tisdag 22 mars 2011

Två uniformerade poliser och lilla jag

Jag somnade av utmattning, med tårarna rinnande nedför kinderna, på den obäddade sängen. Ingen kan känna sig mer hjälplös och övergiven som jag kände mig då. Jag vaknade tidigt nästa morgon. Jag var enormt kissnödig och gick ut på avdelningen och kände febrilt på alla dörrar jag såg. Alla var låsta och det fanns inga människor någonstans. Jag ropade, men ingen kom. Med stora magsmärtor föll jag omkull på golvet och kissade på mig där jag låg rakt i skinnbrallorna. Efter ca en halvtimme kom det två vårdare och lyfte upp mig. Jag kände mig så förnedrad, att vara tvungen att kissa på sig för att man inte kommer in på en toalett, fy fan! Nu låste de upp badrummet så jag kunde få duscha och byta kläder. Hur man kan lämna en person på en avdelning totalt ensam och samtidigt låsa toaletterna är för mig, än i dag, helt obegripligt.

På förmiddagen kom de två poliserna, som hade hämtat mig dagen innan, tillbaka till sjukhuset. De skulle köra mig till flygplatsen för att frakta mig till ett annat sjukhus. Jag fick veta att jag skulle till Molde flygplats för att därifrån köras till Opdöl sinnessjukhus som ligger nära Molde stad. Två polismän körde mig ut på flygplatsen i Oslo med en brandbil framför för att kunna köra helt ut till flygplanet. Där stod det två poliser vid flygtrappan och väntade på mig. Det påminde mest om en dålig film, tänkte jag. Flygplanet var redan fullt av passagerare när jag gick ombord i planet följt av två uniformerade poliser. Hade jag inte känt mig behandlad som en kriminell förut så gjorde jag det definitivt nu, det kan jag lova.

Alla passagerare tittade på mig med förskräckta och nyfikna ögon när jag kom ombord tillsammans med två polismän. Jag funderade över hur de tänkte. Vad de trodde om mig. Det var bara handbojorna jag saknade för att det skulle se ännu värre ut. En spinkig liten flicka, med röda och tårsprängde ögon, på knappt 18 år tillsammans med två muskelknuttar med polisuniform. Jag blev nog betraktad som farlig. Jag skulle i alla fall trott det om jag var en av passagerarna som såg detta.

Jag hoppades fortfarande att flyget skulle landa på Vigra flygplats utanför Ålesund och att jag skulle få komma till Åse sjukhus. Men, flyget landade på flygplatsen i Molde och där kom det tre ur personalen från Opdöl sinnessjukhus och hämtade mig. Poliserna åkte tillbaka till Oslo. Jag sa inte så mycket i bilen och det gjorde inte männen som hämtade mig heller. När vi kom till dårhuset så drog de mig ur bilen och upp trapporna till inskrivningsavdelningen jag skulle till. I trappuppgången lade jag märke till en telefonkiosk. När jag kom in på avdelningen kom den en personal emot mig och gav mig ett urinprovglas och sa att hon ville jag skulle lämna ett pissprov för att de skulle kontrollera om jag verkligen var gravid. Jag blev förbannad och slängde plastglaset i väggen. Jag vill för fan inte pissa i något glas, jag har varit hos läkaren och fått min graviditet bekräftat redan och det vet socialkärringarna om, ni kan dra åt helvete, skrek jag. Jag var förbannad och ledsen på en och samma gång. Hur i helvete kan man låsa in en tjej bara för att hon är gravid.

Det fanns många patienter på avdelningen och de tittade nyfiket på mig. Alla var mycket äldre än mig. Det var uppenbarligen en liten sensation att det kom en ung gravid tjej till avdelningen, det tillhörde inte vanligheterna. Jag blev hänvisad till ett rum jag skulle bo i, ett rum jag inte kunde låsa från insidan. Här satt jag med fullt av galningar runt mig och skulle inte få låsa mitt rum. Hur sjutton skulle jag kunna sova där då? Hur sjutton skulle jag kunna känna mig trygg?

En liten reflektion; man är den man umgås med. Kommer man med två poliser blir man betraktad som kriminell. Bor man på ett dårhus så är man en dåre.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Fortsett å skrive Margit

RB

Mats Werner sa...

Om Krister Lumme och hans förening lyckats få inte bara en ursäkt från svenska staten utan också skadestånd för det som hans och andra barnhemsbarn utsatts för, borde Du inte ha några svårigheter att begära en ursäkt och ett skadestånd från norska staten för vad Du utsattes för. Det är fullständigt obegripligt otillständigt det man gjorde Dig.

Margit Urtegård sa...

Hej Mats.

Vi får se vad jag gör när jag är färdig att skriva om allt som har hänt. Just nu använder jag krafterna till att berätta. Det är svårt att skriva då jag känner mig lite språklös i bland, svenska är ju inte mitt modersmål, jag har aldrig läst svenska i skolan och jag känner verkligen av det nu. Men, jag kämpar på och så hoppas jag att hjälpsamma människor hör av sig om jag misshandlar det svenska språket för mycket:-)

Mats Werner sa...

Vill Du att jag petar i Din svenska gör jag gärna det, men först när vi kommer till ett senare skede. Nu är det viktigare att Du berättar än att Du stavar rätt.

Margit Urtegård sa...

Hej Mats.

Okey, då ägnar jag mig åt skrivandet och så korrekturläser vi när boken skall ges ut i pappersform. Låter bra.

Kram

Philip Wendahl sa...

Mina ögon öppnades för psykiatrin genom en nära anhörig (du vet vem Margit) snarare än genom egna upplevelser - men av dem och dig att döma har vi en lång väg kvar innan vi kan tala om värdig och individuell vård. Den utmaningen får vi ta oss ann