När jag var sexton år bestämde jag mig för att skriva en bok om hur det är att bli en akt och ett objekt hos socialtjänsten. Jag satte mig därför ner och skrev varje dag efter jobbet som frukostvakt på hotellet jag jobbade. Efter att ha hållit på med boken i bara ett par månader blev jag sjuk, gick ner över tio kilo och svimmade när jag kom till sjukhuset. Blev inlagt på psykiatrisk avdelning på sjukhus i Ålesund, staden jag bodde i. Diagnosen jag fick handlade om att jag hade fått en identitetskris. Läkaren som pratade med mig varje dag under de tre veckor jag var inlagd där, sa att jag under mitt korta liv hade haft alltför många vuxna omkring mig som hade tyckt helt olika om vad jag skulle göra med mitt liv. Jag var förvirrad helt enkelt. Jag var en vilsen föräldralös flicka som sökte svar på vad som var meningen med just mitt liv. Står man helt ensam i världen är det inte så enkelt att svara på den frågan.
Andra gången jag skulle börja skriva på min bok igen var när jag flyttade till Sverige, närmare bestämt Strängnäs 1993, 26 år gammal. Denna gång längtade jag så mycket hem till Norge att jag blev kraftigt deprimerad och fick söka hjälp på vårdcentralen. En kvinna som arbetade som psykiatrisk undersköterska, kom hem till mig en gång i veckan under några månader. En dag vi satt och fikade i min trädgård sa jag till henna nu skall jag gå upp och anmäla mig för heltidsstudier på KOMVUX. Vilket jag gjorde. Jag bytte ut samtalen mot studier. Efter ett års heltidsstudier på KOMVUX sökte jag mig in på det beteendevetenskapliga programmet på högskolan i Eskilstuna. Mina författarplaner havererade alltså igen. I stället fick jag en högskoleexamen.
Nu sitter jag här igen, tredje gången gillt, och har bestämt mig för att äntligen få ner min historia på papper. En höst kom en väninna av mig från Norge på besök. Sissel arbetar med ungdomar med problem av olika slag. Hon frågade mig hur det går med boken. Hon tycker att det är viktigt både för de som arbetar inom vården och de som är hjälpbehövande att någon som har ”överlevt” systemet berättar om det. Mest av allt skriver jag för de barn och unga som någon gång har behövt hjälp från psykiatrin, socialtjänsten med mera och för de som befinner sig i den situationen nu. Hoppas även att socialsekreterare och andra speciallister inom socialomsorgen kan ta till sig lite av mina kunskaper om hur det är att bli ett fall inom socialtjänsten. Min barndom var inte lycklig, men det var ändå mycket jobbigare att bli ett objekt för klåfingrige socialsekreterare än att vara ett osynligt och till stunder misshandlat barn i en dysfunktionell familj. När man skriver en bok vill man gärna tillskriva den åt någon. För mig är det inte svårt att välja vem boken skall tillägnas till. Min dotter Margarita, som nu är 25 år, min son Benjamin på 21 år och min son Emil på 17 år. Det är ni som är och har varit de viktigaste personerna i mitt liv. Boken är därför tillägnat er. Jag älskar er över allt annat här på jorden. Eran mamma.
PS:Texten är ett utdrag från min bok "Ta inte min dotter ifrån mig", som än så länge bara finns i min dator:DS
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar