Marcus Birro och Margit Urtegård
I helgen var jag på kristdemokraternas Kommun- och landstingsdagar i Jönköping tillsammans med landstingsrådet Marie-Louise Forslund Mustaniemi (KD). Det var mycket intressant och spännande. Mer än 1100 kristdemokrater från hela Sverige var där. Jag hann samtala med bra många av dem.
Poeten och författaren Marcus Birro kom dit på lördagen och hade ett gripande framförande. Tårarna rann ner på mina kinder när han berättade om delar av sin eget liv. Sorg, smärta, glädje, aggression och alla andra känslor beskriver han så starkt att man känner de där och då; allihopa på en och samma gång. Marcus Birro talar om känslor och därmed bryter han männens största tabu. Han visar att han är svag och mänsklig. Något som räknas som omanligt av de som inte fattar bättre.
Jag log igenkännande när han beskrev hur mediafolk och andra kallar honom för inkonsekvent för att han inte tycker likadant i dag som han gjorde tex 1995. Tänk om vi aldrig skulle tillåta oss att utvecklas. Då skulle människan fortfarande bott i grottor. Men, det tänker inte alla dessa trångsynta personer på, de som helst vill placera folk i fack en gång för alla. Det är mest praktiskt så:-).
"Av födsel och ohejdad vana" är ett bra begrepp i sammanhanget Vi som väljer förändring och utveckling törs dock att utmana våra egna tankar och funderingar. Det gör ont när knoppar brister. Marcus Birro törs att utmana etablissemanget och vara allt annat än politisk korrekt. På newsmill skriver han tvärtemot vad många andra förståsigpåare säger om Göran Hägglund.
I morgon skall jag gå till min chef på bokhandeln i Strängnäs och beställa några av de 11 böcker som Marcus Birro har skrivit. En av de skall jag ge till min son Benjamin. Marcus Birro rekommenderade den.
söndag 31 januari 2010
torsdag 28 januari 2010
Grattis Margarita, 24 år i dag
Jeronimo, Margarita och Margit på Lanzarote 1996
Margarita och Margit har firat Margaritas 10 årsdag
Margarita och pappan Jeronimo möttes igen efter nio år
Pontus, Benjamin, Emil, Margarita och Margit
Margarita och Margit har firat Margaritas 10 årsdag
Margarita och pappan Jeronimo möttes igen efter nio år
Pontus, Benjamin, Emil, Margarita och Margit
Etiketter:
24 år,
Gratulerer med dagen Margarita
onsdag 27 januari 2010
I dinosaurieland blir magen i vägen
Hanne Kjöller skriver på ledarsidan i DN: "Folkpartisten Birgitta Ohlsson nämns som favorit i flera medier men lär inte väljas för att hon anses illojal och för att hon skall föda barn mitt i denna korta period. Jag gissar att rätt många i regeringen är glada att de fått graviditetsargumentet serverat. Att hon skall föda barn är relevant och faktiskt diskvalificerande för ett så kort uppdrag. Men hade det inte varit för magen hade jag gärna sett Birgitta Ohlsson i regeringen." Jag trodde inte mina egna ögon när jag läste detta. Hanne Kjöller brukar ju vara så klok och förståndig. Hur kunde hon plötsligt bli så här konservativ och omodern?
Birgitta Ohlsson skriver så här på sin blogg: "Jag väntar barn i början av juli. Detta är den ljuvligaste nyheten en människa kan få i sitt liv! Barnet är efterlängtat, önskat och jag är oerhört lycklig och tacksam över att få bli förälder. Fram till DN skrev om min graviditet visste mina nära och kära, partikollegor jag umgås med och en del vänner om detta. Partiledare Jan Björklund var självklart informerad. Jag är gift med en modern man och inte en dinosaur. Jag har föräldrar, vänner och ett stort nätverk av underbara människor som backar upp mig i ur och skur. Jag och maken har oavsett hur framtiden ser ut planerat att dela på föräldraledigheten. Om inget oförutsett händer skulle jag vara hemma en första dryg månad som föräldraledig (då typ resten av alla andra i allmänhet har den så kallade industrisemestern) och således vara tillbaka i början av augusti. Maken och barnet uppbackat av mor/farföräldrar/vänner skulle i praktiken vara med mig hela tiden under valet. Så att jag skulle missa valrörelsen känns bara som tarvliga spekulationer."
I Sverige skryter man av att vi är världsbäst på jämställdhet. Det är inte bara nonsens att påstå något sådant, det är ren och skär lögn. Birgitta Ohlsson skriver: "Om jag någon gång i mitt politiska liv ska bli bortvald vad gäller en post ska det bero på att jag har fel kompetens och fel profil eller rent ut sagt att jag inte duger för uppdraget. Aldrig att en kvinna väntar barn! Att medier hänvisar till min graviditet är bara så sorgligt och stockkonservativt. Kanske lever vi tyvärr kvar år på 1950-talet och inte år 2010?"
Att vara en medveten kvinna och se allt detta är inte vare sig roligt eller lätt. Det är dock en stor tröst att även några män har vaknat upp och blivit medvetna om problemet. Anders Borg (M) är en av dessa männen. Det ger hopp för framtiden.
Birgitta Ohlsson skriver så här på sin blogg: "Jag väntar barn i början av juli. Detta är den ljuvligaste nyheten en människa kan få i sitt liv! Barnet är efterlängtat, önskat och jag är oerhört lycklig och tacksam över att få bli förälder. Fram till DN skrev om min graviditet visste mina nära och kära, partikollegor jag umgås med och en del vänner om detta. Partiledare Jan Björklund var självklart informerad. Jag är gift med en modern man och inte en dinosaur. Jag har föräldrar, vänner och ett stort nätverk av underbara människor som backar upp mig i ur och skur. Jag och maken har oavsett hur framtiden ser ut planerat att dela på föräldraledigheten. Om inget oförutsett händer skulle jag vara hemma en första dryg månad som föräldraledig (då typ resten av alla andra i allmänhet har den så kallade industrisemestern) och således vara tillbaka i början av augusti. Maken och barnet uppbackat av mor/farföräldrar/vänner skulle i praktiken vara med mig hela tiden under valet. Så att jag skulle missa valrörelsen känns bara som tarvliga spekulationer."
I Sverige skryter man av att vi är världsbäst på jämställdhet. Det är inte bara nonsens att påstå något sådant, det är ren och skär lögn. Birgitta Ohlsson skriver: "Om jag någon gång i mitt politiska liv ska bli bortvald vad gäller en post ska det bero på att jag har fel kompetens och fel profil eller rent ut sagt att jag inte duger för uppdraget. Aldrig att en kvinna väntar barn! Att medier hänvisar till min graviditet är bara så sorgligt och stockkonservativt. Kanske lever vi tyvärr kvar år på 1950-talet och inte år 2010?"
Att vara en medveten kvinna och se allt detta är inte vare sig roligt eller lätt. Det är dock en stor tröst att även några män har vaknat upp och blivit medvetna om problemet. Anders Borg (M) är en av dessa männen. Det ger hopp för framtiden.
måndag 25 januari 2010
"S och SD är samma andas barn"
Alexander Bard och Jan Söderqvist har skrivit en mycket spännande artikel på newsmill "S och S är samma andas barn". De skriver: "Socialdemokraterna delar sin föreställningsvärld med Sverigedemokraterna i många viktiga avseenden. De längtar båda tillbaka till ett förlorat samhälle - Folkhemmet - de värnar enhetskulturen och de är intoleranta mot avvikare."
