Fick den här på mailen av en kompis, tyckte den var kul.
Det är härligt att vara man...
- Köer till toaletter förekommer inte
- Jag behöver inte kånka runt en väska med saker i jag inte har nytta av
- Jag kan vara duschad och färdig på 2 minuter
- Genom att samla all disk och göra en kraftig ansträngning en gång var tredje vecka spar jag både tid och pengar
- Förberedelserna inför mitt eget bröllop ordnar sig utan min inblandning
- Jag behöver inte raka mig nedanför halsen
- Alla orgasmer är äkta
- Ingen av mina arbetskamrater får mig att gråta
- Ingen höjer på ögonbrynen eller tar notis om att jag är 37 och fortfarande singel
- Jag kan skriva mitt namn i snön
- Jag har ingen biologisk klocka som tickar
- Lite blommor fixar alla problem
- Jag behöver inte städa hela huset för att någon ska komma och läsa av elen
- Min bil -meck ljuger aldrig för mej
- Hela världen är min personliga pissoar
- Samma jobb, mer betalt
- Grått hår och rynkor ger mig karaktär och personlighet
- Fjärrkontrollen tillhör mig för evigt
- Människor tittar mig i ögonen och inte på min bröstkorg när jag pratar med dem
- Jag har ett normalt och hälsosamt förhållande till min mor
- Jag måste inte minnas allas födelse- eller bröllopsdagar
- Livet går vidare även om man inte har rena lakan
- Att ha ölmage är ett utmärkt skäl att bära T-shirt
"Mannen tiger när han lider - kvinnan lider när hon tiger"!
fredag 22 augusti 2008
måndag 18 augusti 2008
Kay Pollak, författare till boken "att välja glädje".
Efter några månader på isoleringsavdelningen på Hallanstalten 2004 gick jag hem. Jag var uppgiven, frustrerad och nedstämd; hade gett upp min tro på mänskligheten för en stund. I denna subkultur hade jag fått se saker jag tidigare bara hade sett på film. Övervåld mot fångar, bältessängsläggningar av nyanställda följd med rakning av deras underliv och fotografering av dito med en kamera som samordnaren kom springande med.
När en högre chef fick kännedom om eländet, bad hon de slänga digitalbilderna, som nu låg i kompisarnas mejlboxar i anstaltens datorer. Det var chefens sätt att reagera, på andra arbetsplatser hade man nog polisanmält ett sådant barbariskt beteende. Det var först när fyra intagna rymde från isoleringsavdelningen på sommaren 2004, som ledningen reagerade. Nog om detta, det var boken till Kay Pollak jag skulle skriva om. Boken "att välja glädje" fick jag av en väninna. Hon tyckte jag borde läsa den för att återkomma till livet så att säga; få livslusten tillbaka efter mina chockartade upplevelser på Hall. Jag läste den flera gånger och det hjälpte. Sedan dess har jag lånat ut boken till alla jag känner, som har behövt en knuff för att återfå hopp och glädje i sina liv.
Kay Pollak blev intervjuad i SvD och där säger han: "Vi är fostrade till att inte tro på oss själva". Pollak berättar om hur viktigt det är att man tycker om sig själv. Bara genom att göra det kan man bli en ansvarstagande människa, påpekar Pollak. Han säger: "Tänk att man i generation efter generation har manglat på folk ett budskap som bara leder till att man inte kan älska sig själv."
När Kay Pollak gjorde filmen "Så som i himmelen" var hans starkaste drivkraft att skapa en arena för repliken: "Gud förlåter inte, för han har aldrig fördömt." Det säger prästfrun i filmen, i en ilsken urladdning över sin man kyrkoherden.
Pollak har drömmar, han säger, -tänk om vi i stället hade fostrats till att säga: "Jag, gudalika, fantastiska, unika människa, född i kärlek". Ja, tänk om...
Jag rekommenderar både boken "att välja glädje" och filmen "Så som i himmelen". Kay Pollaks bok "Att växa genom möten" är också fantastiskt bra.
