Det finns flera orsaker till att jag under lång tid har funderat över vårt behov att göra arbetslivet mera flexibelt. Vi är så låsta i att se 40 timmars arbetsvecka och pensionsålder vid 65 som norm när vi tittar på vårt yrkesverksamma liv; vi begränsar oss genom att titta på ålder mera än på livssituation. Jag har vänner som är födda 1966 precis som jag. De fick barn efter att de fyllde 30 år, det vill säga att deras barn är ganska små fortfarande. De skulle behöva arbeta färre timmar i veckan än de traditionella 40 timmarna. Själv fick jag mina första barn som tonåring och mitt yngsta barn är redan 15 år. Jag kan tänka mig att arbeta mera än 40 timmar i veckan och har även gjort det ibland under de senaste åren.
Ett annat exempel är mina svärföräldrar. De är 74 år gamla. Min svärfar arbetar som busschaufför, han ställer upp som timvikarie. Min svärmor är pensionär på riktigt, men ställer upp för samhället genom att vara fritidspolitiker samt är engagerad i föreningslivet på olika sätt. Fredrik Reinfeldt sa under Almedalsveckan på Gotland att äldre inte är en homogen grupp och inte unga heller. Han har så rätt! Några äldre vill påta i trädgården eller sortera sina frimärken, andra gamla vill arbeta på den privata eller den offentliga arbetsmarknaden. Några äldre blir sjuka och behöver vård. Det jag försöker säga är att vi kanske borde tänka om hur vi organiserar arbetslivet; när kan och vill vi helst arbeta. Det är ytterst individuellt anser jag, utifrån i vilken livssituation vi råkar befinna oss i hur och när vi vill arbeta. En ungdom som kanske inte helt har bestämt sig för vad hon/han skall bli när vederbörande blir "stor" kan få chansen att prova på arbetslivet några år, efter gymnasietiden, om vi gör förvärvslivet mera flexibel. Det finns många fördelar med att ändra vår syn på arbetet. Vår åldersfixering skulle kanske botas något också! Den åldersdiskriminering som finns i Sverige är både oroväckande och ruggig.
Jag tänker mig att man arbetar färre dagar och färre timmar i veckan medan barnen är små, innan de har börjat i skolan. Att de som vill studera länge får det och att de som vill arbeta direkt efter gymnasiet gör det. Att de som vill gå i pension vid 60, de kanske har haft ett fysiskt tungt arbete, får det. De som vill arbeta tills de är t e x 75 år får det. Det viktigaste är väl att folk klarar av sina arbetsuppgifter och trivs på sina jobb? Inte deras ålder?! Jag ser inte framför mig att jag själv kommer att gå i pension redan vid 65 år. För det första började jag att yrkesarbeta ganska sent i livet och för det andra tror jag inte att jag kommer att hinna med att göra allt jag vill i arbetslivet tills då.
Hur detta skall organiseras vet inte jag. Jag är inte vare sig ekonom, jurist eller samhällsplanerare. Jag är sociolog, med 41 års livserfarenhet, som ser ett behov av att vi blir mera flexibla och öppna gentemot våra livssituationer och samhällets strukturer (uppbyggnad). Ett friare, rikare och bättre liv helt enkelt.
Vi debatterar vårdnadsbidrag, föräldraförsäkringen med mera, vi kanske borde vidga debatten?
.JPG)
