Vår egyptiska vän Emad.

Emad Mohammed och Emil.
















Emad Mohammed och jag.
















Våran absoluta mest strålande solstråle under vår semestervecka i Egypten var utan tvekan, Emad Mohammed, han kommer vi aldrig att glömma. Hans goda och varma leende kan få vem som helst, vart som helst och när som helst att känna värmen och glädjen sprida sig i hela kroppen. När vi kom till restaurangen frukost, lunch och middag stod servitören Emad där väntande för att visa oss till bordet han hade reserverat för oss. Emil och Emad tävlade om att vika servetter snyggast. Emad lärde Emil att göra en ros av servetten. Vi hoppas verkligen att Emad är kvar på Soma Bay nästa gång vi kommer dit.

"Don´t ever feel that you are alone - there is always somebody there for you to reach out to." Laine Parsons


VÄNNER ÄR TYSTA ÄNGLAR

Vänner är tysta änglar som lyfter oss på våra fötter
när våra vingar har problem att komma ihåg hur man
flyger.
Bo Grapenskog

Egypten; "The mans world"!

Jag och sonen Emil i Egypten.
















Sent i går kväll hämtade min man Pontus mig och sonen Emil på Arlanda. Vi kom hem från vår resa i Egypten, där vi hade bott fem mil söder om staden Hurghada. Efter en vecka med bad, snorkling och sol var vi nöjda och belåtna. Egypten är ett spännande land att åka till. Emil, som är ett socialt geni, fick lätt kontakt med många av de egypterna som arbetade på hotellområdet. Ett område som mest påminde om ett stort anstaltsområde med säkerheten och allt. Vi fick även nya svenska vänner. Vi träffade en trevlig familj från Gränna. Emil som lätt påverkas av andra språk och dialekter talade med småländsk accent när vi åkte hem i går:-).

Islam är landets huvudreligion och präglar den egyptiska kulturen och vardagslivet. Islam introducerades i Egypten ca 640 e Kr och förändrade det då kristna samhället. Omkring 90 procent av landets befolkning är muslimer. 8-9 procent av befolkningen är (ortodoxa) kristna och de kallas för kopter. Förutom en kvinna som arbetade i hotellreceptionen samt ett par kvinnor som arbetade på hotellets spa-anläggning så fanns det uteslutande män bland de anställda på det stora hotellområdet. När jag frågade om varför det var på detta viset, fick jag till svar att det var för långt för kvinnor att åka ut till Soma Bay (Caribbean World Resorts) för att jobba. Oavsett orsak så var vi i alla fall omringade av många unga vackra män hela veckan i genom. Vi lovade våra charmiga och trevliga egyptiska vänner att vi skall återkomma till Soma Bay nästa år.

Margarita mår prima i Norge.

Margarita Urtegård.
















I dag har jag pratat länge med min dotter Margarita på telefon. Hon bor som sagt i Molde i Norge och pluggar på högskolan där och bor hos goda vänner av familjen. Margarita var förkyld och är sängliggande med feber, då kan det vara gott att få prata några ord med sin mamma. Fast hon snart är 23 år gammal, så blir jag lite hönsmamma igen när jag hör att hon är sjuk. Margarita stormtrivs på högskolan, i sin nya familj, med sina nya vänner och med sitt nya liv. Hon saknade oss litet, inte mycket, men hon älskar oss lika mycket i alla fall:-)!

Jag pratade även med Hege, mamman i huset där Margarita bor, min goda väninna sedan 20 år. Hon och familjen hade precis varit en vecka i Turkiet, hade tagit sina tre barn ur skolan en vecka och åkt till värmen. Det var inga problem för barnen att arbeta i kapp skolarbetet när de kom hem, påpekade Hege. Det lilla barnen får i läxor numera kan de arbeta in på en eftermiddag, deklarerade hon nästan förtvivlat. Vi mimrade oss tillbaka till den tiden vi arbetade tillsammans i Unge Höyre på 80-talet. Då vi bland annat förespråkade att eleverna skulle få börja evaluera lärarna. I dag finns det knappt något att evaluera, utbrast hon, när jag berättade att man i Sverige nu diskuterar att införa evaluering av lärarna. Faktum är att skolan slår ut många unga människor, om det kan förhindras genom att eleverna får evaluera sina lärare eller inte, det vet inte jag.

