Ledarskribenten Susanna Birgersson skriver i dag i en ledare "Lämna Paulinska i fred": "Majoriteten, genom Lotta Grönblad (S), har medgett att hanteringen inte skötts på ett bra sätt och på tisdag ska kommunstyrelsen besluta om att tillsätta en utredning som förutsättningslöst ska titta på ett antal olika alternativ, däribland Paulinska. Men fortfarande är det oklart om, när och varför beslutet att rusta upp Gyllenhjelmssalen upphävdes. Och fortfarande är det oklart för mig varför denna fråga tillåts uppta så mycket politisk energi och tappa majoriteten på förtroendekapital. Det måste finnas viktigare områden att fokusera, mer avgörande frågor att ta strid om."
Det är rätt påpekat att hanteringen av vart Kommunfullmäktige skall ha sina möteslokaler någonstans är dåligt skött. Det är också viktigt att ställa frågan varför beslutet om att rusta upp Gyllenhjelmssalen upphävdes. Vem tog det beslutet och när? Men, att frågan har upptagit mycket politisk energi är väl en liten överdrift? Där håller jag med Vänsterpartiets gruppledare David Aronsson, som skriver på sin blogg: "Att frågan skulle tagit något större politiskt utrymme ser jag inte, medialt möjligtvis". Problemet är alltså att frågan har hanterats helt utanför de demokratiska arenorna, som trots allt finns. Lotta Grönblad (S) och majoriteten har åter visat att de inte är några mästare i att hantera de demokratiska principerna.
torsdag 31 mars 2011
tisdag 29 mars 2011
Läkarnas makt inom psykiatrin 1985!
Avdelningen jag hade kommit till var en intagningsavdelning. Det vill säga att det kom och gick patienter hela tiden. Några blev flyttade till andra avdelningar efter en vecka eller efter några dagar. Några satt där i månader och år i sträck. De allra flesta hade åkt in och ut på "dårhuset" i 20 till 30 år. De flesta var ganska gamla. Det fanns ingen ungdomsavdelning därför hade jag blivit placerad på just intagningsavdelningen, som ansågs vara den lugnaste avdelningen på sjukhuset. Att säga att det var lugnt där var i alla fall en stor överdrift. Folk blev nerlagda och tvångsmedicinerade i stort sett varje dag. Slagsmål patienterna emellan var heller inget ovanligt. De anställda bestod i stort sett av mentalskötare med enbart gymnasieutbildning. De var vältränade muskelknuttar som var vana att använda sig av våld. De var också vana att lyda order.
Min advokat förklarade för mig på telefon att jag var tvungen att acceptera att jag nu satt där jag satt, tillsammans med kriminella och psykiskt sjuka personer. En psykiatriker hade per telefon godkänt att jag blev tvångsinlagt och den frågan kunde min advokat inte lösa på momangen. Psykiatrin är svår, förklarade han. Det är en stängd och sluten värld med egna regler, påpekade han vidare. Han skulle komma och besöka mig redan veckan efter, lovade han. När jag hade lugnat ner mig lite så började jag betrakta avdelningen, patienterna och personalen. Jag insåg att det som hade hänt var mycket allvarligt. Men, skulle jag överleva här var jag tvungen att hitta överlevnadsstrategier och det snabbt.
De flesta patienterna och personalen var nyfikna på mig. Jag hittade vänner på en gång. Roger var den yngsta bland patienterna, han var gissningsvis runt 35 år gammal. Jag tyckte att alla var lastgamla, jag var ju själv bara en tonåring. De svåraste att hantera var de paranoida, de svängde snabbt i hur de såg på personer i sin omgivning. Även de bipolära personligheterna var svåra att beräkna och att förhålla sig till. Om jag någon gång hade haft en trygg vardag var den definitivt över för den här gången. Min mage syntes inte än, jag var mellan tredje och fjärde månaden i havandeskapet. Alla visste om att jag var gravid och de sa att det var första gången en så ung och gravid tjej, som jag, hade kommit till avdelningen. I alla fall som de kunde komma ihåg.
När de andra patienterna fick veta att min advokat skulle komma på besök snart, blev de mycket nyfikna. Ingen av dem hade någonsin haft en advokat. Vad, sa jag upprörd och förvånad? Har ni aldrig haft någon advokat? Har ni aldrig ifrågasatt era diagnoser eller den behandling ni får eller har fått? Jag tittade förundrat på alla patienterna som var där. Flera av dem hade vandrat in och ut på "dårhuset" under 30 års tid utan att ställa frågor, utan att ifrågasätta läkarnas bedömning, utan att kräva någon annans åsikt, utan att ställa krav överhuvudtaget. Jag fick ont i magen. Jag tyckte så synd om dem, mina medmänniskor, som satt här utan att ens ställa en enda fråga till någon, om detta var rätt. Jag tittade på personerna runt mig, människor som jag tills nu bara hade betraktat som dårar, de fick från denna stund en egen plats i mitt hjärta. Jag kände deras vanmakt. Vilken makt dessa läkare hade, tänkte jag. Att det var så på 1800-talet och innan det förstod jag. Att det fortfarande fungerade så det kunde jag inte begripa.
Efter det här samtalet började de flesta av patienterna ifrågasätta i stort sett allt. De diskuterade med vårdarna på kvällen när de skulle ha sin medicin. Var det verkligen rätt sort de fick? De började diskutera sina diagnoser med överläkaren så fort han visade sig i korridoren när han var på väg till morgonmötet. Det blev ett helsikes liv på avdelningen. Min kontaktman, Bodil, berättade för mig att något sådant aldrig tidigare har hänt. Hon berättade också att överläkare Klyve var förtvivlad över den utveckling, som hade blivit på avdelningen efter att jag hade kommit. Jag hade satt i gång processer som de inte visste hur de skulle hantera. Jag hade gjort patienterna uppmärksamma på att de var människor med rättigheter. Bodil tyckte dock det var bra. Hon hade flera gånger själv reagerat på att ingen tordats ställa kritiska frågor. Ingen, vare sig de som arbetade på golvet eller patienterna som var inlåsta, hade öppet pratat om att saker kunde vara fel. Man hade bara, rakt upp och ner, under många herrans år, accepterat läkarnas beslut alltid, alltid och alltid!
Min advokat förklarade för mig på telefon att jag var tvungen att acceptera att jag nu satt där jag satt, tillsammans med kriminella och psykiskt sjuka personer. En psykiatriker hade per telefon godkänt att jag blev tvångsinlagt och den frågan kunde min advokat inte lösa på momangen. Psykiatrin är svår, förklarade han. Det är en stängd och sluten värld med egna regler, påpekade han vidare. Han skulle komma och besöka mig redan veckan efter, lovade han. När jag hade lugnat ner mig lite så började jag betrakta avdelningen, patienterna och personalen. Jag insåg att det som hade hänt var mycket allvarligt. Men, skulle jag överleva här var jag tvungen att hitta överlevnadsstrategier och det snabbt.
De flesta patienterna och personalen var nyfikna på mig. Jag hittade vänner på en gång. Roger var den yngsta bland patienterna, han var gissningsvis runt 35 år gammal. Jag tyckte att alla var lastgamla, jag var ju själv bara en tonåring. De svåraste att hantera var de paranoida, de svängde snabbt i hur de såg på personer i sin omgivning. Även de bipolära personligheterna var svåra att beräkna och att förhålla sig till. Om jag någon gång hade haft en trygg vardag var den definitivt över för den här gången. Min mage syntes inte än, jag var mellan tredje och fjärde månaden i havandeskapet. Alla visste om att jag var gravid och de sa att det var första gången en så ung och gravid tjej, som jag, hade kommit till avdelningen. I alla fall som de kunde komma ihåg.
När de andra patienterna fick veta att min advokat skulle komma på besök snart, blev de mycket nyfikna. Ingen av dem hade någonsin haft en advokat. Vad, sa jag upprörd och förvånad? Har ni aldrig haft någon advokat? Har ni aldrig ifrågasatt era diagnoser eller den behandling ni får eller har fått? Jag tittade förundrat på alla patienterna som var där. Flera av dem hade vandrat in och ut på "dårhuset" under 30 års tid utan att ställa frågor, utan att ifrågasätta läkarnas bedömning, utan att kräva någon annans åsikt, utan att ställa krav överhuvudtaget. Jag fick ont i magen. Jag tyckte så synd om dem, mina medmänniskor, som satt här utan att ens ställa en enda fråga till någon, om detta var rätt. Jag tittade på personerna runt mig, människor som jag tills nu bara hade betraktat som dårar, de fick från denna stund en egen plats i mitt hjärta. Jag kände deras vanmakt. Vilken makt dessa läkare hade, tänkte jag. Att det var så på 1800-talet och innan det förstod jag. Att det fortfarande fungerade så det kunde jag inte begripa.
Efter det här samtalet började de flesta av patienterna ifrågasätta i stort sett allt. De diskuterade med vårdarna på kvällen när de skulle ha sin medicin. Var det verkligen rätt sort de fick? De började diskutera sina diagnoser med överläkaren så fort han visade sig i korridoren när han var på väg till morgonmötet. Det blev ett helsikes liv på avdelningen. Min kontaktman, Bodil, berättade för mig att något sådant aldrig tidigare har hänt. Hon berättade också att överläkare Klyve var förtvivlad över den utveckling, som hade blivit på avdelningen efter att jag hade kommit. Jag hade satt i gång processer som de inte visste hur de skulle hantera. Jag hade gjort patienterna uppmärksamma på att de var människor med rättigheter. Bodil tyckte dock det var bra. Hon hade flera gånger själv reagerat på att ingen tordats ställa kritiska frågor. Ingen, vare sig de som arbetade på golvet eller patienterna som var inlåsta, hade öppet pratat om att saker kunde vara fel. Man hade bara, rakt upp och ner, under många herrans år, accepterat läkarnas beslut alltid, alltid och alltid!
måndag 28 mars 2011
Den klassiske socialdemokraten Håkan Juholt
Politiknörd, som jag är, så startade jag också lördagsmorgonen med att lyssna till Håhan Juholts en timme långa jungfrutal. Socialdemokraternas nyvalda partiledare var både rolig och underhållande. En medelålders man med pondus, buskiga ögonbryn, stor omtalad mustasch och stor självdistans pratade oavbrutet om fornstora dagar. För inte var det mycket till nytt han hade att komma med. Solidaritet var hans mantra. Barnfattigdomen lyftes upp som något socialdemokraterna nu skulle jobba stenhårt med att bekämpa.
Fredrik Segerfeldt skriver på sin blogg. "Två kunniga bloggare har skärskådat den barnfattigdom som kommer att bli en av S huvudfrågor under Juholt. Och de kommer fram till ungefär samma sak: det är ett integrationsproblem. Vi har importerat en underklass, med människor från tredje världen som inte lyckas ta sig in på en arbetsmarknad som är utformad efter ett homogent industrisamhälle." Bloggarna Segerfeldt refererar till är doktoranden vid University of Chicago, Tino Sanandaji och Danne Nordling, mångårig liberal ekonom. Läs deras texter också.
Fredrik Segerfeldts lösning är: "...reformera LAS, sänk skatten på arbete drastiskt (inklusive löneskatter), ta bort fackets monopol på lönebildning, sänk bidragen. Och så en dynamisk företagarpolitik som suger upp arbetskraft. Detta kommer dock att skapa ökade inkomstskillnader, något sosseriet inte kan acceptera. Eller så kan vi stänga gränserna..."
Personligen tror jag vare sig på Moderaterna eller på Socialdemokraterna som samhällsproblemlösare. Moderaterna är ett miljardärsparti fullt av män som saknar insikt om klassamhället. Socialdemokraterna är ett kollektivistiskt parti som inte ser individen alls. Det är provocerande att höra en sosse anno 2011 fortfarande använda sig av solidaritetsbegreppet. Ännu mer provocerande är att höra att de skall göra något åt barnfattigdomen. Är Socialdemokraterna rätt parti för det? Eskilstuna-Kuriren berättar: "Drygt var tionde invånare i Eskilstuna uppbär försörjningsstöd. Det placerar Eskilstuna bland de fem kommuner i landet som betalar ut allra mest i socialbidrag. 181,5 miljoner kronor. Så mycket pengar betalade kommunen förra året ut i socialbidrag. Utbetalningarna har ökat markant de senaste två åren – och personer som går på socialbidrag gör det allt längre."
Och vem styr i Eskilstuna och har gjort det sedan tidernas begynnelse? Jorrå, just det; Socialdemokraterna! Sedan Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten 2006 har sossarna i Eskilstuna självklart lagt skulden för allt ont på den borgerliga regeringen. Men, det var gissningsvis lika illa i staden innan 2006? Med tanke på att sossarna har styrt både landet Svea och Eskilstuna stad sedan hedenhös så borde ju Eskilstuna vara socialisternas Mecka. Och det kanske den är? Men, barnfattigdomen har de inte gjort något åt.
Fredrik Segerfeldt skriver på sin blogg. "Två kunniga bloggare har skärskådat den barnfattigdom som kommer att bli en av S huvudfrågor under Juholt. Och de kommer fram till ungefär samma sak: det är ett integrationsproblem. Vi har importerat en underklass, med människor från tredje världen som inte lyckas ta sig in på en arbetsmarknad som är utformad efter ett homogent industrisamhälle." Bloggarna Segerfeldt refererar till är doktoranden vid University of Chicago, Tino Sanandaji och Danne Nordling, mångårig liberal ekonom. Läs deras texter också.
Fredrik Segerfeldts lösning är: "...reformera LAS, sänk skatten på arbete drastiskt (inklusive löneskatter), ta bort fackets monopol på lönebildning, sänk bidragen. Och så en dynamisk företagarpolitik som suger upp arbetskraft. Detta kommer dock att skapa ökade inkomstskillnader, något sosseriet inte kan acceptera. Eller så kan vi stänga gränserna..."
Personligen tror jag vare sig på Moderaterna eller på Socialdemokraterna som samhällsproblemlösare. Moderaterna är ett miljardärsparti fullt av män som saknar insikt om klassamhället. Socialdemokraterna är ett kollektivistiskt parti som inte ser individen alls. Det är provocerande att höra en sosse anno 2011 fortfarande använda sig av solidaritetsbegreppet. Ännu mer provocerande är att höra att de skall göra något åt barnfattigdomen. Är Socialdemokraterna rätt parti för det? Eskilstuna-Kuriren berättar: "Drygt var tionde invånare i Eskilstuna uppbär försörjningsstöd. Det placerar Eskilstuna bland de fem kommuner i landet som betalar ut allra mest i socialbidrag. 181,5 miljoner kronor. Så mycket pengar betalade kommunen förra året ut i socialbidrag. Utbetalningarna har ökat markant de senaste två åren – och personer som går på socialbidrag gör det allt längre."
