Tore Andestad; en norsk hjälte!

Margit Urtegård och Tore Andestad i Molde i Norge 2011















Socionomen Tore Andestad är den bästa socialarbetaren jag har träffat i hela mitt liv. Jag gick i samtal hos honom efter att min dotter Veronica dog. Veronica var mitt andra barn. Jag var endast 21 år gammal när jag förlorade henne. Min dotter Margarita var två år när hennes lillasyster föddes.

Hela min barndom och ungdomstid hade socialtjänsten varit involverade i livet mitt. När samhällets omsorgsapparat blir ens motståndare och inte ens hjälpare så tappar man snabbt tron på välfärdssystemet. Jag gick på gymnasiet när jag började gå till Tore. Personalen på gymnasiet hade upptäckt att jag inte mådde så bra. De rekommenderade mig att ta kontakt med hjälpapparaten.

Varje vecka i flera månader satt jag på Tores kontor och spydde galla på hela socialsystemet. Till skillnad från alla andra socionomer jag hade mött så satt han kvar och lyssnade. Alla andra hade blivit förnärmade och kränkta över mitt hat och min ilska och slängt ut mig. Dessutom hade socionomerna kontorstid mellan 09.00 och 16.00. Det var då de var tillgängliga. Blev man ledsen efter kontorstid fick man skylla sig själv.

Tore var inte så. Han brydde sig. Hans engagemang för de behövande var och är beundransvärd. Han borde klonas. Han behövs! 1993 när jag flyttade till Sverige från Norge slutade jag gå till Tore. Men, Tore blev min vän. En vän för livet. Han kom till Pontus och mitt bröllop. Tore har även varit och besökt oss i Sverige flera gånger. Det är till Tore jag ringer när livet blir svårt. Själv säger han att han också har ett stort utbyte av vår vänskap. Han har använt mitt liv som exempel i sin undervisning för andra hjälparbetare.

Jag kan faktiskt inte komma med tillräckligt många superlativ för att beskriva Tore rättvist. Tore är en ängel. En god människa. En medmänniska med ett enormt stort hjärta. Han är min stora förebild. Tore gav mig hopp. Han gav mig tron på mig själv. Fortfarande så ringer jag till Tore när jag behöver goda råd. Han skrattar hjärtligt varje gång jag ringer och frågar honom om jag inte är lite knäpp i alla fall.

Tore var inte alls orolig för mig när jag flyttade till Sverige. Han förberedde mig på att folk alltid kommer att ha synpunkter på min rättframhet, min ärlighet och min öppenhet. Han sa också att jag skulle klara av precis allt jag vill i livet mitt bara jag låter bli att lyssna på de elaka tungorna; de små och avundsjuka människorna. Han förklarade pedagogiskt att min långa kamp mot socialtjänsten för att få behålla mina egna barn skulle påverka mig länge. Men, till slut, omsider, kan jag få lägga försvarsutrustningen från mig, påpekade han noggrant.

Han beskrev min försvarsutrustning som handgranater, bomber och skyttegravar. En dag kan du lägga ner allt det, sa han. I dag pratar vi mycket om vårt arbeta med människor, vårt gemensamma intresse. Under de åtta åren jag har arbetat inom kriminalvården och under mina tre år jag har jobbat på flickhemmet i Eskilstuna har jag använt Tore som rådgivare. Det finns för mycket moral inom hjälpsystemet och för lite etik. Jag kommer att utveckla mina tankar kring detta senare. Nu ville jag bara berätta en av mina många solskenshistorier. Min historia om Tore!

En dikt till socialtjänsten 1986

Jag skrev en dikt till socialtjänsten 1986, efter att min dotter var född. Här är den översatt till svenska:

Ta inte ifrån mig livslusten
gör inte mitt liv värre än vad det är
se först på er själva
på vad ni inte har gjort
för att hjälpa mig

Ta inte ifrån mig barnet mitt
gör inte mitt liv meningslöst igen
se först på vad jag klarar av
på vad jag kan få till
om ni hjälper mig

Ta inte ifrån oss våra familjeband
gör inte vårt liv orätt
se först på hur vi har det
på vad mor och dotter har tillsammans
även fast ni inte ville hjälpa oss

