Jag vaknade till med ett ryck. Det stod någon i mitt rum, vid min säng och stirrade på mig. Det var det jag hade märkt, det var därför jag vaknade. Jag såg att det var galningen Roger som hade kommit in i mitt rum. Vad fan gör du här? Jag satte mig snabbt upp i sängen och sa att om han inte försvann från mitt rum på momangen så skulle jag ropa på vakterna. Jag skall strax gå, svarade Roger med lugn röst. Rör mig inte, då skriker jag, fortsatte jag. Jag skulle aldrig röra dig förklarade han. Nehej kontrade jag direkt, du sprang minsann efter mig med en kniv i högsta hugg förra veckan. Varför skulle jag tro på dig?
Roger sa att han var ledsen över att han hade sprungit efter mig med en kniv. Han hade samtidigt kallat mig för satans barn och ropat att det var därför han var tvungen att döda mig. Han fick aldrig tag i mig. Vakterna brottade ner honom och drog honom in på hans rum. Vi såg inte Roger mer den dagen. Jag tror de drogade ner honom. Det hände ofta att personalen drogade ner patienterna. De brottade ner den upproriska och aggressiva patienten och satte en spruta i kroppen på den. När jag efter några månader vägrade att ta min medicin hade jag ofta mardrömmar på nätterna. Jag drömde att det kom vårdare in på mitt rum med en spruta morfin eller något och satte den i låret på mig.
Nu stod alltså samma tokiga galning inne på mitt rum mitt i natten. Jag var rädd. Han sa att han var ledsen över att han hade kallat mig för djävulens unge. Du är ju egentligen en ängel, fortsatte han. Jag skiter fullständigt i vad eller vem du tycker att jag är, fräste jag åt honom. Försvinn ut från mitt rum nu! Roger gick ut ur rummet och stängde dörren efter sig. Jag satt kvar i hörnet på sängen och sov inte mer den natten. Det dunkade i hela mitt huvud. Medicinen jag var proppad full av gjorde mig illamående. Roger var en märklig kille. Personalen hade berättat för mig att innan jag kom så hade han bara suttit helt apatisk hela dagarna. I flera månader hade de inte fått kontakt med honom alls. Direkt när jag kom till avdelningen så hade Roger blivit en helt annan person. Han hade kvicknat till. Jag var den friska fläkten han behövde. Roger skrämde och fascinerade mig på en och samma gång. När han var lugn och sansad så var han min bästa vän på detta dårhus. Jag kommer aldrig att glömma honom. Roger led av schizofreni.
Första månaden jag bodde på sjukhuset hade Roger skrivit en dikt till mig:
TIL MARGIT!
INGEN I VERDEN ER SÅ LIK MEG SOM DEG
DU SPARKER OG RIVER NED ALLE STENGSLER
OG ALLE LENGSLER INNE I DEG.
DU FLYR SÅ FORT I KORRIDORENE
OG MATER ALLE MATADORENE
MED MAT FRA DIN EGEN MUNN
DU ER SINT PÅ VERDEN FORDI
DEN IKKE GIR DEG DEN KRAFT SOM
HOLDER DEG OPPE.
SE LIVET I DINE EGNE ÖYNER
SE DEG SELV I SPEILET
TA UT DIN FANGE I DEG
SER DU NÅ DU SER ET MÅL
MED NYTTIGE HENDER DU FORMER EN SKÅL.
(Håper du får det du mest lengter etter, mange hilsener fra Roger 30/8 1985)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
En så värdefull gåva Du fick, Margit!
Lever denne man än? Har Du haft någon kontakt?
Han hade uppenbarligen en stor insiktsfullhet.
Hej Mats.
Jag vet tyvärr inte vad Roger heter i efternamn. Jag har ingen kontakt med någon av dem som satt "inne" tillsammans med mig. Jag tänker ofta på Roger. Jag hoppas att jag någon dag kommer att få träffa honom igen.
Margit,
En mycket vacker dikt Roger gav dig.
Att frigöra sig från sin inre fånge...smakar själv ett tag på de orden...
Må bäst.
P.
Hej Patrick.
Ja, det är en mycket vacker och tänkvärd dikt Roger skrev. Det är för många av oss som blir en fånge av rädslan för vad andra kan tänkas tycka om oss. Jag kommer fortfarande att bli sårad av andras fördomar och elakheter. Men, jag skall inte låta sådana människor dominera och påverka mig längre. Man väljer ju vilka man vill umgås med och den vetskapen vill jag leva efter. Nu släpper jag loss fången helt det är vår!:-)
Kramen
Skicka en kommentar