fredag 29 februari 2008

Anna Larsson

Min favorit i tidningsvärlden är utan tvekan Anna Larsson på SvD, hon skriver så personligt och trevligt i sina krönikor. Man känner liksom igen sig. Journalister är annars dåliga på att bjuda på sig själva, tycker jag. I dag skriver Larsson under rubriken "Mitt liv som komma-för-sent-mamma"; om olika epitet barnen ger oss om hur vi är som mammor. Jag frågade just min son, Emil, om vilken typ av mamma jag är. Jag måste fundera på det en stund, svarade han. Det tillhör historien att mina tre barn redan har glömt att jag var hemmafru i tio år och då fixade allt här hemma. Jag var en bullbakande mamma, som tröstade, sjöng barnsånger, saftade, syltade, skjutsade till träningar med mera. I dag vet jag knappt när de har lov från skolan. Det är min man som har full koll på den fronten numera och mina barn ser mig som den där mamman som aldrig är hemma. När jag påpekar för mina barn att det var jag som ammade de, tog hand om de tills de började i skolan får jag till svar: "att det var länge sedan det mamma". Jag kommer att få sämre pension än min man för att jag stannade så länge hemma, men jag får inte längre kredit för det från mina barn. Jag tröstar mig med att de i alla fall har haft det lungt och skönt under sina första år här i livet, ingen har slängt de in i en bil för att skjutsa de till dagis redan innan de fyllde ett år. Och en dag kommer mina barn att inse att jag inte är/var helt hopplös som mamma, jag hoppas i alla fall det! Tills dess får jag väl acceptera att ha epitetet aldrig-hemma-mamma.

Nyamko Sabuni

Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag skriver i dag på Brännpunkt i SvD om att "Kulturen ursäktar inte övergrepp". De vill att det ska bli straffbart för föräldrar och andra vuxna att medverka till barnäktenskap. De vill alltså kriminalisera medverkan till barnäktenskap. De påpekar att det redan är straffbart i våra grannländer att tvinga unga människor att gifta sig och det är bra. Det borde inte förvåna någon att Sverige inte har kommit dit än. Jag upplever att det finns en inbyggd rädsla hos många svenskar för att kunna uppfattas som rasister när man skall hantera sådana här frågor. Man hukar i stället för att ta ansvar, det kallas för flathet och feghet. I mitt arbete som kriminalvårdare möter jag dagligen människor ifrån såkallade kyskhets- och hederskulturer. Det har gett mig en del kunskaper om hur flera från sådana kulturer tänker kring det här med flickors- och kvinnors frihet (eller snarare brist på frihet). För många av de jag har diskuterat dessa frågor med har jag uppfattats som rasist i stället för feminist. När jag har sagt att jag tycker att kvinnor skall ha samma rättigheter och friheter som män i vårt samhälle, så har de tyckt att jag är fördomsfull och rasistisk. När kollegor från länder med stark patriarkal samhällssyn har kallat mig rasist har jag självklart sagt i från till mina chefer. Men, cheferna har aldrig tagit tag i problemet när det har dykt upp. Det är för känsligt, de är rädda för att själva bli kallade för rasister. Vi kan inte blunda för kulturkrockarna i Sverige, vi måste ta ett större ansvar för att säkra att ingens rättigheter kränks. Jag är glad för att Nyamko och Ullenhag tar upp problemet med tvångsäktenskap, som så fint kallas för planerade äktenskap av vissa. Vi är skyldiga att göra det för de flickor, men också pojkar, som tvingas att gifta sig emot sin vilja med någon de inte vill leva med.

onsdag 27 februari 2008

Att förlora ett barn

I morse blev jag kastad tjugo år tillbaka i tiden när jag läste första sidan på SvD. De skriver om barn som föds med så kallat halvt hjärta. I dag överlever 70 procent av de barn som föds med detta hjärtfel. Jag födde en dotter, Veronica, för tjugo år sedan. Hon dog efter bara fyra dagar då hon föddes med "halvt" hjärta. I USA kunde man operera barn med sådana hjärtfel redan för tjugo år sedan, men Veronicas allmäntillstånd var för dåligt för att hon skulle orka med en resa dit. Att förlora ett barn är det samma som att drabbas av en bottenlös sorg som aldrig går över. Jag har mött många som har förlorat sina barn och jag är alltid ledsen över att behöva säga till dem att sorgen aldrig går över. Jag säger som K G Hammar, "det finns saker i livet som är totalt meningslösa". Att ett litet barn dör är totalt meningslöst. Att överleva sina egna barn är nog alla föräldrars stora skräck och mardröm. När jag hade läst artikeln i SvD var jag tvungen att hälsa på en annan mamma som också har förlorat ett barn, en son, och krama om henne. Vi grät tillsammans. Gemensamhetskänslan är stark mellan människor som har gått i genom ett sådant trauma. I dag får i alla fall föräldrar stöd och hjälp när de förlorar ett barn. Sådant fanns inte när Veronica dog. Jag skickades hem från BB med min dotter i en kista.

