Att vara frispråkig kan upplevas som om man är antingen uppriktig eller omdömeslös; modig eller dum. I Sverige talar man ofta om att vi håller vår unika yttrandefrihet högt och att vi värnar om den. Samtidigt har vi ordspråket att tala är silver och tiga är guld.
De som inte säger så mycket och lyckas hålla tand för tunga är förtroendeingivande. Deras återhållsamhet och kontroll upplevs som klokhet. Bland dessa tysta och kloka människor kan man ibland hitta de kalkylerande, taktiska, själviska, intriganta och beräknande individerna, som bara har sin egen vinning för ögat. Vargar i fårakläder eller ormar brukar jag titulera dem.
Själv känner jag mig tryggast bland öppna och frispråkiga personer, som törs vara ärliga. Jag tänker ofta på Anders Ahlmark som var kartograf på Sjöfartsverket 1977, när ett ryskt fartyg gick på grund i svenskt vatten med ett stort oljeutsläpp som följd. Grundet hade tidigare hittats av Sjöfartsverket, men de hade inte satt ut det på sina kartor, något Ahlmark upptäckte och avslöjade offentligt. Han blev sanningssägaren som sattes i ”karantän” på en fyr i flera år. ”Fången på fyren” blev ett begrepp, kartografen blev en symbol för civilkurage.
Min undran och fråga blir, varför är det inte flera som blir sanningssägare? När jag som facklig förtroendeman har deltagit i intervjuer till chefstjänster på Hallanstalten, har det slagit mig att chefsaspiranterna ofta påpekar noga att de är mycket lojala mot arbetsgivaren. Det finns ett uttryck ”obrottsligt lojal”, som vänner i mellan betyder att man ställer upp för varandra. Man kan också vara obrottsligt lojal mot sin arbetsgivare, något som oftast uppskattas högt och kan ge resultat i lönekuvertet.
Att vara lojal uppfattas som en god egenskap. Om man kan vara obrottsligt lojal borde man även kunna bli brottsligt lojal. När blir man i så fall det? Hade Ahlmark varit brottsligt lojal om han hållit tyst? En svår fråga som leder oss till nästa, vad med de andra på Sjöfartsverket, som valde att hålla tyst för att slippa bli utfrusna? Har de varit obrottsligt- eller brottsligt lojala? Kan de ha varit obrottslig lojala mot sin arbetsgivare och samtidigt brottslig lojala mot samhället?
En arbetsgivare vill kanske inte ha anställda med civilkurage först och främst, de kanske föredrar medarbetare med starkt lojalitetstänkande? Varför skulle annars lojalitet kunna betraktas som en god egenskap och meriterande i en intervjusituation på en statlig arbetsplats? Det måste finnas orsaker till varför de som aspirerar på chefstjänster är så noga att påpeka just detta. Den som ser saker som inte är bra får inte glömma ordspråket: ”den som är tyst samtycker”. Jag respekterar de som väljer att vara tysta när de ser några oegentligheter. Jag förstår att de är rädda om sina jobb, sina karriärmöjligheter, sitt rykte mm. De är helt enkelt rädda för konsekvenserna av sitt handlande. Jag respekterar de som väljer att vara tysta framför att stå upp för någon medmänniska när det behövs. Men jag kommer aldrig att förstå dem!
.JPG)