Emil och jag håller på att packa våra resväskor, vi åker till Egypten i morgon bitti. Emils farfar hämtar oss klockan 03.30 i natt för att köra oss till Arlanda. På fredag om en vecka är jag tillbaka i cyberrymden.

Take Care!

Finanskrisen skapar även roliga historier!

En liten rolig...

Evert, 8 år, satt på polisstationen - han hade rymt hemifrån. Polisen frågade varför han hade rymt?

Evert svarade: - Innan jag somnade i går kväll, hörde jag hur mamma och pappa var väldigt bekymrade över hur amorteringarna på huset skulle kunna betalas.

Senare vaknade jag av ljud från deras sovrum, där jag hörde pappa stönande säga: - Jag drar mig ur. Mamma svarade: - Vänta lite så kommer jag också...

Så då tänkte jag att det var ingen idé att stanna kvar ensam och ta hand om amorteringarna, jag är ju bara 8 år!

Sigmund Freud.

Har precis läst en intressant text om Sigmund Freud i SvD, "Freud kilade sig in mellan tro och vetande", skriven av Jayne Svenungsson, lektor i systematisk teologi vid Teologiska högskolan Stockholm och f n Honorary Research Fellow vid University of Glasgow.

Svenungsson påpekar att Freuds texter, som alla andra klassiker värda namnet, rymmer insikter av tidlös klarsynthet. Under första världskriget skrev Freud artikeln "Tidsligheter om krig och död". När världen är slagen med häpnad och frågar sig yrvaket hur detta kunde hända; hur den högstående europeiska människan kunnat hamna i detta barbari, så konstaterar Freud sobert: "Människan är inte så djupt sjunken som vi fruktar(...). Hon har bara aldrig stigit så högt som vi inbillade oss."

I sin publikation "Vi vantrivs i kulturen", skriver han: "Det är alltid möjligt att förena en större mängd människor i kärlek till varandra, om det bara finns andra som aggressionsdriften kan riktas mot, (...), och benämner företeelsen 'de små differensernas narcissism' – ett bekvämt och relativt oskyldigt tillgodoseende av aggressionsbenägenheten, varigenom det blir lättare för gruppens medlemmar att hålla ihop."

Man behöver inte uppfinna hjulet på nytt för att förstå människan, våra klassiker duger bra till det. Jag är ingen stor anhängare av psykoanalysen, men tycker att den tillsammans med andra teorier och vetenskaper kan hjälpa oss att hjälpa oss själva. Vi har reptilhjärnan kvar fast vi inte längre bor i grottor, det gäller att hitta sätt att hantera detta faktum. Freuds klarsynta ord behövs nu, som Svenungsson understryker: "Klarsynta ord som skulle behöva dra in och vädra ut den unkna luft som fyller alltfler politiska korridorer även i vårt samtida Europa – inte minst i den stad som Freud förblev trogen fram till sitt sista levnadsår då han tvingades i exil. Till följd av de små differensernas narcissism." Något att tänka på!

Emil "Urten" Urtegård

Emil, din förgrymmade unge!:-)


Emil i Lönneberga var min favorit bland Astrid Lindgrens böcker när jag var liten; hu jeve mig som barn han var, ej värre tänkas kan... Så när jag fick den här tuffa grabben tillsammans med min svenska man, var det helt uppenbart att han skulle heta Emil:-). Han är dock pappas grabb helt och hållet. Det är jag som "springer efter honom till snickarboa" och inte pappan. Emil är envis och har kort stubin. Han och jag gnabbas ganska ofta, då springer han till pappa och ropar "mamma har fått damp". Jag är övertygad om att Emil kommer att bli släktens nästa politiker. Killen har temperament, humor och ett stort rättvisepatos inom sig. Jag älskar den lilla retstickan!

När Emil föddes skrev våra norska vänner på gratulationskortet:
"Grattis till ett perfekt resultat av ett fruktbart nordiskt samarbete". Norsk humor!

Skiljelinjerna i svensk politik!

