Socionomen Tore Andestad är den bästa socialarbetaren jag har träffat i hela mitt liv. Jag gick i samtal hos honom efter att min dotter Veronica dog. Veronica var mitt andra barn. Jag var endast 21 år gammal när jag förlorade henne. Min dotter Margarita var två år när hennes lillasyster föddes.
Hela min barndom och ungdomstid hade socialtjänsten varit involverade i livet mitt. När samhällets omsorgsapparat blir ens motståndare och inte ens hjälpare så tappar man snabbt tron på välfärdssystemet. Jag gick på gymnasiet när jag började gå till Tore. Personalen på gymnasiet hade upptäckt att jag inte mådde så bra. De rekommenderade mig att ta kontakt med hjälpapparaten.
Varje vecka i flera månader satt jag på Tores kontor och spydde galla på hela socialsystemet. Till skillnad från alla andra socionomer jag hade mött så satt han kvar och lyssnade. Alla andra hade blivit förnärmade och kränkta över mitt hat och min ilska och slängt ut mig. Dessutom hade socionomerna kontorstid mellan 09.00 och 16.00. Det var då de var tillgängliga. Blev man ledsen efter kontorstid fick man skylla sig själv.
Tore var inte så. Han brydde sig. Hans engagemang för de behövande var och är beundransvärd. Han borde klonas. Han behövs! 1993 när jag flyttade till Sverige från Norge slutade jag gå till Tore. Men, Tore blev min vän. En vän för livet. Han kom till Pontus och mitt bröllop. Tore har även varit och besökt oss i Sverige flera gånger. Det är till Tore jag ringer när livet blir svårt. Själv säger han att han också har ett stort utbyte av vår vänskap. Han har använt mitt liv som exempel i sin undervisning för andra hjälparbetare.
Jag kan faktiskt inte komma med tillräckligt många superlativ för att beskriva Tore rättvist. Tore är en ängel. En god människa. En medmänniska med ett enormt stort hjärta. Han är min stora förebild. Tore gav mig hopp. Han gav mig tron på mig själv. Fortfarande så ringer jag till Tore när jag behöver goda råd. Han skrattar hjärtligt varje gång jag ringer och frågar honom om jag inte är lite knäpp i alla fall.
Tore var inte alls orolig för mig när jag flyttade till Sverige. Han förberedde mig på att folk alltid kommer att ha synpunkter på min rättframhet, min ärlighet och min öppenhet. Han sa också att jag skulle klara av precis allt jag vill i livet mitt bara jag låter bli att lyssna på de elaka tungorna; de små och avundsjuka människorna. Han förklarade pedagogiskt att min långa kamp mot socialtjänsten för att få behålla mina egna barn skulle påverka mig länge. Men, till slut, omsider, kan jag få lägga försvarsutrustningen från mig, påpekade han noggrant.
Han beskrev min försvarsutrustning som handgranater, bomber och skyttegravar. En dag kan du lägga ner allt det, sa han. I dag pratar vi mycket om vårt arbeta med människor, vårt gemensamma intresse. Under de åtta åren jag har arbetat inom kriminalvården och under mina tre år jag har jobbat på flickhemmet i Eskilstuna har jag använt Tore som rådgivare. Det finns för mycket moral inom hjälpsystemet och för lite etik. Jag kommer att utveckla mina tankar kring detta senare. Nu ville jag bara berätta en av mina många solskenshistorier. Min historia om Tore!