Här bjuder Bard och Söderqvist på en intressant historielektion: "Socialdemokraterna kom till makten 1932 och regerade Sverige utan avbrott till 1976. Partiets ideologiska plattform byggde främst på idén om Folkhemmet, ett från början konservativt begrepp som Per-Albin Hansson kreativt kidnappade och lanserade som en socialdemokratisk grundtanke på landsmötet 1928. Hansson utlovade ett samhälle präglat av jämlikhet och samförstånd, befriat från klasskillnader. Och snart började man stifta lagar som gav en tydlig vink om hur vägen mot enhetlighet och harmoni skulle se ut. Redan 1934 drev den socialdemokratiska regeringen igenom en lag om tvångssterilisering av "sinnesslöa". Lagen avskaffades inte förrän 1976 (alltså först efter det att Socialdemokraterna röstades bort från makten), och under den perioden tvångssteriliserades minst 63 000 svenskar."
Det finns andra skandaler som socialdemokraterna får ta en stor del av skulden för. Jag tänker på detta som SvD skriver om: "Samhället som fostrare har varit en svikare. Omhändertagna barn har inte fått den tillsyn de har rätt till. Övergrepp, vanvård och försummelser har fortgått i åratal utan att samhället ingripit, visar en ny utredning." SvD skriver vidare: "Över 400 djupintervjuer med vuxna som varit omhändertagna som barn av samhället mellan 1920 och sent 90-tal ingår i utredningen." Systemkramare glömmer oftast individen. Vi är många som har fått uppleva vad det kan innebära; mycket smärta.
Här bjuder Bard och Söderqvist på en intressant historielektion: "Socialdemokraterna kom till makten 1932 och regerade Sverige utan avbrott till 1976. Partiets ideologiska plattform byggde främst på idén om Folkhemmet, ett från början konservativt begrepp som Per-Albin Hansson kreativt kidnappade och lanserade som en socialdemokratisk grundtanke på landsmötet 1928. Hansson utlovade ett samhälle präglat av jämlikhet och samförstånd, befriat från klasskillnader. Och snart började man stifta lagar som gav en tydlig vink om hur vägen mot enhetlighet och harmoni skulle se ut. Redan 1934 drev den socialdemokratiska regeringen igenom en lag om tvångssterilisering av "sinnesslöa". Lagen avskaffades inte förrän 1976 (alltså först efter det att Socialdemokraterna röstades bort från makten), och under den perioden tvångssteriliserades minst 63 000 svenskar."
Det finns andra skandaler som socialdemokraterna får ta en stor del av skulden för. Jag tänker på detta som SvD skriver om: "Samhället som fostrare har varit en svikare. Omhändertagna barn har inte fått den tillsyn de har rätt till. Övergrepp, vanvård och försummelser har fortgått i åratal utan att samhället ingripit, visar en ny utredning." SvD skriver vidare: "Över 400 djupintervjuer med vuxna som varit omhändertagna som barn av samhället mellan 1920 och sent 90-tal ingår i utredningen." Systemkramare glömmer oftast individen. Vi är många som har fått uppleva vad det kan innebära; mycket smärta.
fredag 22 januari 2010
Birgitta Ohlsson (FP) är folkets favorit
Den 7 januari 2010 skriver DN: "Folkpartiets utrikespolitiska talesperson Birgitta Ohlsson vill ta plats i regeringen, som EU-minister. Om hon får frågan så kommer hon att tacka ja." På Facebook har man startat kampanjen Gör Birgitta Ohlsson till EU-minister. En grupp jag gick med i direkt då jag gärna ser en kompetent och engagerad politiker som Birgitta Ohlsson som minister.
Politikerbloggen skriver redan den 29 december 2009: "Folkpartisten Birgitta Ohlsson gick på tisdagen med i Facebook-gruppen 'Gör Birgitta Ohlsson till EU-minister'. Ett besked om vem som tar över efter nya EU-kommissionären Cecilia Malmström väntas inom kort, erfar Politikerbloggen, och Birgitta Ohlsson är en av favoriterna till ministerposten."
SvD berättar att: "Birgitta Ohlsson är favorit bland Folkpartiets gräsrötter till posten som ny EU-minister. De sociala medierna förändrar spelreglerna och FP-ledaren Jan Björklund måste nu förhålla sig till en stark opinion som öppet lobbar för sin favorit. Som enda folkpartistisk riksdagsledamot har Birgitta Ohlsson en snabbt växande Facebookkampanj i ryggen när en ny EU-minister ska utses efter Cecilia Malmström, som utsetts till Sveriges EU-kommissionär."
Men, man får inte vara duktig, skicklig, populär, folklig och älskad i ett land som Sverige. Då träder landets största sjukdom fram; avundsjukan. I dagens DN hittar jag artikeln "Favoriten får inte toppjobbet". Där står det bland annat: "Men huvudfavoriten får inte jobbet, erfar DN. Hon ratas för att ha varit illojal mot regeringen." I lagomlandet får man inte sticka ut, där är det mellanmjölken som gäller, för att citera landets statsminister. Fredrik Reinfeldt (M) påpekade under sitt tal i Almedalen på Gotland 2009 att svenskar är mellanmjölkens folk. Det verkar inte vara bättre.
Man får inte mopsa upp sig och man får inte ha civilkurage om man vill komma upp och fram i svensk politik. Det gäller att bita sig i tungan och att klia rätt folk på ryggen. Jag säger, som Magnus Uggla sjunger: "Jag mår illa".
Politikerbloggen skriver redan den 29 december 2009: "Folkpartisten Birgitta Ohlsson gick på tisdagen med i Facebook-gruppen 'Gör Birgitta Ohlsson till EU-minister'. Ett besked om vem som tar över efter nya EU-kommissionären Cecilia Malmström väntas inom kort, erfar Politikerbloggen, och Birgitta Ohlsson är en av favoriterna till ministerposten."
SvD berättar att: "Birgitta Ohlsson är favorit bland Folkpartiets gräsrötter till posten som ny EU-minister. De sociala medierna förändrar spelreglerna och FP-ledaren Jan Björklund måste nu förhålla sig till en stark opinion som öppet lobbar för sin favorit. Som enda folkpartistisk riksdagsledamot har Birgitta Ohlsson en snabbt växande Facebookkampanj i ryggen när en ny EU-minister ska utses efter Cecilia Malmström, som utsetts till Sveriges EU-kommissionär."
Men, man får inte vara duktig, skicklig, populär, folklig och älskad i ett land som Sverige. Då träder landets största sjukdom fram; avundsjukan. I dagens DN hittar jag artikeln "Favoriten får inte toppjobbet". Där står det bland annat: "Men huvudfavoriten får inte jobbet, erfar DN. Hon ratas för att ha varit illojal mot regeringen." I lagomlandet får man inte sticka ut, där är det mellanmjölken som gäller, för att citera landets statsminister. Fredrik Reinfeldt (M) påpekade under sitt tal i Almedalen på Gotland 2009 att svenskar är mellanmjölkens folk. Det verkar inte vara bättre.