Partiledardebatten i onsdags (081015) visade tydligt vilka skiljelinjerna i svensk politik faktiskt är. Mona Sahlin (s), som veckan innan hade mobbat ut Lars Ohly (v) och tre dagar senare hade fått sträcka ut en hand till vänsterledaren igen, var tydligt skadeskjuten efter denna fadäs och hamnade därför på defensiven i debatten. Fredrik Reinfeldt var desto mera offensiv, DN skriver: "Det är som om statsministern fått blodvittring. Den ledsna hund han tidigare har sett ut som är nu på hugget. Han biter där han kan, och han släpper inte taget."

Dessa två faktorer gjorde alltså skillnaden mellan de politiska blocken tydliga. När Mona Sahlin pratade om rättvisa så talade hon om bidrag. Lars Ohly (v) var än mer tydlig: "När vänsterledaren Lars Ohly pratade om framtiden för det par som kanske båda förlorar sina arbeten på Volvo så pratade han inte om möjligheten för dem att få nya jobb, utan om a-kassenivåer och möjligheten för dem att bo kvar i sitt hus utan att arbeta."

För vänsterblocket så handlar det alltså mest om sossebegreppet "utan att arbeta" och hur det skall gå till. Ledaren i DN skriver: " Där alliansregeringen vill stimulera arbete vill alltså socialdemokraterna - liksom vänsterpartiet - stimulera de inkomster som i huvudsak inte är sprungna ur arbete." Ja, det är väl deras tolkning av vad solidaritet och rättvisa är?!

I have a dream.

Alex Voronov skriver på ledarsidan 081011 att han önskar att svenska politiska ledare är mera som de amerikanska. Han refererar till ett tal av Barack Obama. Jag har hört talet och det är ett enormt starkt och hoppfullt tal. Voronov antyder på ledarbloggen att talet innehåller svulstigheter, det håller jag dock inte med om, kanske för att jag har växt upp i ett hem där Martin Luther King Jrs tal ”I have a dream” från 1963 var familjens favorittal att lyssna till. Min pappa, som var en duktig politiker, spelade ofta upp detta tal; Martin Luther King Jr var en av pappas politiska förebilder. Att jämföra svensk och amerikansk politik är lite som att jämföra äpplen med päron. Förlåt mig nu mina generaliseringar, men de är nödvändiga för att få fram poängen.

I USA är alla politiker med någorlunda självbevarelsedrift, i politiska sammanhang mätt, troende. De är också patrioter, de tror på och värnar om sitt land och använder nationalistiska termer. De är akademiskt välutbildade och det ger de oftast både en pondus och en solid trygghet i tal och skrift. De omger sig med otaliga välutbildade och kompetenta rådgivare, som är tillgängliga dygnet runt. I Sverige växer vi upp med jantelagen; du skall inte tro att du är något eller någon. Kay Pollak har sagt: ”Vi är fostrade till att inte tro på oss själva”. I ett land där den mest utbredda folksjukdomen är avundsjukan är det inte lätt att bli en fantastisk brandtalare. I ett land där man föraktar akademisk utbildning och det nästintill är en omöjlighet att bli rik genom hederligt arbete är det svårt att både vilja utbilda sig, skaffa sig kompetens och satsa hårt på en karriär. De som ändock väljer att göra det bosätter sig ofta utomlands, där de både får bättre betalt och bättre avanceringsmöjligheter.

Det jag försöker säga är att det onekligen måste vara enklare att utvecklas till en suverän politisk talare och politisk storhet, som inger hopp till sin befolkning, i ett land där man får älska sitt land, sin Gud och sig själv, än i ett land där man inte skall tro att man är någon! Därmed inte sagt att Fredrik Reinfeldt inte kan hålla ett sådant tal och framföra ett sådant budskap och genom det peppa det svenska folket under en ekonomisk svår tid. Reinfeldt kan bli en stor ledare om han får. Det finns alltid hopp!

God bless Sweden!

Vem navigerar ditt liv?

Pernilla Ström skriver om den finansiella krisen i en signerat ledare i DN 081010. Hon skriver att alla ekonomiska bubblor är varandra lika, men att de finansiella kriser som följer dem alltid är olyckliga på sitt speciella sätt. Hon påpekar att marknaden inte behöver fler regleringar, snarare färre eller andra mera ändamålsenliga regleringar. Ström skriver: "Det blir inte bättre med ökad statlig kontroll eller statligt ägande: staten och politikerna har varit minst lika goda kålsupare som någonsin Wall Street-bankirerna i vad som nu pågår." Ström skriver också positivt om prestationsbaserade ersättningssystem, såkallade bonusar. Hon menar att ett sådant system är av godo, fast hon samtidigt understryker: "Världen styrs i alltför hög grad av tjänstemän som tar risker med andra människors insatser; de belönar sig frikostigt när kurvorna pekar uppåt, de skickar förlusterna vidare när det går åt pepparn." Hur detta skall undvikas kommenterar hon dock inte.

