälle att se. Männen kring kommunalrådet har brustit i denna roll, oavsett om de vill erkänna det eller ej. De har inte varit kommunalrådets hjälpare, snarare stjälpare. Ann Landerholm har ensamt fått bära hela hundhuvudet! Jag har själv flera gånger uttalat att mitt förtroende för kommunalrådet är borta efter allt som har hänt. Att se att hon nu bara har varit en bricka i ett politiskt spel, för sitt eget parti, gör mig ändå förbannad och ledsen. Hade hon varit man hade hon fått en chans till, genom att bli vald till oppositionsråd. Moderaterna i Strängnäs har åter en gång visat att det bara är kostymklädda män med slips som överlever på toppen i sitt parti, sorgligt men sant!

Kommentar från nättidningen, som säger en hel del:

Synd om Strängnäs
Trist att Ann Landerholm inte väljer att fortsätta. Hon har varit en frisk fläkt trots all skit hon fått stå ut med i tidningen. Är det inte patetiskt att den nya vänsteralliansen behöver tre (manliga?)kommunalråd för att sköta det jobb som Ann Landerholm gjorde ensam?

Alliansväljare

Anitha skriver på sin blogg:

"Hybris? Det moderata kommunalrådet Ann Landerholm i Strängnäs har med Alex Voronovs benägna bistånd förflyttat sig till åskådarläktaren. Må vi hoppas att Alex Voronov för egen del inte har alltför många lik i garderoben!"

Jag vet inte vad jag skall säga.

Om någon du tror är din vän svarar: "Jag vet inte vad jag skall säga", dra åt dig öronen snabbt och backa två steg. Det är nämligen ingen vän som svarar dig så när du är i nöd och behöver stöd. De skall inte gå över till andra sidan av gatan när de ser dig, de skall heller inte ge dig ett så fånigt och svagt svar när du söker hjälp. Backa bara och gå vidare, det finns alltid tuffare människor där ute någonstans som är beredda att ge dig respektfulla svar och kärleksfull respons. De här "vet-inte-människorna" behöver ingen av oss, de är fega och rädda, låt de vara. Som Lucilla Clifton sagt: "Det som ska hjälpa mig genom de kommande tjugo åren (och jag är mindre säker på de tjugo än jag var på "för evigt") är min erfarenhet, att inte ens då allt det jag trodde var bestående sopades bort, inte ens då universum gjorde helt klart för mig att jag misstagit mig i min självsäkerhet, i mina tvärsäkra uttalanden, inte ens då bröt jag ihop. Min övertygelse fick en törn, men jag bröts inte sönder. Trygghet kommer inifrån, inte utifrån..." Till alla mina systrar och bröder som får kämpa för sin rätt att tycka och tänka vad de vill säger jag bara: stå på er! Titta, ser du... ser du inte ljuset i andra sidan på tunneln?! Ge aldrig upp!

Viktoria, Jack och Katarina!

Till Jack!

En liten kille på fyra år
ger glädje i en annars grå vår.

En pojk som heter Jack
till dig vill jag framföra mitt tack.

Din pigga röst i telefon: "Hej Norge".
Ger stor tröst till lilla "Norge".

De här ärliga barnen!

I går morse ringde min lilla beundrare, Jack 4 år. Han sa:"Hej Norge vad gör du? När kommer du hit?" Jag lovade Jack att komma över och äta middag med han och hans familj på eftermiddagen. De här barnen som helt spontant visar vad de känner; kryddad av sprudlande energi, gör livet så härligt äkta, rakt och okomplicerad. Här kommer en dikt jag skrev när jag var 12 år, efter att jag hade varit på min pappas begravning:


LIVET!

En gång glad
Ett barn vet så lite
Pappa var min glädje
Han gav mig så mycket

En gång olycklig
Jag förlorade allt
Pappa, du gick bort
Och tog med dig allt

En gång du sa
Jag var din flicka
Pappa kom tillbaka
Jag behöver dig!

En gång kanske
Vill jag leva igen
Pappa, jag behöll
Det du lärde mig

En gång lycklig
Jag är glad i dig
Pappa ta nu hand om
min mamma för mig

En gång senare
Ingen vet när
Pappa glöm mig inte
Vänta på mig!

Örnenes kjärlighetslek.