När en högre chef fick kännedom om eländet, bad hon de slänga digitalbilderna, som nu låg i kompisarnas mejlboxar i anstaltens datorer. Det var chefens sätt att reagera, på andra arbetsplatser hade man nog polisanmält ett sådant barbariskt beteende. Det var först när fyra intagna rymde från isoleringsavdelningen på sommaren 2004, som ledningen reagerade. Nog om detta, det var boken till Kay Pollak jag skulle skriva om. Boken "att välja glädje" fick jag av en väninna. Hon tyckte jag borde läsa den för att återkomma till livet så att säga; få livslusten tillbaka efter mina chockartade upplevelser på Hall. Jag läste den flera gånger och det hjälpte. Sedan dess har jag lånat ut boken till alla jag känner, som har behövt en knuff för att återfå hopp och glädje i sina liv.
Kay Pollak blev intervjuad i SvD och där säger han: "Vi är fostrade till att inte tro på oss själva". Pollak berättar om hur viktigt det är att man tycker om sig själv. Bara genom att göra det kan man bli en ansvarstagande människa, påpekar Pollak. Han säger: "Tänk att man i generation efter generation har manglat på folk ett budskap som bara leder till att man inte kan älska sig själv."
När Kay Pollak gjorde filmen "Så som i himmelen" var hans starkaste drivkraft att skapa en arena för repliken: "Gud förlåter inte, för han har aldrig fördömt." Det säger prästfrun i filmen, i en ilsken urladdning över sin man kyrkoherden.
Pollak har drömmar, han säger, -tänk om vi i stället hade fostrats till att säga: "Jag, gudalika, fantastiska, unika människa, född i kärlek". Ja, tänk om...
Jag rekommenderar både boken "att välja glädje" och filmen "Så som i himmelen". Kay Pollaks bok "Att växa genom möten" är också fantastiskt bra.
onsdag 6 augusti 2008
Framtiden begår självmord?!
I morse läste jag den här insändaren i dagens SvD:
"Framtiden begår självmord
Vi dricker, vi skadar oss och vår ångest har mer än fyrdubblats sedan 80–talet. Vi är mellan 16–24 år och ska gå ut gymnasiet med fina betyg, vara populära och helst snygga. Vi ska lämna hemmiljön, sköta eget boende – handla, tvätta, betala räkningar, laga mat – samtidigt som vi ska sticka ut ur mängden med genomtänkta värderingar värda ett pris liknande Nobel. Han var landets framtid precis som jag är. Jag och resten av landets ungdomar, vi, är framtiden. Om 30 år är vi lokalvårdare, chefer, ingenjörer, lärare, politiker och kockar. Några kommer att styra Sverige, om vi överlever. Vi måste överleva självskadorna, självmordsförsöken, alkoholen och den stora depressionen. Vi måste överleva för familjens, landets och främst för vår egen skull. Vi tar era händer när vi har den psykiska orken och när vi har lärt oss att ni är tillförlitliga. Jag ber dig lärare, politiker, ungdomsledare, förälder – för min och landets ungdomars räkning, stå upp i kampen mot den psykiska ohälsan. Minska på alkoholen, satsa mer på psykiatrin och stödgrupper inom den specifika åldersgruppen. Slå ett slag för landets framtid. Välkommen att slåss i kriget som vi dagligen lever i."
ELIN SKÖLD
ungdom i Borlänge
Insändaren har jag haft på min näthinna och i mina tankar hela dagen. Jag har befunnit mig på flickhemmet jag arbetar och tänkt på vad tjejerna som bor där säger och vad insändarskribenten säger. Sviker vi våra barn och unga i dag? Pratar vi inte med dem, lyssnar vi inte på dem? När jag bodde på flickhem som 15-åring var det ingen av tjejerna som fick psykofarmaka eller sömnmedel. Jag träffade aldrig några ungdomar under min ungdomstid som fick sådana läkemedel utskrivet av läkare. I dag skrivs det ut till höger och vänster, lite varstans, till vem som helst och när som helst. Vad hände med samtalet? Människor i mellan liksom, har vi lämnat tröst och terapi därhän? Vi botar symtomen och ignorerar orsakerna, de riktiga problemen. Denna utveckling skrämmer mig.