Hans Bergström skriver en liknande artikel i DN 081009. Bergström påtalar: "I botten ligger att bostadslån har getts hejdlöst till hushåll som inte har råd med dem." Han berättar om tokiga politiska beslut, som togs under de åren Bill Clinton var president. Bergström skriver: "Under Bill Clintons år som president pressades det halvstatliga Fannie Mae och Freddie Mac, som svarat för cirka hälften av alla huslån i USA, att frångå sedvanliga lånekriterier i syfte att hjälpa låginkomsttagare till egna hem." När George Bush blev president år 2000 fortsatte han med den samma ödesdigra ekonomiska politik. Bergström skriver: "... för både administrationerna Clinton och Bush var det ett billigt sätt att vinna politiska poäng. De hjälpte låginkomsttagare till egnahem utan att det kostade statsbudgeten något."

Det finns alltså många bovar i dramat och det finns ofantligt många infallsvinklar på problemet. Låt mig komma med helt andra utsagor och tankar kring detta. Låneboomen är ett faktum åter igen. Den jag har hört mest om är låneboomen på 80-talet, som ledde till den ekonomiska krisen på början av 90-talet med sjunkande villapriser och folk som fick lämna sina hem. Delar av sina skulder tvingades många dock behålla och räntan var extremt hög. Vi köpte hus då. Fick byta bank för det var svårt att få huslån med bara en inkomst, fast vi inte skulle ha något topplån. Jag var hemmafru och vi hade tre barn att försörja. Bankerna var försiktiga och det var bra. Denna försiktighet höll väl i sig fram tills 2005 då SBAB, det statligt ägda bolåneinstitutet, slopade skillnaden mellan bottenlån och topplån. Detta innebar att man kunde låna upp till 95 procent av köpeskillingen, all försiktighet kastades över ända. Detta gjordes samtidigt som bostadspriserna hade ökat lavinartat under flera år; man borde ha förstått att priskalaset snart hade nådd toppen. Känner någon igen det här? Förre statsministern Göran Persson (s) har skrivit en bok om att den som är satt i skuld är inte fri. Vi har haft en finansminister, framlidne Anne Wibble (fp), som förespråkade att människor borde ha minst en årsinkomst på banken. Och vad händer sen? Folk lånar pengar på huset långt över nock; alltså lånar mera än vad huset är värd.

Det jag efterlyser är vårt personliga ansvar. Varför glöms vårt eget personliga ansvar bort i debatten? Att banker löper amok och blir tokiga får så vara. Att politiker tar tokiga och ansvarlösa beslut har hänt förr. Men, vi själva då? Har vi inget eget ansvar? Måste vi låna för mycket pengar bara för att bankerna slänger pengar efter oss? Dyra förbrukslån och skyhöga huslån är inget obligatorium. Man kan välja att spara först och köpa sen. Dåliga tider kommer och går, det gäller att rätta munnen efter matsäcken. Vi får läsa i tidningar om den finansiella världskrisen i termer av virus och många andra konstiga metaforer. Den bästa vaccinationen mot detta omtalade virus är utan tvekan att ta ett eget ansvar för sin egen ekonomi.

Hans Bergström skriver: "Den fråga finanskrisen reser är inte så enkel som om man är för "fri marknad" eller "hård reglering". Marknaden och politiken rymmer båda stora brister i en komplex värld. Det finns ingen "ren marknad", lika lite som det finns någon "ren politik". Marknader arrangeras inom institutionella ramar. Men även reglerande politiker och myndigheter påverkas av särintressen. Regleringsbeslut kan, som nu hänt, lika väl skapa problem som lösa problem. Det är i denna värld av ofullkomliga människor och imperfekta "system" vi tvingas navigera." Många kloka ord. Jag fäster mig speciellt vid orden "vi tvingas navigera". Förutom att vi genom demokratiska val väljer vem som skall "navigera" vårt land, så kanske vi även får fundera på vem som navigerar vårt liv egentligen?! Vem är kapten på din egen skuta? Vem bestämmer om du skall handla på kredit, ta snabba och dyra sms-lån eller köpa för dyr villa?