Någon hade synpunkter på att jag skrev Walt Whitmans dikter på norska. Här kommer en till:

Örnenes kjärlighetslek

Mens jeg rusler veien langs elven (min formiddagstur, min
hvilestund,)
Hörer jeg plutselig en dempet lyd i luften, örnenes kjärlig-
hetslek,
Den susende brunstige kontakten höyt i rommet,
Klör som mötes, som trekker seg om hverandre, et levende
hjul i vill hvirvel,
Fire vinger som slår, to nebb, en hvirvlende masse som holder
fast, tett, tett,
I tumlende kretsende sammenslyngende buktninger faller de
rett nedover,
Til de stanser over elven et öyeblikk, enda sammenklynget, et
öyeblikks veldig ro.
En urörlig lydlös balanse i luften, så skiller de lag, klörne slip-
per taket,
Sakte skråner de opp igjen, på faste vingespisser, hver i sin
flukt, hun i sin, han i sin, etter henne.

Min goa farbror och jag.

Mod är, jämte kärleken,
den största gåvan.
Vi känner oss alla
då och då uppgivna,
men om vi accepterar våra misslyckanden
och försöker hålla modet uppe
och lär av erfarenheterna
och prövar nya utvägar-
då ska vi nå vårt mål.

Av: Rosanne Ambrose-Brown


Min farbror; pappas yngra bror, tog hand om mig när pappa dog. Han lärde mig mycket om livet; att jag skulle tro på mig själv och följa mitt hjärta. Leif har aldrig gjort någon människa illa, jag beundrar honom för hans tålamod mot/med andra människor. Hans starka tro om att det finns en Gud har hjälpt honom. Hans generositet mot andra är enorm. Jag är stolt över att han är min farbror.

Några tankar om allt som har hänt.

Min muslimska väninna har precis gått hem. Vi har ätit avokado med räkor och druckit gott vin. Vi har både skrattat och gråtit över vad som har hänt mig senaste dagarna. Jag som har så många kompisar med utländskt ursprung har alltså blivit anklagad för att vara rasist av en arbetskollega. Min väninna frågade mig vad det var som hände mellan mig och min arbetskollega. Till att börja med, de första två åren jag arbetade på samma avdelning som honom, så umgicks vi även privat. Han kom från Södertälje och hälsade på mig och min familj, han sov även över vid flera tillfällen. En dag när han kom till jobbet så skröt han stolt över att han hade ringt hem till sin mamma och sin syster i sitt hemland och beställt sig en ny fru. Han hade skilt sig från sin svenska fru. Vad vad det du gjorde sa du, utbröt jag något luttrad. Jag har beställt en ny fru, sade han stolt. Det lät som om han hade fått sig tillskickat en postorderkatalog full av alternativa fruar. Det låter lite som 1400-hundratalstuk, sade jag. Vad lämnade du för önskemål eller kriterier då?, frågade en annan kollega. Inte så många, hon skall vara ung och jungfru, sade han. Men, du är ju ingetdera själv kontrade jag spontant. Ja, det kanske var en kränkning, vad vet jag? Sedan dess har vi i alla fall inte talat med varandra. Och flera gånger när jag bad honom om hjälp med något i arbetet, svarade han oftast; framför de intagna, att han tar ingen order från en kvinna. När jag påtalade detta för arbetsgivaren fick jag ingen hjälp alls, de tyckte väl att jag; feministen, kunde skylla mig själv! Min muslimska väninna berättade för mig att efter att hon hade gift sig, så påtalade hennes pappa att hon inte kunde fortsätta att ha så korta kjolar på sig, hon var ju numera en gift kvinna. Hon svarade sin pappa trotsigt: "Vadå, jag har inte dött"! Hon är lika obstinat fortfarande och jag älskar henne för det.

Denne skyggen, mitt bilde.

Denne skyggen, mitt bilde (av Walt Whitman)

Denne skyggen, mitt bilde, som farer omkring, kjöpslår og lar
munnen löpe, mens den söker et levebröd,
Ofte, så ofte tar jeg meg i å betrakte den der den piler hit og dit,
Ofte tviler jeg på om dette virkelig er meg!
Men blant mine elskere, og når jeg jubler ivei på disse sangene,
Å, da tviler jeg aldri på at dette er meg.


