Eskilstuna-Kuriren skriver: "I Eskilstuna och Strängnäs beräknas bara varannan ung barnfamilj ha råd att bo i villa. Det är Villaägarna som sammanställt statistik för barnfamiljers löner och utifrån dessa siffror uppskattat hur många som har råd med villa. Samtidigt har man tagit hänsyn till de lokala småhuspriserna vid beräkningen." Är det verkligen så? Just nu vill bankerna att man i genomsnitt skall ha 19 000 kronor per månad att lägga på övriga hushållskostnader. Vad är övriga hushållskostnader? 19 000 kronor låter i alla fall som orimligt mycket.
När min man Pontus och jag var 26 år gamla och hade tre små barn köpte vi en villa i Strängnäs. Det var efter den ekonomiska krisen på början av 90-talet och räntorna låg långt över 10 procent. Jag var hemmafru och vi hade bara en inkomst. Vi gjorde som många unga par har gjort i alla tider. Vi sparade, vi gnetade och vi levde på marginalen. Inga semesterresor under många år förutom när vi besökte norska släkten i Norge och då bodde vi hos dem. Vi känner många par från olika generationer som har levt så. Vi har inte använt några rot- eller rutavdrag. Vi har snickrat, städet, bakat och fixat själva.
Bostadspolitiken i Sverige skiljer sig från den norska och det har jag stor respekt för. Men, jag är orolig för att det kan bli en självuppfyllande profetia i det här med vem som har råd och inte råd till att köpa sig en egen bostad. Många av mina vänner som bor i hyresrätter betalar mer i hyra än vad vi gör som bor i villa. Vi kan påverka vår hyra (kostnader) genom amorteringar och annat. Säger man tillräckligt många gånger att det är dyrt att köpa sig en egen bostad, ja då blir det lätt att färre tar chansen också.
Jag har tidigare skrivit om norsk bostadspolitik. Det var när kristdemokraten Mats Odell föreslog att man skall skattebefria andrahandsuthyrning. Ett mycket bra förslag. Så har man gjort i Norge i långa tider. I bland borde man nog gå över ån efter vatten! Det är i alla fall inte fel att lära sig bra saker av sina grannländer. Eller?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Hej Margit,
Några snabba frågor:
Vilken är kopplingen mellan boendekostnader för att bo i villa och bankernas krav där, och skattefri andrahandsuthyrning?
Är det verkligen ett problem att bara hälften av alla har möjlighet att bo i villa? Bör det vara någon sorts rättighet för alla att ha den möjligheten?
Vem bör i så fall ta risken för om bankernas kreditkrav ska sänkas så att fler har möjlighet att bo i villa? Staten? Bankerna?
Först ställer du frågan vad som inkluderas i "övriga hushållskostander", men sedan slår du ändå fast att 19000 för dessa kostnader låter "orimligt mycket". Hur vet du det om du inte vet vad kostnaderna inkluderar?
Jag förstår inte heller kopplingen till att "spara, gneta och streta" för att få ekonomin att gå ihop. Hur skulle ett sådant leverne från en ung familj påverka bankernas kreditkrav och ge en större möjlighet att köpa en villa?
Jag håller dock med dig om att aspekten att det i många fall är mycket dyrare att hyra sin bostad än att köpa densamma. Idén om att bostadsrätter alltid skulle vara någon form av lyxboende har populistiskt framförts av mer än en politiker, och det är synd. Det finns en möjlig problematik avseende kontantinsatsen och att man bör vara kreditvärdig för att få låna, men i övrigt finns det få rent kostnadsmässiga argument för att göra en sån klassificering.
Hälsningar,
JA
Hej JA
Kopplingen mellan boendekostnader för att bo i villa och bankernas krav och skattefri andrahandsuthyrning är enkel. I Norge, där man har detta, så räknar man den skattefria hyran in i sin boendekalkyl när man söker lån i banken, även banken räknar in den skattefria uthyrningen som inkomst när de beräknar om paret/personen har råd att bygga och genom det få lån från banken.