Ta inte ifrån mig rätten till att vara mamma
gör inte fel igen
se först på alla hål i rapporterna
som experterna har skrivit
de som i alla fall inte ville hjälpa mig

Ta inte ifrån mig tron på mig själv
gör inte mitt liv till en självuppfyllande profetia
på död och liv för att rädda ert eget ansikte
ni satsar på att vinna
ni törs inte hjälpa mig

Ta då hellre ifrån mig livet
gör inte oddsen dåliga
se först vem jag är
på vad jag har klarat av och uträttat
fast ni undervärderade mig

Ta inte ifrån oss något mer
gör inte förlusten ännu större
se först på vad ni gjorde galet
på alla orättvisor ni påförde oss
då ni inte ville hjälpa oss

Djävulens unge och Guds ängel

Jag vaknade till med ett ryck. Det stod någon i mitt rum, vid min säng och stirrade på mig. Det var det jag hade märkt, det var därför jag vaknade. Jag såg att det var galningen Roger som hade kommit in i mitt rum. Vad fan gör du här? Jag satte mig snabbt upp i sängen och sa att om han inte försvann från mitt rum på momangen så skulle jag ropa på vakterna. Jag skall strax gå, svarade Roger med lugn röst. Rör mig inte, då skriker jag, fortsatte jag. Jag skulle aldrig röra dig förklarade han. Nehej kontrade jag direkt, du sprang minsann efter mig med en kniv i högsta hugg förra veckan. Varför skulle jag tro på dig?

Roger sa att han var ledsen över att han hade sprungit efter mig med en kniv. Han hade samtidigt kallat mig för satans barn och ropat att det var därför han var tvungen att döda mig. Han fick aldrig tag i mig. Vakterna brottade ner honom och drog honom in på hans rum. Vi såg inte Roger mer den dagen. Jag tror de drogade ner honom. Det hände ofta att personalen drogade ner patienterna. De brottade ner den upproriska och aggressiva patienten och satte en spruta i kroppen på den. När jag efter några månader vägrade att ta min medicin hade jag ofta mardrömmar på nätterna. Jag drömde att det kom vårdare in på mitt rum med en spruta morfin eller något och satte den i låret på mig.

Nu stod alltså samma tokiga galning inne på mitt rum mitt i natten. Jag var rädd. Han sa att han var ledsen över att han hade kallat mig för djävulens unge. Du är ju egentligen en ängel, fortsatte han. Jag skiter fullständigt i vad eller vem du tycker att jag är, fräste jag åt honom. Försvinn ut från mitt rum nu! Roger gick ut ur rummet och stängde dörren efter sig. Jag satt kvar i hörnet på sängen och sov inte mer den natten. Det dunkade i hela mitt huvud. Medicinen jag var proppad full av gjorde mig illamående. Roger var en märklig kille. Personalen hade berättat för mig att innan jag kom så hade han bara suttit helt apatisk hela dagarna. I flera månader hade de inte fått kontakt med honom alls. Direkt när jag kom till avdelningen så hade Roger blivit en helt annan person. Han hade kvicknat till. Jag var den friska fläkten han behövde. Roger skrämde och fascinerade mig på en och samma gång. När han var lugn och sansad så var han min bästa vän på detta dårhus. Jag kommer aldrig att glömma honom. Roger led av schizofreni.

Första månaden jag bodde på sjukhuset hade Roger skrivit en dikt till mig:

TIL MARGIT!

INGEN I VERDEN ER SÅ LIK MEG SOM DEG
DU SPARKER OG RIVER NED ALLE STENGSLER
OG ALLE LENGSLER INNE I DEG.
DU FLYR SÅ FORT I KORRIDORENE
OG MATER ALLE MATADORENE
MED MAT FRA DIN EGEN MUNN

DU ER SINT PÅ VERDEN FORDI
DEN IKKE GIR DEG DEN KRAFT SOM
HOLDER DEG OPPE.
SE LIVET I DINE EGNE ÖYNER
SE DEG SELV I SPEILET
TA UT DIN FANGE I DEG
SER DU NÅ DU SER ET MÅL
MED NYTTIGE HENDER DU FORMER EN SKÅL.

(Håper du får det du mest lengter etter, mange hilsener fra Roger 30/8 1985)

Margarita, Benjamin och Emil

Här är de! Mina tre barn som jag är så stolt över. Det finns ingen karriär i livet som är viktigare än barnen. Det finns inget som kan mäta sig med den starka känslan det är att bli mamma. Jag älskar mina barn. Nu är de stora. De klarar sig bra. Det är tryggt att veta. Mina tre underbara barn. Jag älskar er!

Jag ringde polisen

Jag hade ju sett en telefonbox när jag blev förd upp till avdelningen. Telefonboxen låg en trappa ner. Avdelningen jag var på var låst, tvärlåst. Men, jag lurade mig förbi några vårdare när de kom till jobbet på morgonen. Jag stod vid dörren till avdelningen när de kom. Jag trängde mig förbi de och sprang ner trappan och hade några mynt i fickan. Jag tog upp mynten och ringde till polisen i Molde. Jag berättade snabbt för den vänliga polisen som svarade att jag var tvångsinlagd på Opdöl psykiatriska sjukhus och att de måste komma och hämta mig genast. Polisen svarade förvånad att han aldrig hade varit med om ett liknande samtal och måste kolla upp med sina chefer hur han skulle hantera detta. Då, i den sekunden, bröt vårdarna upp dörren in till telefonrummet och tog tag i mig. De brottade ner mig och drog mig upp på avdelningen igen. De var fem stycken. De bultade ihop mig, drog mig med våld in på avdelningen igen och slängde mig in på mitt rum. Jag skrek av förtvivlan och smärta. Ni får inte behandla mig på det här sättet! Jag har aldrig i mitt liv varit så arg. Jag har aldrig varit så ledsen. Pur och ren maktlöshet är det djävligaste man som människa kan uppleva, jag lovar!

Senare på dagen så fick jag ett telefonsamtal. Det var från polisen i Molde. Det var polismannen som jag hade pratat med tidigare på dagen i telefonboxen på våningen under min avdelning, som ringde upp mig. Han berättade att han förstod min frustration över vad som hade hänt, men att polisen inte kunde göra något. Du är tvångsinlagd på en läkares rekommendation, förklarade han snabbt. Precis som om jag inte visste det. Han bad nästintill om ursäkt för att han inte kunde hjälpa mig. Kan det verkligen gå till så här frågade jag förtvivlad? Ja, tyvärr, sade polismannen uppriktigt. Det är läkaren som bestämmer, tillade han. Jag tackade för att han hade ringt upp mig. Han hade ju inte gjort något. Han försökte bara vara en medmänniska som ville förklara för mig hur saker gick till. Jag var chockad. Här hade jag drömt om att bli myndig. Jag hade drömt om att slippa undan myndigheterna. Nu satt jag här tillsammans med en massa galningar och kunde inte göra något. En läkare som aldrig har mött mig hade per telefon accepterat att jag blev tvångsinlagd på ett dårhus! Och fytti helvete, som han sa i den norske filmen Elling. Hur sjutton gick det här till? Vad hade hänt? Tala om att hamna i botten på ett helvete, utan tillstymmelse till ljus någonstans.

Min hjärna snurrade på högvarv. Vad fan gör jag nu? Jag låg på nätterna och funderade på att svälta ihjäl mig. Men, sen tänkte jag på mitt ofödda barn. Jag kan inte svälta ihjäl mitt ofödda barn, tänkte jag. Mitt ofödda barn är helt oskyldigt i allt det här. Jag måste hitta andra vägar. Jag måste tänka. Jag var så neddrogad av alla mediciner de proppade i mig så jag knappt kunde tänka klart. Jag hade ingen att ringa. Förutom min advokat då. Han skulle komma på besök veckan efter. Jag var 18 år gammal och jag hade ingen i hela världen att ringa till. Jag hade ingen jag kunde lita på. Polisen kunde inte hämta mig. Jag satt här tillsammans med mördare och psyksjuka. Vilken hit! Make my day liksom! Jag var så naiv, så oförstörd. Men, vad hjälper det när maktfullkomliga människor far fram på det här sättet? Vad kunde lilla jag göra? Jag ville inget annat än att dö, jag lovar. Men, jag var tvungen att överleva. Jag var tvungen att kämpa för mitt ofödda barn sin skull. Jag bad till Gud varje kväll. Jag bad honom ge mig kraft till att kämpa. Jag bad honom ge mig allt vad jag behövde för att klara av just denna kamp. För mitt ofödda barn sin skull.

Min advokat Rune Berg

Jag blev inkallad på kontoret och gick något motvilligt dit. Där satt det tre människor. En av de var psykiatriker och tillika chef på sjukhuset. Han berättade att jag hade blivit tvångsinlagt och nämnde någon paragraf jag inte kommer ihåg. Varför då? Undrade jag. För att du kan vara till skada för dig själv och ditt ofödda barn, svarade han. Länsläkaren från länet i den kommunen jag var skriven i hade per telefon och fax godkänt tvångsinläggelsen. På vilka grunder då frågade jag. På grund av de diagnoser du fick på Gaustad sjukhus i går var svaret. Så du menar att hjärnskrynklaren jag pratade med i max tio minuter i går ställde diagnoser på mig? Jag tittade förvånad och förskräckt på psykiatrikern och frågade om de var riktigt väl bevarade. Hur sjutton kan man ställa diagnoser på en människa efter att ha pratat med personen i fråga i endast tio minuter?

Det finns mycket papper på dig sedan innan, förklarade han. Och? Så du menar att mina jävla socialpapper kan användas för att psykförklara mig? Är ni helt från vettet? Det låter ju rättssäkert och bra! Jag trodde inte mina egna öron. Här satt jag på ett ökänt dårhus och pratade med en gammal psykiatriker som tyckte att det var rätt att tvångsinlägga en person på så svaga grunder. Vi bor då för sjutton inte i Sovjetunionen muttrade jag. Jag är myndig och jag vill inte vara här. Det kunde de inte göra något åt svarade alla tre i munnen på varandra.

Jag vill ringa min advokat nu, sa jag bestämt. Jag fick lämna kontoret en stund medan de skulle diskutera huruvida jag skulle få ringa min advokat eller ej. Jag tittade föraktfullt på dem och sa att ni är för fan inte kloka någon av er. Efter en halvtimme blev jag åter hämtad in på kontoret och fick besked om att jag skulle få ringa till min advokat. Jag tackade för självklarheten; att jag skulle få ringa min advokat! Jag sitter alltså inlåst för andra dygnet i rad. Ingen anhörig är informerad om detta. Jag är endast 18 år gammal; alltså en tonåring. Man kan undra vart jag är? Är jag i ett av världens rikaste länder, som högtidligt hävdar att de slåss för individens rättigheter? Eller befinner jag mig i ett rövarland?

Jag ringde till advokat Rune Berg i Oslo. En advokat jag hade läst om i tidningen medan jag bodde på militärpermissonshuset i Oslo. Det stod i tidningen att han hade suttit i fängelse för att han hade vägrat militärtjänstgöring. En sådan tuff advokat behöver jag, tänkte jag, slog upp hans kontorsadress i telefonkatalogen och traskade iväg dit.

Rune Berg var på kontoret när jag kom dit och han hade tid till att prata med mig. Jag förklarade att jag ville ha honom som min advokat. Han frågade vad det var för ärende jag hade? Varför behöver du en advokat? Det vet jag inte än, men jag vet att jag behöver en advokat, förklarade jag trotsigt. Han tittade förundrat på mig. Du är en tjej som vet vad du vill, kontrade han. Jag berättade om socialtjänsten, att jag var gravid och att jag trodde att de ville ta mitt ofödda barn ifrån mig. Vi kom överens om att vi skulle hålla kontakten. Han lovade även att kontakta socialkontoret jag hade kontakt med i Oslo och kolla upp hur saker och ting låg till. Jag gick därifrån med lättat hjärta och kände mig på en gång lite tryggare.
Rune Berg hade lyssnat på mig. Han hade inte helt förstått varför jag ville ha en advokat. Men, han hade lyssnat på mig! Jag var inte direkt bortskämd med att vuxna lyssnade på mig.

