måndag 28 februari 2011

Hemmafruidealet på väg tillbaka?

"Du skall inte ha betalt för att du sitter hemma och tar hand om dina barn", säger en upprörd Nalin Pekgul (S) till en hemmafru i programmet "Kvällsöppet med Ekdal" förra veckan. Att kommunen fyrabarnsmamman bor i spar 560 000 (140 000 kronor per barn)kronor om året, säger däremot Pekgul inget om. "Vi bidrar och vi gör en samhällsinsats", kontrar Therese Murphy. "Förvänta dig inte att samhället skall vara med och betala att du stannar hemma med dina barn", utbasunerar Nalin Pekgul föraktfullt. Samhället får ofta betala dyrt för de barn som inte har fått en grundläggande trygghet och genom det en stabil självkänsla som barn. Om man räknar bort alla dysfunktionella familjer så mår nog barn bäst av att vara hemma de första åren av sina liv.

Jag har aldrig förstått föraktet för hemmafrun, som så tydligt dominerar i Sverige. Nu när hemmafruidealet tycks dyka upp i Sverige igen, så måste man fundera över varför det händer? Kan det vara så enkelt att det är "dagisbarnen" som nu har blivit föräldrar? De barn som har blivit uppdragna ur sina sängar i ottan för att lämnas på en förskola. Flera av dem har fått tillbringa så mycket som 12 timmar av sin vakna tid i denna institution. Är det de som nu gör revolt? Niclas Järvklo, idéhistoriker från Stockholms universitet, är också tveksam mot att kvinnor tar hand om sina egna barn. Han hävdar att genom hemmafrun kommer söndagspappan tillbaka. Det resonemanget förstår jag inte alls. Papparollen måste väl vara pappans eget ansvar? Huruvida det är kvinnor på en förskola eller om det är barnets mamma som tar hand om barnet under dagtid så spelar väl inte det någon roll för papparollen? Det är väl bra om ett litet barn lär känna åtminstone en av sina föräldrar? Jag skulle önska att hemmaförälder blev ett vedertaget begrepp och en verklighet i Sverige. Barn skulle må bra av att vara hemma i sin trygga miljö sina första levnadsår. Att säga det i Sverige anno 2011 är som att svära i kyrkan, jag vet. Därmed inte sagt att jag har fel!

torsdag 10 februari 2011

Svenskar (storebror) skalar bananer i Norge!

Svenskar skalar bananer i Norge och det är uppdrag granskning tvungen att göra reportage om, herregud, ungdomsarbetslösheten är 9 procent i Norge och 27 procent i Sverige. Då är det väl bra att svenska ungdomar åker till Norge och får jobb? Min granne sa att när han var ung på 90-talet åkte svenska ungdomar till Norge och rensade fisk. Vad är problemet? Arbetslösheten i Norge är mycket låg, det är svårt att hitta arbetskraft och då är det ju inte så konstigt att arbetskraftsinvandringen ökar. Uppdrag granskning borde kanske granska varför ungdomsarbetslösheten är så stor i Sverige jämfört med andra länder i stället. Om det enbart var tex ryssar och polacker som tog okvalificerade arbeten i Norge skulle det då vara intressant att rapportera det i svensk media? Antagligen inte. Under 20 års tid har den norska ekonomin varit bättre än i Sverige. Då är det väl helt naturligt att folk vandrar över gränsen för att hitta jobb. Tänk vilken investering det är för framtiden att unga svenskar lär sig lite om det lilla land som ligger västerut. För 133 kronor i timmen, mer än vad många tjänar i Sverige, kan man nog även skala bananer, eller?

Johan Ingerö skriver på newsmill: "För de allra flesta av oss har ju haft precis den här sortens jobb, bott huller om buller hemma hos varandra och i största allmänhet haft det lite rörigt i perioder. Det gör nästan alla ungdomar någon gång. Man går nämligen inte från hjälplöst barn till mogen vuxen natten innan man fyller arton. Det är en process, och den inkluderar ofta ett och annat trist jobb, ett och annat slitet boende och en och annan pank månad. Det är inte hela världen, och för de allra flesta varar det inte för evigt. Det är definitivt inte något som kan vara värt en hel timmes ältande, på bästa sändningstid i en av landets största kanaler." Ja, vad är det för snobbism som ligger bakom den uppmärksamhet svenskars bananskalande i Norge har fått? Är det bättre att de lever på bidrag i Sverige? I Norge äter vi bananpålägg på mackorna. Det är både sunt och gott!

Jonas Gahr Støre, en duktig norsk politiker.

Norges utrikesminister Jonas Gahr Støre (Ap) är en glimrande politiker. Hade socialdemokraterna i Sverige haft en sådan person i sitt parti hade det inte varit svårt att hitta ny partiledare. I det här talet om integration jag har länkat till så säger Jonas Gahr Støre att vi behöver tydlige normer och gemensamma värden i samhället. Han säger flera saker man inte får säga i det politiskt korrekta Sverige. Han påpekar att det behövs lagstiftning mot kusinäktenskap. Han tycker att man skall kunna det norska språket innan man kan få medborgarskap i Norge. Han säger en massa självklarheter som det är tabu att säga i Sverige.

onsdag 9 februari 2011

Med rätt att tycka!

Strängnässonen, Socialdemokraten och proffsbloggaren Peter Andersson kallar sin blogg "Peter Andersson - med rätt att tycka". Jag gillar de orden; med rätt att tycka. De är djupa, starka och vill säga oss något. Det är inte självklart överallt i världen att man får tycka fritt. Det är inte ens 100 år sedan kvinnor i Sverige fick rösträtt. I flera länder har kvinnor fortfarande inte fått rösträtt. Hur fritt får vi då tycka i Sverige? De som tycker till på arbetsplatser och liknande kallar vi för whistleblower och de förlorar som oftast sitt jobb efter att de har påtalat missförhållanden på sin arbetsplats. De kan bli hela folkets hjältar, men det ger ingen mat på bordet direkt. Här tänker jag först och främst på min vän och hjälte Anders Ahlmark. Kartografen som blev Sverige första kända whistleblower och som tack så placerade hans arbetsgivare honom ensam på en fyr. "Mannen på fyren" blev min ledstjärna; min förebild.

Härom kvällen såg jag en dokumentär om vad som hände i Iran efter valet 2009, där flera fredliga demonstranter blev fängslade, torterade och dödade. De hade inte rätt att tycka. Jag följer nyhetsrapporteringen från Egypten med stort intresse. En diktator har styrt i deras land i över 30 år. De vill ha frihet och rätt att tycka. Västvärlden vill ha stabilitet i arabvärlden och många av västvärldens ledare föredrar därför att arabländerna styrs av diktatorer. Vad är det för människosyn? Varför skulle det vara omöjligt att få demokrati även i dessa länder?

Det fria ordet är som sagt ingen självklarhet. Kampen för demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter måste utkämpas varje dag. Det blir jag påmind om varje gång jag läser Peter Anderssons ord "Med rätt att tycka". Tusen tack för det Peter!