Min bok heter "Ta inte min dotter ifrån mig". Många undrar nog över varför min bok heter så. När de sociala myndigheterna i Norge 1985 fick veta att jag var gravid gav de mig ett val. De sa att jag fick välja mellan att ta abort eller adoptera bort barnet direkt efter födseln. Jag valde ingetdera. Jag valde att kämpa för rätten att bli mamma. Jag valde att kämpa för mitt barns rätt att få ha sin egen mamma. Varför ville de sociala myndigheterna ta mitt barn? När jag sökte upp socialtjänsten i Oslo 1985, tog de direkt kontakt med min hemkommun, Siljan, där jag var skriven. De tyckte att jag hade haft ett så tufft liv så jag kunde omöjligt bli en bra mamma för mitt eget barn. Ingen utredning gjordes. De hade redan bestämt sig. Det skall tilläggas att jag aldrig hade testat droger och knappt hade smakat på alkohol och jag var klassens bästa elev när jag gick ur högstadiet. Jag hade under några år vagabonderat, det vill säga att jag hade bott lite här och var utan att ha en fast hållpunkt i livet. Dessutom hade jag blivit misshandlat som barn. De trodde att jag då skulle slå mitt eget barn. Kampen om att behålla Margarita startade innan hon föddes, den startade i augusti 1985. Margarita föddes 28 januari 1986. Det fanns ingen i min familj eller släkt som stod på min sida då. De orkade nog inte och jag har förlåtit de för det. De lät de sociala myndigheterna få härja fritt. Från och med augusti 1985 till och med år 1991 höll omsorgstvisten på. Det var en riktig David- mot Goliat-kamp. I nästan 6 år kämpade jag för att få behålla min dotter. Jag gick ner från 58 till 43 kilo. Under tiden födde jag ytterligare två barn varav det ena barnet dog fyra dagar efter förlossningen. Det som talade emot mig var min egen förfärliga barndom. Som tur så hade jag en duktig advokat.
Medan andra ungdomar i min ålder studerade, festade och hade kul, som ungdomar skall ha, så satt jag och läste norska lagar för att lära mig det jag behövde för att rädda mina egna barn undan socialtjänsten. Min barndom hade varit ett rent helvete, min ungdomstid var ännu värre. Hur jag överlevde begriper jag inte ens själv. Jag var förbannad. Det var nog min räddning. Det gav mig den energi och överlevnadsvilja jag behövde. För mina barn och mig själv. Jag skäms inte för att ha överlevt. Alla ni som kämpar, låt er inte tryckas ner. Det finns hopp. Det finns kärlek. Det finns en rättvisa någonstans till slut. Jag kunde inte hjälpa för att min styvmamma hade slagit mig sönder och samman när jag var ett litet försvarslöst barn. Jag kunde inte hjälpa för att min egen mamma dog när jag föddes. Jag kunde inte rå för att min egen pappa dog framför mina ögon när jag var 12 år. Alla som dömer andra tänk er för. Det finns som oftast logiska förklaringar bakom hur folk handlar, tänker och säger.
Kampen gav mig sår. Kampen gav mig tvivel. Skulle jag lyckas bli en bra mamma? Var jag så tokig som de sociala myndigheterna sade? Hur många gånger har jag inte blivit dömd sen dess? Hur många har inte kallat mig för både det ena och det andra under årens lopp? Jag var ett lätt offer, jag hade ingen som stod upp för mig. Jag tänker på alla de som upplever just det. Hur överlever vi? Jag är privilegierad i dag. Därför mina vänner väljer jag att vara en röst för just de som inte har någon röst. Jag har det valet och jag tänker att välja just det. När jag bodde på flickhemmet i Skien i Norge tänkte jag att jag skulle utbilda mig till socionom och öppna ett eget flickhem. Jag blev beteendevetare och har arbetat på ett flickhem i Eskilstuna under de senaste tre åren. Nu är det nerlagd. Det jag har sett under de här tre åren är bland annat att inte mycket har förändrats sedan jag själv bodde på ett flickhem 1982. Socialsekreterarna är många gånger lika maktfullkomliga, fördomsfulla och trångsynta i dag som de var på 80-talet. Det gäller inte alla, det måste jag i rättvisans namn också påpeka. Barn har oftast ingen egen talan. Det är det som är problemet.