tisdag 26 februari 2008

Bokrean i Strängnäs

Jag har konkat kilovis med böcker, stått i kassan och hjälpt kunder att hitta böcker de vill köpa. Jag har inte sadlat om, men jag har provat på något nytt under några dagar. Jag hoppas jag får möjligheten att arbeta flera gånger i den trevliga bokhandeln i Strängnäs. Alla glada strängnäsbor jag har träffat i butiken under de här dagarna är rena vitamininjektionen för mig. Jag älskar böcker, det är helt otroligt hur många bra böcker det finns att läsa. Jag rekommenderar alla att gå och handla nu på bokrean, årets begivenhet. Tack till all personal på bokhandeln, ni är underbara allihopa.

tisdag 19 februari 2008

Civilkurage

Civilkurage handlar om mod, mod att alltid stå för sin mening. Man kan kalla det moraliskt mod. I en vidare bemärkelse innebär civilkurage att man alltid står upp för det man tror är rätt, oavsett vilka konsekvenser det får. Den person jag först tänker på när jag försöker identifiera begreppet civilkurage är filosofen Sokrates. Inför domstolen som ville döma honom till döden förklarade han trotsigt: "..så länge jag andas och har förmågan kommer jag aldrig att sluta med att filosofera, förmana er och undervisa vem av er jag än träffar på...Därför athenare...antingen ni frikänner mig eller inte tänker jag inte handla på något annat sätt, även om det ger mig döden många gånger om". Starka ord från en beundransvärd man. Det är självklart svårt att leva upp till en sådan här fantastisk person och förebild, men det är tänkvärda ord han sa som det är nyttigt att tänka på i bland. Vi lever ett kort liv här på jorden, vi skall inte behöva göra våld på oss själva under tiden vi verkar här. Det är lätt att döma andra människor, alldeles för lätt. Det indianska ordspråket: "Gå en mil i mina mokasiner innan du säger någonting om vem jag är", är kloka ord. I politiken kan det bli hett och mycket kritik får man tåla. Är man med i leken får man tåla steken. Dock kan man känna att kritiken är orättvis och obefogad i bland, det hör till. I dag har Mats Werner sågat mig jäms med fotknölarna på sin blogg, han tycker jag representerar verksamhetsföreträdare i kommunen och inte skattebetalarna när jag yttrar mig i dagens Strängnäs tidning om den planerade nedmonteringen av samhällsbyggnadskontoret i kommunen. Han skriver: "Margit Urtegård går på i ullstrumporna. Det får stå för honom. Men, jag håller inte med honom. Jag vill ha en öppen debatt samt bra underlag innan vi tar beslut i frågan. Det är inte för mycket begärt tycker jag. Hastverk är lika med lastverk (ett norskt ord). Fort kan lätt bli fel och det kostar ofta onödiga pengar, i det här fallet skattepengar. Att rusta ner är lätt, men att rusta upp om det behövs kan bli dyrt. Det gäller att tänka före och inte efter!

söndag 17 februari 2008

Borgerlig politiker

Nu har David Aronsson, vänsterpartiet, informerat ledarredaktionen i Eskilstuna att han har tagit deras uppmaning på allvar och startat en blogg. Alex Voronov säger att då blir de socialistiska (vänstersidan) politikerna dominerande när det gäller bloggandet i Strängnäs kommun. Vad har de borgerliga politikerna tänkt att göra åt det?, frågar Voronov. Jag är inte en borgerlig politiker, jag är socialliberal. Om jag då kan uppväga vänstersidans dominans när det gäller bloggandet, vet jag faktiskt inte. Alla politiker vill inte delas in i höger- eller vänsterfållan. Jag är en av de.

