Var på besök hos en norsk väninna, som bor i Strängnäs, här om kvällen. Hon har tre barn. Den yngste, en son på fyra, Sondre (fiktivt namn), tittade på mig när vi hade ätit klart och sa: "snilla kan du följa med mig till mitt rum". På norska heter det snille och på svenska heter det snälla. Är man norsksvensk blir det snilla, så det så! Han sträckte fram sin lilla hand och vi gick upp till hans rum och tittade på hans nallar, bilar och andra leksaker. I början när jag kom tordas han inte ens titta på mig, när middagen var klar var han beredd att visa mig sitt rum. Det är barn i ett nötskal, man får snabbt ett förtroende av/hos de. Det gäller att värna det förtroendet. När Sondre skulle lägga sig för natten gav han mig en kram och kallade mig för Norge. I dag sa han till sin mamma att han ville cykla till Norge och då menade han hem till mig; jag känner mig stolt och hedrad. Jag tänker på den norska sången: "Jeg önsker jeg var fire år i romjul".