Ni som kallar mig stridbar borde kanske veta något om min bakgrund innan ni dömer mig hårt?! När hjälpapparaten blir din största motståndare, hur reagerar du då? När välfärdssystemet sviker totalt, vem vänder du dig till? Hur fan överlever man? Om det kan jag berätta! Om det har gjort mig stridbar så får jag nog tacka Gudarna för det. Det behövs nog:-)
PS:Bilden på min dotter Margarita och mig är tagen av den norska veckotidningen Allers på Lanzarote 1986:DS
13 kommentarer:
Stor klem!
du är en tigermamma margit, ju mera motstånd du får ju starkare blir du, ju hårdare orkar du kämpa. detta är sannerligen en gåva även om den är tung att bära, du vet, man måste pressa kol tillräckligt hårt, för att det ska bli en diamant, utan pressen bara kol. men den lilla diamanten är det som behövs i spetsen på borren, för att klara av att borra djupa hål. livet har pressat dig lika stark, som en diamant, för att du höll, du gick inte sönder i processen, som många gör. använd din styrka väl, för du behövs sannerligen i spetsen på livets borr. kram lena
Takk for din historie . Dette kan nok vekke tigerkampen i andre, for det er nok dessverre slik at de fleste gir opp kampen mot det offentlige . Dessverre er det slik i detet landet at barnevernet lever etter barnevernguru Kari Killens syke ideer at man kan umulig bbli en bra mor hvir man har lidd selv i sin barndom. Jeg hadde en slik skolevenninne som vokste opp under slike vanskelige vilkår og fikk en datter til tross for ett handicap og en meget dårlig barndom. Hun ga sin datter en kjempeflott oppvekst .
Hej Lena.
Tusen tack för din vackra beskrivning av mig som tigermamma. När jag började läsa din kommentar trodde jag först att det var min dotter Margarita som hade skrivit då dina ord mycket påminner om hur hon brukar beskriva mig. Jag skall använda min styrka väl, jag lovar. Och dina goda ord skall jag läsa noga varje gång det blir blir tufft och gör ont. Dina ord värmde! Tack och kram
Hei May-Harriet.
Tusen takk for dine gode ord. Det er godt å få vite at mennesker som selv har hatt en trygg og god oppvekst kan sette seg inn i og forstå oss som ikke ha hatt det så godt. Da kanskje de som jobber innom hjelpeapparatet også kan forstå til slutt. De fleste som jobber i barnevernet er jo teoretikere som selv ikke har opplevd så mye.
En av jentene jeg bodde tilsammen med på ungdomshjemmet i Skien ble fratatt sine to barn. Jeg tenker ofte på henne og er lei meg for at jeg ikke vet hvor hun er i dag.
Stor klem
Hej bästa Mats!
Tusen tack för kramen.
Kram og klem
En fråga som inställer sig fanns det inga fäder till barnen?Förmodligen ja och varför deltog de nte i kampen?
Hej anonym.
Har någon hävdat att Margaritas pappa inte deltog i kampen?
Kram till dig min kompis.Jag känner inte en enda kvinna som inte har lyckats i sin kamp mot något.Ensamma kvinnor lyckas mer än dem som har makar.
Hej Aida!
Tusen tack min vän.
Kram till dig
en meget sterk historie,min søster opplever i disse dager krig med barevernet som på løgner og falske anklager har satt min nevø og hennes sønn i fosterhjem.Dette er vondt,det er urettferdig og nok til å etterlate meg gråtende bare jeg tenker på det.Men du er en tigermamma,og vil bare takke for at du deler slik vi kn se vi ikke er alene,og at det nytter å kjempe
Hei Ingunn Victoria.
Tusen takk for dine vennlige ord. Hils så masse til din söster fra meg. Hun får aldri gi opp. Jeg tenker på henne. Det gjör vondt å vite at barnevernet fortsatt jobber på den her måten. Tenk om de kunne legge resursene på å hjelpe de familier som behöver det istedenfor å motarbeide dem. Når hjelpeapparatet glemmer hva de er til for så skjer dette desverre.
Stor klem
Jag känner sorg över det du varit med om - men glädje och ödmjukhet inför din styrka, energi och mod. Och se vilka fina barn du verkar ha uppfostrat sen.
Skicka en kommentar