Skilj på tro och terror.

I dag har DN en ledare som verkligen är värd att läsa. DN skriver: "Två ting är obestridliga. Islamofobin existerar. Och det gör också den muslimska extremismen. Kanske är det detta första faktum som gör det så svårt för vissa att tala om det andra. En rädsla att stigmatisera en redan stigmatiserad grupp. I stället tiger man, blundar, förnekar. Eller rent av avfärdar allt som islamofobi." Vissa gör det mycket enkelt för sig i den här debatten och då tänker jag först och främst på dem som kallar alla som törs säga någonting om fundamentalistiska muslimer för islamofober; mycket enkelt och mycket simpelt. Alltför enkelt och definitivt alldeles för simpelt.

Den som absolut beskriver hela denna frågan bäst är, som oftast, Dilsa Demirbag-Sten. Hon skriver i Expressen: "Själv är jag numera immun mot anklagelserna att sekularismen skulle vara det största hotet mot ett fritt samhälle och att all kritik av islam - när den inte har tilldelats vänstercertifikat - kan likställas med rasism. Retoriken belyser det ansvarslösa förhållningssätt som delar av vänstern har till individuella fri- och rättigheter. Det skapar en plattform för en identitetspolitik där den som känner sig mest kränkt vinner oavsett innehållet i kraven som framförts. Religiösa krafter är mäktiga och både islam och kristendom är ekonomiskt starka och har expansionsambitioner. För oss som försvarar det fria och sekulära samhället är den viktigaste uppgiften nu att stärka individens suveränitet och städa upp efter alla identitetspolitiska utspel, samtidigt som vi bemöter nationalisterna som åberopar ras och kulturellt arv som grund för särskilda rättigheter."

Vänstersidan, där de flesta intellektuella finns, vill nog gärna ha tolkningsföreträde i alla lägen och i alla frågor. När det gäller fundamentalism så är de så ofta ute och cyklar att andra, som inte har samma skygglappar, måste träda fram och tala.