Och vem styr i Eskilstuna och har gjort det sedan tidernas begynnelse? Jorrå, just det; Socialdemokraterna! Sedan Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten 2006 har sossarna i Eskilstuna självklart lagt skulden för allt ont på den borgerliga regeringen. Men, det var gissningsvis lika illa i staden innan 2006? Med tanke på att sossarna har styrt både landet Svea och Eskilstuna stad sedan hedenhös så borde ju Eskilstuna vara socialisternas Mecka. Och det kanske den är? Men, barnfattigdomen har de inte gjort något åt.
lördag 26 mars 2011
Varför skriver jag?
Varför skriver jag? Varför berättar jag känsliga saker om mitt eget liv? Många undrar nog över det. Jag har själv funderat en hel del över mitt val. Under årens lopp har jag redan berättat en hel del om mitt eget liv, här på bloggen, under de 6 åren jag var krönikör på Eskilstuna-Kuriren och i olika intervjuer i media. Flera saker har lett till att jag väljer detta självutlämnande, som en biografisk berättelse faktiskt innebär. Det krävs dock en stor portion mod för att våga skriva om de personliga ting. Folk har lätt för att döma andra. Flera personer, som kommer från mer privilegierad samhällsklass än vad jag gör, har rekommenderat mig att inte skriva. De har skämts över min historia. På mina vägnar behöver de inte alls skämmas. Jag är stolt över att vara en överlevare. Jag är stolt över att vara ett så kallad maskrosbarn. Jag är dock medveten om att jag tar en stor risk. Men, betänk då detta. Vem talar för de "svagaste" i samhället? Vem är deras röst?
Om min historia kan hjälpa någon annan, en medmänniska, så är det värd det. Om de som arbetar inom hjälpapparaten kan lära sig något av min historia så är det en extra stor bonus. Om jag lyckats sätta ord på den vanmakt, sorg och hopplöshet jag kände under alla de åren jag var fast i socialtjänstens klor, så har många fått en chans att förstå. Min pappas favoritordspråk "Gå en mil i mina mockasiner innan du dömer mig eller säger något om vem jag är" är min ledstjärna. Vi måste tordas känna vår egen och andras smärta. Det gör ont när knoppar brister.
Jag tänker på alla de flickor jag bodde tillsammans med på flickhemmet i Skien i Norge från jag var 15 till 16 år gammal. Jag tänker på alla de så kallade galningarna som jag bodde ihop med på dårhuset under en längre tid. Jag tänker på de barnen som bodde på barnhemmet, som låg i våningen under hemmet för unga ensamma mammor, som jag bodde på, första året min dotter Margarita levde. Jag tänker på de andra unga mammorna som bodde där. Jag tänker på alla de intagna jag träffade när jag arbetade som kriminalvårdare under åtta år. Jag tänker på alla de flickor jag mötte när jag arbetade på flickhemmet i Eskilstuna de senaste tre åren. Jag tänker på alla de berättelser flera av dessa personer har skildrat för mig. Hur många av dem kommer att orka berätta? Tillbaka till min utgångspunkt; vem för deras talan? Vem är de svaga och utsatta människors röst i samhället? Vad tycker du?
Citat från en krönika jag hade i Eskilstuna-Kuriren: Flera dömda vittnar om att de växt upp i taskiga hemförhållanden där socialtanterna blundade när de kom på besök. De kan också berätta om alla lärare som har dömt och stämplat dem som hopplösa fall och satt dem i specialklass/straffklass. Efter att ha mött alla dessa myndighetspersoner som har spottat på deras egenvärde är det inte så konstigt att många av dem hamnat i brottsliga gäng, där de äntligen blivit bekräftade och respekterade.
Intagna kan knappt minnas alla myndighetspersoner de har mött under sitt liv; allt från dagispersonal, skolpersonal, behandlingshemspersonal, ungdomshemspersonal, socialtjänstpersonal, polispersonal, domstolspersonal till fängelsepersonal. Dessa möten har ofta varit fientliga och kränkande, med resultatet att hatet som redan finns hos barnet/eleven/klienten bara har spätts på. På våra fängelser har vi under strafftiden uppdraget att återanpassa dessa individer till samhället igen. Många av våra intagna har aldrig varit anpassade i det samhället vi har, de har inga ”Svenssons-referenser”, ”Svenssons-drömmar” eller ”lagom-känslor”. De är arga och deras hat är starkt.
De flesta av oss som har mött socialsystemet och hjälpapparaten har upplevt just allt detta. Vi har upplevt att bli en bricka och en akt i ett system, som mer är till för de som arbetar där än för de som behöver hjälp.
Om min historia kan hjälpa någon annan, en medmänniska, så är det värd det. Om de som arbetar inom hjälpapparaten kan lära sig något av min historia så är det en extra stor bonus. Om jag lyckats sätta ord på den vanmakt, sorg och hopplöshet jag kände under alla de åren jag var fast i socialtjänstens klor, så har många fått en chans att förstå. Min pappas favoritordspråk "Gå en mil i mina mockasiner innan du dömer mig eller säger något om vem jag är" är min ledstjärna. Vi måste tordas känna vår egen och andras smärta. Det gör ont när knoppar brister.
Jag tänker på alla de flickor jag bodde tillsammans med på flickhemmet i Skien i Norge från jag var 15 till 16 år gammal. Jag tänker på alla de så kallade galningarna som jag bodde ihop med på dårhuset under en längre tid. Jag tänker på de barnen som bodde på barnhemmet, som låg i våningen under hemmet för unga ensamma mammor, som jag bodde på, första året min dotter Margarita levde. Jag tänker på de andra unga mammorna som bodde där. Jag tänker på alla de intagna jag träffade när jag arbetade som kriminalvårdare under åtta år. Jag tänker på alla de flickor jag mötte när jag arbetade på flickhemmet i Eskilstuna de senaste tre åren. Jag tänker på alla de berättelser flera av dessa personer har skildrat för mig. Hur många av dem kommer att orka berätta? Tillbaka till min utgångspunkt; vem för deras talan? Vem är de svaga och utsatta människors röst i samhället? Vad tycker du?
Citat från en krönika jag hade i Eskilstuna-Kuriren: Flera dömda vittnar om att de växt upp i taskiga hemförhållanden där socialtanterna blundade när de kom på besök. De kan också berätta om alla lärare som har dömt och stämplat dem som hopplösa fall och satt dem i specialklass/straffklass. Efter att ha mött alla dessa myndighetspersoner som har spottat på deras egenvärde är det inte så konstigt att många av dem hamnat i brottsliga gäng, där de äntligen blivit bekräftade och respekterade.
Intagna kan knappt minnas alla myndighetspersoner de har mött under sitt liv; allt från dagispersonal, skolpersonal, behandlingshemspersonal, ungdomshemspersonal, socialtjänstpersonal, polispersonal, domstolspersonal till fängelsepersonal. Dessa möten har ofta varit fientliga och kränkande, med resultatet att hatet som redan finns hos barnet/eleven/klienten bara har spätts på. På våra fängelser har vi under strafftiden uppdraget att återanpassa dessa individer till samhället igen. Många av våra intagna har aldrig varit anpassade i det samhället vi har, de har inga ”Svenssons-referenser”, ”Svenssons-drömmar” eller ”lagom-känslor”. De är arga och deras hat är starkt.
De flesta av oss som har mött socialsystemet och hjälpapparaten har upplevt just allt detta. Vi har upplevt att bli en bricka och en akt i ett system, som mer är till för de som arbetar där än för de som behöver hjälp.
Jag tittade ner i min pappas grav
Efter att jag hade gråtit i flera dagar satte jag mig ner och gjorde det jag kunde bäst. Jag skrev ner mina tankar och känslor, något jag hade gjort ofta förr, när saker och ting var svåra. Denna dikt skrev jag till min pappa, som jag har översatt till svenska.
LIVET!
En gång glad
Ett barn vet så lite
Pappa var min glädje
Han gav mig så mycket
En gång olycklig
Jag förlorade allt
Pappa, du gick bort
Och tog med dig allt
En gång du sa
Jag var din flicka
Pappa kom tillbaka
Jag behöver dig!
En gång kanske
Vill jag leva igen
Pappa, jag behöll
Det du lärde mig
En gång lycklig
Jag är glad i dig
Pappa ta nu hand om
min mamma för mig
En gång senare
Ingen vet när
Pappa glöm mig inte
Vänta på mig!
Jag var 12 år när pappa dog och jag skrev den här dikten. Ingenting blev sig likt efter att pappa försvann. Pappa blev jordbegraven bredvid mamma. När jag tittade ner i hans grav, efter att kistan var sänkt ner i jorden, bad jag en stilla bön till Gud där jag bad honom att se till att min pappa fick det bra nu, han som hade haft det så tufft här i livet. Just då hade jag inte en tanke på mig själv, jag ville bara att pappa skulle få det bra.
Min storebror Roald tog över förpaktningen av gården. Min styvmamma Olaug flyttade till ett hus några kilometer längre ut i bygden. Hon tog med sig sina söner; min styvbrorsa Tormod, mina tre små halvbröder Roger, Edgar och Björn-Arne. Jag blev kvar hos min bror på gården, skötte hushållet och gick till skolan, jag gick i sjätte klass. Socialtjänsten visste väl inte vad de skulle göra med mig. Det enda de bestämde var att min styvmamma inte fick ha vårdnaden om mig, då de visste att hon inte var snäll mot mig. Jag tyckte det var tomt och ensamt på gården efter att alla hade flyttat därifrån, jag var van vid att bo i en storfamilj, nu var det bara Roald och mig kvar. Familjen var splittrat för alltid, jag var 12 år och föräldralös. Vem vill bry sig om mig nu, tänkte jag.
Jag hade egentligen bara haft pappa, han var den enda som var stolt över mig och som var ordentlig glad i mig. Jag som alltid hade varit tystlåten blev ännu mer inåtvänt och slutade helt att gråta. När jag inte ville gå till skolan fick jag Roald att skriva att jag varit sjuk. Då stannade jag hemma och hjälpte till på gården med alla djuren i stället. Jag pratade med djuren, diktade sånger och skrev ner mina tankar på papper. Jag trivdes i min egen tankevärld, där kunde ingen göra mig något ont och jag fick vara i fred. På skolan hade jag ändå inga vänner, så jag höll mig borta därifrån så mycket som möjligt.
Drömvärlden hade alltid varit min värld och jag fortsatte att stanna där. Drömmarna var det viktigaste jag hade, en nödvändighet för att jag skulle klara leva vidare. Det var ingen som kände mig eller visste vad jag tänkte. Jag var en ensam varg som inte litade på någon. Jag såg inget värde i livet, det var bara något bedrövligt elände som jag måste uthärda.
LIVET!
En gång glad
Ett barn vet så lite
Pappa var min glädje
Han gav mig så mycket
En gång olycklig
Jag förlorade allt
Pappa, du gick bort
Och tog med dig allt
En gång du sa
Jag var din flicka
Pappa kom tillbaka
Jag behöver dig!
En gång kanske
Vill jag leva igen
Pappa, jag behöll
Det du lärde mig
En gång lycklig
Jag är glad i dig
Pappa ta nu hand om
min mamma för mig
En gång senare
Ingen vet när
Pappa glöm mig inte
Vänta på mig!
Jag var 12 år när pappa dog och jag skrev den här dikten. Ingenting blev sig likt efter att pappa försvann. Pappa blev jordbegraven bredvid mamma. När jag tittade ner i hans grav, efter att kistan var sänkt ner i jorden, bad jag en stilla bön till Gud där jag bad honom att se till att min pappa fick det bra nu, han som hade haft det så tufft här i livet. Just då hade jag inte en tanke på mig själv, jag ville bara att pappa skulle få det bra.
Min storebror Roald tog över förpaktningen av gården. Min styvmamma Olaug flyttade till ett hus några kilometer längre ut i bygden. Hon tog med sig sina söner; min styvbrorsa Tormod, mina tre små halvbröder Roger, Edgar och Björn-Arne. Jag blev kvar hos min bror på gården, skötte hushållet och gick till skolan, jag gick i sjätte klass. Socialtjänsten visste väl inte vad de skulle göra med mig. Det enda de bestämde var att min styvmamma inte fick ha vårdnaden om mig, då de visste att hon inte var snäll mot mig. Jag tyckte det var tomt och ensamt på gården efter att alla hade flyttat därifrån, jag var van vid att bo i en storfamilj, nu var det bara Roald och mig kvar. Familjen var splittrat för alltid, jag var 12 år och föräldralös. Vem vill bry sig om mig nu, tänkte jag.
Jag hade egentligen bara haft pappa, han var den enda som var stolt över mig och som var ordentlig glad i mig. Jag som alltid hade varit tystlåten blev ännu mer inåtvänt och slutade helt att gråta. När jag inte ville gå till skolan fick jag Roald att skriva att jag varit sjuk. Då stannade jag hemma och hjälpte till på gården med alla djuren i stället. Jag pratade med djuren, diktade sånger och skrev ner mina tankar på papper. Jag trivdes i min egen tankevärld, där kunde ingen göra mig något ont och jag fick vara i fred. På skolan hade jag ändå inga vänner, så jag höll mig borta därifrån så mycket som möjligt.
Drömvärlden hade alltid varit min värld och jag fortsatte att stanna där. Drömmarna var det viktigaste jag hade, en nödvändighet för att jag skulle klara leva vidare. Det var ingen som kände mig eller visste vad jag tänkte. Jag var en ensam varg som inte litade på någon. Jag såg inget värde i livet, det var bara något bedrövligt elände som jag måste uthärda.
torsdag 24 mars 2011
En dikt till socialtjänsten 1986
Jag skrev en dikt till socialtjänsten 1986, efter att min dotter var född. Här är den översatt till svenska:
Ta inte ifrån mig livslusten
gör inte mitt liv värre än vad det är
se först på er själva
på vad ni inte har gjort
för att hjälpa mig
Ta inte ifrån mig barnet mitt
gör inte mitt liv meningslöst igen
se först på vad jag klarar av
på vad jag kan få till
om ni hjälper mig
Ta inte ifrån oss våra familjeband
gör inte vårt liv orätt
se först på hur vi har det
på vad mor och dotter har tillsammans
även fast ni inte ville hjälpa oss
Ta inte ifrån mig rätten till att vara mamma
gör inte fel igen
se först på alla hål i rapporterna
som experterna har skrivit
de som i alla fall inte ville hjälpa mig
Ta inte ifrån mig tron på mig själv
gör inte mitt liv till en självuppfyllande profetia
på död och liv för att rädda ert eget ansikte
ni satsar på att vinna
ni törs inte hjälpa mig
Ta då hellre ifrån mig livet
gör inte oddsen dåliga
se först vem jag är
på vad jag har klarat av och uträttat
fast ni undervärderade mig
Ta inte ifrån oss något mer
gör inte förlusten ännu större
se först på vad ni gjorde galet
på alla orättvisor ni påförde oss
då ni inte ville hjälpa oss
Ta inte ifrån mig livslusten
gör inte mitt liv värre än vad det är
se först på er själva
på vad ni inte har gjort
för att hjälpa mig
Ta inte ifrån mig barnet mitt
gör inte mitt liv meningslöst igen
se först på vad jag klarar av
på vad jag kan få till
om ni hjälper mig
Ta inte ifrån oss våra familjeband
gör inte vårt liv orätt
se först på hur vi har det
på vad mor och dotter har tillsammans
även fast ni inte ville hjälpa oss
Ta inte ifrån mig rätten till att vara mamma
gör inte fel igen
se först på alla hål i rapporterna
som experterna har skrivit
de som i alla fall inte ville hjälpa mig
Ta inte ifrån mig tron på mig själv
gör inte mitt liv till en självuppfyllande profetia
på död och liv för att rädda ert eget ansikte
ni satsar på att vinna
ni törs inte hjälpa mig
Ta då hellre ifrån mig livet
gör inte oddsen dåliga
se först vem jag är
på vad jag har klarat av och uträttat
fast ni undervärderade mig
Ta inte ifrån oss något mer
gör inte förlusten ännu större
se först på vad ni gjorde galet
på alla orättvisor ni påförde oss
då ni inte ville hjälpa oss
Djävulens unge och Guds ängel
Jag vaknade till med ett ryck. Det stod någon i mitt rum, vid min säng och stirrade på mig. Det var det jag hade märkt, det var därför jag vaknade. Jag såg att det var galningen Roger som hade kommit in i mitt rum. Vad fan gör du här? Jag satte mig snabbt upp i sängen och sa att om han inte försvann från mitt rum på momangen så skulle jag ropa på vakterna. Jag skall strax gå, svarade Roger med lugn röst. Rör mig inte, då skriker jag, fortsatte jag. Jag skulle aldrig röra dig förklarade han. Nehej kontrade jag direkt, du sprang minsann efter mig med en kniv i högsta hugg förra veckan. Varför skulle jag tro på dig?
Roger sa att han var ledsen över att han hade sprungit efter mig med en kniv. Han hade samtidigt kallat mig för satans barn och ropat att det var därför han var tvungen att döda mig. Han fick aldrig tag i mig. Vakterna brottade ner honom och drog honom in på hans rum. Vi såg inte Roger mer den dagen. Jag tror de drogade ner honom. Det hände ofta att personalen drogade ner patienterna. De brottade ner den upproriska och aggressiva patienten och satte en spruta i kroppen på den. När jag efter några månader vägrade att ta min medicin hade jag ofta mardrömmar på nätterna. Jag drömde att det kom vårdare in på mitt rum med en spruta morfin eller något och satte den i låret på mig.
Nu stod alltså samma tokiga galning inne på mitt rum mitt i natten. Jag var rädd. Han sa att han var ledsen över att han hade kallat mig för djävulens unge. Du är ju egentligen en ängel, fortsatte han. Jag skiter fullständigt i vad eller vem du tycker att jag är, fräste jag åt honom. Försvinn ut från mitt rum nu! Roger gick ut ur rummet och stängde dörren efter sig. Jag satt kvar i hörnet på sängen och sov inte mer den natten. Det dunkade i hela mitt huvud. Medicinen jag var proppad full av gjorde mig illamående. Roger var en märklig kille. Personalen hade berättat för mig att innan jag kom så hade han bara suttit helt apatisk hela dagarna. I flera månader hade de inte fått kontakt med honom alls. Direkt när jag kom till avdelningen så hade Roger blivit en helt annan person. Han hade kvicknat till. Jag var den friska fläkten han behövde. Roger skrämde och fascinerade mig på en och samma gång. När han var lugn och sansad så var han min bästa vän på detta dårhus. Jag kommer aldrig att glömma honom. Roger led av schizofreni.
Första månaden jag bodde på sjukhuset hade Roger skrivit en dikt till mig:
TIL MARGIT!
INGEN I VERDEN ER SÅ LIK MEG SOM DEG
DU SPARKER OG RIVER NED ALLE STENGSLER
OG ALLE LENGSLER INNE I DEG.
DU FLYR SÅ FORT I KORRIDORENE
OG MATER ALLE MATADORENE
MED MAT FRA DIN EGEN MUNN
DU ER SINT PÅ VERDEN FORDI
DEN IKKE GIR DEG DEN KRAFT SOM
HOLDER DEG OPPE.
SE LIVET I DINE EGNE ÖYNER
SE DEG SELV I SPEILET
TA UT DIN FANGE I DEG
SER DU NÅ DU SER ET MÅL
MED NYTTIGE HENDER DU FORMER EN SKÅL.
(Håper du får det du mest lengter etter, mange hilsener fra Roger 30/8 1985)
Roger sa att han var ledsen över att han hade sprungit efter mig med en kniv. Han hade samtidigt kallat mig för satans barn och ropat att det var därför han var tvungen att döda mig. Han fick aldrig tag i mig. Vakterna brottade ner honom och drog honom in på hans rum. Vi såg inte Roger mer den dagen. Jag tror de drogade ner honom. Det hände ofta att personalen drogade ner patienterna. De brottade ner den upproriska och aggressiva patienten och satte en spruta i kroppen på den. När jag efter några månader vägrade att ta min medicin hade jag ofta mardrömmar på nätterna. Jag drömde att det kom vårdare in på mitt rum med en spruta morfin eller något och satte den i låret på mig.
Nu stod alltså samma tokiga galning inne på mitt rum mitt i natten. Jag var rädd. Han sa att han var ledsen över att han hade kallat mig för djävulens unge. Du är ju egentligen en ängel, fortsatte han. Jag skiter fullständigt i vad eller vem du tycker att jag är, fräste jag åt honom. Försvinn ut från mitt rum nu! Roger gick ut ur rummet och stängde dörren efter sig. Jag satt kvar i hörnet på sängen och sov inte mer den natten. Det dunkade i hela mitt huvud. Medicinen jag var proppad full av gjorde mig illamående. Roger var en märklig kille. Personalen hade berättat för mig att innan jag kom så hade han bara suttit helt apatisk hela dagarna. I flera månader hade de inte fått kontakt med honom alls. Direkt när jag kom till avdelningen så hade Roger blivit en helt annan person. Han hade kvicknat till. Jag var den friska fläkten han behövde. Roger skrämde och fascinerade mig på en och samma gång. När han var lugn och sansad så var han min bästa vän på detta dårhus. Jag kommer aldrig att glömma honom. Roger led av schizofreni.
Första månaden jag bodde på sjukhuset hade Roger skrivit en dikt till mig:
TIL MARGIT!
INGEN I VERDEN ER SÅ LIK MEG SOM DEG
DU SPARKER OG RIVER NED ALLE STENGSLER
OG ALLE LENGSLER INNE I DEG.
DU FLYR SÅ FORT I KORRIDORENE
OG MATER ALLE MATADORENE
MED MAT FRA DIN EGEN MUNN
DU ER SINT PÅ VERDEN FORDI
DEN IKKE GIR DEG DEN KRAFT SOM
HOLDER DEG OPPE.
SE LIVET I DINE EGNE ÖYNER
SE DEG SELV I SPEILET
TA UT DIN FANGE I DEG
SER DU NÅ DU SER ET MÅL
MED NYTTIGE HENDER DU FORMER EN SKÅL.
(Håper du får det du mest lengter etter, mange hilsener fra Roger 30/8 1985)
onsdag 23 mars 2011
Margarita, Benjamin och Emil
Här är de! Mina tre barn som jag är så stolt över. Det finns ingen karriär i livet som är viktigare än barnen. Det finns inget som kan mäta sig med den starka känslan det är att bli mamma. Jag älskar mina barn. Nu är de stora. De klarar sig bra. Det är tryggt att veta. Mina tre underbara barn. Jag älskar er!
tisdag 22 mars 2011
Jag ringde polisen
Jag hade ju sett en telefonbox när jag blev förd upp till avdelningen. Telefonboxen låg en trappa ner. Avdelningen jag var på var låst, tvärlåst. Men, jag lurade mig förbi några vårdare när de kom till jobbet på morgonen. Jag stod vid dörren till avdelningen när de kom. Jag trängde mig förbi de och sprang ner trappan och hade några mynt i fickan. Jag tog upp mynten och ringde till polisen i Molde. Jag berättade snabbt för den vänliga polisen som svarade att jag var tvångsinlagd på Opdöl psykiatriska sjukhus och att de måste komma och hämta mig genast. Polisen svarade förvånad att han aldrig hade varit med om ett liknande samtal och måste kolla upp med sina chefer hur han skulle hantera detta. Då, i den sekunden, bröt vårdarna upp dörren in till telefonrummet och tog tag i mig. De brottade ner mig och drog mig upp på avdelningen igen. De var fem stycken. De bultade ihop mig, drog mig med våld in på avdelningen igen och slängde mig in på mitt rum. Jag skrek av förtvivlan och smärta. Ni får inte behandla mig på det här sättet! Jag har aldrig i mitt liv varit så arg. Jag har aldrig varit så ledsen. Pur och ren maktlöshet är det djävligaste man som människa kan uppleva, jag lovar!
Senare på dagen så fick jag ett telefonsamtal. Det var från polisen i Molde. Det var polismannen som jag hade pratat med tidigare på dagen i telefonboxen på våningen under min avdelning, som ringde upp mig. Han berättade att han förstod min frustration över vad som hade hänt, men att polisen inte kunde göra något. Du är tvångsinlagd på en läkares rekommendation, förklarade han snabbt. Precis som om jag inte visste det. Han bad nästintill om ursäkt för att han inte kunde hjälpa mig. Kan det verkligen gå till så här frågade jag förtvivlad? Ja, tyvärr, sade polismannen uppriktigt. Det är läkaren som bestämmer, tillade han. Jag tackade för att han hade ringt upp mig. Han hade ju inte gjort något. Han försökte bara vara en medmänniska som ville förklara för mig hur saker gick till. Jag var chockad. Här hade jag drömt om att bli myndig. Jag hade drömt om att slippa undan myndigheterna. Nu satt jag här tillsammans med en massa galningar och kunde inte göra något. En läkare som aldrig har mött mig hade per telefon accepterat att jag blev tvångsinlagd på ett dårhus! Och fytti helvete, som han sa i den norske filmen Elling. Hur sjutton gick det här till? Vad hade hänt? Tala om att hamna i botten på ett helvete, utan tillstymmelse till ljus någonstans.
Min hjärna snurrade på högvarv. Vad fan gör jag nu? Jag låg på nätterna och funderade på att svälta ihjäl mig. Men, sen tänkte jag på mitt ofödda barn. Jag kan inte svälta ihjäl mitt ofödda barn, tänkte jag. Mitt ofödda barn är helt oskyldigt i allt det här. Jag måste hitta andra vägar. Jag måste tänka. Jag var så neddrogad av alla mediciner de proppade i mig så jag knappt kunde tänka klart. Jag hade ingen att ringa. Förutom min advokat då. Han skulle komma på besök veckan efter. Jag var 18 år gammal och jag hade ingen i hela världen att ringa till. Jag hade ingen jag kunde lita på. Polisen kunde inte hämta mig. Jag satt här tillsammans med mördare och psyksjuka. Vilken hit! Make my day liksom! Jag var så naiv, så oförstörd. Men, vad hjälper det när maktfullkomliga människor far fram på det här sättet? Vad kunde lilla jag göra? Jag ville inget annat än att dö, jag lovar. Men, jag var tvungen att överleva. Jag var tvungen att kämpa för mitt ofödda barn sin skull. Jag bad till Gud varje kväll. Jag bad honom ge mig kraft till att kämpa. Jag bad honom ge mig allt vad jag behövde för att klara av just denna kamp. För mitt ofödda barn sin skull.
Senare på dagen så fick jag ett telefonsamtal. Det var från polisen i Molde. Det var polismannen som jag hade pratat med tidigare på dagen i telefonboxen på våningen under min avdelning, som ringde upp mig. Han berättade att han förstod min frustration över vad som hade hänt, men att polisen inte kunde göra något. Du är tvångsinlagd på en läkares rekommendation, förklarade han snabbt. Precis som om jag inte visste det. Han bad nästintill om ursäkt för att han inte kunde hjälpa mig. Kan det verkligen gå till så här frågade jag förtvivlad? Ja, tyvärr, sade polismannen uppriktigt. Det är läkaren som bestämmer, tillade han. Jag tackade för att han hade ringt upp mig. Han hade ju inte gjort något. Han försökte bara vara en medmänniska som ville förklara för mig hur saker gick till. Jag var chockad. Här hade jag drömt om att bli myndig. Jag hade drömt om att slippa undan myndigheterna. Nu satt jag här tillsammans med en massa galningar och kunde inte göra något. En läkare som aldrig har mött mig hade per telefon accepterat att jag blev tvångsinlagd på ett dårhus! Och fytti helvete, som han sa i den norske filmen Elling. Hur sjutton gick det här till? Vad hade hänt? Tala om att hamna i botten på ett helvete, utan tillstymmelse till ljus någonstans.
Min hjärna snurrade på högvarv. Vad fan gör jag nu? Jag låg på nätterna och funderade på att svälta ihjäl mig. Men, sen tänkte jag på mitt ofödda barn. Jag kan inte svälta ihjäl mitt ofödda barn, tänkte jag. Mitt ofödda barn är helt oskyldigt i allt det här. Jag måste hitta andra vägar. Jag måste tänka. Jag var så neddrogad av alla mediciner de proppade i mig så jag knappt kunde tänka klart. Jag hade ingen att ringa. Förutom min advokat då. Han skulle komma på besök veckan efter. Jag var 18 år gammal och jag hade ingen i hela världen att ringa till. Jag hade ingen jag kunde lita på. Polisen kunde inte hämta mig. Jag satt här tillsammans med mördare och psyksjuka. Vilken hit! Make my day liksom! Jag var så naiv, så oförstörd. Men, vad hjälper det när maktfullkomliga människor far fram på det här sättet? Vad kunde lilla jag göra? Jag ville inget annat än att dö, jag lovar. Men, jag var tvungen att överleva. Jag var tvungen att kämpa för mitt ofödda barn sin skull. Jag bad till Gud varje kväll. Jag bad honom ge mig kraft till att kämpa. Jag bad honom ge mig allt vad jag behövde för att klara av just denna kamp. För mitt ofödda barn sin skull.