Man får inte mopsa upp sig och man får inte ha civilkurage om man vill komma upp och fram i svensk politik. Det gäller att bita sig i tungan och att klia rätt folk på ryggen. Jag säger, som Magnus Uggla sjunger: "Jag mår illa".
Etiketter:
Jag vill se Birgitta Ohlsson som minister
Det finns änglar på jorden
Strengnäs Tidning skriver: "I ett par månader har Emma Hjelm från Stallarholmen samlat kläder och leksaker till ett barnhem i Riga. I torsdags satte hon sig vid ratten och startade färden mot Lettland. – Jag hoppas det här blir ett framtida projekt för mig, säger Emma som aldrig gjort något liknande tidigare. Dottern Saga, 2 år, och sambon följer också med."
Emma Hjelm säger till tidningen: "Jag tror alla har behov av att hjälpa andra."
Emma Hjelm är en vardagshjälte som imponerar stort; vilket hjärta, vilket engagemang. En stor förebild, helt enkelt. Lycka till i Riga Emma Hjelm med familj.
Emma Hjelm säger till tidningen: "Jag tror alla har behov av att hjälpa andra."
Emma Hjelm är en vardagshjälte som imponerar stort; vilket hjärta, vilket engagemang. En stor förebild, helt enkelt. Lycka till i Riga Emma Hjelm med familj.
onsdag 20 januari 2010
Mona Sahlin (S) och Fredrik Reinfeldt (M)
Bidragslinje eller arbetslinje? Utanförskap eller innanförskap? Det är skillnaden mellan Mona Sahlin (S) och Fredrik Reinfeldt (M). Reinfeldt är tydlig; han sätter jobb före bidrag. Sahlin är lika tydlig; hon vill ha folk kvar i det utanförskap långa sjukskrivningar leder till.
Lena Hennel SvD skriver: "Argumenten är slipade och klara inför det kommande intensiva politiska året. Oppositionen anklagar regeringen för att ha ökat utanförskapet med 70 000 personer och för att öka klyftorna genom att sänka ersättningssystemen. Regeringen anklagar oppositionen för att vilja rasera alliansens jobbpolitik och för att låsa in människor i ersättningssystem. En av alliansens frågor lyder: hur ska höjda skatter ge nya jobb?"
Läser ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren. Denna lilla eller korta mening fastnade hos mig: "Inget borgerligt parti förknippas i dag starkt med internationell solidaritet, personlig integritet eller – faktiskt – jämställdhet."
De som kallar sig den goda sidan, socialdemokraterna, har verkligen lyckats med indoktrineringen som de har hållit på med i decennier. Frågan är hur länge till?
Lena Hennel SvD skriver: "Argumenten är slipade och klara inför det kommande intensiva politiska året. Oppositionen anklagar regeringen för att ha ökat utanförskapet med 70 000 personer och för att öka klyftorna genom att sänka ersättningssystemen. Regeringen anklagar oppositionen för att vilja rasera alliansens jobbpolitik och för att låsa in människor i ersättningssystem. En av alliansens frågor lyder: hur ska höjda skatter ge nya jobb?"
Läser ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren. Denna lilla eller korta mening fastnade hos mig: "Inget borgerligt parti förknippas i dag starkt med internationell solidaritet, personlig integritet eller – faktiskt – jämställdhet."
De som kallar sig den goda sidan, socialdemokraterna, har verkligen lyckats med indoktrineringen som de har hållit på med i decennier. Frågan är hur länge till?
tisdag 19 januari 2010
Moderaten Magnus Leivik i Haiti som hjälparbetare
Det är mycket tomt här på landstingskansliet i Nyköping. Min vän och kollega Magnus Leivik, politisk sekreterare för moderaterna har åkt till Haiti som hjälparbetare för Läkare utan gränser. Vi saknar honom redan. Men, vi vet att han kommer att göra en stor och viktig insats för de hårt drabbade haitierna.
I tidningen Folket kan vi läsa: " - Jag har alltid intresserat mig för mänskliga rättigheter och offentlig administration, så för mig var det ett logiskt beslut när jag fick frågan. Han är varken läkare eller sjuksköterska men arbetar ändå för Läkare utan gränser. – Jag arbetar med logistik och det är något som verkligen behövs på Haiti nu. Jag har deltagit i projekt för Läkare utan gränser tidigare. Han har varit med Läkare utan gränser i Centralafrikanska republiken. Hans uppgift då var att planera och leda bygget av en flygplats. Magnus har också studerat i Etiopien för FN: s livsmedelsorgan WFP. Det är med andra ord inte första gången han möter misär och elände.
Mina tankar går till alla drabbade i Haiti. Jag önskar Magnus lycka till.
I tidningen Folket kan vi läsa: " - Jag har alltid intresserat mig för mänskliga rättigheter och offentlig administration, så för mig var det ett logiskt beslut när jag fick frågan. Han är varken läkare eller sjuksköterska men arbetar ändå för Läkare utan gränser. – Jag arbetar med logistik och det är något som verkligen behövs på Haiti nu. Jag har deltagit i projekt för Läkare utan gränser tidigare. Han har varit med Läkare utan gränser i Centralafrikanska republiken. Hans uppgift då var att planera och leda bygget av en flygplats. Magnus har också studerat i Etiopien för FN: s livsmedelsorgan WFP. Det är med andra ord inte första gången han möter misär och elände.
Mina tankar går till alla drabbade i Haiti. Jag önskar Magnus lycka till.
Etiketter:
Magnus Leivik ställer upp för haitierna
måndag 18 januari 2010
Vems partiprogram?
Det är ju val i år. Därför sitter jag och läser de olika partiernas partiprogram. Det finns många vackra ord att läsa och många intressanta formuleringar. Jag fastnade för den här meningen. Läs den och gissa från vilket partis principprogram jag hittade denna mening:
"Helt central för oss är också FN:s deklaration om de mänskliga fri- och rättigheterna. Partiet tar starkt avstånd ifrån diskriminering av människor på grundval av kön, religiös och politisk tillhörighet eller etnisk bakgrund."
"Helt central för oss är också FN:s deklaration om de mänskliga fri- och rättigheterna. Partiet tar starkt avstånd ifrån diskriminering av människor på grundval av kön, religiös och politisk tillhörighet eller etnisk bakgrund."
fredag 15 januari 2010
Eskilstuna i topp i bidragsberoende.
Ledaren skriver: "Krisen har slagit hårt mot Eskilstuna, visst, men som tidningen berättade i december är den procentuella ökningen av kostnaden för försörjningsstöd ungefär densamma i Eskilstuna som i riket i stort. Kommunen hör dessvärre hemma i toppen alldeles oavsett konjunkturläge."
Eskilstuna hör dessvärre hemma i toppen när det gäller bidragsberoende oavsett konjunkturläge, säger alltså ledaren. Vad ledaren inte skriver är att Eskilstuna kommun har haft ett socialistiskt styre sedan tidernas början; allt sedan hedenhös. Under samma tid har Sverige också, förutom under några få år, haft socialistisk regering. Om nu socialdemokraterna var så himla bra på att bygga ett tryggt och bra samhälle för alla, då borde ju Eskilstuna kommun vara ett drömsamhälle vid det här laget. Men så är alltså inte fallet. Alla är i alla fall inte med.
