MARGARITA 2 ÅR.

När den här lilla flickan skulle bli storasyster 1989 kastade hon sina nappar, hon hade fem stycken i ett band runt halsen, i papperskorgen och hon flyttade från sin spjälsäng till min säng. Fast när Benjamin föddes den 17 juli 1989 flyttade hon tillbaka till sin spjälsäng och hon hade hämtat sina nappar i papperskorgen. "Jag vill inte bli stor än" sa hon. Sen gick hon runt till alla grannar och ringde på dörren och frågade om det var någon som ville ha en bebis, de skulle få honom helt gratis lovade hon. Benjamin fick sova i sin vagn ett helt halvår innan Margarita lämnade över spjälsängen till honom. Det är inte alltid lätt att få ett syskon, när man är van att ha sin mamma helt för sig själv!

Mamma Margit och Emil 4 år.

Var på besök hos en norsk väninna, som bor i Strängnäs, här om kvällen. Hon har tre barn. Den yngste, en son på fyra, Sondre (fiktivt namn), tittade på mig när vi hade ätit klart och sa: "snilla kan du följa med mig till mitt rum". På norska heter det snille och på svenska heter det snälla. Är man norsksvensk blir det snilla, så det så! Han sträckte fram sin lilla hand och vi gick upp till hans rum och tittade på hans nallar, bilar och andra leksaker. I början när jag kom tordas han inte ens titta på mig, när middagen var klar var han beredd att visa mig sitt rum. Det är barn i ett nötskal, man får snabbt ett förtroende av/hos de. Det gäller att värna det förtroendet. När Sondre skulle lägga sig för natten gav han mig en kram och kallade mig för Norge. I dag sa han till sin mamma att han ville cykla till Norge och då menade han hem till mig; jag känner mig stolt och hedrad. Jag tänker på den norska sången: "Jeg önsker jeg var fire år i romjul".

Margarita, Benjamin och Emil

Livets största gåva!

Med några decenniers mellanrum kommer befolkningsfrågan upp på tapeten igen då födelsetalen i västvärlden kraftigt sjunker i perioder. Vi föder alltså allt färre barn med det resultat att allt färre får försörja allt flera; små kullar kan hota välfärden. När jag tittar på mina tre härliga ungar kan jag bara tycka synd om de som medvetet väljer att inte skaffa barn. I dag är det tydligen trendigt att vara ett par med två inkomster och utan barn. Hur kul är det, frågar jag? Det är ingen uppoffring att ha barn, de berikar livet maximalt. Hur kan folk välja bort dessa underbara små människor? Barn ger livet mening och glädje. Deras kommentarer, som bara kommer, ärligt och oförutsägbart är det roligaste och finaste som finns. Jag tänker på min yngsta son, Emil. När han var sex år följde han med sin farmor till Skogskyrkogården i Stockholm på alla helgonsdagen. Han tittade sig förvånad runt och sa: ”Farmor, så här många döda har jag aldrig sett på en gång förut!” Det är sådana här kommentarer man minns med ett leende och som gör dessa små barn så oerhört oemotståndliga. Med risk för att låta tjatig: Hur kan man välja bort dessa små solstrålar som faktiskt är vår framtid? Självförverkligande och barnafödande är för mig inget motsatsförhållandet, det går hand i hand. Dessa små under är en gåva. Man har under 1900-talet använt sig av olika politiska instrument för att få upp barnafödandet t ex barnbidrag, föräldrapenning och dagisplatser. Då barnafödandet har minskat igen, är det många politiker som funderar på vilka ”mutor” de nu kan erbjuda den fertila delen av befolkningen för att åter öka barnafödandet. Jag undrar ibland om man inte måste ändra taktik för att få folk att vilja ha barn. Här har media en viktig roll. Hur ofta läser man inte om negativa aspekter i media om hur besparingar drabbar barnfamiljer etc. Samt att våra journalister skriver spalt upp och spalt ner om hur barn kan förhindra dina möjligheter i arbetslivet. Jag tror man måste vända på steken och hellre tala om hur fantastiskt det är att ha barn, dessa små människor som ger livet mening! Jag känner ingen, däribland mig själv, som har fött barn p g a höjt barnbidrag eller andra förmåner i samhället framskaffat av politiker. Det finns mycket djupare orsaker till att man föder barn. Den ena är kärleken till livet och den andra är hoppet om framtiden som vi faktiskt lägger i våra barns händer.

C och fp står fast vid sitt ultimatum.

På ledarbloggen kan vi läsa att c och fp står fast vid sitt krav om att byta ut kommunalrådet. Intressant, vad händer nu? Vi är flera som undrar vad som pågår och vad som händer. Vi lever i ett politiskt vakuum just nu, ingen vet vad som gäller och ännu mindre vad som pågår i kulisserna. Ringer man och frågar så får man bara svävande svar. Vi håller på med strategisk plan och budget, ett oerhört viktigt arbete, som påverkas negativt av att ingen vet något, ingen lösning har kommit upp till ytan. I dagens tidning står det att kd och sp inte får vara med i förhandlingarna som förs mellan m och c samt fp; vi är uteslutna från krisförhandlingarna. Under dagen blir jag uppringd och får veta att inga förhandlingar försiggår alls. Hur skall vi tolka det då? Här kanske det passar med ett ordspråk från DR. R. Brasch: "Vi borde komma ihåg, att vi inte är de enda som tror oss vara i en hopplös återvändsgränd. Precis som en drake stiger i motvind, så kan även de största svårigheter stärka oss. Precis som tusentals före oss har mött samma öde och klarat sig igenom, så kan vi det också". Ja, det kan vi säkert, men det är dags att något konstruktivt sker snart. Folk väntar med spänning, invånarna vill ha besked. Lotta Grönblad (s) skriver också om detta på sin blogg.

Personförföljelse

I dag var jag inne hos kriminalvårdschefen på Hallanstalten och frågade om jag fick läsa de skriftliga anklagelser som har inkommit om mig. Nej, du får vänta tills på måndag, jag håller på att samla på mig mera, får jag till svar. Vadå, går du runt och uppmanar anställda att skriva klagomål på mig, frågade jag. Ja, jag har ju aktivitetsplikt, svarade han. Vare sig mitt fackförbund eller jag har hört det begreppet förut, intressant, vi får väl svar på måndag när vi har förhandlingar. Jag har sagt ifrån flera gånger till kriminalvårdschefen när jag fysiskt har blivit hotat av kollegor och jag har påtalat kränkande särbehandling många gånger under mina fem år på Hallanstalten, men aldrig har cheferna agerat. Nu när de får möjligheten att hänga den som offentligt påtalade oegentligheter på anstalten 2004, direkt efter de spektakulära rymningarna, då reagerar cheferna med all kraft. Hur skall man uppfatta detta? Är det hämndaktion på gång, en personlig vendetta? Flera hundra anställda har passerat Hallanstalten sedan jag började arbeta där 2004, man kan ju undra varför så många lämnar anstalten. När jag som facklig förtroendeman har påtalat min oro för den stora personalomsättningen har jag fått det arroganta svaret att viss personalomsättning är sunt, då kanske vi blir av med en hel del oduglingar har kriminalvårdschefen sagt. En intressant människosyn han har. Borde inte han vara lite mera upptagen av den psykosociala arbetsmiljön till sina underordnade? Borde han inte bry sig mera om sina medmänniskor? Här har vi ett enormt tydligt exempel på en som härskar genom att söndra. Folk mår dåligt, anställda åker gråtande hem från sitt arbetspass. Vem bryr sig?! Inte den högsta chefen i alla fall.

Varför blir inte fler sanningssägare??!!

Att vara frispråkig kan upplevas som om man är antingen uppriktig eller omdömeslös; modig eller dum. I Sverige talar man ofta om att vi håller vår unika yttrandefrihet högt och att vi värnar om den. Samtidigt har vi ordspråket att tala är silver och tiga är guld.

De som inte säger så mycket och lyckas hålla tand för tunga är förtroendeingivande. Deras återhållsamhet och kontroll upplevs som klokhet. Bland dessa tysta och kloka människor kan man ibland hitta de kalkylerande, taktiska, själviska, intriganta och beräknande individerna, som bara har sin egen vinning för ögat. Vargar i fårakläder eller ormar brukar jag titulera dem.