Min advokat Rune Berg
Jag blev inkallad på kontoret och gick något motvilligt dit. Där satt det tre människor. En av de var psykiatriker och tillika chef på sjukhuset. Han berättade att jag hade blivit tvångsinlagt och nämnde någon paragraf jag inte kommer ihåg. Varför då? Undrade jag. För att du kan vara till skada för dig själv och ditt ofödda barn, svarade han. Länsläkaren från länet i den kommunen jag var skriven i hade per telefon och fax godkänt tvångsinläggelsen. På vilka grunder då frågade jag. På grund av de diagnoser du fick på Gaustad sjukhus i går var svaret. Så du menar att hjärnskrynklaren jag pratade med i max tio minuter i går ställde diagnoser på mig? Jag tittade förvånad och förskräckt på psykiatrikern och frågade om de var riktigt väl bevarade. Hur sjutton kan man ställa diagnoser på en människa efter att ha pratat med personen i fråga i endast tio minuter?
Det finns mycket papper på dig sedan innan, förklarade han. Och? Så du menar att mina jävla socialpapper kan användas för att psykförklara mig? Är ni helt från vettet? Det låter ju rättssäkert och bra! Jag trodde inte mina egna öron. Här satt jag på ett ökänt dårhus och pratade med en gammal psykiatriker som tyckte att det var rätt att tvångsinlägga en person på så svaga grunder. Vi bor då för sjutton inte i Sovjetunionen muttrade jag. Jag är myndig och jag vill inte vara här. Det kunde de inte göra något åt svarade alla tre i munnen på varandra.
Jag vill ringa min advokat nu, sa jag bestämt. Jag fick lämna kontoret en stund medan de skulle diskutera huruvida jag skulle få ringa min advokat eller ej. Jag tittade föraktfullt på dem och sa att ni är för fan inte kloka någon av er. Efter en halvtimme blev jag åter hämtad in på kontoret och fick besked om att jag skulle få ringa till min advokat. Jag tackade för självklarheten; att jag skulle få ringa min advokat! Jag sitter alltså inlåst för andra dygnet i rad. Ingen anhörig är informerad om detta. Jag är endast 18 år gammal; alltså en tonåring. Man kan undra vart jag är? Är jag i ett av världens rikaste länder, som högtidligt hävdar att de slåss för individens rättigheter? Eller befinner jag mig i ett rövarland?
Jag ringde till advokat Rune Berg i Oslo. En advokat jag hade läst om i tidningen medan jag bodde på militärpermissonshuset i Oslo. Det stod i tidningen att han hade suttit i fängelse för att han hade vägrat militärtjänstgöring. En sådan tuff advokat behöver jag, tänkte jag, slog upp hans kontorsadress i telefonkatalogen och traskade iväg dit.
Rune Berg var på kontoret när jag kom dit och han hade tid till att prata med mig. Jag förklarade att jag ville ha honom som min advokat. Han frågade vad det var för ärende jag hade? Varför behöver du en advokat? Det vet jag inte än, men jag vet att jag behöver en advokat, förklarade jag trotsigt. Han tittade förundrat på mig. Du är en tjej som vet vad du vill, kontrade han. Jag berättade om socialtjänsten, att jag var gravid och att jag trodde att de ville ta mitt ofödda barn ifrån mig. Vi kom överens om att vi skulle hålla kontakten. Han lovade även att kontakta socialkontoret jag hade kontakt med i Oslo och kolla upp hur saker och ting låg till. Jag gick därifrån med lättat hjärta och kände mig på en gång lite tryggare.
Rune Berg hade lyssnat på mig. Han hade inte helt förstått varför jag ville ha en advokat. Men, han hade lyssnat på mig! Jag var inte direkt bortskämd med att vuxna lyssnade på mig.
Det finns mycket papper på dig sedan innan, förklarade han. Och? Så du menar att mina jävla socialpapper kan användas för att psykförklara mig? Är ni helt från vettet? Det låter ju rättssäkert och bra! Jag trodde inte mina egna öron. Här satt jag på ett ökänt dårhus och pratade med en gammal psykiatriker som tyckte att det var rätt att tvångsinlägga en person på så svaga grunder. Vi bor då för sjutton inte i Sovjetunionen muttrade jag. Jag är myndig och jag vill inte vara här. Det kunde de inte göra något åt svarade alla tre i munnen på varandra.
Jag vill ringa min advokat nu, sa jag bestämt. Jag fick lämna kontoret en stund medan de skulle diskutera huruvida jag skulle få ringa min advokat eller ej. Jag tittade föraktfullt på dem och sa att ni är för fan inte kloka någon av er. Efter en halvtimme blev jag åter hämtad in på kontoret och fick besked om att jag skulle få ringa till min advokat. Jag tackade för självklarheten; att jag skulle få ringa min advokat! Jag sitter alltså inlåst för andra dygnet i rad. Ingen anhörig är informerad om detta. Jag är endast 18 år gammal; alltså en tonåring. Man kan undra vart jag är? Är jag i ett av världens rikaste länder, som högtidligt hävdar att de slåss för individens rättigheter? Eller befinner jag mig i ett rövarland?
Jag ringde till advokat Rune Berg i Oslo. En advokat jag hade läst om i tidningen medan jag bodde på militärpermissonshuset i Oslo. Det stod i tidningen att han hade suttit i fängelse för att han hade vägrat militärtjänstgöring. En sådan tuff advokat behöver jag, tänkte jag, slog upp hans kontorsadress i telefonkatalogen och traskade iväg dit.
Rune Berg var på kontoret när jag kom dit och han hade tid till att prata med mig. Jag förklarade att jag ville ha honom som min advokat. Han frågade vad det var för ärende jag hade? Varför behöver du en advokat? Det vet jag inte än, men jag vet att jag behöver en advokat, förklarade jag trotsigt. Han tittade förundrat på mig. Du är en tjej som vet vad du vill, kontrade han. Jag berättade om socialtjänsten, att jag var gravid och att jag trodde att de ville ta mitt ofödda barn ifrån mig. Vi kom överens om att vi skulle hålla kontakten. Han lovade även att kontakta socialkontoret jag hade kontakt med i Oslo och kolla upp hur saker och ting låg till. Jag gick därifrån med lättat hjärta och kände mig på en gång lite tryggare.
Rune Berg hade lyssnat på mig. Han hade inte helt förstått varför jag ville ha en advokat. Men, han hade lyssnat på mig! Jag var inte direkt bortskämd med att vuxna lyssnade på mig.
Två uniformerade poliser och lilla jag
Jag somnade av utmattning, med tårarna rinnande nedför kinderna, på den obäddade sängen. Ingen kan känna sig mer hjälplös och övergiven som jag kände mig då. Jag vaknade tidigt nästa morgon. Jag var enormt kissnödig och gick ut på avdelningen och kände febrilt på alla dörrar jag såg. Alla var låsta och det fanns inga människor någonstans. Jag ropade, men ingen kom. Med stora magsmärtor föll jag omkull på golvet och kissade på mig där jag låg rakt i skinnbrallorna. Efter ca en halvtimme kom det två vårdare och lyfte upp mig. Jag kände mig så förnedrad, att vara tvungen att kissa på sig för att man inte kommer in på en toalett, fy fan! Nu låste de upp badrummet så jag kunde få duscha och byta kläder. Hur man kan lämna en person på en avdelning totalt ensam och samtidigt låsa toaletterna är för mig, än i dag, helt obegripligt.
På förmiddagen kom de två poliserna, som hade hämtat mig dagen innan, tillbaka till sjukhuset. De skulle köra mig till flygplatsen för att frakta mig till ett annat sjukhus. Jag fick veta att jag skulle till Molde flygplats för att därifrån köras till Opdöl sinnessjukhus som ligger nära Molde stad. Två polismän körde mig ut på flygplatsen i Oslo med en brandbil framför för att kunna köra helt ut till flygplanet. Där stod det två poliser vid flygtrappan och väntade på mig. Det påminde mest om en dålig film, tänkte jag. Flygplanet var redan fullt av passagerare när jag gick ombord i planet följt av två uniformerade poliser. Hade jag inte känt mig behandlad som en kriminell förut så gjorde jag det definitivt nu, det kan jag lova.
Alla passagerare tittade på mig med förskräckta och nyfikna ögon när jag kom ombord tillsammans med två polismän. Jag funderade över hur de tänkte. Vad de trodde om mig. Det var bara handbojorna jag saknade för att det skulle se ännu värre ut. En spinkig liten flicka, med röda och tårsprängde ögon, på knappt 18 år tillsammans med två muskelknuttar med polisuniform. Jag blev nog betraktad som farlig. Jag skulle i alla fall trott det om jag var en av passagerarna som såg detta.
Jag hoppades fortfarande att flyget skulle landa på Vigra flygplats utanför Ålesund och att jag skulle få komma till Åse sjukhus. Men, flyget landade på flygplatsen i Molde och där kom det tre ur personalen från Opdöl sinnessjukhus och hämtade mig. Poliserna åkte tillbaka till Oslo. Jag sa inte så mycket i bilen och det gjorde inte männen som hämtade mig heller. När vi kom till dårhuset så drog de mig ur bilen och upp trapporna till inskrivningsavdelningen jag skulle till. I trappuppgången lade jag märke till en telefonkiosk. När jag kom in på avdelningen kom den en personal emot mig och gav mig ett urinprovglas och sa att hon ville jag skulle lämna ett pissprov för att de skulle kontrollera om jag verkligen var gravid. Jag blev förbannad och slängde plastglaset i väggen. Jag vill för fan inte pissa i något glas, jag har varit hos läkaren och fått min graviditet bekräftat redan och det vet socialkärringarna om, ni kan dra åt helvete, skrek jag. Jag var förbannad och ledsen på en och samma gång. Hur i helvete kan man låsa in en tjej bara för att hon är gravid.
Det fanns många patienter på avdelningen och de tittade nyfiket på mig. Alla var mycket äldre än mig. Det var uppenbarligen en liten sensation att det kom en ung gravid tjej till avdelningen, det tillhörde inte vanligheterna. Jag blev hänvisad till ett rum jag skulle bo i, ett rum jag inte kunde låsa från insidan. Här satt jag med fullt av galningar runt mig och skulle inte få låsa mitt rum. Hur sjutton skulle jag kunna sova där då? Hur sjutton skulle jag kunna känna mig trygg?
En liten reflektion; man är den man umgås med. Kommer man med två poliser blir man betraktad som kriminell. Bor man på ett dårhus så är man en dåre.
På förmiddagen kom de två poliserna, som hade hämtat mig dagen innan, tillbaka till sjukhuset. De skulle köra mig till flygplatsen för att frakta mig till ett annat sjukhus. Jag fick veta att jag skulle till Molde flygplats för att därifrån köras till Opdöl sinnessjukhus som ligger nära Molde stad. Två polismän körde mig ut på flygplatsen i Oslo med en brandbil framför för att kunna köra helt ut till flygplanet. Där stod det två poliser vid flygtrappan och väntade på mig. Det påminde mest om en dålig film, tänkte jag. Flygplanet var redan fullt av passagerare när jag gick ombord i planet följt av två uniformerade poliser. Hade jag inte känt mig behandlad som en kriminell förut så gjorde jag det definitivt nu, det kan jag lova.
Alla passagerare tittade på mig med förskräckta och nyfikna ögon när jag kom ombord tillsammans med två polismän. Jag funderade över hur de tänkte. Vad de trodde om mig. Det var bara handbojorna jag saknade för att det skulle se ännu värre ut. En spinkig liten flicka, med röda och tårsprängde ögon, på knappt 18 år tillsammans med två muskelknuttar med polisuniform. Jag blev nog betraktad som farlig. Jag skulle i alla fall trott det om jag var en av passagerarna som såg detta.
Jag hoppades fortfarande att flyget skulle landa på Vigra flygplats utanför Ålesund och att jag skulle få komma till Åse sjukhus. Men, flyget landade på flygplatsen i Molde och där kom det tre ur personalen från Opdöl sinnessjukhus och hämtade mig. Poliserna åkte tillbaka till Oslo. Jag sa inte så mycket i bilen och det gjorde inte männen som hämtade mig heller. När vi kom till dårhuset så drog de mig ur bilen och upp trapporna till inskrivningsavdelningen jag skulle till. I trappuppgången lade jag märke till en telefonkiosk. När jag kom in på avdelningen kom den en personal emot mig och gav mig ett urinprovglas och sa att hon ville jag skulle lämna ett pissprov för att de skulle kontrollera om jag verkligen var gravid. Jag blev förbannad och slängde plastglaset i väggen. Jag vill för fan inte pissa i något glas, jag har varit hos läkaren och fått min graviditet bekräftat redan och det vet socialkärringarna om, ni kan dra åt helvete, skrek jag. Jag var förbannad och ledsen på en och samma gång. Hur i helvete kan man låsa in en tjej bara för att hon är gravid.
Det fanns många patienter på avdelningen och de tittade nyfiket på mig. Alla var mycket äldre än mig. Det var uppenbarligen en liten sensation att det kom en ung gravid tjej till avdelningen, det tillhörde inte vanligheterna. Jag blev hänvisad till ett rum jag skulle bo i, ett rum jag inte kunde låsa från insidan. Här satt jag med fullt av galningar runt mig och skulle inte få låsa mitt rum. Hur sjutton skulle jag kunna sova där då? Hur sjutton skulle jag kunna känna mig trygg?
En liten reflektion; man är den man umgås med. Kommer man med två poliser blir man betraktad som kriminell. Bor man på ett dårhus så är man en dåre.
måndag 21 mars 2011
Ta inte min dotter ifrån mig!
Min bok heter "Ta inte min dotter ifrån mig". Många undrar nog över varför min bok heter så. När de sociala myndigheterna i Norge 1985 fick veta att jag var gravid gav de mig ett val. De sa att jag fick välja mellan att ta abort eller adoptera bort barnet direkt efter födseln. Jag valde ingetdera. Jag valde att kämpa för rätten att bli mamma. Jag valde att kämpa för mitt barns rätt att få ha sin egen mamma. Varför ville de sociala myndigheterna ta mitt barn? När jag sökte upp socialtjänsten i Oslo 1985, tog de direkt kontakt med min hemkommun, Siljan, där jag var skriven. De tyckte att jag hade haft ett så tufft liv så jag kunde omöjligt bli en bra mamma för mitt eget barn. Ingen utredning gjordes. De hade redan bestämt sig. Det skall tilläggas att jag aldrig hade testat droger och knappt hade smakat på alkohol och jag var klassens bästa elev när jag gick ur högstadiet. Jag hade under några år vagabonderat, det vill säga att jag hade bott lite här och var utan att ha en fast hållpunkt i livet. Dessutom hade jag blivit misshandlat som barn. De trodde att jag då skulle slå mitt eget barn. Kampen om att behålla Margarita startade innan hon föddes, den startade i augusti 1985. Margarita föddes 28 januari 1986. Det fanns ingen i min familj eller släkt som stod på min sida då. De orkade nog inte och jag har förlåtit de för det. De lät de sociala myndigheterna få härja fritt. Från och med augusti 1985 till och med år 1991 höll omsorgstvisten på. Det var en riktig David- mot Goliat-kamp. I nästan 6 år kämpade jag för att få behålla min dotter. Jag gick ner från 58 till 43 kilo. Under tiden födde jag ytterligare två barn varav det ena barnet dog fyra dagar efter förlossningen. Det som talade emot mig var min egen förfärliga barndom. Som tur så hade jag en duktig advokat.