I dagens tidning står det att: "Urtegård påstås vara rasist - omplaceras på sitt jobb". Många är nog glada i dag, njuter av, att jag har fått denna anklagelsen emot mig. Kurden som ringde och väckte mig i morse, för att säga att jag inte skulle bryta ihop av detta för att han vet att jag inte är rasist, han är inte glad i dag. Min turkiska vän är också upprörd över de falska anklagelser som är riktade emot mig; min bosniska väninna likaså. Min grekiska vän kramade hårt om mig, när jag hälsade på honom på hans pizzeria i dag. Min italienska kompis förstår inte hur sådant kan hända i ett rättssamhälle. Jag förstår ingenting, men jag vet nu hur det känns att vara "åtalad", dömd och "hängd" utan vare sig advokat eller rättegång. Det kan vara en nyttig erfarenhet att ha i mitt jobb som kriminalvårdare. En sak vet jag, det är för lätt att döma andra.

Gunnar Reiss-Andersens dikt.

TIL HJERTENE

Glem aldri henne
du aldri mötte,-
som kanskje möter
deg etter döden.

Glem aldri henne
som kanskje ventet
på å få möte
deg hele livet.

Glem aldri henne
som har din lengsel.
Glem aldri henne
for den du elsker.

Glem aldri henne,
for hun alene
er det du elsker
i den du elsker.

Hängd och dömd!!!

Min norska svägerska och jag.
















"Du må ikke sove! Du må ikke sove! Du må ikke tro at, at du bare har drömt! Igår blev jag dömt. I natt har de reist skafottet i gården. De henter meg klokken fem i morgen!". Ja, så blev det när det gäller mina förhandlingar med min arbetsgivare i dag. Jag blev anklagad och dömd, utan rättegång! Jag är ju bara en simpel plit! Jag blev anklagad av en arbetskollega för att vara rasist och jag fick inte bemöta anklagelserna. Jag fick bara veta att jag skulle tvångsomplaceras. Jag har pratat med flera kollegor, de är ledsna över vad som händer. Vad skall jag säga?! Jag är åtalad och dömd utan rättegång! Så är det. Att dömas utan rättegång det hände nog i före detta Sovjet eller i Kina i dag, men i Sverige anno 2008; hur är det möjligt?! Du får inte sova när en medmänniska utsätts för orättvis behandling, hör du mig? Jag är här! Glöm inte att jag finns, jag behöver dig!

"Du må ikke sitte trygt i ditt hjem og si: Det er sörgelig, stakkars dem! Du må ikke tåle så inderlig vel den urett som ikke rammer deg selv! Jeg roper med siste pust av min stemme: Du har ikke lov til å gå der og glemme!"

Några av mina syskon och kusiner i Hallingdal.

Att älska är att riskera att inte bli älskad tillbaka.
Att hoppas är att riskera att bli besviken.
Men man måste våga ta risker,
för den största risken i livet är att inte riskera någonting.
Den som inte riskerar något, åstadkommer inget,
ser inget, har inget och är inget.
Han kan inte lära sig något, inte känna,
inte förändras, inte växa, inte älska-
och inte leva.

Okänd författare

Rektorer bävar inför Roggeskolans start.

"Roggeskolan är ett populärt val bland kommunens femteklassare", skriver Strengnäs Tidning i lördagstidningen. Rektorn för Karinslundsskolan tycker att kommunen borde ha stoppat starten av ännu ett högstadium. Han och rektorn för Paulinska skolan menar att starten av Roggeskolan kommer vid sämsta möjliga tidpunkt. Jag har talat med flera moderater som delar rektorernas uppfattning. Moderaterna jag har lyssnat till förstår inte vad den moderata ledningen i Strängnäs kommun håller på med. Moderaternas huvudmål, enligt mina moderata vänner, är en solid och hållbar ekonomi. Först när man har god ekonomi kan man starta flera friskolor med mera, enligt deras uppfattning. Det finns inget hokus pokus i eller är någon form av ingrodd moderatideologi i att man på död och liv skall starta friskolor, hävdar mina moderatkontakter. Enligt uppgifter har vi i dag 500 tomma stolar i kommunens skolor, att då starta ytterligare en skola är både kontraproduktivt och oansvarigt. Det fanns allianspolitiker i kommunstyrelsen som inte ville godkänna Roggeskolans ansökan om att få starta en friskola, men då ingen begärde votering kom detta inte fram. "Här är alla elever välkomna och det är en bra grund för ett livslångt lärande", säger rektorn på Paulinska skolan. Ja, jag tror honom, det är därför jag har valt att ha mina tre barn i just en kommunal skola. Har alltid trott att det är bra för barnen att få möta andra barn från alla samhällsklasser, kulturer och andra länder. För mig är skolan en neutral plats där man träffar folk med olika bakgrunder och förutsättningar; en viktig utvecklingsmöjlighet alla barn borde få chansen till. Flera friskolor kommer att utarma den kommunala skolan. Alla våra barn är värda de resurser de behöver för att få den "ryggsäck" de förtjänar för att få ett gott liv. Kommunalrådet skall ha sagt att föräldrar hellre väljer friskolor för då "slipper de rötäggen". Det är just den människosynen jag fruktar och den kan motarbetas genom att alla barn träffas i skolan; den kommunala skolan.

CIRKUS STRÄNGNÄS

I en insändare i Eskilstuna-Kuriren i dag jämför en skribent Strängnäs kommun med en cirkus och uppmanar kommunens ledning att köpa ett tält av bröderna Bronett. Oppositionsrådet Tord Tjernström (s) säger i dagens Strengnäs Tidning att: "Det är mycket anmärkningsvärt att den borgerliga alliansen ännu inte löst sin kris". Tjernström påpekar att alliansen borde förhandla dag och natt tills man löst problemet. Jag håller med Tjernström. Självklart borde krisförhandlingarna pågå hela tiden tills en rimlig lösning, som alla de fem allianspartierna kan godkänna, har hittats. Det politiska arbetet stoppas upp eller i alla fall bromsas kraftigt ner av den här krisen. Det är ett oundvikligt resultat, oavsett hur gärna vi vill att det politiska arbetet inte skall påverkas av krisen/konflikten, så gör det rimligen det. Strängnäsborna förtjänar att få veta vad som händer, helst i går.

Kammaråklagaren har inlett förundersökning.

I fredagens tidning står det "Bostadsbolaget granskas av korruptionsåklagare". Kammaråklagare Erik Fågelbo kommer att utreda de misstänkta brotten på Strängnäs Bostads AB. Inför bostadsbolagets senaste styrelsemöte fick styrelsen rådet att göra en anmälan till polisen, att lösa upp styrelsen och att sätta de två cheferna som är misstänkta för brott i "karantän". Styrelsen valde att inte följa något av de goda råden de fick, bara det är anmärkningsvärt. Erik Fågelbo säger: "För att hålla rent framför egen dörr tycker jag man skall låta polis och åklagare avgöra om det går att styrka brott eller inte". Detta måste uppfattas som mycket stark kritik mot kommunchefens val att mörklägga hela ärendet genom att hemligstämpla den rapport om oegentligheter inom bolaget som framtogs 2006. Kommunchefen skulle inte ha agerat "polis". Under tiden den här förundersökningen pågår bör väl rimligen de två misstänkta cheferna sättas i "karantän". Får de vara kvar på bolaget under tiden åklagaren utreder om brott har begåtts kan de ju försvåra åklagarens arbete; de kan ju förstöra bevismaterial om de får fortsatt tillgång till bolagets papper och arkiv. Samtidigt kan de hota personal till tystnad bara genom sin fysiska närvaro på arbetsplatsen. Det positiva är dock att vi skattebetalare nu möjligen kommer att få svar på om något brott har skett. Sen får vi hoppas att kommunchefen i fortsättningen slutar leka polis.

Citat från nättidningen:

Mörkläggning
Återigen har kommunchefen trampat i klaveret.
Styrelsen bör omgående stänga av den aktuella chefen så länge misstankar om brott föreligger.
Dessutom bör den utredning som styrelsen beslutade om ej dras igång. Polisen gör detta dessutom utan konsultkostnad.
Kommunchefens agerande bör dessutom utredas.

Anders

DAGENS ORDSPRÅK

Utan att förringa det mod som människor visat
när de dör, får vi inte glömma de modiga
handlingar som människor utfört medan de levat.
Vardagsmod är ofta mindre dramatiskt än mod
i livets slutskede, men det är desto mindre
en fantastiskt blandning av triumf och tragedi.
En människa som gör vad hon måste-
trots de obehagliga följder det kan få för henne
personligen, trots hinder och faror och trångmål-
bygger grunden för all mänsklig moral...