I dagens tidning svarar två från kommunens ledning i ett Inpass så här: "Men vi ska inte ta från individen ansvaret att rusta sig, bli anställbar. Försörjningsstöd är det yttersta skyddsnätet. En rättighet som också innebär skyldigheter. Eskilstuna har lägre utbildningsnivå än kommuner av samma storlek, därför måste människor stödjas att skaffa kompetens. Det är inte bra att vara beroende av försörjningsstöd, det segregerar."
Så har det varit under många år nu, då det är länge sedan Eskilstuna började tappa industriarbetsplatser. Vad har den politiska ledningen i Eskilstuna gjort för att förbättra läget? De kanske har gjort jättemycket. Det vet inte jag. Men, de kanske har gjort fel saker? Huruvida ett borgerligt styre i Eskilstuna skulle gjort skillnad vet jag inte heller. Det får eskilstunaborna grunna på fram till valet 2010.
Eskilstuna hör dessvärre hemma i toppen när det gäller bidragsberoende oavsett konjunkturläge, säger alltså ledaren. Vad ledaren inte skriver är att Eskilstuna kommun har haft ett socialistiskt styre sedan tidernas början; allt sedan hedenhös. Under samma tid har Sverige också, förutom under några få år, haft socialistisk regering. Om nu socialdemokraterna var så himla bra på att bygga ett tryggt och bra samhälle för alla, då borde ju Eskilstuna kommun vara ett drömsamhälle vid det här laget. Men så är alltså inte fallet. Alla är i alla fall inte med.
I dagens tidning svarar två från kommunens ledning i ett Inpass så här: "Men vi ska inte ta från individen ansvaret att rusta sig, bli anställbar. Försörjningsstöd är det yttersta skyddsnätet. En rättighet som också innebär skyldigheter. Eskilstuna har lägre utbildningsnivå än kommuner av samma storlek, därför måste människor stödjas att skaffa kompetens. Det är inte bra att vara beroende av försörjningsstöd, det segregerar."
Så har det varit under många år nu, då det är länge sedan Eskilstuna började tappa industriarbetsplatser. Vad har den politiska ledningen i Eskilstuna gjort för att förbättra läget? De kanske har gjort jättemycket. Det vet inte jag. Men, de kanske har gjort fel saker? Huruvida ett borgerligt styre i Eskilstuna skulle gjort skillnad vet jag inte heller. Det får eskilstunaborna grunna på fram till valet 2010.
torsdag 14 januari 2010
Skillnaden på vänner och bekanta.
Min väninna Maria Abrahamson, som jag träffade när jag gick Aktion MKF-utbildningen (moderata kvinnors ledarskapsutbildning) har på sin blogg skrivit något så underbart klokt så det får bli dagens citat:
"Till en vän kan man säga vilka idiotiska saker som helst.
Tillsammans med bekanta är man ständigt medveten om deras lätt felaktiga bild av en själv och man anpassar sig därför till den. Många äktenskap bygger på bekantskap.
Man kan vara tillsammans med en människa tre timmar av sitt liv och få en vän. En annan människa förblir bara en bekant i 30 år."
- John D. MacDonald -
"Till en vän kan man säga vilka idiotiska saker som helst.
Tillsammans med bekanta är man ständigt medveten om deras lätt felaktiga bild av en själv och man anpassar sig därför till den. Många äktenskap bygger på bekantskap.
Man kan vara tillsammans med en människa tre timmar av sitt liv och få en vän. En annan människa förblir bara en bekant i 30 år."
- John D. MacDonald -
onsdag 13 januari 2010
Sverigedemokraterna är bara en intolerant minoritet.
Detta var rolig läsning. Psykoanalytikern Tomas Böhm skriver i DN:
"Att vara svensk är att vara tolerant. På det sättet kan vi tolerera att SD är en ortodox minoritetsgrupp. Men ortodoxa grupper får inte dominera ett samhälle. Sverigedemokraterna gör demagogiska förenklingar för att slippa komplexa sammanhang och vädjar till svart-vitt antingen-eller-tänkande. Om vi skulle tillämpa deras partiprogram på dem själva som en ortodox minoritetsgrupp, skulle de inte få vara kvar här i landet. Sverigedemokraterna är alltför osvenska. Men eftersom vi inte vill vara som SD - utan räknar toleransen som en eftersträvansvärd svensk egenskap - kan de få stanna här om de håller sig inom demokratins gränser, inte hetsar mot folkgrupper eller döljer gamla nazister i sina led."
Ja, det är väl dags att de skärper till sig så vi inte slänger de ur landet!:-). Många är rädda för att Sverigedemokraterna skall komma in i svensk riksdag hösten 2010. Men, de är ju bara en pytteliten minoritet som inte ens beter sig som riktiga svenskar. I Sverige är vi toleranta och vidsynta. Så det så.
"Att vara svensk är att vara tolerant. På det sättet kan vi tolerera att SD är en ortodox minoritetsgrupp. Men ortodoxa grupper får inte dominera ett samhälle. Sverigedemokraterna gör demagogiska förenklingar för att slippa komplexa sammanhang och vädjar till svart-vitt antingen-eller-tänkande. Om vi skulle tillämpa deras partiprogram på dem själva som en ortodox minoritetsgrupp, skulle de inte få vara kvar här i landet. Sverigedemokraterna är alltför osvenska. Men eftersom vi inte vill vara som SD - utan räknar toleransen som en eftersträvansvärd svensk egenskap - kan de få stanna här om de håller sig inom demokratins gränser, inte hetsar mot folkgrupper eller döljer gamla nazister i sina led."
Ja, det är väl dags att de skärper till sig så vi inte slänger de ur landet!:-). Många är rädda för att Sverigedemokraterna skall komma in i svensk riksdag hösten 2010. Men, de är ju bara en pytteliten minoritet som inte ens beter sig som riktiga svenskar. I Sverige är vi toleranta och vidsynta. Så det så.
Etiketter:
Sverigedemokraterna är en minoritet.
måndag 11 januari 2010
"Vår bild av muslimerna är präglad av skäggiga män"
Dilsa Demirbag-Sten har i DN skrivit debattartikeln "Vår bild av muslimerna är präglad av skäggiga män".
Hon berättar: "Sedan den iranska teokratins fatwa mot Salman Rushdie har skäggiga islamistiska män – som bränner böcker och hatar individuell frihet – blivit representanter för alla muslimer. Islam befästes i den fria världens medvetande som ett mäktigt hot mot yttrandefriheten, demokratins stolthet och de dödligas möjlighet att kräva sina rättigheter. Men som alla andra svenskar har de flesta muslimer en högst demokratisk relation till islam och sin omgivning. För några rastlösa, vilsna och trängda har däremot religionen blivit en politisk kraft och ett medel. Dessa är tillräckligt många och högljudda för att bevara den bilden av islam som intolerant, och också för att ibland erbjuda konkreta säkerhetshot." Man har gett fundametalisterna och dårarna tolkningsföreträde. När skall media lära sig att så länge man bjuder in de mest rabiata och extrema individerna till TV-sofforna med mera så kommer man bara spä på folks fördomar och hat?