Medan andra ungdomar i min ålder studerade, festade och hade kul, som ungdomar skall ha, så satt jag och läste norska lagar för att lära mig det jag behövde för att rädda mina egna barn undan socialtjänsten. Min barndom hade varit ett rent helvete, min ungdomstid var ännu värre. Hur jag överlevde begriper jag inte ens själv. Jag var förbannad. Det var nog min räddning. Det gav mig den energi och överlevnadsvilja jag behövde. För mina barn och mig själv. Jag skäms inte för att ha överlevt. Alla ni som kämpar, låt er inte tryckas ner. Det finns hopp. Det finns kärlek. Det finns en rättvisa någonstans till slut. Jag kunde inte hjälpa för att min styvmamma hade slagit mig sönder och samman när jag var ett litet försvarslöst barn. Jag kunde inte hjälpa för att min egen mamma dog när jag föddes. Jag kunde inte rå för att min egen pappa dog framför mina ögon när jag var 12 år. Alla som dömer andra tänk er för. Det finns som oftast logiska förklaringar bakom hur folk handlar, tänker och säger.
Kampen gav mig sår. Kampen gav mig tvivel. Skulle jag lyckas bli en bra mamma? Var jag så tokig som de sociala myndigheterna sade? Hur många gånger har jag inte blivit dömd sen dess? Hur många har inte kallat mig för både det ena och det andra under årens lopp? Jag var ett lätt offer, jag hade ingen som stod upp för mig. Jag tänker på alla de som upplever just det. Hur överlever vi? Jag är privilegierad i dag. Därför mina vänner väljer jag att vara en röst för just de som inte har någon röst. Jag har det valet och jag tänker att välja just det. När jag bodde på flickhemmet i Skien i Norge tänkte jag att jag skulle utbilda mig till socionom och öppna ett eget flickhem. Jag blev beteendevetare och har arbetat på ett flickhem i Eskilstuna under de senaste tre åren. Nu är det nerlagd. Det jag har sett under de här tre åren är bland annat att inte mycket har förändrats sedan jag själv bodde på ett flickhem 1982. Socialsekreterarna är många gånger lika maktfullkomliga, fördomsfulla och trångsynta i dag som de var på 80-talet. Det gäller inte alla, det måste jag i rättvisans namn också påpeka. Barn har oftast ingen egen talan. Det är det som är problemet.
Ni som kallar mig stridbar borde kanske veta något om min bakgrund innan ni dömer mig hårt?! När hjälpapparaten blir din största motståndare, hur reagerar du då? När välfärdssystemet sviker totalt, vem vänder du dig till? Hur fan överlever man? Om det kan jag berätta! Om det har gjort mig stridbar så får jag nog tacka Gudarna för det. Det behövs nog:-)
PS:Bilden på min dotter Margarita och mig är tagen av den norska veckotidningen Allers på Lanzarote 1986:DS
Varför valde jag livet?
Så här skriver en god vän till mig på bloggen: "Glöm inte att i boken få med vad som gjort att du kämpat vidare. Det är kanske det viktigaste budskapet för 'oss som överlevt'. Att vi faktiskt gjorde det och varför ! DET kan hjälpa andra att hitta vägen ur förtvivlans mörker. ( Du har säkert tänkt på det )" Ja, varför väljer vissa av oss att överleva? Jag har tänkt mycket på det. Att välja livet innebär för några av oss att välja smärta. Men, vi gör det ändå. Varför? Jag blev mamma som tonåring. Då hade jag varit föräldralös i flera år. Den dagen jag fick veta att jag bar ett barn i min mage, jag var endast 18 år då, åkte jag till mina föräldrars grav och berättade för dem att de skulle bli morfar och mormor. Jag satt vid deras grav i timmar och funderade och pratade. Under tiden jag satt där kände jag mig tillfreds och lycklig. Äntligen fick jag en önskan om att leva. Väntar man ett barn så måste man leva om inte för sin egen skull så för det försvarslösa barnets skull. Mitt barn skulle inte bli moderslös, tänkte jag. Mitt barn skulle inte sakna något. Mitt barn var redan älskat över allt annat. Jag hoppas att jag någon gång på denna resan skall kunna ge svar på den viktiga frågan; varför valde jag livet?
Citat från min bok "Ta inte min dotter ifrån mig": "Den 15 augusti 1985 kom två poliser och hämtade mig på permissionscentralen till norska militärer. Jag hade bott där sedan jag kom hem från Lanzarote tidigare på sommaren då jag hade gjort militärtjänst innan jag åkte till Lanzarote. Jag hade inget hem att åka till när jag anlände mitt hemland därför hade en officer och god vän av mig ordnat så jag kunde få bo där tills vidare. Jag trodde poliserna skulle köra mig till flygplatsen för att sätta mig på flyg till Ålesund. Socialtjänsten och jag hade kommit överens om att jag skulle få komma till Åse sjukhus, till den öppna psykiatriska avdelningen där som jag hade varit på när jag var 16 år. Jag mådde dåligt. Kände mig rotlös, rastlös och rädd. Under flera månader nu hade jag försökt få socialtjänsten i Oslo att hjälpa mig med att skaffa mig ett ställe och bo. Detta efter att jag hade upptäckt att jag var gravid.
När jag fick veta det åkte jag direkt till gravplatserna till min mamma och min pappa i Siljan kommun. Jag satte mig framför gravarna och berättade med stolthet att de nu skall bli mormor och morfar till mitt barn. Jag var rädd för vad framtiden skulle ha med sig, men jag var fast bestämd och övertygad om att jag ville behålla barnet och göra allt i världen för att barnet skulle få det bra. Starkt, rörd och envis lämnade jag gravplatserna och åkte tillbaka till Oslo. Polisbilen stannande framför Gaustad sinnessjukhus i Oslo. Vad gör ni frågade jag? Det hade stått mycket om detta ökända och beryktade sinnessjukhus i tidningarna under sommaren. Du skall hit först, svarade den ena polisen. Jag blev förtvivlad, förbannad och rädd på en och samma gång. Ni kan inte mena allvar, svarade jag. Ut ifrån sjukhuset kom en muskelknutte, samt en manlig och en kvinnlig läkare. De tre plus de två poliserna tog tag i mig och drog mig in på en avdelning.
Jag försökte fäkta och sparka mig loss, men jag hade inte en chans mot så många starka vuxna. Jag fick ögonkontakt med den ena polisen. Samma polis som flera gånger hade fikat med mig där jag bodde. Jag såg hans sorgsna ögon, jag sa till honom att hjälpa mig. Jag måste följa order sa han ursäktande. Jag såg att han led. Att med makt tvinga en tunn och liten försvarslös gravid artonåring in på ett beryktat sjukhus kanske inte tillhör en trevlig och snäll polis sina favoritsysslor? Vad vet jag? Jag skrek svordomar. Jag ropade på hjälp. Jag bönade och bad; snälla låt mig vara.
Avdelningen jag kom till var helt tom för andra patienter. Jag var ensam på en stor avdelning. Två muskelknuttar slängde mig in på ett rum efter att poliserna hade gått. Du är galen skrek de åt mig. Det är jag inte alls, skrek jag tillbaka. En läkare kom och pratade med mig en liten stund. Jag var fientligt inställd till honom och svarade knappt på hans frågor. Han var inne hos mig i högst tio minuter. När han gick tänkte jag att jag skulle visa de djävlarna att jag visst kunde leva upp till deras förväntningar om att jag var galen på riktigt. Jag slängde allt på sängen och bordet på golvet. Då kom muskelknuttarna in på rummet mitt och brottade ner mig på golvet. De satte sig på mig och bad mig hålla käften och lugna ner mig. Jag grät och bad de flytta på sig. Jag är gravid, sa jag. Men, det brydde de sig inte om, de satt kvar på mina ben och min mage. De var tunga. Jag vägde knappt 50 kilo och hade inte en chans att röra mig med de två stora männen uppe på mig. Till slut lämnade de mig ensam på rummet. Jag har aldrig känt mig så maktlös, så förnedrad och ensam."
Citat från min bok "Ta inte min dotter ifrån mig": "Den 15 augusti 1985 kom två poliser och hämtade mig på permissionscentralen till norska militärer. Jag hade bott där sedan jag kom hem från Lanzarote tidigare på sommaren då jag hade gjort militärtjänst innan jag åkte till Lanzarote. Jag hade inget hem att åka till när jag anlände mitt hemland därför hade en officer och god vän av mig ordnat så jag kunde få bo där tills vidare. Jag trodde poliserna skulle köra mig till flygplatsen för att sätta mig på flyg till Ålesund. Socialtjänsten och jag hade kommit överens om att jag skulle få komma till Åse sjukhus, till den öppna psykiatriska avdelningen där som jag hade varit på när jag var 16 år. Jag mådde dåligt. Kände mig rotlös, rastlös och rädd. Under flera månader nu hade jag försökt få socialtjänsten i Oslo att hjälpa mig med att skaffa mig ett ställe och bo. Detta efter att jag hade upptäckt att jag var gravid.
När jag fick veta det åkte jag direkt till gravplatserna till min mamma och min pappa i Siljan kommun. Jag satte mig framför gravarna och berättade med stolthet att de nu skall bli mormor och morfar till mitt barn. Jag var rädd för vad framtiden skulle ha med sig, men jag var fast bestämd och övertygad om att jag ville behålla barnet och göra allt i världen för att barnet skulle få det bra. Starkt, rörd och envis lämnade jag gravplatserna och åkte tillbaka till Oslo. Polisbilen stannande framför Gaustad sinnessjukhus i Oslo. Vad gör ni frågade jag? Det hade stått mycket om detta ökända och beryktade sinnessjukhus i tidningarna under sommaren. Du skall hit först, svarade den ena polisen. Jag blev förtvivlad, förbannad och rädd på en och samma gång. Ni kan inte mena allvar, svarade jag. Ut ifrån sjukhuset kom en muskelknutte, samt en manlig och en kvinnlig läkare. De tre plus de två poliserna tog tag i mig och drog mig in på en avdelning.
Jag försökte fäkta och sparka mig loss, men jag hade inte en chans mot så många starka vuxna. Jag fick ögonkontakt med den ena polisen. Samma polis som flera gånger hade fikat med mig där jag bodde. Jag såg hans sorgsna ögon, jag sa till honom att hjälpa mig. Jag måste följa order sa han ursäktande. Jag såg att han led. Att med makt tvinga en tunn och liten försvarslös gravid artonåring in på ett beryktat sjukhus kanske inte tillhör en trevlig och snäll polis sina favoritsysslor? Vad vet jag? Jag skrek svordomar. Jag ropade på hjälp. Jag bönade och bad; snälla låt mig vara.
Avdelningen jag kom till var helt tom för andra patienter. Jag var ensam på en stor avdelning. Två muskelknuttar slängde mig in på ett rum efter att poliserna hade gått. Du är galen skrek de åt mig. Det är jag inte alls, skrek jag tillbaka. En läkare kom och pratade med mig en liten stund. Jag var fientligt inställd till honom och svarade knappt på hans frågor. Han var inne hos mig i högst tio minuter. När han gick tänkte jag att jag skulle visa de djävlarna att jag visst kunde leva upp till deras förväntningar om att jag var galen på riktigt. Jag slängde allt på sängen och bordet på golvet. Då kom muskelknuttarna in på rummet mitt och brottade ner mig på golvet. De satte sig på mig och bad mig hålla käften och lugna ner mig. Jag grät och bad de flytta på sig. Jag är gravid, sa jag. Men, det brydde de sig inte om, de satt kvar på mina ben och min mage. De var tunga. Jag vägde knappt 50 kilo och hade inte en chans att röra mig med de två stora männen uppe på mig. Till slut lämnade de mig ensam på rummet. Jag har aldrig känt mig så maktlös, så förnedrad och ensam."
Till mina barn Margarita, Benjamin och Emil
När jag var sexton år bestämde jag mig för att skriva en bok om hur det är att bli en akt och ett objekt hos socialtjänsten. Jag satte mig därför ner och skrev varje dag efter jobbet som frukostvakt på hotellet jag jobbade. Efter att ha hållit på med boken i bara ett par månader blev jag sjuk, gick ner över tio kilo och svimmade när jag kom till sjukhuset. Blev inlagt på psykiatrisk avdelning på sjukhus i Ålesund, staden jag bodde i. Diagnosen jag fick handlade om att jag hade fått en identitetskris. Läkaren som pratade med mig varje dag under de tre veckor jag var inlagd där, sa att jag under mitt korta liv hade haft alltför många vuxna omkring mig som hade tyckt helt olika om vad jag skulle göra med mitt liv. Jag var förvirrad helt enkelt. Jag var en vilsen föräldralös flicka som sökte svar på vad som var meningen med just mitt liv. Står man helt ensam i världen är det inte så enkelt att svara på den frågan.
Andra gången jag skulle börja skriva på min bok igen var när jag flyttade till Sverige, närmare bestämt Strängnäs 1993, 26 år gammal. Denna gång längtade jag så mycket hem till Norge att jag blev kraftigt deprimerad och fick söka hjälp på vårdcentralen. En kvinna som arbetade som psykiatrisk undersköterska, kom hem till mig en gång i veckan under några månader. En dag vi satt och fikade i min trädgård sa jag till henna nu skall jag gå upp och anmäla mig för heltidsstudier på KOMVUX. Vilket jag gjorde. Jag bytte ut samtalen mot studier. Efter ett års heltidsstudier på KOMVUX sökte jag mig in på det beteendevetenskapliga programmet på högskolan i Eskilstuna. Mina författarplaner havererade alltså igen. I stället fick jag en högskoleexamen.