John F. Kennedy (1917-1963)

MARGARITA 2 ÅR.

När den här lilla flickan skulle bli storasyster 1989 kastade hon sina nappar, hon hade fem stycken i ett band runt halsen, i papperskorgen och hon flyttade från sin spjälsäng till min säng. Fast när Benjamin föddes den 17 juli 1989 flyttade hon tillbaka till sin spjälsäng och hon hade hämtat sina nappar i papperskorgen. "Jag vill inte bli stor än" sa hon. Sen gick hon runt till alla grannar och ringde på dörren och frågade om det var någon som ville ha en bebis, de skulle få honom helt gratis lovade hon. Benjamin fick sova i sin vagn ett helt halvår innan Margarita lämnade över spjälsängen till honom. Det är inte alltid lätt att få ett syskon, när man är van att ha sin mamma helt för sig själv!

Mamma Margit och Emil 4 år.

Var på besök hos en norsk väninna, som bor i Strängnäs, här om kvällen. Hon har tre barn. Den yngste, en son på fyra, Sondre (fiktivt namn), tittade på mig när vi hade ätit klart och sa: "snilla kan du följa med mig till mitt rum". På norska heter det snille och på svenska heter det snälla. Är man norsksvensk blir det snilla, så det så! Han sträckte fram sin lilla hand och vi gick upp till hans rum och tittade på hans nallar, bilar och andra leksaker. I början när jag kom tordas han inte ens titta på mig, när middagen var klar var han beredd att visa mig sitt rum. Det är barn i ett nötskal, man får snabbt ett förtroende av/hos de. Det gäller att värna det förtroendet. När Sondre skulle lägga sig för natten gav han mig en kram och kallade mig för Norge. I dag sa han till sin mamma att han ville cykla till Norge och då menade han hem till mig; jag känner mig stolt och hedrad. Jag tänker på den norska sången: "Jeg önsker jeg var fire år i romjul".

Margarita, Benjamin och Emil

Livets största gåva!

Med några decenniers mellanrum kommer befolkningsfrågan upp på tapeten igen då födelsetalen i västvärlden kraftigt sjunker i perioder. Vi föder alltså allt färre barn med det resultat att allt färre får försörja allt flera; små kullar kan hota välfärden. När jag tittar på mina tre härliga ungar kan jag bara tycka synd om de som medvetet väljer att inte skaffa barn. I dag är det tydligen trendigt att vara ett par med två inkomster och utan barn. Hur kul är det, frågar jag? Det är ingen uppoffring att ha barn, de berikar livet maximalt. Hur kan folk välja bort dessa underbara små människor? Barn ger livet mening och glädje. Deras kommentarer, som bara kommer, ärligt och oförutsägbart är det roligaste och finaste som finns. Jag tänker på min yngsta son, Emil. När han var sex år följde han med sin farmor till Skogskyrkogården i Stockholm på alla helgonsdagen. Han tittade sig förvånad runt och sa: ”Farmor, så här många döda har jag aldrig sett på en gång förut!” Det är sådana här kommentarer man minns med ett leende och som gör dessa små barn så oerhört oemotståndliga. Med risk för att låta tjatig: Hur kan man välja bort dessa små solstrålar som faktiskt är vår framtid? Självförverkligande och barnafödande är för mig inget motsatsförhållandet, det går hand i hand. Dessa små under är en gåva. Man har under 1900-talet använt sig av olika politiska instrument för att få upp barnafödandet t ex barnbidrag, föräldrapenning och dagisplatser. Då barnafödandet har minskat igen, är det många politiker som funderar på vilka ”mutor” de nu kan erbjuda den fertila delen av befolkningen för att åter öka barnafödandet. Jag undrar ibland om man inte måste ändra taktik för att få folk att vilja ha barn. Här har media en viktig roll. Hur ofta läser man inte om negativa aspekter i media om hur besparingar drabbar barnfamiljer etc. Samt att våra journalister skriver spalt upp och spalt ner om hur barn kan förhindra dina möjligheter i arbetslivet. Jag tror man måste vända på steken och hellre tala om hur fantastiskt det är att ha barn, dessa små människor som ger livet mening! Jag känner ingen, däribland mig själv, som har fött barn p g a höjt barnbidrag eller andra förmåner i samhället framskaffat av politiker. Det finns mycket djupare orsaker till att man föder barn. Den ena är kärleken till livet och den andra är hoppet om framtiden som vi faktiskt lägger i våra barns händer.

C och fp står fast vid sitt ultimatum.

På ledarbloggen kan vi läsa att c och fp står fast vid sitt krav om att byta ut kommunalrådet. Intressant, vad händer nu? Vi är flera som undrar vad som pågår och vad som händer. Vi lever i ett politiskt vakuum just nu, ingen vet vad som gäller och ännu mindre vad som pågår i kulisserna. Ringer man och frågar så får man bara svävande svar. Vi håller på med strategisk plan och budget, ett oerhört viktigt arbete, som påverkas negativt av att ingen vet något, ingen lösning har kommit upp till ytan. I dagens tidning står det att kd och sp inte får vara med i förhandlingarna som förs mellan m och c samt fp; vi är uteslutna från krisförhandlingarna. Under dagen blir jag uppringd och får veta att inga förhandlingar försiggår alls. Hur skall vi tolka det då? Här kanske det passar med ett ordspråk från DR. R. Brasch: "Vi borde komma ihåg, att vi inte är de enda som tror oss vara i en hopplös återvändsgränd. Precis som en drake stiger i motvind, så kan även de största svårigheter stärka oss. Precis som tusentals före oss har mött samma öde och klarat sig igenom, så kan vi det också". Ja, det kan vi säkert, men det är dags att något konstruktivt sker snart. Folk väntar med spänning, invånarna vill ha besked. Lotta Grönblad (s) skriver också om detta på sin blogg.

Personförföljelse

I dag var jag inne hos kriminalvårdschefen på Hallanstalten och frågade om jag fick läsa de skriftliga anklagelser som har inkommit om mig. Nej, du får vänta tills på måndag, jag håller på att samla på mig mera, får jag till svar. Vadå, går du runt och uppmanar anställda att skriva klagomål på mig, frågade jag. Ja, jag har ju aktivitetsplikt, svarade han. Vare sig mitt fackförbund eller jag har hört det begreppet förut, intressant, vi får väl svar på måndag när vi har förhandlingar. Jag har sagt ifrån flera gånger till kriminalvårdschefen när jag fysiskt har blivit hotat av kollegor och jag har påtalat kränkande särbehandling många gånger under mina fem år på Hallanstalten, men aldrig har cheferna agerat. Nu när de får möjligheten att hänga den som offentligt påtalade oegentligheter på anstalten 2004, direkt efter de spektakulära rymningarna, då reagerar cheferna med all kraft. Hur skall man uppfatta detta? Är det hämndaktion på gång, en personlig vendetta? Flera hundra anställda har passerat Hallanstalten sedan jag började arbeta där 2004, man kan ju undra varför så många lämnar anstalten. När jag som facklig förtroendeman har påtalat min oro för den stora personalomsättningen har jag fått det arroganta svaret att viss personalomsättning är sunt, då kanske vi blir av med en hel del oduglingar har kriminalvårdschefen sagt. En intressant människosyn han har. Borde inte han vara lite mera upptagen av den psykosociala arbetsmiljön till sina underordnade? Borde han inte bry sig mera om sina medmänniskor? Här har vi ett enormt tydligt exempel på en som härskar genom att söndra. Folk mår dåligt, anställda åker gråtande hem från sitt arbetspass. Vem bryr sig?! Inte den högsta chefen i alla fall.

Varför blir inte fler sanningssägare??!!

Att vara frispråkig kan upplevas som om man är antingen uppriktig eller omdömeslös; modig eller dum. I Sverige talar man ofta om att vi håller vår unika yttrandefrihet högt och att vi värnar om den. Samtidigt har vi ordspråket att tala är silver och tiga är guld.

De som inte säger så mycket och lyckas hålla tand för tunga är förtroendeingivande. Deras återhållsamhet och kontroll upplevs som klokhet. Bland dessa tysta och kloka människor kan man ibland hitta de kalkylerande, taktiska, själviska, intriganta och beräknande individerna, som bara har sin egen vinning för ögat. Vargar i fårakläder eller ormar brukar jag titulera dem.