Norska våfflor.

Donatella undrar om våfflorna är goda!





















Mitt recept på norska våfflor:
Vispa ihop 4 ägg med 1 och 1/2 deciliter socker, samt 1 tsk bakpulver och 1 tsk vaniljsocker. Blanda växelvis i 8 deciliter vetemjöl, 5 deciliter mjölk och 2 deciliter vispgrädde. Smör in våffeljärnet med smör mellan varje stekning. Servera med hemgjord sylt, helst rårörda hallon eller jordgubbar. Själv föredrar jag att ha smör och norsk brunost på, men då skall våfflorna vara varma så smöret smälter. Det är också gott med vaniljglass och jordgubbsylt på.

Mina barn har alltid tyckt att mina våfflor är bäst, nu vet ni varför. Man skall inte snåla med godsakerna/ingredienserna man lägger i smeten! Fettsnåla våfflor är inte goda.

PS:Emil, min son på 15 år, sa: - mamma, du får inte lägga ut ditt våffelrecept på bloggen, det är ju din hemlighet. - Vi har inga hemligheter längre min son, svarade jag, - vi har ju FRA!:-)):DS

Thomas Di Leva.

Några av mina pelargoner som skall övervintra i uterummet.
















I går kväll var jag på Eskilstuna teater för att lyssna på Thomas Di Levas föreställning "Låt kärleken växa". Thomas Di Leva börjar med att fråga vad publiken skall göra i kväll och vi gapskrattar så klart! Thomas Di Leva är djup, allvarlig och rolig på en och samma gång; han går raka vägen in i hjärtat på var och en av oss. Inte en plats ledig i teatersalen, inte en mun som inte skrattar, inte ett öga utan tårar, inte ett hjärta som inte dunkar ett extra slag. Vi har alla blivit kära i Thomas Di Leva och hans kärleksbudskap!

Thomas Di Leva har följt valupptakten i USA. Han är fundersam över att man i ett land med 300 miljoner invånare inte kunde komma fram med bättre kandidater till presidentposten än McCain och Obama! Det fanns mera stake i politiken under Bill Clintons tid, fortsätter han. Publiken skrattar så tårarna rinner. Han berättar att många har undrat vad han har under sin kaftan (klädsel), även en i publiken ställde denna fråga under kvällen. Men, det är en landstingsfråga sa Thomas Di Leva, - därför att det inte finns tillräckligt med ambulanser här i staden, så ni kan inte få se vad jag har under kaftan. Thomas Di Leva poängterade flera gånger att det är han som är en riktig karl. Han är en man med hjärtat på rätt plats och en skarp hjärna, det är ett som är säkert.

Hans sång "Vad är frihet" får alltid fram tårar i min ögonvrå: "Så du sitter fast i bruset varje dag. Du låtsas att din plats i kön är bra. Snart kan vad som helst förföra dig!" Tänkvärda ord från en fantastisk människa.

Tusen tack Thomas Di Leva för att du gör världen vackrare!

PS:Fyra höstkvällar på Eskilstuna teater fylls med förstklassig underhållning, skriver Patrik Uhlman. Jag håller med, vi har tydligen en kulturstad av stora mått nära oss, kul!:DS

Mediernas nonchalans!

Lars Adaktusson säger i SvD: "Under många år har det varit något av en betingad reflex inom journalistkåren att underkänna ifrågasättanden och inkompetensförklara kritiker. I en ofta missriktad lojalitet med sina medarbetare har redaktörer och ansvariga utgivare försvarat felaktigheter och övertramp i tron att de därmed slår vakt om integritet och trovärdighet."

Adaktusson säger vidare: "I slutet av året startas en ny internettjänst i Sverige med syftet att korrigera felaktigheter i mediernas rapportering. Tanken är att personer, organisationer och företag som inte anser sig ha fått en komplett eller korrekt belysning ska få komma till tals via den nya webbsajten, ”Second Opinion”."

