Jag ringde polisen

Jag hade ju sett en telefonbox när jag blev förd upp till avdelningen. Telefonboxen låg en trappa ner. Avdelningen jag var på var låst, tvärlåst. Men, jag lurade mig förbi några vårdare när de kom till jobbet på morgonen. Jag stod vid dörren till avdelningen när de kom. Jag trängde mig förbi de och sprang ner trappan och hade några mynt i fickan. Jag tog upp mynten och ringde till polisen i Molde. Jag berättade snabbt för den vänliga polisen som svarade att jag var tvångsinlagd på Opdöl psykiatriska sjukhus och att de måste komma och hämta mig genast. Polisen svarade förvånad att han aldrig hade varit med om ett liknande samtal och måste kolla upp med sina chefer hur han skulle hantera detta. Då, i den sekunden, bröt vårdarna upp dörren in till telefonrummet och tog tag i mig. De brottade ner mig och drog mig upp på avdelningen igen. De var fem stycken. De bultade ihop mig, drog mig med våld in på avdelningen igen och slängde mig in på mitt rum. Jag skrek av förtvivlan och smärta. Ni får inte behandla mig på det här sättet! Jag har aldrig i mitt liv varit så arg. Jag har aldrig varit så ledsen. Pur och ren maktlöshet är det djävligaste man som människa kan uppleva, jag lovar!

Senare på dagen så fick jag ett telefonsamtal. Det var från polisen i Molde. Det var polismannen som jag hade pratat med tidigare på dagen i telefonboxen på våningen under min avdelning, som ringde upp mig. Han berättade att han förstod min frustration över vad som hade hänt, men att polisen inte kunde göra något. Du är tvångsinlagd på en läkares rekommendation, förklarade han snabbt. Precis som om jag inte visste det. Han bad nästintill om ursäkt för att han inte kunde hjälpa mig. Kan det verkligen gå till så här frågade jag förtvivlad? Ja, tyvärr, sade polismannen uppriktigt. Det är läkaren som bestämmer, tillade han. Jag tackade för att han hade ringt upp mig. Han hade ju inte gjort något. Han försökte bara vara en medmänniska som ville förklara för mig hur saker gick till. Jag var chockad. Här hade jag drömt om att bli myndig. Jag hade drömt om att slippa undan myndigheterna. Nu satt jag här tillsammans med en massa galningar och kunde inte göra något. En läkare som aldrig har mött mig hade per telefon accepterat att jag blev tvångsinlagd på ett dårhus! Och fytti helvete, som han sa i den norske filmen Elling. Hur sjutton gick det här till? Vad hade hänt? Tala om att hamna i botten på ett helvete, utan tillstymmelse till ljus någonstans.

Min hjärna snurrade på högvarv. Vad fan gör jag nu? Jag låg på nätterna och funderade på att svälta ihjäl mig. Men, sen tänkte jag på mitt ofödda barn. Jag kan inte svälta ihjäl mitt ofödda barn, tänkte jag. Mitt ofödda barn är helt oskyldigt i allt det här. Jag måste hitta andra vägar. Jag måste tänka. Jag var så neddrogad av alla mediciner de proppade i mig så jag knappt kunde tänka klart. Jag hade ingen att ringa. Förutom min advokat då. Han skulle komma på besök veckan efter. Jag var 18 år gammal och jag hade ingen i hela världen att ringa till. Jag hade ingen jag kunde lita på. Polisen kunde inte hämta mig. Jag satt här tillsammans med mördare och psyksjuka. Vilken hit! Make my day liksom! Jag var så naiv, så oförstörd. Men, vad hjälper det när maktfullkomliga människor far fram på det här sättet? Vad kunde lilla jag göra? Jag ville inget annat än att dö, jag lovar. Men, jag var tvungen att överleva. Jag var tvungen att kämpa för mitt ofödda barn sin skull. Jag bad till Gud varje kväll. Jag bad honom ge mig kraft till att kämpa. Jag bad honom ge mig allt vad jag behövde för att klara av just denna kamp. För mitt ofödda barn sin skull.