Personförföljelse

I dag var jag inne hos kriminalvårdschefen på Hallanstalten och frågade om jag fick läsa de skriftliga anklagelser som har inkommit om mig. Nej, du får vänta tills på måndag, jag håller på att samla på mig mera, får jag till svar. Vadå, går du runt och uppmanar anställda att skriva klagomål på mig, frågade jag. Ja, jag har ju aktivitetsplikt, svarade han. Vare sig mitt fackförbund eller jag har hört det begreppet förut, intressant, vi får väl svar på måndag när vi har förhandlingar. Jag har sagt ifrån flera gånger till kriminalvårdschefen när jag fysiskt har blivit hotat av kollegor och jag har påtalat kränkande särbehandling många gånger under mina fem år på Hallanstalten, men aldrig har cheferna agerat. Nu när de får möjligheten att hänga den som offentligt påtalade oegentligheter på anstalten 2004, direkt efter de spektakulära rymningarna, då reagerar cheferna med all kraft. Hur skall man uppfatta detta? Är det hämndaktion på gång, en personlig vendetta? Flera hundra anställda har passerat Hallanstalten sedan jag började arbeta där 2004, man kan ju undra varför så många lämnar anstalten. När jag som facklig förtroendeman har påtalat min oro för den stora personalomsättningen har jag fått det arroganta svaret att viss personalomsättning är sunt, då kanske vi blir av med en hel del oduglingar har kriminalvårdschefen sagt. En intressant människosyn han har. Borde inte han vara lite mera upptagen av den psykosociala arbetsmiljön till sina underordnade? Borde han inte bry sig mera om sina medmänniskor? Här har vi ett enormt tydligt exempel på en som härskar genom att söndra. Folk mår dåligt, anställda åker gråtande hem från sitt arbetspass. Vem bryr sig?! Inte den högsta chefen i alla fall.