Många är upprörda över vad som hände i Schweiz. Dilsa Demirbag-Sten skriver: "Förslaget om minaretförbudet i Schweiz antogs av rädsla för politisk islam. En demokrati i den fria världen var villig att göra avkall på religions- och yttrandefrihet för att markera mot en annan frihetsfientlig grupp. På så vis fråntas muslimer det individuella handlingsutrymmet i sitt förhållningsätt till islam. Den politiska symbolhandlingen mot radikal islam blev ett kollektivt bestraffande av alla muslimer." Jag är ganska övertygad om att om vi hade genomfört en liknande folkomröstning i Sverige nu, så skulle resultatet blivit detsamma som i Schweiz. Den rädsla som finns där finns också här.
Demirbag-Sten avslutar sin debattartikel med: "I tider med stor arbetslöshet och oro vädrar alla antidemokratiska krafter morgonluft. Förlorare på denna kollektiviserande retorik som verkar genomsyra det politiska, kulturella livet och medierna är alla som tror på demokratins grundprincip om individens suveränitet. Oavsett om vi är kristna, muslimska, judiska, kurdiska, eller ateistiska svenskar."
Vi behöver bygga broar. Men, det skall vi göra med rätt "material" och på trygg och stadig grund. Då måste vi börja tänka på vilka som får dominera debatten.
"I en demokrati är det individer som har rättigheter – inte religioner eller ideologier. Friheter, exempelvis yttrande- och föreningsfrihet, utgår från individen."
Dilsa Demirbag-Sten
Hon berättar: "Sedan den iranska teokratins fatwa mot Salman Rushdie har skäggiga islamistiska män – som bränner böcker och hatar individuell frihet – blivit representanter för alla muslimer. Islam befästes i den fria världens medvetande som ett mäktigt hot mot yttrandefriheten, demokratins stolthet och de dödligas möjlighet att kräva sina rättigheter. Men som alla andra svenskar har de flesta muslimer en högst demokratisk relation till islam och sin omgivning. För några rastlösa, vilsna och trängda har däremot religionen blivit en politisk kraft och ett medel. Dessa är tillräckligt många och högljudda för att bevara den bilden av islam som intolerant, och också för att ibland erbjuda konkreta säkerhetshot." Man har gett fundametalisterna och dårarna tolkningsföreträde. När skall media lära sig att så länge man bjuder in de mest rabiata och extrema individerna till TV-sofforna med mera så kommer man bara spä på folks fördomar och hat?
Många är upprörda över vad som hände i Schweiz. Dilsa Demirbag-Sten skriver: "Förslaget om minaretförbudet i Schweiz antogs av rädsla för politisk islam. En demokrati i den fria världen var villig att göra avkall på religions- och yttrandefrihet för att markera mot en annan frihetsfientlig grupp. På så vis fråntas muslimer det individuella handlingsutrymmet i sitt förhållningsätt till islam. Den politiska symbolhandlingen mot radikal islam blev ett kollektivt bestraffande av alla muslimer." Jag är ganska övertygad om att om vi hade genomfört en liknande folkomröstning i Sverige nu, så skulle resultatet blivit detsamma som i Schweiz. Den rädsla som finns där finns också här.
Demirbag-Sten avslutar sin debattartikel med: "I tider med stor arbetslöshet och oro vädrar alla antidemokratiska krafter morgonluft. Förlorare på denna kollektiviserande retorik som verkar genomsyra det politiska, kulturella livet och medierna är alla som tror på demokratins grundprincip om individens suveränitet. Oavsett om vi är kristna, muslimska, judiska, kurdiska, eller ateistiska svenskar."
Vi behöver bygga broar. Men, det skall vi göra med rätt "material" och på trygg och stadig grund. Då måste vi börja tänka på vilka som får dominera debatten.
"I en demokrati är det individer som har rättigheter – inte religioner eller ideologier. Friheter, exempelvis yttrande- och föreningsfrihet, utgår från individen."
Dilsa Demirbag-Sten
lördag 9 januari 2010
"Har valrörelsen börjat?"
Coco Chanel och Liberala Kvinnor
I dag har min väninna Yeska ordnat en blogg till mina katter. När hon höll på med det tog jag några bilder på Donatellas kattungar. Min dotter Margaritas kattunge Coco Chanel fick en bild med texten Liberala Kvinnor i bakgrunden, på face-book. Min fyndiga och roliga väninna Eva ställde direkt frågan "Är valrörelsen i gång?" Den som har roligast vinner och detta var roligt. Tack Eva. Vi har uppenbarligen fått en politisk katt; en äkta liberal. Det är synd att just den kattungen skall flytta till Molde i Norge, en stor förlust för folkpartiet:-)
I dag har min väninna Yeska ordnat en blogg till mina katter. När hon höll på med det tog jag några bilder på Donatellas kattungar. Min dotter Margaritas kattunge Coco Chanel fick en bild med texten Liberala Kvinnor i bakgrunden, på face-book. Min fyndiga och roliga väninna Eva ställde direkt frågan "Är valrörelsen i gång?" Den som har roligast vinner och detta var roligt. Tack Eva. Vi har uppenbarligen fått en politisk katt; en äkta liberal. Det är synd att just den kattungen skall flytta till Molde i Norge, en stor förlust för folkpartiet:-)
fredag 8 januari 2010
Bara "Duracellkaniner" som duger?
Hanne Kjöller på DN har gjort det igen. Skrivit en mycket briljant signerat ledare "Att glänta på dörren". Hon skriver: "I nästan tio år har DN:s ledarsida skrivit om sjukförsäkringen och om hur det gick till när ett av världens friskaste folk blev ett av världens mest sjukskrivna." Under samma tid har DN:s ledarredaktion fått en ström av brev från arga och upprörda läsare.
Hanne Kjöller berättar: "Vissa som skriver till mig avslutar med att önska mig en allvarlig sjukdom. I deras värld tycks det självklart att jag aldrig varit där. Det är kanske mediernas och politikernas fel att bilden blivit så polariserad. Att det i den offentliga debatten aldrig ryms mer än två kategorier: svart/vitt, frisk/sjuk, den som har respektive den som inte har erfarenhet av allvarlig sjukdom, den som tror på de sjukskrivna respektive den som inte gör det."
Intressant det hon tar upp. En polariserad värld. Är det där vi är? Ser vi allt i svart eller vitt? Finns det inga nyanser, spännvidder eller utvidgade perspektiv kvar? Hos vissa finns det uppenbarligen inte det. Vissa har behov av att dela in världen i gott och ont; svart och vitt. När argumenten tryter gäller det att hitta andra sätt, t ex att tala i "vi och de" termer och genom det skapa klyftor och barriärer mellan människor.
Det finns flera studier som visar att individer som hamnar i långtidssjukskrivning lider mycket, får en usel livskvalitet och dör i förtid. Kjöller konstaterar: "För rätten till detta bevisligen erbarmliga liv slåss en rad vänsterdebattörer, däribland Lotta Gröning i Expressen och Johan Ehrenberg. Samt talespersonerna för det röd-gröna blocket. Jag hade kunnat förstå åsikterna bättre om avsändaren kommer från arbetsgivarsidan. Om det var näringslivet som argumenterat för att avpollettera människor som på grund av värk och ångest inte presterade till hundra procent längre. Men det är samma läger som i politiska högtidstal talar om att ”alla ska med” som nu vill skyffla undan en stor del av befolkningen. Vi behöver en arbetsmarknad som är öppen också för dem som under en period i livet inte producerar som en Duracellkanin. Att klistra på människor som faktiskt har arbetsförmåga en sjukdomsalstrande diagnos är att kamouflera det behovet."
