Till minne av min pappa; Jostein Edgar Urtegård

En kylig vinterdag 27 januari 1979, var det en stor brottartävling med 120 pojkbrottare i Siljan i telemarken län i Norge. Min familj hade en viktig roll denna dag. Min pappa var både ordförande i bygdens brottarförening och brottardomare. Min bror Tormod på 13 år var aktiv brottare och skulle delta under tävlingarna. Så hela familjen Urtegård var där, förutom min storebror Roald som tog hand om gården och min storasyster Laila som var ute på de sju haven som kock på en stor båt. Jag passade på mina tre små bröder, Roger, Edgar och Björn-Arne. Min styvmamma var mest upptagen med och springa efter min pappa. Tormod brottades med en kille från Gulset. Jag tyckte det var spännande att titta på brottarmatcher, speciellt när min styvbrorsa Tormod brottades på mattan. Efter en stund fick jag en välförtjänad vila från barnpassningen och fick gå runt och prata med vänner på tävlingen. Min styvmamma, Olaug, tog över tillsynen av mina bröder. Jag gick bort till min pappa, jag var så stolt över honom. Jag tänkte att min pappa var den duktigaste mannen jag visste om och att han lyckades med allt han ville här i världen. Pappa gav mig ett leende och en kram, han gav mig lite pengar så jag kunde gå till affären och handla. ”Här har du lite pengar min flicka lilla, så kan du köpa något du vill ha på butiken”, sa han. Jag sprang i väg till affären och köpta ett par hårspännen jag hade önskat mig länge.

Men, jag kunde inte vara borta länge, jag ville se på den nästa brottarmatchen min pappa skulle döma. Matchen hade redan startat när jag kom tillbaka. Jag gick bort till min styvmamma och mina bröder som stod nära där pappa dömde match. Jag kände stoltheten växa inom mig när jag såg min pappa stod där på brottarmattan med visselpipan i munnen, sina utslitna jeans, träningsjacka och sin knivslida i skärpet. Han var den enda brottardomare som jag kände till som fick ha kniv på sig när han dömde en match. Det var väl ingen som tordas säga till honom vad han fick och vad han inte fick göra, tänkte jag. Alla hade stor respekt för min pappa, med sin auktoritet och bestämde hållning fick han det helt enkelt. Plötsligt föll pappa ner på brottarmattan, det hände rätt efter att han hade blåst i visselpipan. Folk stod chockade runt och bara tittade på. Det var som om tiden stod stilla och all ljud försvann. Jag stod med tårar i ögonen och tittade på min livlösa pappa. Han var mitt stöd och min livsglädje här i livet. Ambulanspersonalen bar honom ut i ambulansen och körde i väg mot sjukhuset i Skien. Ingen visste vad som hade hänt så brottartävlingen fortsatte en stund till. Olaug hade kört i familjens bil efter ambulansen, så det var jag som fick ta hand om mina småbröder igen. Tormod hade flera matcher kvar. Så han var på brottarmattan med tårar i ögonen. Trekvart senare fick vi höra över högtalaranläggningen att min pappa var död och att brottartävlingen därför blev inställt. Jag trodde inte mina egna öron, det kunde inte vara sant. Min pappa kunde inte vara död!

Jag tog hårt tag runt mina bröder och sa att detta nog inte stämde och att pappa säkert kommer hem snart. Jag tröstade dem så gott jag kunde, men mitt hjärta hade också brustit, det fanns inget kvar. Jag har tänkt på det många gånger senare, hur för djävligt det är att få höra över en högtalaranläggning att din pappa är död. Alla barnen blev hämtade in till ett kontor där vi blev tillfrågade om det var någon de kunde kontakta. Där stod vi fem barn mellan tre och tretton år och skulle berätta vem vi hade kvar i världen som de kunde kontakta. Jag gav honom adressen och telefonnumret till min faster på Stathelle. Efteråt kördes vi hem till bondgården där min storebror kom frågande emot oss. Jag klarade inte av att prata med någon, jag sprang till mitt rum och lade mig på sängen och gråt ett helt hav. Senare tog jag fram mina idrottsmärken från skolan och så på dem och undrade vem som skulle vara stolt över mig nästa gång jag presterar något. Det var bara pappa som brydde sig om sådant. Det har alltid varit ett problem för mig sedan dess. Vem bryr sig om huruvida jag lever eller ej och vad jag gör med mitt liv?

Denna dag började min kamp. Jag som var jätteblyg, förtryckt och osäker började slåss för livet! Eller rättare sagt jag började kämpa för att hitta meningen med livet. Vad gjorde jag här? Hade mitt liv någon mening alls? Jag var 12 år och föräldralös. Det är ingen hit direkt. Om det bara hade varit en hemsk mardröm som jag kunde vakna ur!

PS:Texten är ett utdrag från min bok "Ta inte min dotter ifrån mig", som än så länge bara finns i min dator:DS