När jag var sexton år bestämde jag mig för att skriva en bok om hur det är att bli en akt och ett objekt hos socialtjänsten. Jag satte mig därför ner och skrev varje dag efter jobbet som frukostvakt på hotellet jag jobbade. Efter att ha hållit på med boken i bara ett par månader blev jag sjuk, gick ner över tio kilo och svimmade när jag kom till sjukhuset. Blev inlagt på psykiatrisk avdelning på sjukhus i Ålesund, staden jag bodde i. Diagnosen jag fick handlade om att jag hade fått en identitetskris. Läkaren som pratade med mig varje dag under de tre veckor jag var inlagd där, sa att jag under mitt korta liv hade haft alltför många vuxna omkring mig som hade tyckt helt olika om vad jag skulle göra med mitt liv. Jag var förvirrad helt enkelt. Jag var en vilsen föräldralös flicka som sökte svar på vad som var meningen med just mitt liv. Står man helt ensam i världen är det inte så enkelt att svara på den frågan.
Andra gången jag skulle börja skriva på min bok igen var när jag flyttade till Sverige, närmare bestämt Strängnäs 1993, 26 år gammal. Denna gång längtade jag så mycket hem till Norge att jag blev kraftigt deprimerad och fick söka hjälp på vårdcentralen. En kvinna som arbetade som psykiatrisk undersköterska, kom hem till mig en gång i veckan under några månader. En dag vi satt och fikade i min trädgård sa jag till henna nu skall jag gå upp och anmäla mig för heltidsstudier på KOMVUX. Vilket jag gjorde. Jag bytte ut samtalen mot studier. Efter ett års heltidsstudier på KOMVUX sökte jag mig in på det beteendevetenskapliga programmet på högskolan i Eskilstuna. Mina författarplaner havererade alltså igen. I stället fick jag en högskoleexamen.
Nu sitter jag här igen, tredje gången gillt, och har bestämt mig för att äntligen få ner min historia på papper. En höst kom en väninna av mig från Norge på besök. Sissel arbetar med ungdomar med problem av olika slag. Hon frågade mig hur det går med boken. Hon tycker att det är viktigt både för de som arbetar inom vården och de som är hjälpbehövande att någon som har ”överlevt” systemet berättar om det. Mest av allt skriver jag för de barn och unga som någon gång har behövt hjälp från psykiatrin, socialtjänsten med mera och för de som befinner sig i den situationen nu. Hoppas även att socialsekreterare och andra speciallister inom socialomsorgen kan ta till sig lite av mina kunskaper om hur det är att bli ett fall inom socialtjänsten. Min barndom var inte lycklig, men det var ändå mycket jobbigare att bli ett objekt för klåfingrige socialsekreterare än att vara ett osynligt och till stunder misshandlat barn i en dysfunktionell familj. När man skriver en bok vill man gärna tillskriva den åt någon. För mig är det inte svårt att välja vem boken skall tillägnas till. Min dotter Margarita, som nu är 25 år, min son Benjamin på 21 år och min son Emil på 17 år. Det är ni som är och har varit de viktigaste personerna i mitt liv. Boken är därför tillägnat er. Jag älskar er över allt annat här på jorden. Eran mamma.
PS:Texten är ett utdrag från min bok "Ta inte min dotter ifrån mig", som än så länge bara finns i min dator:DS
måndag 21 mars 2011
söndag 20 mars 2011
När ett barn vill dö!
Hur länge måste jag ligga här? Hur lång tid kan det ta? Jag fryser. Vet inte hur länge jag orkar vänta. Det är kallt. Käre Gud kan du inte bara låta mig dö snabbt. Jag vill inte leva längre. Jag tänker på min syster Lailas ord. Det gjorde ont att få veta att även vuxna har problem. Att även vuxna blir ledsna. Hela min barndom har jag drömt om att bli stor. Jag trodde att allt skulle bli bra då. Jag ligger i snön, jag har bara trosor på mig.
Jag är nio år gammal. Jag har precis kommit hem från Sandefjord efter att ha varit och besökt min syster Laila i hennes studentbolig. Hon delade den med sin väninna Gro. Den ena kvällen började plötsligt Gro att gråta. Jag blev förvånad nästintill bestört och frågade min syster varför Gro grät. Laila svarade att även vuxna människor blir ledsna. Min värld rasade samman. Laila visste nog inte hur de orden påverkade mig. När slagen kom, när jag blev sparkad, när jag blev mobbad och när allt annat djävla skit hände mig under min uppväxt så hade jag bara en tanke och en dröm i mitt huvud; jag drömde om att blir stor för att slippa att ha det ont. Och nu stod min egen syster där och berättade för mig att även vuxna har problem, att även vuxna känner smärta.
Det var då på vägen hem, när min syster körde mig hem efter helgen i hennes studentbolig att jag bestämde mig för att dö. Ju närmare vi kom Siljan och mitt barndomshem, ju mer kände jag en längtan efter att försvinna. Jag ville hem till himlen, jag ville dit mamma var. Ballongen hade spruckit, drömmen hade dött, det fanns inget mer att drömma om. Jag tänkte att jag inte klarar mer smärta, jag klarar inte mer sorg. Men, det tog då en djävla tid att frysa ihjäl då. Det är minst tjugo minusgrader, jag ligger här i iskall snö. Varför kan jag inte bara få somna in här? Varför kan inte kylan omringa mig snabbare? Jag vill dö nu! Jag klarade inte att frysa ihjäl.
Jag gav upp och gick upp på mitt rum och la mig i sängen. Ledsen och förbannad på mig själv för att jag inte klarade av det jag hade bestämt mig för. Att ligga tillräckligt länge i den kalla snön så jag bara dog. Jag dog inte. Jag låg nu och hoppades att den långa stunden jag hade legat i snön åtminstone skulle ge mig lunginflammation eller något annat allvarligt som jag kunde få dö av. Något sådant inträffade inte heller. Jo, jag fick urinvägsinfektion, för vilken gång i ordningen då vet jag inte. Jag hade haft urinvägsinfektion hur många gånger som helst. Jag hade ätit lila, blåa och röda piller mot denna sjukdom hur ofta som helst.
Läkaren tittade lika allvarligt på mig varje gång han skrev ut tabletter till mig. Jag tittade lika allvarligt på honom också varje gång utan att säga något. Du vet vad jag går igenom, tänkte jag. När tänker du göra något? Jag tänkte så hårt jag kunde så att han skulle kunna läsa mina tankar. Jag tror inte det hjälpte. Han gjorde i alla fall aldrig något annat än att skriva ut nya mediciner till mig. Du vet att medicinerna inte kan hjälpa mig, tänkte jag. Det är de kalla och våta kläderna som gör mig sjuk. Det är de missförhållanden som jag lever under som gör mig sjuk, fattar du inte det?
Mitt problem var att jag inte kunde prata. Jag visste inte om jag kunde lita på någon. Jag var rädd för att bli ihjälslagen av min styvmamma om jag sa något. Denna gång skulle inte det göra något. Jag ville ju dö. Men, det gjorde så ont att bli slagen, så det sättet ville jag absolut inte dö på. Jag var som vanligt tyst. Man pratar inte om sina problem, så enkelt är det. Jag berättade aldrig hemma om all mobbningen jag blev utsatt för i skolan och jag berättade aldrig utanför hemmet om det min styvmamma utsatte mig för. Jag borde ha berättat för pappa. Jag gjorde dock aldrig det. Jag gick i skogen så ofta jag kunde, där gick jag och dagdrömde, sjöng mina egna sånger och pratade med mig själv.
PS:Texten är ett utdrag från min bok "Ta inte min dotter ifrån mig", som än så länge bara finns i min dator:DS
Jag är nio år gammal. Jag har precis kommit hem från Sandefjord efter att ha varit och besökt min syster Laila i hennes studentbolig. Hon delade den med sin väninna Gro. Den ena kvällen började plötsligt Gro att gråta. Jag blev förvånad nästintill bestört och frågade min syster varför Gro grät. Laila svarade att även vuxna människor blir ledsna. Min värld rasade samman. Laila visste nog inte hur de orden påverkade mig. När slagen kom, när jag blev sparkad, när jag blev mobbad och när allt annat djävla skit hände mig under min uppväxt så hade jag bara en tanke och en dröm i mitt huvud; jag drömde om att blir stor för att slippa att ha det ont. Och nu stod min egen syster där och berättade för mig att även vuxna har problem, att även vuxna känner smärta.
Det var då på vägen hem, när min syster körde mig hem efter helgen i hennes studentbolig att jag bestämde mig för att dö. Ju närmare vi kom Siljan och mitt barndomshem, ju mer kände jag en längtan efter att försvinna. Jag ville hem till himlen, jag ville dit mamma var. Ballongen hade spruckit, drömmen hade dött, det fanns inget mer att drömma om. Jag tänkte att jag inte klarar mer smärta, jag klarar inte mer sorg. Men, det tog då en djävla tid att frysa ihjäl då. Det är minst tjugo minusgrader, jag ligger här i iskall snö. Varför kan jag inte bara få somna in här? Varför kan inte kylan omringa mig snabbare? Jag vill dö nu! Jag klarade inte att frysa ihjäl.
Jag gav upp och gick upp på mitt rum och la mig i sängen. Ledsen och förbannad på mig själv för att jag inte klarade av det jag hade bestämt mig för. Att ligga tillräckligt länge i den kalla snön så jag bara dog. Jag dog inte. Jag låg nu och hoppades att den långa stunden jag hade legat i snön åtminstone skulle ge mig lunginflammation eller något annat allvarligt som jag kunde få dö av. Något sådant inträffade inte heller. Jo, jag fick urinvägsinfektion, för vilken gång i ordningen då vet jag inte. Jag hade haft urinvägsinfektion hur många gånger som helst. Jag hade ätit lila, blåa och röda piller mot denna sjukdom hur ofta som helst.
Läkaren tittade lika allvarligt på mig varje gång han skrev ut tabletter till mig. Jag tittade lika allvarligt på honom också varje gång utan att säga något. Du vet vad jag går igenom, tänkte jag. När tänker du göra något? Jag tänkte så hårt jag kunde så att han skulle kunna läsa mina tankar. Jag tror inte det hjälpte. Han gjorde i alla fall aldrig något annat än att skriva ut nya mediciner till mig. Du vet att medicinerna inte kan hjälpa mig, tänkte jag. Det är de kalla och våta kläderna som gör mig sjuk. Det är de missförhållanden som jag lever under som gör mig sjuk, fattar du inte det?
Mitt problem var att jag inte kunde prata. Jag visste inte om jag kunde lita på någon. Jag var rädd för att bli ihjälslagen av min styvmamma om jag sa något. Denna gång skulle inte det göra något. Jag ville ju dö. Men, det gjorde så ont att bli slagen, så det sättet ville jag absolut inte dö på. Jag var som vanligt tyst. Man pratar inte om sina problem, så enkelt är det. Jag berättade aldrig hemma om all mobbningen jag blev utsatt för i skolan och jag berättade aldrig utanför hemmet om det min styvmamma utsatte mig för. Jag borde ha berättat för pappa. Jag gjorde dock aldrig det. Jag gick i skogen så ofta jag kunde, där gick jag och dagdrömde, sjöng mina egna sånger och pratade med mig själv.
PS:Texten är ett utdrag från min bok "Ta inte min dotter ifrån mig", som än så länge bara finns i min dator:DS
Till minne av min pappa; Jostein Edgar Urtegård
En kylig vinterdag 27 januari 1979, var det en stor brottartävling med 120 pojkbrottare i Siljan i telemarken län i Norge. Min familj hade en viktig roll denna dag. Min pappa var både ordförande i bygdens brottarförening och brottardomare. Min bror Tormod på 13 år var aktiv brottare och skulle delta under tävlingarna. Så hela familjen Urtegård var där, förutom min storebror Roald som tog hand om gården och min storasyster Laila som var ute på de sju haven som kock på en stor båt. Jag passade på mina tre små bröder, Roger, Edgar och Björn-Arne. Min styvmamma var mest upptagen med och springa efter min pappa. Tormod brottades med en kille från Gulset. Jag tyckte det var spännande att titta på brottarmatcher, speciellt när min styvbrorsa Tormod brottades på mattan. Efter en stund fick jag en välförtjänad vila från barnpassningen och fick gå runt och prata med vänner på tävlingen. Min styvmamma, Olaug, tog över tillsynen av mina bröder. Jag gick bort till min pappa, jag var så stolt över honom. Jag tänkte att min pappa var den duktigaste mannen jag visste om och att han lyckades med allt han ville här i världen. Pappa gav mig ett leende och en kram, han gav mig lite pengar så jag kunde gå till affären och handla. ”Här har du lite pengar min flicka lilla, så kan du köpa något du vill ha på butiken”, sa han. Jag sprang i väg till affären och köpta ett par hårspännen jag hade önskat mig länge.
Men, jag kunde inte vara borta länge, jag ville se på den nästa brottarmatchen min pappa skulle döma. Matchen hade redan startat när jag kom tillbaka. Jag gick bort till min styvmamma och mina bröder som stod nära där pappa dömde match. Jag kände stoltheten växa inom mig när jag såg min pappa stod där på brottarmattan med visselpipan i munnen, sina utslitna jeans, träningsjacka och sin knivslida i skärpet. Han var den enda brottardomare som jag kände till som fick ha kniv på sig när han dömde en match. Det var väl ingen som tordas säga till honom vad han fick och vad han inte fick göra, tänkte jag. Alla hade stor respekt för min pappa, med sin auktoritet och bestämde hållning fick han det helt enkelt. Plötsligt föll pappa ner på brottarmattan, det hände rätt efter att han hade blåst i visselpipan. Folk stod chockade runt och bara tittade på. Det var som om tiden stod stilla och all ljud försvann. Jag stod med tårar i ögonen och tittade på min livlösa pappa. Han var mitt stöd och min livsglädje här i livet. Ambulanspersonalen bar honom ut i ambulansen och körde i väg mot sjukhuset i Skien. Ingen visste vad som hade hänt så brottartävlingen fortsatte en stund till. Olaug hade kört i familjens bil efter ambulansen, så det var jag som fick ta hand om mina småbröder igen. Tormod hade flera matcher kvar. Så han var på brottarmattan med tårar i ögonen. Trekvart senare fick vi höra över högtalaranläggningen att min pappa var död och att brottartävlingen därför blev inställt. Jag trodde inte mina egna öron, det kunde inte vara sant. Min pappa kunde inte vara död!
Jag tog hårt tag runt mina bröder och sa att detta nog inte stämde och att pappa säkert kommer hem snart. Jag tröstade dem så gott jag kunde, men mitt hjärta hade också brustit, det fanns inget kvar. Jag har tänkt på det många gånger senare, hur för djävligt det är att få höra över en högtalaranläggning att din pappa är död. Alla barnen blev hämtade in till ett kontor där vi blev tillfrågade om det var någon de kunde kontakta. Där stod vi fem barn mellan tre och tretton år och skulle berätta vem vi hade kvar i världen som de kunde kontakta. Jag gav honom adressen och telefonnumret till min faster på Stathelle. Efteråt kördes vi hem till bondgården där min storebror kom frågande emot oss. Jag klarade inte av att prata med någon, jag sprang till mitt rum och lade mig på sängen och gråt ett helt hav. Senare tog jag fram mina idrottsmärken från skolan och så på dem och undrade vem som skulle vara stolt över mig nästa gång jag presterar något. Det var bara pappa som brydde sig om sådant. Det har alltid varit ett problem för mig sedan dess. Vem bryr sig om huruvida jag lever eller ej och vad jag gör med mitt liv?
Denna dag började min kamp. Jag som var jätteblyg, förtryckt och osäker började slåss för livet! Eller rättare sagt jag började kämpa för att hitta meningen med livet. Vad gjorde jag här? Hade mitt liv någon mening alls? Jag var 12 år och föräldralös. Det är ingen hit direkt. Om det bara hade varit en hemsk mardröm som jag kunde vakna ur!
PS:Texten är ett utdrag från min bok "Ta inte min dotter ifrån mig", som än så länge bara finns i min dator:DS
Men, jag kunde inte vara borta länge, jag ville se på den nästa brottarmatchen min pappa skulle döma. Matchen hade redan startat när jag kom tillbaka. Jag gick bort till min styvmamma och mina bröder som stod nära där pappa dömde match. Jag kände stoltheten växa inom mig när jag såg min pappa stod där på brottarmattan med visselpipan i munnen, sina utslitna jeans, träningsjacka och sin knivslida i skärpet. Han var den enda brottardomare som jag kände till som fick ha kniv på sig när han dömde en match. Det var väl ingen som tordas säga till honom vad han fick och vad han inte fick göra, tänkte jag. Alla hade stor respekt för min pappa, med sin auktoritet och bestämde hållning fick han det helt enkelt. Plötsligt föll pappa ner på brottarmattan, det hände rätt efter att han hade blåst i visselpipan. Folk stod chockade runt och bara tittade på. Det var som om tiden stod stilla och all ljud försvann. Jag stod med tårar i ögonen och tittade på min livlösa pappa. Han var mitt stöd och min livsglädje här i livet. Ambulanspersonalen bar honom ut i ambulansen och körde i väg mot sjukhuset i Skien. Ingen visste vad som hade hänt så brottartävlingen fortsatte en stund till. Olaug hade kört i familjens bil efter ambulansen, så det var jag som fick ta hand om mina småbröder igen. Tormod hade flera matcher kvar. Så han var på brottarmattan med tårar i ögonen. Trekvart senare fick vi höra över högtalaranläggningen att min pappa var död och att brottartävlingen därför blev inställt. Jag trodde inte mina egna öron, det kunde inte vara sant. Min pappa kunde inte vara död!
Jag tog hårt tag runt mina bröder och sa att detta nog inte stämde och att pappa säkert kommer hem snart. Jag tröstade dem så gott jag kunde, men mitt hjärta hade också brustit, det fanns inget kvar. Jag har tänkt på det många gånger senare, hur för djävligt det är att få höra över en högtalaranläggning att din pappa är död. Alla barnen blev hämtade in till ett kontor där vi blev tillfrågade om det var någon de kunde kontakta. Där stod vi fem barn mellan tre och tretton år och skulle berätta vem vi hade kvar i världen som de kunde kontakta. Jag gav honom adressen och telefonnumret till min faster på Stathelle. Efteråt kördes vi hem till bondgården där min storebror kom frågande emot oss. Jag klarade inte av att prata med någon, jag sprang till mitt rum och lade mig på sängen och gråt ett helt hav. Senare tog jag fram mina idrottsmärken från skolan och så på dem och undrade vem som skulle vara stolt över mig nästa gång jag presterar något. Det var bara pappa som brydde sig om sådant. Det har alltid varit ett problem för mig sedan dess. Vem bryr sig om huruvida jag lever eller ej och vad jag gör med mitt liv?
Denna dag började min kamp. Jag som var jätteblyg, förtryckt och osäker började slåss för livet! Eller rättare sagt jag började kämpa för att hitta meningen med livet. Vad gjorde jag här? Hade mitt liv någon mening alls? Jag var 12 år och föräldralös. Det är ingen hit direkt. Om det bara hade varit en hemsk mardröm som jag kunde vakna ur!
