Så här skriver en god vän till mig på bloggen: "Glöm inte att i boken få med vad som gjort att du kämpat vidare. Det är kanske det viktigaste budskapet för 'oss som överlevt'. Att vi faktiskt gjorde det och varför ! DET kan hjälpa andra att hitta vägen ur förtvivlans mörker. ( Du har säkert tänkt på det )" Ja, varför väljer vissa av oss att överleva? Jag har tänkt mycket på det. Att välja livet innebär för några av oss att välja smärta. Men, vi gör det ändå. Varför? Jag blev mamma som tonåring. Då hade jag varit föräldralös i flera år. Den dagen jag fick veta att jag bar ett barn i min mage, jag var endast 18 år då, åkte jag till mina föräldrars grav och berättade för dem att de skulle bli morfar och mormor. Jag satt vid deras grav i timmar och funderade och pratade. Under tiden jag satt där kände jag mig tillfreds och lycklig. Äntligen fick jag en önskan om att leva. Väntar man ett barn så måste man leva om inte för sin egen skull så för det försvarslösa barnets skull. Mitt barn skulle inte bli moderslös, tänkte jag. Mitt barn skulle inte sakna något. Mitt barn var redan älskat över allt annat. Jag hoppas att jag någon gång på denna resan skall kunna ge svar på den viktiga frågan; varför valde jag livet?
Citat från min bok "Ta inte min dotter ifrån mig": "Den 15 augusti 1985 kom två poliser och hämtade mig på permissionscentralen till norska militärer. Jag hade bott där sedan jag kom hem från Lanzarote tidigare på sommaren då jag hade gjort militärtjänst innan jag åkte till Lanzarote. Jag hade inget hem att åka till när jag anlände mitt hemland därför hade en officer och god vän av mig ordnat så jag kunde få bo där tills vidare. Jag trodde poliserna skulle köra mig till flygplatsen för att sätta mig på flyg till Ålesund. Socialtjänsten och jag hade kommit överens om att jag skulle få komma till Åse sjukhus, till den öppna psykiatriska avdelningen där som jag hade varit på när jag var 16 år. Jag mådde dåligt. Kände mig rotlös, rastlös och rädd. Under flera månader nu hade jag försökt få socialtjänsten i Oslo att hjälpa mig med att skaffa mig ett ställe och bo. Detta efter att jag hade upptäckt att jag var gravid.
När jag fick veta det åkte jag direkt till gravplatserna till min mamma och min pappa i Siljan kommun. Jag satte mig framför gravarna och berättade med stolthet att de nu skall bli mormor och morfar till mitt barn. Jag var rädd för vad framtiden skulle ha med sig, men jag var fast bestämd och övertygad om att jag ville behålla barnet och göra allt i världen för att barnet skulle få det bra. Starkt, rörd och envis lämnade jag gravplatserna och åkte tillbaka till Oslo. Polisbilen stannande framför Gaustad sinnessjukhus i Oslo. Vad gör ni frågade jag? Det hade stått mycket om detta ökända och beryktade sinnessjukhus i tidningarna under sommaren. Du skall hit först, svarade den ena polisen. Jag blev förtvivlad, förbannad och rädd på en och samma gång. Ni kan inte mena allvar, svarade jag. Ut ifrån sjukhuset kom en muskelknutte, samt en manlig och en kvinnlig läkare. De tre plus de två poliserna tog tag i mig och drog mig in på en avdelning.
Jag försökte fäkta och sparka mig loss, men jag hade inte en chans mot så många starka vuxna. Jag fick ögonkontakt med den ena polisen. Samma polis som flera gånger hade fikat med mig där jag bodde. Jag såg hans sorgsna ögon, jag sa till honom att hjälpa mig. Jag måste följa order sa han ursäktande. Jag såg att han led. Att med makt tvinga en tunn och liten försvarslös gravid artonåring in på ett beryktat sjukhus kanske inte tillhör en trevlig och snäll polis sina favoritsysslor? Vad vet jag? Jag skrek svordomar. Jag ropade på hjälp. Jag bönade och bad; snälla låt mig vara.
Avdelningen jag kom till var helt tom för andra patienter. Jag var ensam på en stor avdelning. Två muskelknuttar slängde mig in på ett rum efter att poliserna hade gått. Du är galen skrek de åt mig. Det är jag inte alls, skrek jag tillbaka. En läkare kom och pratade med mig en liten stund. Jag var fientligt inställd till honom och svarade knappt på hans frågor. Han var inne hos mig i högst tio minuter. När han gick tänkte jag att jag skulle visa de djävlarna att jag visst kunde leva upp till deras förväntningar om att jag var galen på riktigt. Jag slängde allt på sängen och bordet på golvet. Då kom muskelknuttarna in på rummet mitt och brottade ner mig på golvet. De satte sig på mig och bad mig hålla käften och lugna ner mig. Jag grät och bad de flytta på sig. Jag är gravid, sa jag. Men, det brydde de sig inte om, de satt kvar på mina ben och min mage. De var tunga. Jag vägde knappt 50 kilo och hade inte en chans att röra mig med de två stora männen uppe på mig. Till slut lämnade de mig ensam på rummet. Jag har aldrig känt mig så maktlös, så förnedrad och ensam."
måndag 21 mars 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar