söndag 16 januari 2011

Vi borde prioritera barnen

Under mina nio år inom kriminalvården och i mitt nuvarande arbete på ett utredningshem inom SIS (ett paragraf 12-hem, särskilt ungdomshem, institution avsedd för ungdomar som omhändertagits med tvång enligt LVU eller av domstol dömts till sluten ungdomsvård), så har jag funderat mycket över vad det är som gör att dessa barn- och unga har hamnat så snett i samhället. Vad kunde föräldrarna har gjort annorlunda? Vad kunde samhället ha gjort?

Flera av de intagna har en gemensam faktor; deras kompass mot en kriminell bana ställdes in mycket tidigt i livet. Kunde den kompassen ha ställts om på ett tidigare stadium? Min uppfattning är det kunde man ha gjort och jag menar att det är kommunerna som är den stora boven i dramat till varför detta inte görs i en mycket större omfattning. Det kommunerna inte satsar på skolan får samhället betala i slutändan i alla fall.

Skolan är för många barn och unga en mardröm, en otrygg plats där de råkar väldigt illa ut. Flera av dessa kommer från hem som också är en smärtsam och otrygg plats att vara. Nu när friskolorna poppar upp som svampar ur marken töms den kommunala skolan på viktiga resurser som tex duktiga elever. Jag har ingenting emot valfrihet men den segregation som uppstår genom att flera och flera barn går i friskolor måste kunna diskuteras. Jag har heller ingenting emot elevpengen. Jag tycker dock att det är orimligt att den mer eller mindre skall se lika ut mellan skolorna.

Det är inte bara idyll här i Strängnäs kommun heller. Det behövs att satsas mer resurser i skolan. De pengar som majoriteten (FP, C, MP och S) nu väljer att lägga på sig själva genom kraftigt höjda politikerkostnader, borde ha satsas på skolan i stället. Högre lärartäthet och flera speciallärare behövs i skolan.

Socialdemokrater skyller det segregerade samhället på den nuvarande regeringen. Kritiken är nog befogat, klasskillnaderna ökar. Men, det var inte den nuvarande regeringen som började att hyvla bort resurser från skolan, vården och omsorgen. Detta har skett under flera decennier och under flera regeringar. Dags att vakna oavsett vilken politisk "falang" man tillhör. Om vi inte gör det kommer många barn och unga få betala ett väldigt högt pris.

lördag 8 januari 2011

Skilj på tro och terror.

I dag har DN en ledare som verkligen är värd att läsa. DN skriver: "Två ting är obestridliga. Islamofobin existerar. Och det gör också den muslimska extremismen. Kanske är det detta första faktum som gör det så svårt för vissa att tala om det andra. En rädsla att stigmatisera en redan stigmatiserad grupp. I stället tiger man, blundar, förnekar. Eller rent av avfärdar allt som islamofobi." Vissa gör det mycket enkelt för sig i den här debatten och då tänker jag först och främst på dem som kallar alla som törs säga någonting om fundamentalistiska muslimer för islamofober; mycket enkelt och mycket simpelt. Alltför enkelt och definitivt alldeles för simpelt.

Den som absolut beskriver hela denna frågan bäst är, som oftast, Dilsa Demirbag-Sten. Hon skriver i Expressen: "Själv är jag numera immun mot anklagelserna att sekularismen skulle vara det största hotet mot ett fritt samhälle och att all kritik av islam - när den inte har tilldelats vänstercertifikat - kan likställas med rasism. Retoriken belyser det ansvarslösa förhållningssätt som delar av vänstern har till individuella fri- och rättigheter. Det skapar en plattform för en identitetspolitik där den som känner sig mest kränkt vinner oavsett innehållet i kraven som framförts. Religiösa krafter är mäktiga och både islam och kristendom är ekonomiskt starka och har expansionsambitioner. För oss som försvarar det fria och sekulära samhället är den viktigaste uppgiften nu att stärka individens suveränitet och städa upp efter alla identitetspolitiska utspel, samtidigt som vi bemöter nationalisterna som åberopar ras och kulturellt arv som grund för särskilda rättigheter."

Vänstersidan, där de flesta intellektuella finns, vill nog gärna ha tolkningsföreträde i alla lägen och i alla frågor. När det gäller fundamentalism så är de så ofta ute och cyklar att andra, som inte har samma skygglappar, måste träda fram och tala.