"Norge forever" står det på min tröja på en bild på väggen i mitt kök som min konstnärliga svenska väninna ritade till mig på min 30-årsdag. Jag blev ännu mer norsk patriot när jag 1993 flyttade till Sverige från Norge. "Min fru är från Norge", skriver Claes Arvidsson på SvD 080323. Hon är en sådan utlänning som är nästan svensk från början, fortsätter han. Han påpekar dock: "Trots den politiska, ekonomiska, sociala och kulturella närheten har hennes invandring ändå varit ett möte med ett annat land". Jag log gott när jag läste detta. Hur många gånger har jag inte argumenterat för min rätt att vara eller betraktas som invandrare? Svensk lär ju aldrig någon betrakta mig som. Till och med mina fångar kallar mig för norskan. Arvidssons fru har blivit pådyvlad en massa fördomar om hur norrmän är, men det har också handlat om hur man ska vara i Sverige. Till min förtjusning så nämner han det här med norska kaffekalas kontra svenskt sådant. På norska kaffekalas tar man först för sig av tårtan och går sedan loss på bullar och kakor. Jag vägde 45 kilo när jag flyttade till Sverige och hade svårt att få ner några kakor alls. Jag gjorde, på ett födelsedagskalas, som jag alltid hade gjort, jag angrep tårtan först. Jag kommer inte ihåg hur många på kalaset som upprört påpekade högt och tydligt att jag hade brutit mot en helig regel: "Man tar inte av tårtan först". Men, det var flera och jag skämdes. Arvidsson skriver om Andrzej Olkiewiczs bok "Konsten att vara invandrare". "Det är rätt provocerande, när han med egen erfarenhet som grund skriver om immigrantfrustration som hinder", fortsätter Arvidsson. Olkiewicz menar att invandrare måste acceptera att de bor i ett främmande land med saker som inte går att påverka (t ex att i Sverige är det nödvändigt att kunna tala svenska), att varken skämmas eller yvas över sin egen bakgrund, att göra annorlundaheten till en tillgång (men utan att odla det exotiska) och att se sig själv som en del av samhället. Den boken skall jag läsa. Jag har mött många invandrare, som är födda t ex i Botkyrka, som säger att de inte alls är svenskar, då deras föräldrar är födda utomlands. Formellt sett har de rätt, de räknas som invandrare på papperet då minst en av föräldrarna är födda utomlands. Kungabarnen är formellt sett att betrakta som andra generationens invandrare. När blir man då svensk? En intressant fråga jag kommer att återkomma till vid ett senare tillfälle.