Under mina 8 år i kriminalvården har jag sett samma sak, mediciner skrivs ut i mängder, men några professionella samtal för att åtgärda smärta, ångest och sorg erbjuds sällan. Vi lagar helt enkelt inga människor längre! Är det så vi vill ha det? Ordspråket eller uttrycket "mycket snack och lite verkstad" tillhör inte mina favoriter. Jag tror på samtal, tröst och terapi. Vårt verbala språk, vår förmåga att sätta ord på känslor är det som skiljer oss från djuren. Själsliga sår läkas bäst genom samtal.
PS: Flickhemmet där jag arbetar är mycket restriktiva med mediciner överhuvudtaget. Jag beskriver hur det ser ut i övrigt inom psykiatrin, BUP, kriminalvården med mera. :DS
"Framtiden begår självmord
Vi dricker, vi skadar oss och vår ångest har mer än fyrdubblats sedan 80–talet. Vi är mellan 16–24 år och ska gå ut gymnasiet med fina betyg, vara populära och helst snygga. Vi ska lämna hemmiljön, sköta eget boende – handla, tvätta, betala räkningar, laga mat – samtidigt som vi ska sticka ut ur mängden med genomtänkta värderingar värda ett pris liknande Nobel. Han var landets framtid precis som jag är. Jag och resten av landets ungdomar, vi, är framtiden. Om 30 år är vi lokalvårdare, chefer, ingenjörer, lärare, politiker och kockar. Några kommer att styra Sverige, om vi överlever. Vi måste överleva självskadorna, självmordsförsöken, alkoholen och den stora depressionen. Vi måste överleva för familjens, landets och främst för vår egen skull. Vi tar era händer när vi har den psykiska orken och när vi har lärt oss att ni är tillförlitliga. Jag ber dig lärare, politiker, ungdomsledare, förälder – för min och landets ungdomars räkning, stå upp i kampen mot den psykiska ohälsan. Minska på alkoholen, satsa mer på psykiatrin och stödgrupper inom den specifika åldersgruppen. Slå ett slag för landets framtid. Välkommen att slåss i kriget som vi dagligen lever i."
ELIN SKÖLD
ungdom i Borlänge
Insändaren har jag haft på min näthinna och i mina tankar hela dagen. Jag har befunnit mig på flickhemmet jag arbetar och tänkt på vad tjejerna som bor där säger och vad insändarskribenten säger. Sviker vi våra barn och unga i dag? Pratar vi inte med dem, lyssnar vi inte på dem? När jag bodde på flickhem som 15-åring var det ingen av tjejerna som fick psykofarmaka eller sömnmedel. Jag träffade aldrig några ungdomar under min ungdomstid som fick sådana läkemedel utskrivet av läkare. I dag skrivs det ut till höger och vänster, lite varstans, till vem som helst och när som helst. Vad hände med samtalet? Människor i mellan liksom, har vi lämnat tröst och terapi därhän? Vi botar symtomen och ignorerar orsakerna, de riktiga problemen. Denna utveckling skrämmer mig.
Under mina 8 år i kriminalvården har jag sett samma sak, mediciner skrivs ut i mängder, men några professionella samtal för att åtgärda smärta, ångest och sorg erbjuds sällan. Vi lagar helt enkelt inga människor längre! Är det så vi vill ha det? Ordspråket eller uttrycket "mycket snack och lite verkstad" tillhör inte mina favoriter. Jag tror på samtal, tröst och terapi. Vårt verbala språk, vår förmåga att sätta ord på känslor är det som skiljer oss från djuren. Själsliga sår läkas bäst genom samtal.
PS: Flickhemmet där jag arbetar är mycket restriktiva med mediciner överhuvudtaget. Jag beskriver hur det ser ut i övrigt inom psykiatrin, BUP, kriminalvården med mera. :DS
tisdag 5 augusti 2008
Margarita på väg till Norge!
Margarita Urtegård.