Två uniformerade poliser och lilla jag

Jag somnade av utmattning, med tårarna rinnande nedför kinderna, på den obäddade sängen. Ingen kan känna sig mer hjälplös och övergiven som jag kände mig då. Jag vaknade tidigt nästa morgon. Jag var enormt kissnödig och gick ut på avdelningen och kände febrilt på alla dörrar jag såg. Alla var låsta och det fanns inga människor någonstans. Jag ropade, men ingen kom. Med stora magsmärtor föll jag omkull på golvet och kissade på mig där jag låg rakt i skinnbrallorna. Efter ca en halvtimme kom det två vårdare och lyfte upp mig. Jag kände mig så förnedrad, att vara tvungen att kissa på sig för att man inte kommer in på en toalett, fy fan! Nu låste de upp badrummet så jag kunde få duscha och byta kläder. Hur man kan lämna en person på en avdelning totalt ensam och samtidigt låsa toaletterna är för mig, än i dag, helt obegripligt.

På förmiddagen kom de två poliserna, som hade hämtat mig dagen innan, tillbaka till sjukhuset. De skulle köra mig till flygplatsen för att frakta mig till ett annat sjukhus. Jag fick veta att jag skulle till Molde flygplats för att därifrån köras till Opdöl sinnessjukhus som ligger nära Molde stad. Två polismän körde mig ut på flygplatsen i Oslo med en brandbil framför för att kunna köra helt ut till flygplanet. Där stod det två poliser vid flygtrappan och väntade på mig. Det påminde mest om en dålig film, tänkte jag. Flygplanet var redan fullt av passagerare när jag gick ombord i planet följt av två uniformerade poliser. Hade jag inte känt mig behandlad som en kriminell förut så gjorde jag det definitivt nu, det kan jag lova.

Alla passagerare tittade på mig med förskräckta och nyfikna ögon när jag kom ombord tillsammans med två polismän. Jag funderade över hur de tänkte. Vad de trodde om mig. Det var bara handbojorna jag saknade för att det skulle se ännu värre ut. En spinkig liten flicka, med röda och tårsprängde ögon, på knappt 18 år tillsammans med två muskelknuttar med polisuniform. Jag blev nog betraktad som farlig. Jag skulle i alla fall trott det om jag var en av passagerarna som såg detta.

Jag hoppades fortfarande att flyget skulle landa på Vigra flygplats utanför Ålesund och att jag skulle få komma till Åse sjukhus. Men, flyget landade på flygplatsen i Molde och där kom det tre ur personalen från Opdöl sinnessjukhus och hämtade mig. Poliserna åkte tillbaka till Oslo. Jag sa inte så mycket i bilen och det gjorde inte männen som hämtade mig heller. När vi kom till dårhuset så drog de mig ur bilen och upp trapporna till inskrivningsavdelningen jag skulle till. I trappuppgången lade jag märke till en telefonkiosk. När jag kom in på avdelningen kom den en personal emot mig och gav mig ett urinprovglas och sa att hon ville jag skulle lämna ett pissprov för att de skulle kontrollera om jag verkligen var gravid. Jag blev förbannad och slängde plastglaset i väggen. Jag vill för fan inte pissa i något glas, jag har varit hos läkaren och fått min graviditet bekräftat redan och det vet socialkärringarna om, ni kan dra åt helvete, skrek jag. Jag var förbannad och ledsen på en och samma gång. Hur i helvete kan man låsa in en tjej bara för att hon är gravid.

Det fanns många patienter på avdelningen och de tittade nyfiket på mig. Alla var mycket äldre än mig. Det var uppenbarligen en liten sensation att det kom en ung gravid tjej till avdelningen, det tillhörde inte vanligheterna. Jag blev hänvisad till ett rum jag skulle bo i, ett rum jag inte kunde låsa från insidan. Här satt jag med fullt av galningar runt mig och skulle inte få låsa mitt rum. Hur sjutton skulle jag kunna sova där då? Hur sjutton skulle jag kunna känna mig trygg?

En liten reflektion; man är den man umgås med. Kommer man med två poliser blir man betraktad som kriminell. Bor man på ett dårhus så är man en dåre.