Min advokat Rune Berg

Jag blev inkallad på kontoret och gick något motvilligt dit. Där satt det tre människor. En av de var psykiatriker och tillika chef på sjukhuset. Han berättade att jag hade blivit tvångsinlagt och nämnde någon paragraf jag inte kommer ihåg. Varför då? Undrade jag. För att du kan vara till skada för dig själv och ditt ofödda barn, svarade han. Länsläkaren från länet i den kommunen jag var skriven i hade per telefon och fax godkänt tvångsinläggelsen. På vilka grunder då frågade jag. På grund av de diagnoser du fick på Gaustad sjukhus i går var svaret. Så du menar att hjärnskrynklaren jag pratade med i max tio minuter i går ställde diagnoser på mig? Jag tittade förvånad och förskräckt på psykiatrikern och frågade om de var riktigt väl bevarade. Hur sjutton kan man ställa diagnoser på en människa efter att ha pratat med personen i fråga i endast tio minuter?

Det finns mycket papper på dig sedan innan, förklarade han. Och? Så du menar att mina jävla socialpapper kan användas för att psykförklara mig? Är ni helt från vettet? Det låter ju rättssäkert och bra! Jag trodde inte mina egna öron. Här satt jag på ett ökänt dårhus och pratade med en gammal psykiatriker som tyckte att det var rätt att tvångsinlägga en person på så svaga grunder. Vi bor då för sjutton inte i Sovjetunionen muttrade jag. Jag är myndig och jag vill inte vara här. Det kunde de inte göra något åt svarade alla tre i munnen på varandra.

Jag vill ringa min advokat nu, sa jag bestämt. Jag fick lämna kontoret en stund medan de skulle diskutera huruvida jag skulle få ringa min advokat eller ej. Jag tittade föraktfullt på dem och sa att ni är för fan inte kloka någon av er. Efter en halvtimme blev jag åter hämtad in på kontoret och fick besked om att jag skulle få ringa till min advokat. Jag tackade för självklarheten; att jag skulle få ringa min advokat! Jag sitter alltså inlåst för andra dygnet i rad. Ingen anhörig är informerad om detta. Jag är endast 18 år gammal; alltså en tonåring. Man kan undra vart jag är? Är jag i ett av världens rikaste länder, som högtidligt hävdar att de slåss för individens rättigheter? Eller befinner jag mig i ett rövarland?

Jag ringde till advokat Rune Berg i Oslo. En advokat jag hade läst om i tidningen medan jag bodde på militärpermissonshuset i Oslo. Det stod i tidningen att han hade suttit i fängelse för att han hade vägrat militärtjänstgöring. En sådan tuff advokat behöver jag, tänkte jag, slog upp hans kontorsadress i telefonkatalogen och traskade iväg dit.

Rune Berg var på kontoret när jag kom dit och han hade tid till att prata med mig. Jag förklarade att jag ville ha honom som min advokat. Han frågade vad det var för ärende jag hade? Varför behöver du en advokat? Det vet jag inte än, men jag vet att jag behöver en advokat, förklarade jag trotsigt. Han tittade förundrat på mig. Du är en tjej som vet vad du vill, kontrade han. Jag berättade om socialtjänsten, att jag var gravid och att jag trodde att de ville ta mitt ofödda barn ifrån mig. Vi kom överens om att vi skulle hålla kontakten. Han lovade även att kontakta socialkontoret jag hade kontakt med i Oslo och kolla upp hur saker och ting låg till. Jag gick därifrån med lättat hjärta och kände mig på en gång lite tryggare.
Rune Berg hade lyssnat på mig. Han hade inte helt förstått varför jag ville ha en advokat. Men, han hade lyssnat på mig! Jag var inte direkt bortskämd med att vuxna lyssnade på mig.