Ett berörande konstverk av Anna Odell!

Konst, tänker jag, vad är det? Själv kommer jag från fel samhällsklass för att ha fått in konsten med modersmjölken. Inte har jag varit så intresserad av bildkonst heller. Om en tavla är vacker i mina amatörögon sett kan jag köpa den. Men, jag kan inte beskriva den utifrån fina eller sofistikerade konsttermer. De gånger jag har varit på konstutställningar och lyssnat på en konstnärs beskrivning av sitt eget konstverk har det ungefär varit som att lyssna på grekiska; jag förstår inte terminologin! Erik Axel Karlfeldts uttryck "att tala till bönder på bönders vis och till de lärde på latin", blir liksom så uppenbart och påtagligt just då! För mig är dock det skrivna språket lika mycket konst som tavlor och annat; ord kan vara så vackra. Dikter, sånger med mera kan gå rakt in i hjärtat på en.

En sak har jag förstått och det är att konst berör och att det på något sätt är det som är meningen med konsten. Anna Odell har rört om i konstgrytan och konsteliten har kommit fram från sina fina salonger för att bedöma hennes konstverk. Några konstkritiker är dock positiva. Ingrid Elam på DN-Kultur skriver: "Det är bastuvärme inne i de tre videobåsen, människor trängs, står lyssnande tysta, några gråter stilla, de flesta är kvinnor. Stämningen är laddad på ett respektfullt vis. Att ”konsten skall pröva gränser” har ofta sagts i den debatt som förts med anledning av Anna Odells examensarbete, men vad betyder det? Att den skall springa som en vakthund och nosa längs taggtrådsstängslet mellan fiktion och verklighet, eller mellan det rumsrena och det olagliga? Odells verk ”Okänd kvinna” prövar inga gränser, det gestaltar ett ensamt lidande. Det kanske inte förändrar psykvården, men det är uppenbart att det förmår beröra. Det är ett stilla under att Odell lyckas med det trots alla förebud om misslyckande som byggts upp i media". Jag instämmer!

Åsa Moberg skriver på Brännpunkt i SvD: "Förra året försökte jag få besked från Socialstyrelsen om olika psykiatriska klinikers användning av bältesläggning, men det fanns inga uppgifter om detta. Insamling pågick, för första gången i historien. Psykiatrin är inte med i landstingens Öppna jämförelser, där alla intresserade ska kunna jämföra metoder och resultat i vården. Just från psykiatrin saknas statistiskt underlag. Jag välkomnar diskussionen om hur man bemöter patienter, sa sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydberg (FP) i Kvällsöppet. Men den diskussion som nu äntligen tagit fart är, enligt Rydberg, inte den rätta. Den borde ha uppkommit på ett planerat sätt". Jag lyssnade också på vad Birgitta Rydberg sa i programmet och tänkte i mitt stilla sinne att om detta är folkpartiets inställning så är det bara sorgligt! Vilken människosyn! Åsa Moberg avslutar sin debattartikel med: "Anna Odells konstverk kommer att gå till historien, både den svenska konsthistorien och den svenska psykiatrins historia. Det kan då kallas Patientens röst, eftersom det markerar den vändpunkt när patienten, genom hennes modiga lagbrott, äntligen blev synlig". Patientens röst kommer fram och det är det som är viktigt!

Bo Madestrand skriver i DN: "Filmen från bron är däremot en skrämmande realistisk bild av hur det kan se ut när en psykiskt sjuk människa är på väg att ta sitt liv. Det mest obehagliga är att det dröjer så pass lång tid innan någon faktiskt stannar för att hjälpa till. Jag skulle rekommendera alla som upprörs av Anna Odells projekt att faktiskt försöka ta sig till Konstfack och se den. Den belyser om inte annat allvaret och det ärliga uppsåtet i hennes projekt. Och det är viktigt att komma ihåg: Som student får man faktiskt misslyckas". Om det är ett misslyckande eller ej får dock tiden utvisa. Debatten är i gång och det måsta anses vara det mest behjärtansvärda i sammanhanget; konst eller ej!