Nu är min man, Pontus, yngsta grabben, Emil, och min dotter, Margarita, på väg till Norge. De skall köra 100 mil. Margarita skall bosätta sig i Molde, hennes födelsestad. Det är andra gången hon flyttar hemifrån. Första gången var hon 20. Då flyttade hon ner på stan här i Strängnäs. När jag med sorg i rösten berättade det för vänner och bekanta, frågade de hur långt bort hon hade flyttat. Fem minuter hemifrån, svarade jag, nästgårds alltså. Alla tyckte jag var fjompig som tog det så hårt. Margarita flyttade hem igen förra året; blev mambo för att spara pengar. Nu är det dock på allvar, Margarita är 22 år och skall gå på högskola i Norge i tre år. Jag vet att hon aldrig kommer att flytta hem igen, en ny epok i hennes liv har börjat. Navelsträngen är definitivt avkapad, flickan har blivit stor. Min intelligenta och vackra dotter är på väg ut i den stora världen.
Vi bölade, som två små barn, när vi tog avsked. -Kommer jag att klara mig? frågade min dotter mig. -Är inte du gjord av samma skrot och korn som din mamma? frågade jag. -Jo, svarade hon med gråtig röst. -Är inte du lika stark och envis som din mor? frågade jag vidare. -Det är jag nog, kom det fram mellan hennes gråtdarrande läppar. Det gör ont när knoppar brister!
Min andra dotter, som dog 1988, är begraven i Molde. De sista orden, för denna gång, Margarita sa till mig var: -Mamma, jag lovar att sköta graven till min lillasyster. Jag fick en tung klump i hjärtat, en tung börda för en ung människa att bära.
ALLT JAG ÄR ELLER HOPPAS VARA HAR JAG MIN ÄNGEL TILL MOR ATT TACKA FÖR.
Abraham Lincoln

Nu är min man, Pontus, yngsta grabben, Emil, och min dotter, Margarita, på väg till Norge. De skall köra 100 mil. Margarita skall bosätta sig i Molde, hennes födelsestad. Det är andra gången hon flyttar hemifrån. Första gången var hon 20. Då flyttade hon ner på stan här i Strängnäs. När jag med sorg i rösten berättade det för vänner och bekanta, frågade de hur långt bort hon hade flyttat. Fem minuter hemifrån, svarade jag, nästgårds alltså. Alla tyckte jag var fjompig som tog det så hårt. Margarita flyttade hem igen förra året; blev mambo för att spara pengar. Nu är det dock på allvar, Margarita är 22 år och skall gå på högskola i Norge i tre år. Jag vet att hon aldrig kommer att flytta hem igen, en ny epok i hennes liv har börjat. Navelsträngen är definitivt avkapad, flickan har blivit stor. Min intelligenta och vackra dotter är på väg ut i den stora världen.
Vi bölade, som två små barn, när vi tog avsked. -Kommer jag att klara mig? frågade min dotter mig. -Är inte du gjord av samma skrot och korn som din mamma? frågade jag. -Jo, svarade hon med gråtig röst. -Är inte du lika stark och envis som din mor? frågade jag vidare. -Det är jag nog, kom det fram mellan hennes gråtdarrande läppar. Det gör ont när knoppar brister!
Min andra dotter, som dog 1988, är begraven i Molde. De sista orden, för denna gång, Margarita sa till mig var: -Mamma, jag lovar att sköta graven till min lillasyster. Jag fick en tung klump i hjärtat, en tung börda för en ung människa att bära.
ALLT JAG ÄR ELLER HOPPAS VARA HAR JAG MIN ÄNGEL TILL MOR ATT TACKA FÖR.
Abraham Lincoln
söndag 3 augusti 2008
Camilla Lindberg (fp).
Camilla Lindberg (fp) och jag.

Jag har länge velat träffa Camilla Lindberg (fp). Min kompis Mark Tingvall, som är en god vän av Camilla, har försökt ordna det vid ett par tillfällen utan att lyckas. I går var det dock dax och Camilla var lika karismatisk och strålande, som jag trodde! Den kvinnan går inte av för hackor, hon gör helt enkelt som hon själv vill. Folkpartiet sa ja till FRA-lagen, Camilla sa nej. Där funkade ingen partipiska inte! Jag är stolt över att ha träffat henne.
PS: "Hennes livsfilosofi: "Stå på dig - annars gör staten det!"
På onsdagen var Camilla Lindberg ensam i den borgerliga alliansen om att rösta nej till FRA-lagen.":DS

Jag har länge velat träffa Camilla Lindberg (fp). Min kompis Mark Tingvall, som är en god vän av Camilla, har försökt ordna det vid ett par tillfällen utan att lyckas. I går var det dock dax och Camilla var lika karismatisk och strålande, som jag trodde! Den kvinnan går inte av för hackor, hon gör helt enkelt som hon själv vill. Folkpartiet sa ja till FRA-lagen, Camilla sa nej. Där funkade ingen partipiska inte! Jag är stolt över att ha träffat henne.
PS: "Hennes livsfilosofi: "Stå på dig - annars gör staten det!"
På onsdagen var Camilla Lindberg ensam i den borgerliga alliansen om att rösta nej till FRA-lagen.":DS
Prideparaden i Stockholm 2008.
Camilla Lindberg, jag och Birgitta Ohlsson.

Det var första gången jag deltog i prideparaden, det lär nog inte bli den sista. Jag gick tillsammans med folkpartiet. Pratade med FRA-motståndaren Camilla Lindberg (fp) och Liberala Kvinnors ordförande Birgitta Ohlsson (fp). Jag åkte till Stockholm med två väninnor från Eskilstuna. Efter paraden sammanstrålade vi med Ann-Sofie och Peo Wågström från Eskilstuna, på deres favo-pub i gamla stan. En mycket trevlig dag. Vi såg ut som dränkta katter av allt regn, men vi hade det kul!
Bara kärleken kan förena människor så att de växer och utvecklas till fullo. För bara kärleken griper tag i dem och förenar dem just genom det som finns djupast inom dem.
Pierre Teilhard De Chardin (1881-1955)

Det var första gången jag deltog i prideparaden, det lär nog inte bli den sista. Jag gick tillsammans med folkpartiet. Pratade med FRA-motståndaren Camilla Lindberg (fp) och Liberala Kvinnors ordförande Birgitta Ohlsson (fp). Jag åkte till Stockholm med två väninnor från Eskilstuna. Efter paraden sammanstrålade vi med Ann-Sofie och Peo Wågström från Eskilstuna, på deres favo-pub i gamla stan. En mycket trevlig dag. Vi såg ut som dränkta katter av allt regn, men vi hade det kul!
Bara kärleken kan förena människor så att de växer och utvecklas till fullo. För bara kärleken griper tag i dem och förenar dem just genom det som finns djupast inom dem.
Pierre Teilhard De Chardin (1881-1955)
Nyamko Sabuni (fp) har en svår fråga att lösa!
Nyamko Sabuni (fp) och jag i prideparaden.

Alex Voronov tar upp en angelägen fråga i lördagens ledare "Om mödomshinnan". Voronov ställer frågan hur man ur liberala utgångspunkter skall förhålla sig till problemet. Han ger inga bombastiska tvärsäkra svar själv och det är ödmjukt och rätt att låta bli det. Det är en komplicerad fråga och den kräver därför utredningar, problematiseringar och debatt innan något svar kan ges.
Voronov skriver: "En mödomshinna i hederskulturens betydelse - myten är för övrigt inte isolerad till sådana kulturer - finns inte." I Wikipedia står det: "I en del kulturer är det viktigt att en flicka är oskuld vid giftermålet, vilket anses bli bevisat genom en blödning vid första samlaget. Det ställer till problem för flickor som lever i den här typen av kulturer eftersom de flesta inte blöder." Uppskattingsvis är det 80 procent som inte blöder vid sexdebuten.
Mödomshinnan existerar alltså inte. Ändå ”rekonstruerar” Stockholms landsting den genom operationer i unga kvinnors underliv, enligt en ny rapport. Riksdagsledamoten Carina Hägg (s) säger till aftonbladet: "Man hjälper inte dessa tjejer genom att operera in något som egentligen inte finns." Alex Voronov säger: "Den upplysta statens uppgift är att försvara hennes rätt mot gruppens kollektiva vanföreställningar. När den offentligt finansierade sjukvården skapar mödomshinnor gör staten det rakt motsatta. Den deltar i upprätthållandet av hederskulturen, spelar med förtryckarna. Den upplysta staten misskrediterar sig själv."