Adaktusson påpekar att det är på grund av att den svenska mediebranschen saknar kraft och förmåga att på egen hand ändra sitt förhållningssätt, som gör att andra aktörer nu kan gå in och skildra verkligheten. Ett misskött mediemonopol har skapat utrymme för nya nyhetsförmedlare att ta en del av mediemarknaden. Förhoppningsvis kommer detta att resultera i att den självutnämnda "medie-Guden" vaknar upp, rannsakar sig själv och blir lite ödmjukare!

Adaktusson skriver: " När journalistiken nonchalerar relevanta och välgrundade ifrågasättanden, skapas utrymme för nya aktörer i nyhetsförmedlingen. Från samhällets synpunkt är det värdefullt – för tilltron till de etablerade medierna är det riktigt illa."

För oss som har sett hur sanningen lätt kan sättas på undantag i mediesammanhang, av vissa journalister, är det bara att säga äntligen!

Pappakramar efterlyses!

I dagens tidning skriver de om Kamratspostens stor föräldraundersökning. De slår fast att pappor kramas mer sällan med sina barn än mammor gör. Pappor gillar att kolla på tv - och de är inte att räkna med när man är ledsen. Man skall och kan inte generalisera, men en undersökning där 6000 barn har svarat på frågor kan inte negligeras. Ola Lindblom på Kamratposten säger att undersökningens resultat borde ge papporna en tankeställare.

Vem pratar barnen med när de blir ledsna? På den frågan svarar 41 procent av de tillfrågade barnen att de pratar med mamma när de är ledsna. Endast 5 procent av barnen går till sin pappa när de behöver tröst. Detta är sorgligt av flera orsaker så klart. Män har så mycket att ge, deras charm och humor är oftast oslagbar. Mina bästa vänner är män; det är så lätt att prata med mina manliga kompisar, tycker jag. Det är kanske inte så konstigt att jag tycker så här, jag har växt upp med en pappa, min mamma dog när jag föddes. Sen har jag fem bröder och bara en syster.

Det handlar om relationer. Kvinnor har av tradition tagit hand om hus, hem, barn och släktingar. Förr gjorde de det i praktiken i de stora hushållen/hemmen. I dag gör de det i våra omsorgsyrken; i de olika institutionerna, skola, dagis, ålderdomshem med mera. Männen kommer ofta till korta när det gäller att tala om känslor; det viktigaste vi har inom oss! En kille jag tidigare var ihop med sa: "Jag brukar inte använda mig av starka adjektiv, jag tycker inte om det." Han syftade till -älskar dig. Det var svårt för honom att säga det. Han kanske aldrig hade hört det av sina föräldrar; att de älskade honom?

Vi måste krama våra barn oftare och säga till de dagligen att vi älskar dem. Det borde vara lika naturligt att visa dem kärlek och bekräftelse varenda dag, som att de måste få mat i sig varje dag. Det är inte vare sig krävande eller slitsamt på något sätt att säga till sina barn att man älskar de och belöningen är oslagbar: "Jag älskar dig också mamma!"

Margits äppelpaj.

Margits äppelpaj.
















Vispa ihop 2 ägg med 1 och 1/2 deciliter socker. Rör sedan i 1 deciliter vetemjöl. Häll över smeten i en smord pajform. På med ett lag äppelskivor; det går åt ca 4 äpplen. Strö kanel och socker uppe på det. Till slut använder du en osthyvel och skär tunna skivor riktigt smör och täcker pajen med. Mitt i ugnen på 200 grader i 30 minuter.

Serveras med vispad vaniljsås eller vispad grädde.

Bon appétit!

Sverige sämst på äldreboenden.

I Sverige får endast 16 procent av de allra äldsta plats på särskilda boenden. Det ger en jumboplacering i Norden, skriver Dagens Samhälle.

Riksdagsledamoten Barbro Westerholm (fp) säger till tidningen: "Siffrorna är skämmiga för vår del. Vi har inte sämre förutsättningar än Finland eller Danmark." När det gäller Norge förklarar hon skillnaden med att Norge har oljepengar. Det börjar bli tröttsamt att höra att allt som är bra i Norge beror på oljepengarna.