Alla skall med, var det en socialdemokrat som en gång sa. En sak att säga, en annan sak att stå för det. Kjöller undrar vem som är cynisk? Vem som saknar helhetssyn och vem som inte tror på människan? Ja, det är bra frågor och funderingar.
Hanne Kjöller berättar: "Vissa som skriver till mig avslutar med att önska mig en allvarlig sjukdom. I deras värld tycks det självklart att jag aldrig varit där. Det är kanske mediernas och politikernas fel att bilden blivit så polariserad. Att det i den offentliga debatten aldrig ryms mer än två kategorier: svart/vitt, frisk/sjuk, den som har respektive den som inte har erfarenhet av allvarlig sjukdom, den som tror på de sjukskrivna respektive den som inte gör det."
Intressant det hon tar upp. En polariserad värld. Är det där vi är? Ser vi allt i svart eller vitt? Finns det inga nyanser, spännvidder eller utvidgade perspektiv kvar? Hos vissa finns det uppenbarligen inte det. Vissa har behov av att dela in världen i gott och ont; svart och vitt. När argumenten tryter gäller det att hitta andra sätt, t ex att tala i "vi och de" termer och genom det skapa klyftor och barriärer mellan människor.
Det finns flera studier som visar att individer som hamnar i långtidssjukskrivning lider mycket, får en usel livskvalitet och dör i förtid. Kjöller konstaterar: "För rätten till detta bevisligen erbarmliga liv slåss en rad vänsterdebattörer, däribland Lotta Gröning i Expressen och Johan Ehrenberg. Samt talespersonerna för det röd-gröna blocket. Jag hade kunnat förstå åsikterna bättre om avsändaren kommer från arbetsgivarsidan. Om det var näringslivet som argumenterat för att avpollettera människor som på grund av värk och ångest inte presterade till hundra procent längre. Men det är samma läger som i politiska högtidstal talar om att ”alla ska med” som nu vill skyffla undan en stor del av befolkningen. Vi behöver en arbetsmarknad som är öppen också för dem som under en period i livet inte producerar som en Duracellkanin. Att klistra på människor som faktiskt har arbetsförmåga en sjukdomsalstrande diagnos är att kamouflera det behovet."
Alla skall med, var det en socialdemokrat som en gång sa. En sak att säga, en annan sak att stå för det. Kjöller undrar vem som är cynisk? Vem som saknar helhetssyn och vem som inte tror på människan? Ja, det är bra frågor och funderingar.
torsdag 7 januari 2010
Alfahannen lever fortfarande.
Katarina Wennstam har skrivit en ny bok "Alfahannen". Jag läste för några år sedan hennes bok "Smuts" och den var både läsvärd och tänkvärd. Det var förresten Wennstams första roman. Alfahannen skall också införskaffas till husets bokhylla och den kommer att läsas med intresse. Att Alfahannen fortfarande lever och frodas är orsak nog till att vi behöver läsa Wennstams böcker.
DN skriver: "Feminismen är ingen kvinnofråga, menar Katarina Wennstam. Den handlar lika mycket om jämställdhet och att befria mannen från föreställningen att han inte får gråta." Män har mödrar, döttrar och fruar. De borde också bry sig. Feminismen är ingen kvinnofråga.
Katrine Kielos på Aftonbladet berättar i dag om boken till de amerikanska journalisterna Nicholas D Kristof och Sheryl WuDunn; "Half the sky – turning opression into opportunity for women worldwide".
Katrine Kielos skriver: "Den systematiska diskrimineringen av kvinnor överstiger i skala och dödssiffror vida 1700- och 1800-talets slavhandel. Vi borde finna den lika barbarisk. Vi borde bli lika moraliskt upprörda – men det blir vi inte. Vi saknar förmåga att binda samman undernäring med könsselektiva aborter, med brudbränning, med förlossningskomplikationer, med våld i nära relationer. Trots att de har en tydlig gemensam nämnare: De drabbar kvinnor. Och de drabbar kvinnor med sådan oerhörd brutalitet att kvinnor dör i miljoner, hela samhällen hämmas i sin utveckling. Det drabbar till och med sådant som vi i vanliga fall bryr oss om (som tillväxt) utan att vi pratar om det."
Deras bok har kallats för den viktigaste feministiska boken på tio år.
DN skriver: "Feminismen är ingen kvinnofråga, menar Katarina Wennstam. Den handlar lika mycket om jämställdhet och att befria mannen från föreställningen att han inte får gråta." Män har mödrar, döttrar och fruar. De borde också bry sig. Feminismen är ingen kvinnofråga.
Katrine Kielos på Aftonbladet berättar i dag om boken till de amerikanska journalisterna Nicholas D Kristof och Sheryl WuDunn; "Half the sky – turning opression into opportunity for women worldwide".
Katrine Kielos skriver: "Den systematiska diskrimineringen av kvinnor överstiger i skala och dödssiffror vida 1700- och 1800-talets slavhandel. Vi borde finna den lika barbarisk. Vi borde bli lika moraliskt upprörda – men det blir vi inte. Vi saknar förmåga att binda samman undernäring med könsselektiva aborter, med brudbränning, med förlossningskomplikationer, med våld i nära relationer. Trots att de har en tydlig gemensam nämnare: De drabbar kvinnor. Och de drabbar kvinnor med sådan oerhörd brutalitet att kvinnor dör i miljoner, hela samhällen hämmas i sin utveckling. Det drabbar till och med sådant som vi i vanliga fall bryr oss om (som tillväxt) utan att vi pratar om det."
Deras bok har kallats för den viktigaste feministiska boken på tio år.
"Det här är en skandal".
Strengnäs tidning skriver: "I april 2007 beslutade kommunens politiker att Strängnäs skulle ta emot två ensamkommande flyktingbarn varje år - men ännu har ingen fått komma." Oppositionsrådet Maria von Beetzen (M) har agerat genom att motionera i frågan. Hon kallar det en skandal att Strängnäs kommun inte har kunnat leva upp till beslutet om att ta emot minst två flyktingbarn om året. Det har hon fullkomligt rätt i, det är en skandal att man i en välmående kommun som Strängnäs inte klarar att hitta familjehem till två ensamkommande flyktingbarn om året.
Tidningen berättar: "Enligt socialtjänsten fanns det då familjehem som var beredda att ta sig an barn som flytt till Sverige utan att ha några anhöriga med sig." Vad hände med de familjehemmen? Finns det få familjehem i Strängnäs kommun? Verksamhetschefen på socialkontoret, Annica Westling, säger till tidningen att tanken från början var att barnen skulle tas emot i familjehem, men att detta inte har lyckats. Nu vill de hitta andra sätt, förklarar hon. De tittar bland annat på HVB-hem; ett hem för vård och boende. Maria von Beetzen (M) är inne på samma linje. Hon skriver i sin motion: "...att kommunen ska förbereda sig på att ta emot fyra ensamkommande flyktingbarn, lämpligen pojkar, och att de placeras i ett gruppboende."
HVB-hem och gruppboende. Är det det vi skulle vilja att någon placerade våra barn i, om det skulle vara vi som såg oss tvungna, på grund av krig och fattigdom, skicka i väg våra barn till ett främmande land? Skulle vi önska av vårt/våra barn kom till en familj eller till en institution? Hur kommer det sig att det inte finns tillräckligt med familjehem? Vad hände med de familjehemmen som fanns tillgänliga 2007?
Tidningen berättar: "Enligt socialtjänsten fanns det då familjehem som var beredda att ta sig an barn som flytt till Sverige utan att ha några anhöriga med sig." Vad hände med de familjehemmen? Finns det få familjehem i Strängnäs kommun? Verksamhetschefen på socialkontoret, Annica Westling, säger till tidningen att tanken från början var att barnen skulle tas emot i familjehem, men att detta inte har lyckats. Nu vill de hitta andra sätt, förklarar hon. De tittar bland annat på HVB-hem; ett hem för vård och boende. Maria von Beetzen (M) är inne på samma linje. Hon skriver i sin motion: "...att kommunen ska förbereda sig på att ta emot fyra ensamkommande flyktingbarn, lämpligen pojkar, och att de placeras i ett gruppboende."
HVB-hem och gruppboende. Är det det vi skulle vilja att någon placerade våra barn i, om det skulle vara vi som såg oss tvungna, på grund av krig och fattigdom, skicka i väg våra barn till ett främmande land? Skulle vi önska av vårt/våra barn kom till en familj eller till en institution? Hur kommer det sig att det inte finns tillräckligt med familjehem? Vad hände med de familjehemmen som fanns tillgänliga 2007?
tisdag 5 januari 2010
Är Sverige bäst i världen på jämställdhet?
Annika Marklund skriver i Aftonbladet: "Feminismen blev trendig. Och var, som alla trender, dömd att bli omodern. Jag förstod det inte först. Ville kanske inte. Det var våren 2006 i världens mest jämställda land, jag läste om hur jämställdheten blivit utkonkurrerad av teambuildingen. Jag minns att jag skrattade.
Sedan gjorde Linda Skugge slut med feminismen i en bitter debattartikel – och fler följde. En efter en gjorde de tidigare så ivriga feministerna avbön. De trodde inte längre på '-ismer', hette det. Jag är en av dem som blev kvar. Mina åsikter har inte förändrats, inte heller feminismens betydelse. Den strävar fortfarande efter ett samhälle där kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Vi är inte där än."
Jag blev så glad när jag kom till Sverige från Norge 1993 och fick höra att Sverige var världens mest jämställda land. Gissa om jag blev besviken när jag förstod att det inte alls var så. Jag hade tidigare bott i Spanien och Norge. Men, det var först i Sverige jag skulle bli medveten om att det fanns könsmaktstrukturer och manliga härskartekniker. Självklart finns detta i andra länder också, men jag hade inte sett fenomenet så tydligt tidigare. Män klappade mig på huvudet och kallade mig för lilla vän. Kvinnor stod beredda att sätta en dolk i ryggen på sina systrar jämnt och ständigt. Det var det säkraste sättet att komma fram och upp i politiken. Jag blev förvånad och till tider desillusionerad. Sedan 1993 har det fortsatt och gå utför med/för jämställdheten i det land som påstås vara världens mest jämställda.
I december 2009 händer detta på riksdagshuset: Politikerbloggen berättar: "En socialdemokratisk riksdagsledamot sextrakasserade en kvinnlig kollega. Kvinnan fick ta skydd på sitt tjänsterum och riksdagens vaktbolag larmades. Källor uppger för Politikerbloggen att den utpekade riksdagsledamoten upptäcktes utanför kvinnans rum — iklädd kalsonger och skjorta. Enligt uppgifter till Politikerbloggen har skandalen hittills tystats ned av riksdagens säkerhetsavdelning och av socialdemokraterna.
Mannen som blev tagen med byxorna nere är s-riksdagsledamoten Per Svedberg. Han säger till tidningen: "Jag har svårt att föreställa mig att jag stått där och skrikit. Det är inte jag. Jag brukar vara en snäll, reko kille som har lätt till skratt. Nu var jag för full. Men ja, jag gick dit och knackade på dörren, och jag knackade ordentligt." Många frågor dyker upp i mitt huvud. Vems ansvar var det att han var för full? Och är fyllan en ursäkt som håller? Jag tycker inte det.
Carina Ohlsson, viceordförande i S-kvinnor och riksdagsledamot (S)förvånar mest. Hon säger: "Mitt i eländet är jag ändå stolt över hur vår riksdagsledning har hanterat frågan och mycket tydligt markerat att det är nolltolerans som gäller. Sven-Erik Österbergs tydliga markering att mannen inte kan få fortsätta som riksdagsledamot om sextrakasserierna upprepas visar på en tydlig attitydförändring i riksdagen." Hon borde rimligen kräva att riksdagsledamoten lämnar sitt (sina) uppdrag redan nu.
En socialdemokratisk kvinna som kallar sig Margareta skriver så här: "När jag som ung kom in i SSU-förbundets verkställande utskott 1975 och sedan riksdagen 1983 kan jag tyvärr berätta att det söps och det var ett uttalat kvinnoförakt som uttrycktes med sexuella trakasserier. En gång skrev jag en artikel om det i kvinnoförbundets tidning – det blev helt enkelt ett sjuhelvetes liv i alla massmedia. Expressen toppade sin förstasida med en förvanskad bild av vad jag sagt. Sexuella trakasserier fanns inte som ord då, jag blev helt enkelt oerhört utsatt när jag försökte berätta om hur det gick till. Men då var jag bara moralkärring.
Därför måste jag ändå hålla med Carina till viss del – det har faktiskt hänt otroligt mycket när ledningen faktiskt 'tar' i frågan. Samtidigt kan man ju vara minst sagt bedrövad över att vi inte kommit längre. Och naturligtvis handlar det inte bara om alkohol- det är en förvriden kvinnosyn i botten."
Just det, det ligger en förvriden kvinnosyn i botten. Att man kan skylla på fyllan och utse alkoholen som boven i dramat 2009/2010 tyder på att Sverige inte är världens mest jämställda land längre, om det överhuvudtaget någonsin har varit det?! I vilket annat land hade en makthavare kommit så lätt undan med ett sådant beteende? Nog behövs det feminister i detta land.
Läs gärna den här artikeln på newsmill. Här fördömer en kvinna från det socialdemokratiska kvinnoförbundet allt i från katoliker, den kristna högern med flera och sätter sig på höga hästar. Men mansgrisarna inom sitt eget parti behåller de gärna; bara de inte gör bort sig med byxorna nere offentligt en gång till. Hyckleri.
Sedan gjorde Linda Skugge slut med feminismen i en bitter debattartikel – och fler följde. En efter en gjorde de tidigare så ivriga feministerna avbön. De trodde inte längre på '-ismer', hette det. Jag är en av dem som blev kvar. Mina åsikter har inte förändrats, inte heller feminismens betydelse. Den strävar fortfarande efter ett samhälle där kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Vi är inte där än."
Jag blev så glad när jag kom till Sverige från Norge 1993 och fick höra att Sverige var världens mest jämställda land. Gissa om jag blev besviken när jag förstod att det inte alls var så. Jag hade tidigare bott i Spanien och Norge. Men, det var först i Sverige jag skulle bli medveten om att det fanns könsmaktstrukturer och manliga härskartekniker. Självklart finns detta i andra länder också, men jag hade inte sett fenomenet så tydligt tidigare. Män klappade mig på huvudet och kallade mig för lilla vän. Kvinnor stod beredda att sätta en dolk i ryggen på sina systrar jämnt och ständigt. Det var det säkraste sättet att komma fram och upp i politiken. Jag blev förvånad och till tider desillusionerad. Sedan 1993 har det fortsatt och gå utför med/för jämställdheten i det land som påstås vara världens mest jämställda.
I december 2009 händer detta på riksdagshuset: Politikerbloggen berättar: "En socialdemokratisk riksdagsledamot sextrakasserade en kvinnlig kollega. Kvinnan fick ta skydd på sitt tjänsterum och riksdagens vaktbolag larmades. Källor uppger för Politikerbloggen att den utpekade riksdagsledamoten upptäcktes utanför kvinnans rum — iklädd kalsonger och skjorta. Enligt uppgifter till Politikerbloggen har skandalen hittills tystats ned av riksdagens säkerhetsavdelning och av socialdemokraterna.
Mannen som blev tagen med byxorna nere är s-riksdagsledamoten Per Svedberg. Han säger till tidningen: "Jag har svårt att föreställa mig att jag stått där och skrikit. Det är inte jag. Jag brukar vara en snäll, reko kille som har lätt till skratt. Nu var jag för full. Men ja, jag gick dit och knackade på dörren, och jag knackade ordentligt." Många frågor dyker upp i mitt huvud. Vems ansvar var det att han var för full? Och är fyllan en ursäkt som håller? Jag tycker inte det.
Carina Ohlsson, viceordförande i S-kvinnor och riksdagsledamot (S)förvånar mest. Hon säger: "Mitt i eländet är jag ändå stolt över hur vår riksdagsledning har hanterat frågan och mycket tydligt markerat att det är nolltolerans som gäller. Sven-Erik Österbergs tydliga markering att mannen inte kan få fortsätta som riksdagsledamot om sextrakasserierna upprepas visar på en tydlig attitydförändring i riksdagen." Hon borde rimligen kräva att riksdagsledamoten lämnar sitt (sina) uppdrag redan nu.
En socialdemokratisk kvinna som kallar sig Margareta skriver så här: "När jag som ung kom in i SSU-förbundets verkställande utskott 1975 och sedan riksdagen 1983 kan jag tyvärr berätta att det söps och det var ett uttalat kvinnoförakt som uttrycktes med sexuella trakasserier. En gång skrev jag en artikel om det i kvinnoförbundets tidning – det blev helt enkelt ett sjuhelvetes liv i alla massmedia. Expressen toppade sin förstasida med en förvanskad bild av vad jag sagt. Sexuella trakasserier fanns inte som ord då, jag blev helt enkelt oerhört utsatt när jag försökte berätta om hur det gick till. Men då var jag bara moralkärring.
Därför måste jag ändå hålla med Carina till viss del – det har faktiskt hänt otroligt mycket när ledningen faktiskt 'tar' i frågan. Samtidigt kan man ju vara minst sagt bedrövad över att vi inte kommit längre. Och naturligtvis handlar det inte bara om alkohol- det är en förvriden kvinnosyn i botten."
Just det, det ligger en förvriden kvinnosyn i botten. Att man kan skylla på fyllan och utse alkoholen som boven i dramat 2009/2010 tyder på att Sverige inte är världens mest jämställda land längre, om det överhuvudtaget någonsin har varit det?! I vilket annat land hade en makthavare kommit så lätt undan med ett sådant beteende? Nog behövs det feminister i detta land.
Läs gärna den här artikeln på newsmill. Här fördömer en kvinna från det socialdemokratiska kvinnoförbundet allt i från katoliker, den kristna högern med flera och sätter sig på höga hästar. Men mansgrisarna inom sitt eget parti behåller de gärna; bara de inte gör bort sig med byxorna nere offentligt en gång till. Hyckleri.
söndag 3 januari 2010
Norge lyfte svensk tv.
Fredrik Skavlan och Margit Urtegård
Jan-Olov Andersson, Aftonbladet, skriver att Norge-Fredrik var bäst under TV-året 2009. Fredrik Skavlan, den norske gutten född 1966, tog Sverige med storm. Jan-Olov Andersson skriver: "Från vårt västra grannland kom en erfaren programledare och lyfte pratshowen i svensk tv till en ny och högre nivå." Jag håller med honom, den glada och charmerande gutten Fredrik var absolut bäst i rutan. Jag träffade hurtigbullen Fredrik och kan bara säga vilken toppengutt, vilken programledare!
Jan-Olov Andersson, Aftonbladet, skriver att Norge-Fredrik var bäst under TV-året 2009. Fredrik Skavlan, den norske gutten född 1966, tog Sverige med storm. Jan-Olov Andersson skriver: "Från vårt västra grannland kom en erfaren programledare och lyfte pratshowen i svensk tv till en ny och högre nivå." Jag håller med honom, den glada och charmerande gutten Fredrik var absolut bäst i rutan. Jag träffade hurtigbullen Fredrik och kan bara säga vilken toppengutt, vilken programledare!
lördag 2 januari 2010
Fördel oppositionen, men hur länge?
DN skriver i dag: "Liksom inför valåret 2006 har oppositionen i dag ett övertag. Men det finns skillnader. En heter Lars Ohly. Det är valår och ligger maktskifte i luften. Oppositionen har ett tydligt övertag i opinionsmätningarna efter en skjuts uppåt under den senaste månaden."
Vänsterpartiet är inget frihetsparti. Vänsterpartiet är ett kommunistiskt parti som vill ha statlig kontroll i så stor utsträckning som överhuvudtaget möjligt. De vill att Sverige som redan har världens högsta skattetryck skall pungslå hårt arbetande människor på ännu mera pengar. De vill bestämma ännu mera över varje enskild individs liv. De vill ha centralstyrning och hålla på med statlig styrd superkontroll på allt och alla. Dessa superkollektivister tror inte på den enskilda lilla individens egen förmåga att tänka själv och göra som den själv vill. De vill kontrollera var och en. För dem är valfrihet ett skällsord. Glöm inte det när Ni funderar på att rösta på S, MP eller V. En röst på ett av dessa partier är per automatik en röst på Lars Ohly. Han som kallade sig kommunist för några år sedan och antagligen hyllar och beundrar både Stalin och Putin.
Skall en sådan person få en ministerpost i frihetsälskande Sverige? Skall Sverige få titeln "Den sista Sovjetstaten"?
Vänsterpartiet är inget frihetsparti. Vänsterpartiet är ett kommunistiskt parti som vill ha statlig kontroll i så stor utsträckning som överhuvudtaget möjligt. De vill att Sverige som redan har världens högsta skattetryck skall pungslå hårt arbetande människor på ännu mera pengar. De vill bestämma ännu mera över varje enskild individs liv. De vill ha centralstyrning och hålla på med statlig styrd superkontroll på allt och alla. Dessa superkollektivister tror inte på den enskilda lilla individens egen förmåga att tänka själv och göra som den själv vill. De vill kontrollera var och en. För dem är valfrihet ett skällsord. Glöm inte det när Ni funderar på att rösta på S, MP eller V. En röst på ett av dessa partier är per automatik en röst på Lars Ohly. Han som kallade sig kommunist för några år sedan och antagligen hyllar och beundrar både Stalin och Putin.
Skall en sådan person få en ministerpost i frihetsälskande Sverige? Skall Sverige få titeln "Den sista Sovjetstaten"?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)