Voronov påpekar samtidigt att resonemanget inte får avslutas där. Han ställer frågan: "Är det rätt av staten att göra det svårare för kvinnorna att använda sig av denna nödutgång?" Han syftar då på mödomshinneoperationerna. Han menar att staten har en skyldighet att förhålla sig till dagens verklighet. Jag håller fullständigt med honom, hela hans ledare är tänkvärd och välskriven. Problemformuleringarna är glasklara. Några facitsvar har vi dock inte, svaren lever i dunkel än så länge. Integrations- och jämställdhetsminister, Nyamko Sabuni (fp) har fått en svår fråga på sitt bord. Jag tröstar mig med tanken, att är det någon jag tror kan ta tag i problemet på rätt sätt och med sann entusiasm, så är det just Sabuni.
Läs också, i DN: "Myten om mödomshinnan är seglivad"
PS:Vilken verklighet skall vi förhålla oss till? En sägenomspunnen mödomshinna eller sanningen om den? Som liberal har jag svårt för humbugsmakeri, upplysning och fakta är att föredra:DS
Den här debatten pågår också på Peo Wågströms blogg och Ann-Sofie Wågströms blogg.
Alex Voronov tar upp en angelägen fråga i lördagens ledare "Om mödomshinnan". Voronov ställer frågan hur man ur liberala utgångspunkter skall förhålla sig till problemet. Han ger inga bombastiska tvärsäkra svar själv och det är ödmjukt och rätt att låta bli det. Det är en komplicerad fråga och den kräver därför utredningar, problematiseringar och debatt innan något svar kan ges.
Voronov skriver: "En mödomshinna i hederskulturens betydelse - myten är för övrigt inte isolerad till sådana kulturer - finns inte." I Wikipedia står det: "I en del kulturer är det viktigt att en flicka är oskuld vid giftermålet, vilket anses bli bevisat genom en blödning vid första samlaget. Det ställer till problem för flickor som lever i den här typen av kulturer eftersom de flesta inte blöder." Uppskattingsvis är det 80 procent som inte blöder vid sexdebuten.
Mödomshinnan existerar alltså inte. Ändå ”rekonstruerar” Stockholms landsting den genom operationer i unga kvinnors underliv, enligt en ny rapport. Riksdagsledamoten Carina Hägg (s) säger till aftonbladet: "Man hjälper inte dessa tjejer genom att operera in något som egentligen inte finns." Alex Voronov säger: "Den upplysta statens uppgift är att försvara hennes rätt mot gruppens kollektiva vanföreställningar. När den offentligt finansierade sjukvården skapar mödomshinnor gör staten det rakt motsatta. Den deltar i upprätthållandet av hederskulturen, spelar med förtryckarna. Den upplysta staten misskrediterar sig själv."
Voronov påpekar samtidigt att resonemanget inte får avslutas där. Han ställer frågan: "Är det rätt av staten att göra det svårare för kvinnorna att använda sig av denna nödutgång?" Han syftar då på mödomshinneoperationerna. Han menar att staten har en skyldighet att förhålla sig till dagens verklighet. Jag håller fullständigt med honom, hela hans ledare är tänkvärd och välskriven. Problemformuleringarna är glasklara. Några facitsvar har vi dock inte, svaren lever i dunkel än så länge. Integrations- och jämställdhetsminister, Nyamko Sabuni (fp) har fått en svår fråga på sitt bord. Jag tröstar mig med tanken, att är det någon jag tror kan ta tag i problemet på rätt sätt och med sann entusiasm, så är det just Sabuni.
Läs också, i DN: "Myten om mödomshinnan är seglivad"
PS:Vilken verklighet skall vi förhålla oss till? En sägenomspunnen mödomshinna eller sanningen om den? Som liberal har jag svårt för humbugsmakeri, upplysning och fakta är att föredra:DS
Den här debatten pågår också på Peo Wågströms blogg och Ann-Sofie Wågströms blogg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)