Förklaringen till att man i Norge har bättre äldreomsorg än i Sverige kan sökas i början av 1990-talet, då fanns det ett utbrett missnöje med att gamla människor tvingades bo kvar hemma. Nordens "fransmän" gick då till uppror; ett äldreuppror. Detta ledde till att det norska stortinget agerade och 1997 togs ett beslut om att 25 procent av 80-åringarna och äldre skall beredas plats på särskilda boenden.

Det kanske är dags för ett äldreuppror i Sverige?

Barn som bryter normer fångas upp?!

I dagens tidning kan man läsa om ett samverkansprojekt mellan kommunen och landstinget som kallas "Pinocchio". Meningen är att de skall fånga upp barn som bryter normer i ett tidigt skede. Det berättas i tidningen att man i Finningeskolans försöksklass inte hade hittat ett enda barn med normöverskridande beteende, något som hade gjort inblandade vuxna snopna. Tack gode Gud, tänkte jag när jag läste att de inte hade hittat någon, då har vi sparat något barn för att bli utsatta för experters "övergrepp". Jag säger ingenting om projektet i sig, det vet jag för lite om för att kunna yttra mig. Två saker är jag dock skeptiskt emot. Det första är att man letar efter barn med normbrytande beteende, som om sådana barn med automatik skulle vara något problem. I ett land där merparten av befolkningen föds som original och dör som kopior, borde det ses som en gåva att någon törs bryta normer och konventioner; att några törs gå sin egen väg i ett samhälle där originalitet och säregenheter "straffas" så hårt av de här flockvarelserna. Det andra jag reagerar på är att man i artikeln skriver att man letar efter barn med aggressioner. Min erfarenhet är att barn och unga som visar känslor genom att bli arga med mera har mindre problem än de som inte visar känslor utåt och därmed bär allt inom sig. I de lugnaste vattnen simmar de fulaste fiskarna.

Eva Westerling från Pinocchioprojektet på SKL säger: "Barn som bryter normer redan i 8-10 årsåldern har mycket sämre prognos än cancerpatienter". Jag är allergisk mot begreppet prognos. Hur många barn och unga har inte gått "under" just därför att någon såkallad expert har stämplat de med en löjlig prognos?! Prognos betyder förutsägelse, framtidsutsikter, förväntad utveckling, chanser, utsikter, perspektiv, scenario, kvalificerad gissning och spådom. Jag har mött många socionomer, lärare och annan personal, som arbetar med människor, som har gjort kvalificerade gissningar och spådomar om utsatta individer som har varit helt åt skogen. En spåkärring som spår i kaffesump i en kaffekopp skulle ha lyckats bättre!

Den sommaren jag gick ur nionde klass hade jag en sommarromans med min gympalärare. En frånskild tvåbarnspappa, som jag hade varit förtjust i under hela högstadiet. Han berättade för mig hur flera av lärarna pratade skit om eleverna i lärarrummet, hur de ställde prognoser på vissa elever och spydde galla över de elever som de tyckte var jobbiga. Mig hade de också diskuterat, fast de flesta av mina lärare tyckte om mig. Jag hade höga betyg i alla ämnen och betraktades därför som en mönsterelev. De som hade synpunkter på mig beskrev mig som en pratig, upprorisk och stridslysten elev. Jag är övertygad om att lärare skall hålla sig till det de är experter på; att undervisa eleverna. Och prognoser borde ingen få ställa överhuvudtaget; det borde vara olagligt!

PS: Indiansk ordspråk: Gå en mil i mina mokasiner innan du säger något om vem jag är!:DS

"Mamma, vi skall till Egypten!"

"Du och jag Emil"; Bulgarien 2007.
















-Mamma, vi skall till Egypten, ropade min son Emil på 15 år, efter mig när jag gick för att sova i går kväll. Emil var upprymd och stolt, han har själv varit med och hittat och beställt resan på nätet under kvällen. Pappan Pontus skall arbeta under höstlovet, så det blir bara sonen och jag som åker.

I morse skulle jag kliva upp klockan 03.30, då jag skall börja arbeta 05.15 i dag. Redan 02.00 vaknade jag med fjärilar i magen; resfebern har redan drabbat mig! Jag har lovat Emil att lära mig snorkla, det brukar Pontus och han att göra tillsammans och grabben var ledsen för att han inte skulle ha någon att snorkla med. Vänta bara! Jag kommer att bli en fena på det:-). Vad gör man inte för en vecka i solen!