söndag 20 mars 2011

När ett barn vill dö!

Hur länge måste jag ligga här? Hur lång tid kan det ta? Jag fryser. Vet inte hur länge jag orkar vänta. Det är kallt. Käre Gud kan du inte bara låta mig dö snabbt. Jag vill inte leva längre. Jag tänker på min syster Lailas ord. Det gjorde ont att få veta att även vuxna har problem. Att även vuxna blir ledsna. Hela min barndom har jag drömt om att bli stor. Jag trodde att allt skulle bli bra då. Jag ligger i snön, jag har bara trosor på mig.

Jag är nio år gammal. Jag har precis kommit hem från Sandefjord efter att ha varit och besökt min syster Laila i hennes studentbolig. Hon delade den med sin väninna Gro. Den ena kvällen började plötsligt Gro att gråta. Jag blev förvånad nästintill bestört och frågade min syster varför Gro grät. Laila svarade att även vuxna människor blir ledsna. Min värld rasade samman. Laila visste nog inte hur de orden påverkade mig. När slagen kom, när jag blev sparkad, när jag blev mobbad och när allt annat djävla skit hände mig under min uppväxt så hade jag bara en tanke och en dröm i mitt huvud; jag drömde om att blir stor för att slippa att ha det ont. Och nu stod min egen syster där och berättade för mig att även vuxna har problem, att även vuxna känner smärta.

Det var då på vägen hem, när min syster körde mig hem efter helgen i hennes studentbolig att jag bestämde mig för att dö. Ju närmare vi kom Siljan och mitt barndomshem, ju mer kände jag en längtan efter att försvinna. Jag ville hem till himlen, jag ville dit mamma var. Ballongen hade spruckit, drömmen hade dött, det fanns inget mer att drömma om. Jag tänkte att jag inte klarar mer smärta, jag klarar inte mer sorg. Men, det tog då en djävla tid att frysa ihjäl då. Det är minst tjugo minusgrader, jag ligger här i iskall snö. Varför kan jag inte bara få somna in här? Varför kan inte kylan omringa mig snabbare? Jag vill dö nu! Jag klarade inte att frysa ihjäl.

Jag gav upp och gick upp på mitt rum och la mig i sängen. Ledsen och förbannad på mig själv för att jag inte klarade av det jag hade bestämt mig för. Att ligga tillräckligt länge i den kalla snön så jag bara dog. Jag dog inte. Jag låg nu och hoppades att den långa stunden jag hade legat i snön åtminstone skulle ge mig lunginflammation eller något annat allvarligt som jag kunde få dö av. Något sådant inträffade inte heller. Jo, jag fick urinvägsinfektion, för vilken gång i ordningen då vet jag inte. Jag hade haft urinvägsinfektion hur många gånger som helst. Jag hade ätit lila, blåa och röda piller mot denna sjukdom hur ofta som helst.

Läkaren tittade lika allvarligt
på mig varje gång han skrev ut tabletter till mig. Jag tittade lika allvarligt på honom också varje gång utan att säga något. Du vet vad jag går igenom, tänkte jag. När tänker du göra något? Jag tänkte så hårt jag kunde så att han skulle kunna läsa mina tankar. Jag tror inte det hjälpte. Han gjorde i alla fall aldrig något annat än att skriva ut nya mediciner till mig. Du vet att medicinerna inte kan hjälpa mig, tänkte jag. Det är de kalla och våta kläderna som gör mig sjuk. Det är de missförhållanden som jag lever under som gör mig sjuk, fattar du inte det?

Mitt problem var att jag inte kunde prata. Jag visste inte om jag kunde lita på någon. Jag var rädd för att bli ihjälslagen av min styvmamma om jag sa något. Denna gång skulle inte det göra något. Jag ville ju dö. Men, det gjorde så ont att bli slagen, så det sättet ville jag absolut inte dö på. Jag var som vanligt tyst. Man pratar inte om sina problem, så enkelt är det. Jag berättade aldrig hemma om all mobbningen jag blev utsatt för i skolan och jag berättade aldrig utanför hemmet om det min styvmamma utsatte mig för. Jag borde ha berättat för pappa. Jag gjorde dock aldrig det. Jag gick i skogen så ofta jag kunde, där gick jag och dagdrömde, sjöng mina egna sånger och pratade med mig själv.

PS:Texten är ett utdrag från min bok "Ta inte min dotter ifrån mig", som än så länge bara finns i min dator:DS

4 kommentarer:

Mats Werner sa...

Om än ämnet är svårt - Du skriver sk-tbra, Margit!

Margit Urtegård sa...

Hej Mats.

Tusen tack för feedbacken! Jag gör så gott jag kan.

Yvonne Domeij sa...

Heja Margit för att du kommit igång! Texten berör väldigt och har stark närvaro. Inte ett ord för mycket eller för lite, utan rätt ord, bränner som brännjärn! Hoppas hoppas hoppas du orkar slutföra detta! Min bok skrevs i tre omgångar, tillsammans tog det totalt 3½ år pga. att jag tidvis inte orkade skriva. Det är tufft att skriva om det som gett ömma ärr, man river upp sina sår lite under skrivandet men det är en stor befrielse att få sin berättelse förlöst! När jag gjort min var jag så nöjd och då var den ändå inte tryckt! Jag ser fram emot att få läsa ditt verk! Varma hälsningar och lyckönskningar!

Margit Urtegård sa...

Hej Yvonne!

Tusen tack för dina goda ord. Tack för feedbacken. Tusen tack för all inspiration du ger mig. Att jag fick träffa dig gav mig både mod och hopp. Att läsa din bok var en stark upplevelse. Vi måste berätta!

Stor kram