Själv känner jag mig tryggast bland öppna och frispråkiga personer, som törs vara ärliga. Jag tänker ofta på Anders Ahlmark som var kartograf på Sjöfartsverket 1977, när ett ryskt fartyg gick på grund i svenskt vatten med ett stort oljeutsläpp som följd. Grundet hade tidigare hittats av Sjöfartsverket, men de hade inte satt ut det på sina kartor, något Ahlmark upptäckte och avslöjade offentligt. Han blev sanningssägaren som sattes i ”karantän” på en fyr i flera år. ”Fången på fyren” blev ett begrepp, kartografen blev en symbol för civilkurage.

Min undran och fråga blir, varför är det inte flera som blir sanningssägare? När jag som facklig förtroendeman har deltagit i intervjuer till chefstjänster på Hallanstalten, har det slagit mig att chefsaspiranterna ofta påpekar noga att de är mycket lojala mot arbetsgivaren. Det finns ett uttryck ”obrottsligt lojal”, som vänner i mellan betyder att man ställer upp för varandra. Man kan också vara obrottsligt lojal mot sin arbetsgivare, något som oftast uppskattas högt och kan ge resultat i lönekuvertet.

Att vara lojal uppfattas som en god egenskap. Om man kan vara obrottsligt lojal borde man även kunna bli brottsligt lojal. När blir man i så fall det? Hade Ahlmark varit brottsligt lojal om han hållit tyst? En svår fråga som leder oss till nästa, vad med de andra på Sjöfartsverket, som valde att hålla tyst för att slippa bli utfrusna? Har de varit obrottsligt- eller brottsligt lojala? Kan de ha varit obrottslig lojala mot sin arbetsgivare och samtidigt brottslig lojala mot samhället?

En arbetsgivare vill kanske inte ha anställda med civilkurage först och främst, de kanske föredrar medarbetare med starkt lojalitetstänkande? Varför skulle annars lojalitet kunna betraktas som en god egenskap och meriterande i en intervjusituation på en statlig arbetsplats? Det måste finnas orsaker till varför de som aspirerar på chefstjänster är så noga att påpeka just detta. Den som ser saker som inte är bra får inte glömma ordspråket: ”den som är tyst samtycker”. Jag respekterar de som väljer att vara tysta när de ser några oegentligheter. Jag förstår att de är rädda om sina jobb, sina karriärmöjligheter, sitt rykte mm. De är helt enkelt rädda för konsekvenserna av sitt handlande. Jag respekterar de som väljer att vara tysta framför att stå upp för någon medmänniska när det behövs. Men jag kommer aldrig att förstå dem!

LIVET ÄR LITE VÄL TUFFT IBLAND!

I dag ringer en företrädare från mitt fack och säger att några av mina arbetskollegor har anmält mig till arbetsgivaren för kränkande särbehandling och främlingsfientlighet. Det är alltså inte min arbetsgivare som informerar mig om detta, det är mitt fack (SACO). I flera år, helt sedan jag slog larm om missförhållanden som rådde på Hallanstalten 2004, har arbetsgivaren försökt att bli av med mig. "Obekväma sanningssägare gör er inte besvär inom kriminalvården, vi kommer att lyckas bli av med er. Tyvärr har vi ingen fyr att placera er på, typ som kartexperten (kartografen) Anders Ahlmark inom sjöfartsverket, blev placerad på 1977 när han påtalade att sjöfartsverket var skuld i ett oljeutsläpp från ett krockande ryskt fartyg då sjöfartsverket hade skippat att lägga ut ett grund på sjökartan". En arbetsgivare vill inte ha anställda med civilkurage först och främst, de föredrar nog medarbetare med starkt lojalitetstänkande. Jag har flera gånger påtalat för min arbetsgivare att flera av mina arbetskollegor har kränkt mig, men det har aldrig tagits på allvar. Nu har mina kollegor anmält mig och då är det helt andra melodier som hörs; nu skall saker hända! När en kvinna skall hängas då kommer gamarna fram, då skall häxan brännas! Jag är van, men trött. Det är inte kul att kollegor väljer att hänga ut en i stället för att prata med en. Fegt, uselt och hjärtlöst vill jag kalla alltihopa. Kom tillbaka när ni vet hur en människa skall vara mot sin medmänniska. Hyenor kan alla klara sig utan.