Nu sitter jag här igen, tredje gången gillt, och har bestämt mig för att äntligen få ner min historia på papper. En höst kom en väninna av mig från Norge på besök. Sissel arbetar med ungdomar med problem av olika slag. Hon frågade mig hur det går med boken. Hon tycker att det är viktigt både för de som arbetar inom vården och de som är hjälpbehövande att någon som har ”överlevt” systemet berättar om det. Mest av allt skriver jag för de barn och unga som någon gång har behövt hjälp från psykiatrin, socialtjänsten med mera och för de som befinner sig i den situationen nu. Hoppas även att socialsekreterare och andra speciallister inom socialomsorgen kan ta till sig lite av mina kunskaper om hur det är att bli ett fall inom socialtjänsten. Min barndom var inte lycklig, men det var ändå mycket jobbigare att bli ett objekt för klåfingrige socialsekreterare än att vara ett osynligt och till stunder misshandlat barn i en dysfunktionell familj. När man skriver en bok vill man gärna tillskriva den åt någon. För mig är det inte svårt att välja vem boken skall tillägnas till. Min dotter Margarita, som nu är 25 år, min son Benjamin på 21 år och min son Emil på 17 år. Det är ni som är och har varit de viktigaste personerna i mitt liv. Boken är därför tillägnat er. Jag älskar er över allt annat här på jorden. Eran mamma.
PS:Texten är ett utdrag från min bok "Ta inte min dotter ifrån mig", som än så länge bara finns i min dator:DS
Andra gången jag skulle börja skriva på min bok igen var när jag flyttade till Sverige, närmare bestämt Strängnäs 1993, 26 år gammal. Denna gång längtade jag så mycket hem till Norge att jag blev kraftigt deprimerad och fick söka hjälp på vårdcentralen. En kvinna som arbetade som psykiatrisk undersköterska, kom hem till mig en gång i veckan under några månader. En dag vi satt och fikade i min trädgård sa jag till henna nu skall jag gå upp och anmäla mig för heltidsstudier på KOMVUX. Vilket jag gjorde. Jag bytte ut samtalen mot studier. Efter ett års heltidsstudier på KOMVUX sökte jag mig in på det beteendevetenskapliga programmet på högskolan i Eskilstuna. Mina författarplaner havererade alltså igen. I stället fick jag en högskoleexamen.
Nu sitter jag här igen, tredje gången gillt, och har bestämt mig för att äntligen få ner min historia på papper. En höst kom en väninna av mig från Norge på besök. Sissel arbetar med ungdomar med problem av olika slag. Hon frågade mig hur det går med boken. Hon tycker att det är viktigt både för de som arbetar inom vården och de som är hjälpbehövande att någon som har ”överlevt” systemet berättar om det. Mest av allt skriver jag för de barn och unga som någon gång har behövt hjälp från psykiatrin, socialtjänsten med mera och för de som befinner sig i den situationen nu. Hoppas även att socialsekreterare och andra speciallister inom socialomsorgen kan ta till sig lite av mina kunskaper om hur det är att bli ett fall inom socialtjänsten. Min barndom var inte lycklig, men det var ändå mycket jobbigare att bli ett objekt för klåfingrige socialsekreterare än att vara ett osynligt och till stunder misshandlat barn i en dysfunktionell familj. När man skriver en bok vill man gärna tillskriva den åt någon. För mig är det inte svårt att välja vem boken skall tillägnas till. Min dotter Margarita, som nu är 25 år, min son Benjamin på 21 år och min son Emil på 17 år. Det är ni som är och har varit de viktigaste personerna i mitt liv. Boken är därför tillägnat er. Jag älskar er över allt annat här på jorden. Eran mamma.
PS:Texten är ett utdrag från min bok "Ta inte min dotter ifrån mig", som än så länge bara finns i min dator:DS
söndag 20 mars 2011
När ett barn vill dö!
Hur länge måste jag ligga här? Hur lång tid kan det ta? Jag fryser. Vet inte hur länge jag orkar vänta. Det är kallt. Käre Gud kan du inte bara låta mig dö snabbt. Jag vill inte leva längre. Jag tänker på min syster Lailas ord. Det gjorde ont att få veta att även vuxna har problem. Att även vuxna blir ledsna. Hela min barndom har jag drömt om att bli stor. Jag trodde att allt skulle bli bra då. Jag ligger i snön, jag har bara trosor på mig.
Jag är nio år gammal. Jag har precis kommit hem från Sandefjord efter att ha varit och besökt min syster Laila i hennes studentbolig. Hon delade den med sin väninna Gro. Den ena kvällen började plötsligt Gro att gråta. Jag blev förvånad nästintill bestört och frågade min syster varför Gro grät. Laila svarade att även vuxna människor blir ledsna. Min värld rasade samman. Laila visste nog inte hur de orden påverkade mig. När slagen kom, när jag blev sparkad, när jag blev mobbad och när allt annat djävla skit hände mig under min uppväxt så hade jag bara en tanke och en dröm i mitt huvud; jag drömde om att blir stor för att slippa att ha det ont. Och nu stod min egen syster där och berättade för mig att även vuxna har problem, att även vuxna känner smärta.
Det var då på vägen hem, när min syster körde mig hem efter helgen i hennes studentbolig att jag bestämde mig för att dö. Ju närmare vi kom Siljan och mitt barndomshem, ju mer kände jag en längtan efter att försvinna. Jag ville hem till himlen, jag ville dit mamma var. Ballongen hade spruckit, drömmen hade dött, det fanns inget mer att drömma om. Jag tänkte att jag inte klarar mer smärta, jag klarar inte mer sorg. Men, det tog då en djävla tid att frysa ihjäl då. Det är minst tjugo minusgrader, jag ligger här i iskall snö. Varför kan jag inte bara få somna in här? Varför kan inte kylan omringa mig snabbare? Jag vill dö nu! Jag klarade inte att frysa ihjäl.
Jag gav upp och gick upp på mitt rum och la mig i sängen. Ledsen och förbannad på mig själv för att jag inte klarade av det jag hade bestämt mig för. Att ligga tillräckligt länge i den kalla snön så jag bara dog. Jag dog inte. Jag låg nu och hoppades att den långa stunden jag hade legat i snön åtminstone skulle ge mig lunginflammation eller något annat allvarligt som jag kunde få dö av. Något sådant inträffade inte heller. Jo, jag fick urinvägsinfektion, för vilken gång i ordningen då vet jag inte. Jag hade haft urinvägsinfektion hur många gånger som helst. Jag hade ätit lila, blåa och röda piller mot denna sjukdom hur ofta som helst.
Läkaren tittade lika allvarligt på mig varje gång han skrev ut tabletter till mig. Jag tittade lika allvarligt på honom också varje gång utan att säga något. Du vet vad jag går igenom, tänkte jag. När tänker du göra något? Jag tänkte så hårt jag kunde så att han skulle kunna läsa mina tankar. Jag tror inte det hjälpte. Han gjorde i alla fall aldrig något annat än att skriva ut nya mediciner till mig. Du vet att medicinerna inte kan hjälpa mig, tänkte jag. Det är de kalla och våta kläderna som gör mig sjuk. Det är de missförhållanden som jag lever under som gör mig sjuk, fattar du inte det?
Mitt problem var att jag inte kunde prata. Jag visste inte om jag kunde lita på någon. Jag var rädd för att bli ihjälslagen av min styvmamma om jag sa något. Denna gång skulle inte det göra något. Jag ville ju dö. Men, det gjorde så ont att bli slagen, så det sättet ville jag absolut inte dö på. Jag var som vanligt tyst. Man pratar inte om sina problem, så enkelt är det. Jag berättade aldrig hemma om all mobbningen jag blev utsatt för i skolan och jag berättade aldrig utanför hemmet om det min styvmamma utsatte mig för. Jag borde ha berättat för pappa. Jag gjorde dock aldrig det. Jag gick i skogen så ofta jag kunde, där gick jag och dagdrömde, sjöng mina egna sånger och pratade med mig själv.
PS:Texten är ett utdrag från min bok "Ta inte min dotter ifrån mig", som än så länge bara finns i min dator:DS
Jag är nio år gammal. Jag har precis kommit hem från Sandefjord efter att ha varit och besökt min syster Laila i hennes studentbolig. Hon delade den med sin väninna Gro. Den ena kvällen började plötsligt Gro att gråta. Jag blev förvånad nästintill bestört och frågade min syster varför Gro grät. Laila svarade att även vuxna människor blir ledsna. Min värld rasade samman. Laila visste nog inte hur de orden påverkade mig. När slagen kom, när jag blev sparkad, när jag blev mobbad och när allt annat djävla skit hände mig under min uppväxt så hade jag bara en tanke och en dröm i mitt huvud; jag drömde om att blir stor för att slippa att ha det ont. Och nu stod min egen syster där och berättade för mig att även vuxna har problem, att även vuxna känner smärta.
Det var då på vägen hem, när min syster körde mig hem efter helgen i hennes studentbolig att jag bestämde mig för att dö. Ju närmare vi kom Siljan och mitt barndomshem, ju mer kände jag en längtan efter att försvinna. Jag ville hem till himlen, jag ville dit mamma var. Ballongen hade spruckit, drömmen hade dött, det fanns inget mer att drömma om. Jag tänkte att jag inte klarar mer smärta, jag klarar inte mer sorg. Men, det tog då en djävla tid att frysa ihjäl då. Det är minst tjugo minusgrader, jag ligger här i iskall snö. Varför kan jag inte bara få somna in här? Varför kan inte kylan omringa mig snabbare? Jag vill dö nu! Jag klarade inte att frysa ihjäl.
Jag gav upp och gick upp på mitt rum och la mig i sängen. Ledsen och förbannad på mig själv för att jag inte klarade av det jag hade bestämt mig för. Att ligga tillräckligt länge i den kalla snön så jag bara dog. Jag dog inte. Jag låg nu och hoppades att den långa stunden jag hade legat i snön åtminstone skulle ge mig lunginflammation eller något annat allvarligt som jag kunde få dö av. Något sådant inträffade inte heller. Jo, jag fick urinvägsinfektion, för vilken gång i ordningen då vet jag inte. Jag hade haft urinvägsinfektion hur många gånger som helst. Jag hade ätit lila, blåa och röda piller mot denna sjukdom hur ofta som helst.
Läkaren tittade lika allvarligt på mig varje gång han skrev ut tabletter till mig. Jag tittade lika allvarligt på honom också varje gång utan att säga något. Du vet vad jag går igenom, tänkte jag. När tänker du göra något? Jag tänkte så hårt jag kunde så att han skulle kunna läsa mina tankar. Jag tror inte det hjälpte. Han gjorde i alla fall aldrig något annat än att skriva ut nya mediciner till mig. Du vet att medicinerna inte kan hjälpa mig, tänkte jag. Det är de kalla och våta kläderna som gör mig sjuk. Det är de missförhållanden som jag lever under som gör mig sjuk, fattar du inte det?
Mitt problem var att jag inte kunde prata. Jag visste inte om jag kunde lita på någon. Jag var rädd för att bli ihjälslagen av min styvmamma om jag sa något. Denna gång skulle inte det göra något. Jag ville ju dö. Men, det gjorde så ont att bli slagen, så det sättet ville jag absolut inte dö på. Jag var som vanligt tyst. Man pratar inte om sina problem, så enkelt är det. Jag berättade aldrig hemma om all mobbningen jag blev utsatt för i skolan och jag berättade aldrig utanför hemmet om det min styvmamma utsatte mig för. Jag borde ha berättat för pappa. Jag gjorde dock aldrig det. Jag gick i skogen så ofta jag kunde, där gick jag och dagdrömde, sjöng mina egna sånger och pratade med mig själv.
PS:Texten är ett utdrag från min bok "Ta inte min dotter ifrån mig", som än så länge bara finns i min dator:DS
Till minne av min pappa; Jostein Edgar Urtegård
En kylig vinterdag 27 januari 1979, var det en stor brottartävling med 120 pojkbrottare i Siljan i telemarken län i Norge. Min familj hade en viktig roll denna dag. Min pappa var både ordförande i bygdens brottarförening och brottardomare. Min bror Tormod på 13 år var aktiv brottare och skulle delta under tävlingarna. Så hela familjen Urtegård var där, förutom min storebror Roald som tog hand om gården och min storasyster Laila som var ute på de sju haven som kock på en stor båt. Jag passade på mina tre små bröder, Roger, Edgar och Björn-Arne. Min styvmamma var mest upptagen med och springa efter min pappa. Tormod brottades med en kille från Gulset. Jag tyckte det var spännande att titta på brottarmatcher, speciellt när min styvbrorsa Tormod brottades på mattan. Efter en stund fick jag en välförtjänad vila från barnpassningen och fick gå runt och prata med vänner på tävlingen. Min styvmamma, Olaug, tog över tillsynen av mina bröder. Jag gick bort till min pappa, jag var så stolt över honom. Jag tänkte att min pappa var den duktigaste mannen jag visste om och att han lyckades med allt han ville här i världen. Pappa gav mig ett leende och en kram, han gav mig lite pengar så jag kunde gå till affären och handla. ”Här har du lite pengar min flicka lilla, så kan du köpa något du vill ha på butiken”, sa han. Jag sprang i väg till affären och köpta ett par hårspännen jag hade önskat mig länge.
Men, jag kunde inte vara borta länge, jag ville se på den nästa brottarmatchen min pappa skulle döma. Matchen hade redan startat när jag kom tillbaka. Jag gick bort till min styvmamma och mina bröder som stod nära där pappa dömde match. Jag kände stoltheten växa inom mig när jag såg min pappa stod där på brottarmattan med visselpipan i munnen, sina utslitna jeans, träningsjacka och sin knivslida i skärpet. Han var den enda brottardomare som jag kände till som fick ha kniv på sig när han dömde en match. Det var väl ingen som tordas säga till honom vad han fick och vad han inte fick göra, tänkte jag. Alla hade stor respekt för min pappa, med sin auktoritet och bestämde hållning fick han det helt enkelt. Plötsligt föll pappa ner på brottarmattan, det hände rätt efter att han hade blåst i visselpipan. Folk stod chockade runt och bara tittade på. Det var som om tiden stod stilla och all ljud försvann. Jag stod med tårar i ögonen och tittade på min livlösa pappa. Han var mitt stöd och min livsglädje här i livet. Ambulanspersonalen bar honom ut i ambulansen och körde i väg mot sjukhuset i Skien. Ingen visste vad som hade hänt så brottartävlingen fortsatte en stund till. Olaug hade kört i familjens bil efter ambulansen, så det var jag som fick ta hand om mina småbröder igen. Tormod hade flera matcher kvar. Så han var på brottarmattan med tårar i ögonen. Trekvart senare fick vi höra över högtalaranläggningen att min pappa var död och att brottartävlingen därför blev inställt. Jag trodde inte mina egna öron, det kunde inte vara sant. Min pappa kunde inte vara död!