PS:Texten är ett utdrag från min bok "Ta inte min dotter ifrån mig", som än så länge bara finns i min dator:DS
lördag 19 mars 2011
Free at last!:-)
Från och med nu kommer min blogg att användas på ett annorlunda sätt. Jag kommer att återgå till hur bloggen såg ut från början, jag kommer alltså att vara mer personlig, mera ödmjuk och mer reflekterande. Jag kommer att skriva om livet, hur det har varit och hur det är. Jag kommer att dela med mig av mina livserfarenheter; både de goda och de jobbiga på ett väldigt generöst sätt. Nu när jag är oberoende politiker och arbetslös är jag inte fångad av någon lojalitet mot någon eller utsatt för någon partipiska. Jag är som rubriken säger; free at last. Det passar mig perfekt. Jag har alltid haft svårt för auktoriteter och jag har alltid känt mig utanför. Hade någon sagt till mig när jag var liten att mina syskon och jag inte hade samma föräldrar så hade jag trott på det. Alla mina 6 syskon var/är praktiskt duktiga arbetsmyror. Jag har alltid varit en filosoferande och känslig individ på en egen planet. Jag älskade sången till Ted Gärdestad "Jag vill ha en egen måne". Som offentlig person har jag fått stå ut med att personer tycker att de känner mig. Men, det gör de flesta inte. Men, jag kommer nu att berätta min livshistoria steg för steg och de som vill följa mig på den resan är välkomna att göra just det. Jag har en berättelse som behöver berättas. Många kommer att känna igen sig, många kommer att förstå och viktigast av allt är själva berättelsen; själva livet.
Alla människor har något att säga, alla har något att ge andra. Jag hoppas att min öppenhet och ärlighet kan vara till hjälp för någon. Från och med i morgon kommer jag att skriva varje dag om existensiella frågor. Vad är meningen med livet kommer alltså att vara min utgångspunkt. Ann Heberlein har skrivit boken "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Jag gillade den boken, den har ett viktigt perspektiv. Jag ville dö redan som nioåring. Det tog mig ett halvt liv att hitta livslusten. Jag tänker behålla den lusten. Jag tänker kämpa för att vi alla kan få uttrycka våra känslor utan att behöva skämmas. Under många år har andra dikterat vad jag skall tycka, tänka och säga. Den tiden är nu förbi.
Jag är ledsen för alla personer jag har sårat genom mina alltför aggressiva och bryska bloggartiklar. Det har aldrig varit min mening eller vilja att göra någon illa. De som känner mig vet att jag är en snäll, generös och lyssnande människa. De som älskar mig accepterar mig som jag är och de vet att jag är en djup och känslosam person som verkligen bryr mig om mina medmänniskor. Livet är tufft i bland och långt ifrån rättvist eller perfekt. Jag har aldrig eftersträvat någon perfekt fasad, det är liksom inte jag. Öppen, utlämnad och fri. Här är jag!
PS:Bilden är tagen av konstnären Ulrika Florin i Stallarholmen:DS
lördag 17 juli 2010
onsdag 14 juli 2010
En trevlig dag på Gotland 2010
Göran Frisk och Margit Urtegård
Maria von Beetzen (M) och Margit Urtegård
Maria von Beetzen och Nina Krogen
Maria och jag
Göran Frisk på sin segelbåt i Visby hamn
Varje år Nina Krogen och jag är på Gotland, under Almedalsveckan, så äter vi middag en kväll tillsammans med Maria von Beetzen och Göran Frisk. En mycket trevlig tradition. Tusen tack Maria och Göran!
Maria von Beetzen (M) och Margit Urtegård
Maria von Beetzen och Nina Krogen
Maria och jag
Göran Frisk på sin segelbåt i Visby hamn
Varje år Nina Krogen och jag är på Gotland, under Almedalsveckan, så äter vi middag en kväll tillsammans med Maria von Beetzen och Göran Frisk. En mycket trevlig tradition. Tusen tack Maria och Göran!
lördag 10 juli 2010
Hej då vackra Gotland!
Jag i den botaniska trädgården i Visby
Margit Urtegård (SP) och Dag Bremberg (MFP) på Gotland
Lotta Hördin (Helsingborg Dagblad) och Nina Krogen
Jag och Nina
Nina och jag
Margit Urtegård (SP) och Dag Bremberg (MFP) på Gotland
Lotta Hördin (Helsingborg Dagblad) och Nina Krogen
Jag och Nina
Nina och jag
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