Samhällsbyggnadskontoret i Strängnäs

Under flera år har chefen för samhällsbyggnadskontoret, Lars Johansson, i Strängnäs kommun byggt upp kontoret till vad det är i dag; ett väl fungerande samhällsbyggnadskontor. Han har sagt upp sig och skall snart börja arbeta i en annan kommun. Han orkar nog inte stå och se på att hans "livsverk" söndersprängs. Förra året fick kommunchefen Jan Heimdahl i uppdrag från kommunstyrelsen att göra strukturella förändringar i kommunen för att spara pengar. Han valde att koncentrera sig på att montera ner samhällsbyggnadskontoret. Hans förslag är bland annat att VA- och renhållning läggs i bolag under/i SEVAB. Att park- och idrott, gata- och anläggning och verkstad och transport knoppas av. Att konsult- och trafik renodlas som beställarkontor och att beredningsstöd begränsas. Att brandförsvaret (räddningstjänsten) går in i förbund med andra kommuner. Det som blir kvar är i stort sätt bara plan- och bygg samt kart- och mät. Jag är ordförande i Teknik- och fritidsnämnden och ingen av nämndens verksamheter blir kvar på samhällsbyggnadskontoret om jag har förstått allt rätt. Ändå sägs det att nämnden skall vara kvar. Vilken roll skall nämnden ha blir min högst berättigade fråga då? En sak har jag lärt mig genom åren i politiken och det är att borgerliga politiker alltid tror att det är lönsamt att lägga ut och privatisera kommunal verksamhet. Själv är jag inte så indoktrinerad eller ideologiskt låst att jag ser allt på det viset. Jag tror att det kan vara bra för skattebetalerna att behålla viss verksamhet i kommunal regi. Är det bäst att lägga ut verksamheter skall vi självklart göra det, men underlag för sådana beslut skall läggas fram och analyseras just ut i från brukarnas, det vill säga skattebetalarnas behov. Som kommunfullmäktiges ordförande Anders Svensson ofta säger: "Man skall inte springa så fort att träskorna ramlar av". Kommunchefen envisas med att säga att han har fått det här uppdraget av kommunstyrelsen. Jag envisas med att hävda att han enbart har fått i uppdrag att göra strukturella förändringar för att vi skall spara pengar, att han har valt att fokusera på att montera ner samhällsbyggnadskontoret är hans val. Nu håller han på att överbevisa alla ledande politiker i alliansen att det här är ett utmärkt förslag så att de tar det till sitt hjärta och gör det till sitt förslag. Ingen politisk diskussion har föranlett detta förslag. Det är skrämmande. Men, det är väl ingen som blir förvånad?! Kommunchefen har inte utrett om det här förslaget är ekonomiskt gångbart eller ej och då tänker jag på om det är lönsamt för kommunen på lång sikt. Kommunchefen håller på att informera tjänstemän i kommunhuset om vad han har tänkt att göra med samhällsbyggnadskontoret. När har han tänkt att informera politikerna om sina planer? Blir det ett färdigt förslag som läggs fram, som bara skall klubbas i genom? Jag är rädd för det.

måndag 11 februari 2008

Hedersvåld

I en mycket välskriven ledare i DN (080210) ställs frågan: "Är den kvinnokraft som en gång gavs luft under föreställningarna av 'Jösses flickor' fullständig tämjd?" En bra och angelägen fråga. Vi är så rädda för att bli kallade rasister att vi många gånger låter bli att ifrågasätta den hederskultur som har satt rot i vårt samhälle. Det är lättare att vara bekväm, att låtsas som det regnar. Också i Sverige, ett av världens mest jämställda länder, existerar ett patriarkalt förtryck, inleder ledaren sin artikel Rädda flickor. Ett nytt begrepp i tidningarna är "balkongflickan", fast de har blivit ganska många de senaste åren. Unga flickor som knuffas ut från balkonger av sina manliga släktingar för att de inte lever som den patriarkala fadern vill och den hederskultur han försvarar. Att Rädda barnen är bland de som sviker de här tjejerna, genom att försöka släta över hederskulturens betydelse, borde inte förvåna någon vid det här laget. Den cencurerade forskaren Pernilla Ouis berättar i SvD (080207) att Rädda barnen omarbetade hennes forskningsrapport om hederskultur och sexuella övergrepp i Mellanöstern. Varför gjorde de det? Enligt Ann-Charlotte Marteus (Expressen 080206) ströks känsliga formuleringar i rapporten för att Rädda barnen vill behålla sin självbild som "fina människor". Ni vet väl att fina människor kommer inte frivilligt i konflikt med andra, även barnes bästa är man beredd att ofra för att slippa konflikter. Rädda barnen har förbjudit forskaren Ouis att diskutera en patriarkal könsmaktsordning, kulturella normer kring heder och kvinnlig sexualitet, och hur en strikt, religiös sexualmoral kan missbrukas för att legitimera våldet. Ouis påpekar att utan dessa element i analysen kan inte komplexiteten i problematiken förstås och förövrarna framstår som än värre monster. Ouis avslutar sin artikel med: "Rädda barnens agerande är kontraproduktivt och spelar främligsfientliga krafter rakt i händerna". Klokt påpekar hon att rädda vuxna räddar inga barn. Just det, rädda vuxna räddar inga barn. Rädda vuxna räddar ingen av dem som är utsatta för förtryckande hederskultur i Sverige i dag! Att Rädda barnen väljer att huka för hedersvåld är skrämmande. Det är inte bara skrämmande, det är ett stort svek mot alla flickor och killar som varje dag lider under hedersförtrycket, mitt ibland oss. Marianne Nivert får gärna fortsätta att mingla i de fina salongerna, men hon borde lämna sin ordförandepost i Rädda barnen. Hennes agerande kring forskningsrapporten till Pernilla Ouis visar att hon har ett dåligt omdöme och genom det inte är lämpad till att vara ordförande för en viktig organisation som Rädda barnen. Vi får aldrig glömma Fadime eller Pela. Vi får aldrig glömma balkongflickorna. Det är på hög tid att vi reagerar.

Pär Ström

Pär Ström hävdar i sin bok "Mansförtryck och kvinnovälde" att det inte finns någon könsmaktsordning i samhället. Han inleder boken med att säga: "I din hand håller du något så ovanligt som ett äkta manligt inlägg i jämställdhetsdebatten".

Jag har läst boken och om det Ström skriver skall ses som ett manligt inlägg fnyser jag. Ström är en bitter man som ägnar en hel bok åt att spy galla över feminismen. I slutet av boken kommer han med en lång lista med anklagelser mot feminismen; allt ifrån att feminismen bedriver könskrig till att feminismen våldför sig på vetenskapen. Han debatterar sin bok på Brännpunkt (SvD 080102), där han påpekar att man borde ersätta feminism mot humanism. Enligt honom finns det ett utbrett och nedtystat mansförtryck i Sverige, därför att män befinner sig i underläge gentemot kvinnor på många områden, enligt honom. Vart får karl allt i från undrar jag?

När Inti Chaves Perez i ett svar till Ström (SvD 080105) uppmanar Ström att slänga skygglapparna och besöka ett feministkafé får han till svar från Ström (SvD 080110) att det ser han som helt onödvändigt då: "Den som har levt i Sverige har tillbringat de senaste 20 åren i ett enda gigantiskt feministkafé".

Jag håller med Ström när han säger att det inte bara finns mansgrisar, det finns även kvinnogrisar. Det är ju bara att titta på de kvinnliga chefer som väljer att använda manliga härskartekniker i sitt chefsutövande, de finns, det har många av oss fått erfara. Fast Ström syftar nog mera till de kvinnor som hatar män med mera. De flesta feminster hatar inte män, de flesta feminster är gifta, är sambo eller har en annan relation till/med män.

Det bästa svaret på Ströms debattinlägg kom från Sara Mohammad och Birgitta Ohlsson (SvD 080123). De skriver: "Om vi ska bekämpa hedersvåld, och ojämställdhet överhuvudtaget, får vi feminister inte hymla med att även kvinnor upprätthåller patriarkala strukturer". Det gör kvinnor på många olika sätt, allt ifrån till att hålla i rakbladet när unga flickor könsstympas till att motarbeta andra kvinnor som vill fram på arbetsplatser och inom politiken. Mohammad och Ohlsson har fattat galoppen när de påpekar: "Om man är underordnad finns det vinster med att alliera sig med dem som är överordnade och de strukturer som upprätthåller systemet. Det har inte med kön att göra utan med plats i hierarkin". Detta har jag ofta sett inom politiken och på min arbetsplats. Man håller sig på god fot med den man tror "vinner" helt enkelt. Det är flest män som har reell makt genom sitt ägande och sina positioner.

Avslutningsvis vill jag säga till Ström, välkommen till hemarenan. Det är fritt fram för män att kämpa för att ta större ansvar för barnen. Än så länge har vi inte sett så mycket av den kampen i verkligheten. Jag kommer att gå med i ditt demonstrationståg för att ni skall ta över hälften av omsorgen i hemmet om du kallar till en sådan aktion! När debatten tar det vändningen som Ström med flera står bakom får vi ta fram den gamla kampsången: "Ååå tjejer, ååå tjejer, vi måste höja våra röster för att höras, ååå tjejer". Vi feminister måste fortsätta kämpa.