Jag tog hårt tag runt mina bröder och sa att detta nog inte stämde och att pappa säkert kommer hem snart. Jag tröstade dem så gott jag kunde, men mitt hjärta hade också brustit, det fanns inget kvar. Jag har tänkt på det många gånger senare, hur för djävligt det är att få höra över en högtalaranläggning att din pappa är död. Alla barnen blev hämtade in till ett kontor där vi blev tillfrågade om det var någon de kunde kontakta. Där stod vi fem barn mellan tre och tretton år och skulle berätta vem vi hade kvar i världen som de kunde kontakta. Jag gav honom adressen och telefonnumret till min faster på Stathelle. Efteråt kördes vi hem till bondgården där min storebror kom frågande emot oss. Jag klarade inte av att prata med någon, jag sprang till mitt rum och lade mig på sängen och gråt ett helt hav. Senare tog jag fram mina idrottsmärken från skolan och så på dem och undrade vem som skulle vara stolt över mig nästa gång jag presterar något. Det var bara pappa som brydde sig om sådant. Det har alltid varit ett problem för mig sedan dess. Vem bryr sig om huruvida jag lever eller ej och vad jag gör med mitt liv?
Denna dag började min kamp. Jag som var jätteblyg, förtryckt och osäker började slåss för livet! Eller rättare sagt jag började kämpa för att hitta meningen med livet. Vad gjorde jag här? Hade mitt liv någon mening alls? Jag var 12 år och föräldralös. Det är ingen hit direkt. Om det bara hade varit en hemsk mardröm som jag kunde vakna ur!
PS:Texten är ett utdrag från min bok "Ta inte min dotter ifrån mig", som än så länge bara finns i min dator:DS
Men, jag kunde inte vara borta länge, jag ville se på den nästa brottarmatchen min pappa skulle döma. Matchen hade redan startat när jag kom tillbaka. Jag gick bort till min styvmamma och mina bröder som stod nära där pappa dömde match. Jag kände stoltheten växa inom mig när jag såg min pappa stod där på brottarmattan med visselpipan i munnen, sina utslitna jeans, träningsjacka och sin knivslida i skärpet. Han var den enda brottardomare som jag kände till som fick ha kniv på sig när han dömde en match. Det var väl ingen som tordas säga till honom vad han fick och vad han inte fick göra, tänkte jag. Alla hade stor respekt för min pappa, med sin auktoritet och bestämde hållning fick han det helt enkelt. Plötsligt föll pappa ner på brottarmattan, det hände rätt efter att han hade blåst i visselpipan. Folk stod chockade runt och bara tittade på. Det var som om tiden stod stilla och all ljud försvann. Jag stod med tårar i ögonen och tittade på min livlösa pappa. Han var mitt stöd och min livsglädje här i livet. Ambulanspersonalen bar honom ut i ambulansen och körde i väg mot sjukhuset i Skien. Ingen visste vad som hade hänt så brottartävlingen fortsatte en stund till. Olaug hade kört i familjens bil efter ambulansen, så det var jag som fick ta hand om mina småbröder igen. Tormod hade flera matcher kvar. Så han var på brottarmattan med tårar i ögonen. Trekvart senare fick vi höra över högtalaranläggningen att min pappa var död och att brottartävlingen därför blev inställt. Jag trodde inte mina egna öron, det kunde inte vara sant. Min pappa kunde inte vara död!
Jag tog hårt tag runt mina bröder och sa att detta nog inte stämde och att pappa säkert kommer hem snart. Jag tröstade dem så gott jag kunde, men mitt hjärta hade också brustit, det fanns inget kvar. Jag har tänkt på det många gånger senare, hur för djävligt det är att få höra över en högtalaranläggning att din pappa är död. Alla barnen blev hämtade in till ett kontor där vi blev tillfrågade om det var någon de kunde kontakta. Där stod vi fem barn mellan tre och tretton år och skulle berätta vem vi hade kvar i världen som de kunde kontakta. Jag gav honom adressen och telefonnumret till min faster på Stathelle. Efteråt kördes vi hem till bondgården där min storebror kom frågande emot oss. Jag klarade inte av att prata med någon, jag sprang till mitt rum och lade mig på sängen och gråt ett helt hav. Senare tog jag fram mina idrottsmärken från skolan och så på dem och undrade vem som skulle vara stolt över mig nästa gång jag presterar något. Det var bara pappa som brydde sig om sådant. Det har alltid varit ett problem för mig sedan dess. Vem bryr sig om huruvida jag lever eller ej och vad jag gör med mitt liv?
Denna dag började min kamp. Jag som var jätteblyg, förtryckt och osäker började slåss för livet! Eller rättare sagt jag började kämpa för att hitta meningen med livet. Vad gjorde jag här? Hade mitt liv någon mening alls? Jag var 12 år och föräldralös. Det är ingen hit direkt. Om det bara hade varit en hemsk mardröm som jag kunde vakna ur!
PS:Texten är ett utdrag från min bok "Ta inte min dotter ifrån mig", som än så länge bara finns i min dator:DS
lördag 19 mars 2011
Free at last!:-)
Från och med nu kommer min blogg att användas på ett annorlunda sätt. Jag kommer att återgå till hur bloggen såg ut från början, jag kommer alltså att vara mer personlig, mera ödmjuk och mer reflekterande. Jag kommer att skriva om livet, hur det har varit och hur det är. Jag kommer att dela med mig av mina livserfarenheter; både de goda och de jobbiga på ett väldigt generöst sätt. Nu när jag är oberoende politiker och arbetslös är jag inte fångad av någon lojalitet mot någon eller utsatt för någon partipiska. Jag är som rubriken säger; free at last. Det passar mig perfekt. Jag har alltid haft svårt för auktoriteter och jag har alltid känt mig utanför. Hade någon sagt till mig när jag var liten att mina syskon och jag inte hade samma föräldrar så hade jag trott på det. Alla mina 6 syskon var/är praktiskt duktiga arbetsmyror. Jag har alltid varit en filosoferande och känslig individ på en egen planet. Jag älskade sången till Ted Gärdestad "Jag vill ha en egen måne". Som offentlig person har jag fått stå ut med att personer tycker att de känner mig. Men, det gör de flesta inte. Men, jag kommer nu att berätta min livshistoria steg för steg och de som vill följa mig på den resan är välkomna att göra just det. Jag har en berättelse som behöver berättas. Många kommer att känna igen sig, många kommer att förstå och viktigast av allt är själva berättelsen; själva livet.
Alla människor har något att säga, alla har något att ge andra. Jag hoppas att min öppenhet och ärlighet kan vara till hjälp för någon. Från och med i morgon kommer jag att skriva varje dag om existensiella frågor. Vad är meningen med livet kommer alltså att vara min utgångspunkt. Ann Heberlein har skrivit boken "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Jag gillade den boken, den har ett viktigt perspektiv. Jag ville dö redan som nioåring. Det tog mig ett halvt liv att hitta livslusten. Jag tänker behålla den lusten. Jag tänker kämpa för att vi alla kan få uttrycka våra känslor utan att behöva skämmas. Under många år har andra dikterat vad jag skall tycka, tänka och säga. Den tiden är nu förbi.
Jag är ledsen för alla personer jag har sårat genom mina alltför aggressiva och bryska bloggartiklar. Det har aldrig varit min mening eller vilja att göra någon illa. De som känner mig vet att jag är en snäll, generös och lyssnande människa. De som älskar mig accepterar mig som jag är och de vet att jag är en djup och känslosam person som verkligen bryr mig om mina medmänniskor. Livet är tufft i bland och långt ifrån rättvist eller perfekt. Jag har aldrig eftersträvat någon perfekt fasad, det är liksom inte jag. Öppen, utlämnad och fri. Här är jag!
PS:Bilden är tagen av konstnären Ulrika Florin i Stallarholmen:DS
torsdag 17 mars 2011
Jesus steg in på Kurirens ledarredaktion!
Jag skrattade gott när jag läste Susanna Birgerssons krönika på Eskilstuna-Kurirens ledarsida i morse. Det finns väl ingen ledarsida i Sverige som har kritiserat Kristdemokraterna så mycket som de har gjort just för att de antagligen tycker att religion och politik inte hör ihop. Därför är det rätt komiskt när Birgersson använder bibelcitat för att försvara regeringens "attack" mot de sjukskrivna. Bibelversen, som är mycket tänkvärd och vacker, lyder: "Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig. […] Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder har ni gjort för mig."
Birgersson skriver: "Det kan förstås inte uteslutas att en del människor har hamnat mellan stolarna innan regelsystemet hunnit finjusteras. Och alldeles säkert är en del av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna meningslösa och kanske till och med förödmjukande. Men ändå är det i grunden rätt och mer humant att med jämna mellanrum pröva människors arbetsförmåga och ge dem rehabilitering och arbetsträning, än att år efter år låta dem bli alltmer passiva, isolerade och definierade av en diagnos." Nej, det kan onekligen inte uteslutas. Många människor har ramlat mellan stolarna. Den ena hemska historien efter den andra har nått oss, om hur illa ställt vissa har det på grund av regeringens åtstramningar i trygghetssystemen. Finjusteras? När skall regelsystemet finjusteras? Hur många skall drabbas innan något görs? Regeringen gör mycket bra och det är säkert nödvändigt att ändra på vissa saker inom alla statliga system nu och då. Men, var det verkligen nödvändigt att gå fram så hårt?
Birgersson skriver: "Det kan förstås inte uteslutas att en del människor har hamnat mellan stolarna innan regelsystemet hunnit finjusteras. Och alldeles säkert är en del av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna meningslösa och kanske till och med förödmjukande. Men ändå är det i grunden rätt och mer humant att med jämna mellanrum pröva människors arbetsförmåga och ge dem rehabilitering och arbetsträning, än att år efter år låta dem bli alltmer passiva, isolerade och definierade av en diagnos." Nej, det kan onekligen inte uteslutas. Många människor har ramlat mellan stolarna. Den ena hemska historien efter den andra har nått oss, om hur illa ställt vissa har det på grund av regeringens åtstramningar i trygghetssystemen. Finjusteras? När skall regelsystemet finjusteras? Hur många skall drabbas innan något görs? Regeringen gör mycket bra och det är säkert nödvändigt att ändra på vissa saker inom alla statliga system nu och då. Men, var det verkligen nödvändigt att gå fram så hårt?
onsdag 16 mars 2011
Moderat kommunalråd chockerar!
Det moderata kommunalrådet Charlotte Wachtmeister skall ha sagt: "Att kostnaderna för barn med särskilda behov ökar beror bland annat på att det inte längre finns tvångssteriliseringar". Tidningen HD skriver: "Det uttalandet gjorde det moderata kommunalrådet Charlotte Wachtmeister inför cirka 30 politiker och tjänstemän när Svalövs kommun hade ekonomiberedning i måndags. Flera av de närvarande häpnade när kommunalrådet gjorde uttalandet. Det var när de ökande kostnaderna för barn med särskilda behov i skolan presenterades Wachtmeister uttalade sig om tvångssteriliseringarna som förekom i Sverige fram till mitten av 70-talet".
DN skriver: "Wachtmeister säger till TT att hon 'absolut inte' vill återinföra tvångssteriliseringar och menar att citatet är taget ur sitt sammanhang". Oavsett om citatet är tagit ur sitt sammanhang eller ej så är det chockerande att ett kommunalråd kan säga dylikt. Hur tänkte hon? Vilken människosyn döljer sig bakom ett sådant uttalande från en makthavare? Jag ryser. Jag hittar inte ord.
DN skriver: "Wachtmeister säger till TT att hon 'absolut inte' vill återinföra tvångssteriliseringar och menar att citatet är taget ur sitt sammanhang". Oavsett om citatet är tagit ur sitt sammanhang eller ej så är det chockerande att ett kommunalråd kan säga dylikt. Hur tänkte hon? Vilken människosyn döljer sig bakom ett sådant uttalande från en makthavare? Jag ryser. Jag hittar inte ord.
söndag 13 mars 2011
En kyrka i fritt fall?
För i bakväntland där kan allt gå an, tänker jag när jag läser detta: "Svenska kyrkan har anställt en manlig imam. Han är placerad på Fryshuset i Stockholm och det är Sofia församling som är arbetsgivare. Imamen har till uppgift att bland annat motverka fördomar mot islam. En sådan fördom uppges vara synsättet att flickor med hijab är förtryckta." Det är knappast någon fördom. Prästerna Annika Borg och Johanna Andersson påpekar i SvD: "Samma människor som har stridit för exempelvis homosexuellas rätt till att fullständigt bejakas i kyrkans sammanhang, kan nu plötsligt kompromissa med detta. Det finns en rad frågeställningar som hade behövt bearbetas innan man valde att anställa en imam: Är kristendom och islam samma sak? Välsignar imamen homosexuella? Bejakar han kvinnliga imamer?" Svenska kyrkan har i åratal kämpat för att hitta en gemensam värdegrund vad gäller människosyn, inte minst när det handlar om kvinnosyn och inställningen till homosexualitet, berättar debattörerna.
Den homosexuella imamen Muhsin Hendricks från Sydafrika berättar till TT: "- Det är ett överväldigande avståndstagande. Av alla religioner är islam den som är mest emot homosexualitet. De som kommer ut gör det på bekostnaden av risken att förlora sina familjer." Socialdemokraten Mohamud Salad, Göteborg, tycker att man måste välja antingen homosexualitet eller islam." Fundamentalistiska religiösa miljöer, vare sig de är muslimska, kristna eller något annat, är oftast inte särskilt toleranta. Det är oroväckande om människor med sådana inskränkta åsikter kommer in i maktens korridorer.
I Norge har den norsk-irakiske författaren Walid al Kubaisi startat en blogg mot islamism. Han tycker att yttrandefriheten är hotad av islamister. Han säger till norske Aftenposten: "Jeg vil skape et ståsted for folk som er opplyste eller sekulære muslimer. De kan utveksle meninger og snakke om bekymringer og fremtiden hvis islamiseringen av det norske samfunnet fortsetter." Det kanske inte är först och främst upplysta och sekulära muslimer som blir inbjudna till TV-sofforna? Då är det bra att det finns bloggar!
Den homosexuella imamen Muhsin Hendricks från Sydafrika berättar till TT: "- Det är ett överväldigande avståndstagande. Av alla religioner är islam den som är mest emot homosexualitet. De som kommer ut gör det på bekostnaden av risken att förlora sina familjer." Socialdemokraten Mohamud Salad, Göteborg, tycker att man måste välja antingen homosexualitet eller islam." Fundamentalistiska religiösa miljöer, vare sig de är muslimska, kristna eller något annat, är oftast inte särskilt toleranta. Det är oroväckande om människor med sådana inskränkta åsikter kommer in i maktens korridorer.
I Norge har den norsk-irakiske författaren Walid al Kubaisi startat en blogg mot islamism. Han tycker att yttrandefriheten är hotad av islamister. Han säger till norske Aftenposten: "Jeg vil skape et ståsted for folk som er opplyste eller sekulære muslimer. De kan utveksle meninger og snakke om bekymringer og fremtiden hvis islamiseringen av det norske samfunnet fortsetter." Det kanske inte är först och främst upplysta och sekulära muslimer som blir inbjudna till TV-sofforna? Då är det bra att det finns bloggar!
lördag 12 mars 2011
Thomas af Bjur (FP) vill inte betala tillbaka pengarna.
Eskilstuna-Kuriren skriver: "I går avslöjade Moderaternas tidigare gruppledare Lotta Finstorp att hon tänker deponera sitt felaktiga arvode hos länsstyrelsen, eftersom landstinget vägrar ta tillbaka pengarna.
Men något sådant är inte aktuellt för de övriga i arvodesaffären, Thomas af Bjur (FP), Fredrik Pettersson (S), Johannes Krunegård (MP), Inger Jonasson-Sjödin (S), Catrin Cedvén (FP) , Jörgen Danielsson (S), Jan-Olof Blomster (FP), Ulrica Truedsson (S) och Johan Bartholf (FP)."
Den 18 mars 2010 skriver samma tidning: "Det låter kanske hemskt byråkratiskt det hela, säger Thomas af Bjur. Men vi har redan stoppat heltidsutbetalningarna... även om Johan säkert jobbar mer än hundra procent egentligen... och vi ska se till att pengarna betalas tillbaka." För ett år sedan var alltså Thomas af Bjur beredd att återföra felutbetalda arvoden, i alla fall den del som hans partikollega hade fått för mycket, tillbaka till landstinget. Nu vägrar både han och Johan Bartholf (FP) att göra just det. Vad hände däremellan?
Men något sådant är inte aktuellt för de övriga i arvodesaffären, Thomas af Bjur (FP), Fredrik Pettersson (S), Johannes Krunegård (MP), Inger Jonasson-Sjödin (S), Catrin Cedvén (FP) , Jörgen Danielsson (S), Jan-Olof Blomster (FP), Ulrica Truedsson (S) och Johan Bartholf (FP)."
Den 18 mars 2010 skriver samma tidning: "Det låter kanske hemskt byråkratiskt det hela, säger Thomas af Bjur. Men vi har redan stoppat heltidsutbetalningarna... även om Johan säkert jobbar mer än hundra procent egentligen... och vi ska se till att pengarna betalas tillbaka." För ett år sedan var alltså Thomas af Bjur beredd att återföra felutbetalda arvoden, i alla fall den del som hans partikollega hade fått för mycket, tillbaka till landstinget. Nu vägrar både han och Johan Bartholf (FP) att göra just det. Vad hände däremellan?
torsdag 10 mars 2011
Lotta Finstorp (M), en hederlig politiker!
Lotta Finstorp (M) meddelar att hon vill betala tillbaka de arvodespengar hon har fått för mycket. Det är glädjande att få läsa om politiker som vill göra rätt för sig. Det är bra att det faktiskt finns politiker som förstår att de inte skall ha någon egen gräddfil i samhället. Jag har alltid haft stor respekt för Lotta Finstorp. Hon är en duktig och sympatisk politiker.
Lotta Finstorp säger till tidningen: "Jag kommer för alltid att vara förknippad med arvodeshistorien och det är en bild av mig som jag inte känner igen." Nu kommer förhoppningsvis ingen längre att förknippa Lotta Finstorp med arvodesmyglet då hon har vett att betala tillbaka pengarna. Det är Miljöpartiet, Folkpartiet och Socialdemokraterna i Landstinget Sörmland som numera kommer att förknippas med rofferiet och arvodesmyglet. De som mot bättre vetande behåller de arvoden de inte skulle ha fått. Tänk hur svårt det kan vara för vissa att göra rätt!
Lotta Finstorp säger till tidningen: "Jag kommer för alltid att vara förknippad med arvodeshistorien och det är en bild av mig som jag inte känner igen." Nu kommer förhoppningsvis ingen längre att förknippa Lotta Finstorp med arvodesmyglet då hon har vett att betala tillbaka pengarna. Det är Miljöpartiet, Folkpartiet och Socialdemokraterna i Landstinget Sörmland som numera kommer att förknippas med rofferiet och arvodesmyglet. De som mot bättre vetande behåller de arvoden de inte skulle ha fått. Tänk hur svårt det kan vara för vissa att göra rätt!
torsdag 3 mars 2011
Homosexuell präst nekades vikariat i Strängnäs stift!
Tidningen berättar om en homosexuell präst som nu har fått en ursäkt från en församling i Strängnäs stift. De ber prästen om ursäkt för att hon/han nekades ett vikariat hos dem på grund av sin sexuella läggning. Prästen får 30 000 kronor i ersättning. Församlingarna har beslutat att utbilda sin personal i diskrimineringsfrågor. Gott så. Det är ändå mycket upprörande att läsa hur inskränkta vissa människor fortfarande är år 2011! En kyrkoherde som uttrycker sig nedsättande om homosexuella, man häpnar. Fick kyrkoherden fortsätta som kyrkoherde? Borde inte församlingsmedlemmarna få veta det i så fall? Jag skulle inte vilja lyssna på Guds ord i en kyrka där det arbetar människor som diskriminerar sina medmänniskor. Det låter också mycket lite med endast 30 000 kronor i ersättning.
tisdag 1 mars 2011
Du må ikke tåle så inderlig vel den urett som ikke rammer dig selv!
Du må ikke sove
Jeg våknet en natt av en underlig drøm,
det var som en stemme talte til mig,
fjern som en underjordisk strøm -
og jeg reiste mig op: Hvad er det du vil mig?
- Du må ikke sove! Du må ikke sove!
Du må ikke tro, at du bare har drømt!
Igår blev jeg dømt.
I natt har de reist skafottet i gården.
De henter mig klokken fem imorgen!
Hele kjelleren her er full,
og alle kaserner har kjeller ved kjeller.
Vi ligger og venter i stenkolde celler,
vi ligger og råtner i mørke hull!
Vi vet ikke selv, hvad vi ligger og venter,
og hvem der kan bli den neste, de henter.
Vi stønner, vi skriker - men kan dere høre?
Kan dere absolutt ingenting gjøre?
Ingen får se oss.
Ingen får vite, hvad der skal skje oss.
Ennu mer:
Ingen kan tro, hvad her daglig skjer!
Du mener, det kan ikke være sant,
så onde kan ikke mennesker være.
Der fins da vel skikkelig folk iblandt?
Bror, du har ennu meget å lære!
Man sa: Du skal gi ditt liv, om det kreves.
Og nu har vi gitt det - forgjeves, forgjeves!
Verden har glemt oss! Vi er bedratt!
Du må ikke sove mer i natt!
Du må ikke gå til ditt kjøpmannskap
og tenke på hvad der gir vinning og tap!
Du må ikke skylde på aker og fe
og at du har mer enn nok med det!
Du må ikke sitte trygt i ditt hjem
og si: Det er sørgelig, stakkars dem!
Du må ikke tåle så inderlig vel
den urett som ikke rammer dig selv!
Jeg roper med siste pust av min stemme:
Du har ikke lov til å gå der og glemme!
Tilgi dem ikke; de vet hvad de gjør!
De puster på hatets og ondskapens glør!
De liker å drepe, de frydes ved jammer,
de ønsker å se vår verden i flammer!
De ønsker å drukne oss alle i blod!
Tror du det ikke? Du vet det jo!
Du vet jo, at skolebarn er soldater,
som stimer med sang over torv og gater,
og opglødd av mødrenes fromme svig,
vil verge sitt land og vil gå i krig!
Du kjenner det nedrige folkebedrag
med heltemot og med tro og ære -
du vet, at en helt, det vil barnet være,
du vet, han vil vifte med sabel og flag!
Og så skal han ut i en skur av stål
og henge igjen i en piggtrådsvase
og råtne for Hitlers ariske rase!
Du vet, det er menneskets mening og mål!
Jeg skjønte det ikke. Nu er det for sent.
Min dom er rettferdig. Min straff er fortjent.
jeg trodde på fremgang, jeg trodde på fred,
på arbeid, på samhold, på kjærlighet!
Men den som ikke vil dø i en flokk
får prøve alene, på bøddelens blokk!
Jeg roper i mørket - å, kunde du høre!
Der er en eneste ting å gjøre:
Verg dig, mens du har frie hender!
Frels dine barn! Europa brenner!
Jeg skaket av frost. Jeg fikk på mig klær.
Ute var glitrende stjernevær.
Bare en ulmende stripe i øst
varslet det samme som drømmens røst:
Dagen bakenom jordens rand
steg med et skjær av blod og brand,
steg med en angst så åndeløs,
at det var som om selve stjernene frøs!
Jeg tenkte: Nu er det noget som hender. -
Vår tid er forbi - Europa brenner!
Arnulf Øverland
-1937-
Jeg våknet en natt av en underlig drøm,
det var som en stemme talte til mig,
fjern som en underjordisk strøm -
og jeg reiste mig op: Hvad er det du vil mig?
- Du må ikke sove! Du må ikke sove!
Du må ikke tro, at du bare har drømt!
Igår blev jeg dømt.
I natt har de reist skafottet i gården.
De henter mig klokken fem imorgen!
Hele kjelleren her er full,
og alle kaserner har kjeller ved kjeller.
Vi ligger og venter i stenkolde celler,
vi ligger og råtner i mørke hull!
Vi vet ikke selv, hvad vi ligger og venter,
og hvem der kan bli den neste, de henter.
Vi stønner, vi skriker - men kan dere høre?
Kan dere absolutt ingenting gjøre?
Ingen får se oss.
Ingen får vite, hvad der skal skje oss.
Ennu mer:
Ingen kan tro, hvad her daglig skjer!
Du mener, det kan ikke være sant,
så onde kan ikke mennesker være.
Der fins da vel skikkelig folk iblandt?
Bror, du har ennu meget å lære!
Man sa: Du skal gi ditt liv, om det kreves.
Og nu har vi gitt det - forgjeves, forgjeves!
Verden har glemt oss! Vi er bedratt!
Du må ikke sove mer i natt!
Du må ikke gå til ditt kjøpmannskap
og tenke på hvad der gir vinning og tap!
Du må ikke skylde på aker og fe
og at du har mer enn nok med det!
Du må ikke sitte trygt i ditt hjem
og si: Det er sørgelig, stakkars dem!
Du må ikke tåle så inderlig vel
den urett som ikke rammer dig selv!
Jeg roper med siste pust av min stemme:
Du har ikke lov til å gå der og glemme!
Tilgi dem ikke; de vet hvad de gjør!
De puster på hatets og ondskapens glør!
De liker å drepe, de frydes ved jammer,
de ønsker å se vår verden i flammer!
De ønsker å drukne oss alle i blod!
Tror du det ikke? Du vet det jo!
Du vet jo, at skolebarn er soldater,
som stimer med sang over torv og gater,
og opglødd av mødrenes fromme svig,
vil verge sitt land og vil gå i krig!
Du kjenner det nedrige folkebedrag
med heltemot og med tro og ære -
du vet, at en helt, det vil barnet være,
du vet, han vil vifte med sabel og flag!
Og så skal han ut i en skur av stål
og henge igjen i en piggtrådsvase
og råtne for Hitlers ariske rase!
Du vet, det er menneskets mening og mål!
Jeg skjønte det ikke. Nu er det for sent.
Min dom er rettferdig. Min straff er fortjent.
jeg trodde på fremgang, jeg trodde på fred,
på arbeid, på samhold, på kjærlighet!
Men den som ikke vil dø i en flokk
får prøve alene, på bøddelens blokk!
Jeg roper i mørket - å, kunde du høre!
Der er en eneste ting å gjøre:
Verg dig, mens du har frie hender!
Frels dine barn! Europa brenner!
Jeg skaket av frost. Jeg fikk på mig klær.
Ute var glitrende stjernevær.
Bare en ulmende stripe i øst
varslet det samme som drømmens røst:
Dagen bakenom jordens rand
steg med et skjær av blod og brand,
steg med en angst så åndeløs,
at det var som om selve stjernene frøs!
Jeg tenkte: Nu er det noget som hender. -
Vår tid er forbi - Europa brenner!
Arnulf Øverland
-1937-
Historieförfalskning om Paulinska konserthallen!
Den styrande majoriteten överlämnade ett tjänstepapper på kommunstyrelsesammanträdet i dag som innehåller rena historieförfalskningen om Paulinska konserthallen.
Dokumentet daterad 2011-02-03, som kallades för projektdokument, med namn "Ny plenisal i Paulinska konsertsalen står det: "Vid ett möte 2010-11-01 där gruppledarna för samtliga partier deltog och där man även besökte Paulinska skolan beslutades att huvudinriktningen nu skulle vara att lokalisera den nya salen till Paulinska skolans aula". För det första så var inte alla gruppledare där, Dag Bremberg (MFP) var inte tillstädes. Ann Landerholm (M), som var med på mötet, berättade att inget beslut hade tagits. När vi påpekade detta i dag så lovade majoriteten att ta bort dessa felaktigheter i dokumentet. Det återstår att se att det blir gjort. Dessutom erkände kommunalrådet Fredrik Lundgren (FP) att det inte är bra att sådant här händer. Vi måste kunna lita på att det som dokumenteras stämmer överens med verkligheten. Demokrati och sanning måste råda.
Det står vidare i dokumentet: "Kommunchefen gav chefen på Teknik- och Servicekontoret i uppdrag att genomföra beslutet." Så kan det gå när inte haspen är på! Tur att vi har många vakna invånare samt noggranna oppositionspolitiker i vår kommun.
Dokumentet daterad 2011-02-03, som kallades för projektdokument, med namn "Ny plenisal i Paulinska konsertsalen står det: "Vid ett möte 2010-11-01 där gruppledarna för samtliga partier deltog och där man även besökte Paulinska skolan beslutades att huvudinriktningen nu skulle vara att lokalisera den nya salen till Paulinska skolans aula". För det första så var inte alla gruppledare där, Dag Bremberg (MFP) var inte tillstädes. Ann Landerholm (M), som var med på mötet, berättade att inget beslut hade tagits. När vi påpekade detta i dag så lovade majoriteten att ta bort dessa felaktigheter i dokumentet. Det återstår att se att det blir gjort. Dessutom erkände kommunalrådet Fredrik Lundgren (FP) att det inte är bra att sådant här händer. Vi måste kunna lita på att det som dokumenteras stämmer överens med verkligheten. Demokrati och sanning måste råda.
Det står vidare i dokumentet: "Kommunchefen gav chefen på Teknik- och Servicekontoret i uppdrag att genomföra beslutet." Så kan det gå när inte haspen är på! Tur att vi har många vakna invånare samt noggranna oppositionspolitiker i vår kommun.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