Jag säger inte att det är ett problem att bara hälften har råd att bo i villa. Men, som du själv påpekar: "Jag håller dock med dig om att aspekten att det i många fall är mycket dyrare att hyra sin bostad än att köpa densamma. Idén om att bostadsrätter alltid skulle vara någon form av lyxboende har populistiskt framförts av mer än en politiker, och det är synd."
När det gäller övriga hushållskostnader så ställer jag mig frågande till beloppet på 19 000 kronor. Inte ens när vi betalade räntor på 14 procent var vi i närheten av sådana belopp. Jag reagerade på summan inget annat. Den kan vara rimlig. Men, som sagt jag är tveksam. Men, du har rätt, jag vet inte vad kostnaderna inkluderar.
Kopplingen spara, gneta och streta är för mig helt logisk. Kommer du till banken och visar upp ett klanderfritt ekonomiskt ansvarstagande genom att tex inte ha betalningsanmärkningar och kanske även ett litet sparkapital och liknande så är det mer troligt att banken har förtroende för dig som kund och då ger dig lån. Det ger i sig en större möjlighet för att få lån till en villa i banken.
Med vennlig hilsen
Margit
Hej Margit!
Vi bor inte dyrare i min villa nu i jämförelse med vårt tidigare boende i lägenhet!
Att kunna hyra ut rum skattefritt som mitt parti föreslår tror jag skulle ändra på dagens sitution. Många fler unga familjer skulle våga satsa på eget boende om vi fick igenom det.
Det blir säkert en fråga som vi kommer att driva om Alliansen får bestämma nästa mandatperiod!
/Marie-Louise
Hej Marie-Louise
Du skriver: "Det blir säkert en fråga som vi kommer att driva om Alliansen får bestämma nästa mandatperiod!" Jag tror det skulle vara klokt av er att göra den här frågan till en valfråga. Att folk skall kunna köpa sitt eget hem och genom det kunna spara och skapa sig ett eget kapital är humanism på hög nivå frågar du mig.
Sverige, som måste räknas som den sista Sovjetstaten när det gäller landets bostadspolitik, måste tänka nytt. Unga människor behöver bostäder nu.
Jag tror kanske att uthyrning av rum primärt skulle ske i lägenhetsområden i storstäder, där bostadsituationen är som svårast, och inte direkt i Finningevillor. Följaktligen tror jag att ett sådan reform knappast skulle ha någon märkbar effekt på möjligheten för personer i småstäder att köpa sig en villa.
Vidare kan man knappast jämföra siffor i absoluta tal med vad som gällde för 15-20 år sedan, och säga att "vi var knappast i närheten av sådana summor på den tiden". Det handlar om drygt 14000 kronor i dåtidens pengingvärde. 7000 nettolönekronor per vuxen person efter att boendekostnaderna var betalda. Inga fantasisummor väl?
Du skriver vidare att:
"Kopplingen spara, gneta och streta är för mig helt logisk. Kommer du till banken och visar upp ett klanderfritt ekonomiskt ansvarstagande genom att tex inte ha betalningsanmärkningar och kanske även ett litet sparkapital och liknande så är det mer troligt att banken har förtroende för dig som kund och då ger dig lån."
Tror du att någon bank alls idag skulle ge ett villalån till någon som har betalningsanmärkningar eller inte har något sparkapital? Situationen ser ju alltså redan ut som du beskriver - det krävs ett gnetade och stretande och sparande för alla som vill kunna köpa villa även idag. Jag förstår därför inte riktigt vad du menar felet är i dagens situation, eller vad som är annorlunda mot när ni köpte villa? Var bankerna helt enkelt mer lättvindiga med kreditgivningen på den tiden? Är det det som borde ändras nu? Eller vad menar du?
/JA
Hej JA
Du skriver: "Jag tror kanske att uthyrning av rum primärt skulle ske i lägenhetsområden i storstäder, där bostadsituationen är som svårast, och inte direkt i Finningevillor. Följaktligen tror jag att ett sådan reform knappast skulle ha någon märkbar effekt på möjligheten för personer i småstäder att köpa sig en villa."
Jag törs påstå att du har fel. I Norge, som nu är det land vi jämför med, så kan folk bygga villor över hela landet i stora som i små städer med denna "metod" (andrahandsuthyrning). Varför skulle det vara annorlunda i Sverige?
Vi kan naturligtvis bara spekulera i vilken effekt det skulle ha på bostadsmarknaden, och i vilka städer. Jag tror man skulle behöva lite mer konkreta underlag innan man drar några slutsatser kring det, men visst är det värt att undersöka.
Håller du med mig om att de där 7000 kronorna per person år 1992 inte var några galna summor för banken att kräva? (Eller för den delen 19000 per hushåll idag). Jag kan inte se att det är ett orimligt krav.
Och vad menade du med gnetandet och stretandet? Är lite nyfiken på det. Känns som det är lätt för äldre generationer att prata om att "på vår tid sparade vi minsann och levde snålt", men frågan är om det egentligen är någon skillnad mot hur det ser ut idag.
Hej JA
Du skriver: "Och vad menade du med gnetandet och stretandet? Är lite nyfiken på det. Känns som det är lätt för äldre generationer att prata om att "på vår tid sparade vi minsann och levde snålt", men frågan är om det egentligen är någon skillnad mot hur det ser ut idag." Jag har inte påstått att det är annorlunda i dag. Sen är det kanske inte så länge sedan jag köpte hus då. Du skriver äldre generationer. Mina yngsta syskon är födda på slutet av 70-talet. De resonerar precis som jag gör. Vill du ha något får du spara till det, jobba hårt, kämpa och stå på egna ben. Det kanske finns för lite av sådant anno 2010?
Hej JA
Du frågar: "Håller du med mig om att de där 7000 kronorna per person år 1992 inte var några galna summor för banken att kräva? (Eller för den delen 19000 per hushåll idag). Jag kan inte se att det är ett orimligt krav."
Nej, jag håller inte med dig. Det behövdes inte kronor 7000 per person 1992, vi hade absolut inte sådana summor per person då. Och jag är tveksam till att det behövs kronor 19 000 i dag.
"Vill du ha något får du spara till det, jobba hårt, kämpa och stå på egna ben. Det kanske finns för lite av sådant anno 2010?"
Jag får fortfarande inte ihop detta med det övriga resonemanget i posten, utan det känns lite mer som ett klichéuttalande.
Du talar ju först om att det är hårda krav från bankerna idag, med "orimliga summor" som man ska ha tillgängliga varje månad. Men sedan menar du att det som gjorde att ni kunde klara er villa för sisådär 18 år sedan, det var för att ni "gjorde som många unga par har gjort i alla tider. [...] sparade, [...] gnetade och [...] levde på marginalen."
Jag får inte ihop detta. Frågan är om du menar att det idag är för hårda krav från bankerna, eller att de som ska köpa villa borde kämpa mer. Det är ju liksom två rätt så skilda ståndpunkter.
Du sa vidare att "Kommer du till banken och visar upp ett klanderfritt ekonomiskt ansvarstagande genom att tex inte ha betalningsanmärkningar och kanske även ett litet sparkapital och liknande så är det mer troligt att banken har förtroende för dig som kund och då ger dig lån.
Jag påpekade då att det är ju något som gällde såväl 1992 som 2010 - både vad gäller bankens krav och vad som gäller från en potentiell låntagare. (Kanske faktiskt ännu tydligare år 2010, som en läxa från för lättvindig utlåning under tidigt 90-tal.) Så - vari menar du egentligen att problemet ligger (förutom den skattefria uthyrningen, där jag kan se en delvis poäng med ditt resonemang)?
Jag kanske är lite trög, men jag förstår inte riktigt resonemanget... :-S
Skicka en kommentar