Själv känner jag mig tryggast bland öppna och frispråkiga personer, som törs vara ärliga. Jag tänker ofta på Anders Ahlmark som var kartograf på Sjöfartsverket 1977, när ett ryskt fartyg gick på grund i svenskt vatten med ett stort oljeutsläpp som följd. Grundet hade tidigare hittats av Sjöfartsverket, men de hade inte satt ut det på sina kartor, något Ahlmark upptäckte och avslöjade offentligt. Han blev sanningssägaren som sattes i ”karantän” på en fyr i flera år. ”Fången på fyren” blev ett begrepp, kartografen blev en symbol för civilkurage.

Min undran och fråga blir, varför är det inte flera som blir sanningssägare? När jag som facklig förtroendeman har deltagit i intervjuer till chefstjänster på Hallanstalten, har det slagit mig att chefsaspiranterna ofta påpekar noga att de är mycket lojala mot arbetsgivaren. Det finns ett uttryck ”obrottsligt lojal”, som vänner i mellan betyder att man ställer upp för varandra. Man kan också vara obrottsligt lojal mot sin arbetsgivare, något som oftast uppskattas högt och kan ge resultat i lönekuvertet.

Att vara lojal uppfattas som en god egenskap. Om man kan vara obrottsligt lojal borde man även kunna bli brottsligt lojal. När blir man i så fall det? Hade Ahlmark varit brottsligt lojal om han hållit tyst? En svår fråga som leder oss till nästa, vad med de andra på Sjöfartsverket, som valde att hålla tyst för att slippa bli utfrusna? Har de varit obrottsligt- eller brottsligt lojala? Kan de ha varit obrottslig lojala mot sin arbetsgivare och samtidigt brottslig lojala mot samhället?

En arbetsgivare vill kanske inte ha anställda med civilkurage först och främst, de kanske föredrar medarbetare med starkt lojalitetstänkande? Varför skulle annars lojalitet kunna betraktas som en god egenskap och meriterande i en intervjusituation på en statlig arbetsplats? Det måste finnas orsaker till varför de som aspirerar på chefstjänster är så noga att påpeka just detta. Den som ser saker som inte är bra får inte glömma ordspråket: ”den som är tyst samtycker”. Jag respekterar de som väljer att vara tysta när de ser några oegentligheter. Jag förstår att de är rädda om sina jobb, sina karriärmöjligheter, sitt rykte mm. De är helt enkelt rädda för konsekvenserna av sitt handlande. Jag respekterar de som väljer att vara tysta framför att stå upp för någon medmänniska när det behövs. Men jag kommer aldrig att förstå dem!

LIVET ÄR LITE VÄL TUFFT IBLAND!

I dag ringer en företrädare från mitt fack och säger att några av mina arbetskollegor har anmält mig till arbetsgivaren för kränkande särbehandling och främlingsfientlighet. Det är alltså inte min arbetsgivare som informerar mig om detta, det är mitt fack (SACO). I flera år, helt sedan jag slog larm om missförhållanden som rådde på Hallanstalten 2004, har arbetsgivaren försökt att bli av med mig. "Obekväma sanningssägare gör er inte besvär inom kriminalvården, vi kommer att lyckas bli av med er. Tyvärr har vi ingen fyr att placera er på, typ som kartexperten (kartografen) Anders Ahlmark inom sjöfartsverket, blev placerad på 1977 när han påtalade att sjöfartsverket var skuld i ett oljeutsläpp från ett krockande ryskt fartyg då sjöfartsverket hade skippat att lägga ut ett grund på sjökartan". En arbetsgivare vill inte ha anställda med civilkurage först och främst, de föredrar nog medarbetare med starkt lojalitetstänkande. Jag har flera gånger påtalat för min arbetsgivare att flera av mina arbetskollegor har kränkt mig, men det har aldrig tagits på allvar. Nu har mina kollegor anmält mig och då är det helt andra melodier som hörs; nu skall saker hända! När en kvinna skall hängas då kommer gamarna fram, då skall häxan brännas! Jag är van, men trött. Det är inte kul att kollegor väljer att hänga ut en i stället för att prata med en. Fegt, uselt och hjärtlöst vill jag kalla alltihopa. Kom tillbaka när ni vet hur en människa skall vara mot sin medmänniska. Hyenor kan alla klara sig utan.