En dikt från Yvonne Domeij

Om inte himlen hade stjärnor var skulle du väl finnas då
Om inte ögat hade tårar hur skulle människan förstå
Att split och kiv inte alls har nån mening
I evighetens perspektiv
Att allt som räknas är sekunder
Och minuter i ett människoliv

Först fanns du inte
Sedan fanns du
Nu finns du inte
en gång till
Men du har funnits
Det är det som räknas
Och det är därför
allt står still

ETT ÖVERGREPP I ENLIGHET MED LAGEN

Jag har aldrig förtalt varför jag blev politiker, jag har inte varit mogen för att göra det tidigare. Det hände något i mitt liv när jag var ung, som gjorde att jag ville kämpa för att förändra världen. Jag blev utsatt för ett övergrepp, inte från en person, men från de norska myndigheterna. Jag kom hem från Lanzarote och upptäckte att jag var gravid. Jag åkte till min barndomsstad, gick till min mammas och pappas grav, satte mig ner där och berättade stolt för mina föräldrar att de skulle bli bästeföräldrar. Jag lämnade kyrkogården gråtande, men vid gott mod, jag skulle bli mamma. Jag var 18 år och hade ingen plats att bo, jag åkte och bodde ett tag på soldathemmet i Oslo. Jag fick bo där då jag hade gjort lumpen precis innan jag åkte till Lanzarote.

Jag uppsökte socialkontoret i Oslo och bad om hjälp till att ordna en lägenhet för mig och mitt ofödda barn. Det socialsekreteraren gjorde, som jag inte visste om, var att hon kontaktade socialkontoret i min barndomskommun och berättade för dem att jag var gravid. Deras reaktion var att jag var olämplig till att få bli mamma och de satte i gång en barnavårdsutredning, med sikte på att adoptera bort mitt barn vid födseln. Deras huvudargument för att jag ansågs vara olämplig till att bli mamma var, att min styvmamma hade slagit mig dagligen när jag var barn och att jag inte hade en fast hållpunkt i livet. Jag som själv hade varit fosterhemsplacerad och institutionsplacerad med mera, efter att jag som tolvåring blev föräldralös, blev förbannad när jag hörde att de även ville placera bort mitt barn. Jag fick två val. Antingen göra en abort eller adoptera bort barnet vid födseln. Tala om att få välja mellan pest eller kolera. Jag bad dem dra åt helvete. Någon bostad fick jag självklart inte.

En dag i augusti 1985 kom tre poliser till soldathemmet för att hämta mig, de skulle köra mig till sjukhuset, sa de. Det gjorde de också, men inte till vilket sjukhus som helst, de körde mig till Gaustad sinnessjukhus, ett ökänd psykiatriskt sjukhus i Norge. Dagen efter kom samma poliser tillbaka för att köra mig till flygplatsen, jag skulle vidare till ett sjukhus i det länet jag var skriven. Två av poliserna följde med på flygplanet till Molde flygplats. Där blev jag mött av tre vårdare. Ni som har sett mig, kan ju fundera på varför tre muskelknuttar till män behövdes för att köra mig till ett sjukhus! För att inte tala om tre poliser dagen innan. Det tillhör historien att de även hade dopat ner mig med 200 mg nonzinan, det slår ut vem som helst. Jag håller på att skriva en bok om den här historien. Det är en lång och komplicerad berättelse, men jag vill att andra som har blivit drabbade av övergrepp skall kunna läsa det här på min blogg under tiden jag skriver boken. Jag tror att debatten behövs. Och om min historia kan vara till hjälp eller tröst för någon skulle ingen bli gladare än jag. Sjukhuset jag kom till i Molde hette Opdöl och kan jämföras med Karsudden.

Jag blev placerad på en avdelning med flera farliga psykiskt störda mördare, folk i djupa religiösa grubblerier och andra allvarliga beteendestörningar. De flesta av dem hade åkt ut och in på institution hela livet. Jag var den enda unga där och den enda som var mitt i en graviditet. Som tur var kunde jag låsa in mig på mitt rum, mitt rum med galler på fönstret. Det känns som om jag skriver om en dålig film, tror knappt själv att det är sant det jag skriver. Dagen efter ringde jag till polisen i Molde och bad dem hämta mig, jag trodde det var olagligt att göra så här mot myndiga personer i Norge 1985. Men, en läkare hade per telefon från min hemkommun gett tillstånd till att låsa in mig. Jag fick såklart ett antal diagnoser och de använde argumentet att jag kunde vara till skada för mig själv och/eller mitt ofödda barn. Se där, då passade jag in i lagtexten!

Jag var milt uttryckt chockad, här hade jag väntat ett helt liv på att bli myndig för att slippa allt som heter myndigheter och så händer det här. Efter ett par månader fick jag, genom en kontrollkommission med fackmän, tvångsinläggelsen omgjord till en frivillig inläggelse. Det innebar att min advokat och jag kunde börja söka efter plats att bo med mera. Så länge jag hade varit tvångsomhändertagen hade vi inte kunnat göra någonting. Vi sökte plats på ett hem för unga mödrar, men jag fick ingen plats där förrän efter förlossningen den 28 januari 1986. I ett halvår var jag alltså inlåst på ett psykiatriskt sjukhus tillsammans med flera farliga människor. Några var dock snälla och andra var ombytliga i humöret. En som ibland jagade mig när han var förbannad skrev den här dikten till mig under en av sina ljusa dagar och stunder:

Till Margit

INGEN I VERDEN ER SÅ LIK MEG SOM DEG
DU SPARKER OG RIVER NED ALLE STENGSLER
OG ALLE LENGSLER INNE I DEG.
DU FLYR SÅ FORT I KORRIDORENE
OG MATER ALLE MATADORENE
MED MAT FRA DIN EGEN MUNN

DU ER SINT PÅ VERDEN FORDI
DEN IKKE GIR DEG DEN KRAFT SOM
HOLDER DEG OPPE.
SE LIVET I DINE EGNE ÖYNER
SE DEG SELV I SPEILET
TA UT DIN EGEN FANGE I DEG
SER DU NÅ DU SER ET MÅL
MED NYTTIGE HENDER DU FORMER EN SKÅL.

Jag kommer aldrig att glömma Roger, han satt fast i sina religiösa grubblerier, men när han mådde bra hade han humor och var världens bästa kille. Han kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Ingenting är så illa att det inte är gott för något. Så tänker jag ofta om den här erfarenheten jag har från det många kallar dårhus. Och de som har suttit där, däribland jag, kallas för dårar.

De vackraste orden är viktigast!

"Jag samlar på ord", skriver Karin Thunberg i SvD 080322. Hon berättar att hon går runt med ett papper i ryggsäcken där hon skriver ner ord som virvlar förbi. Ord, tänker jag och blir nästan filosofisk. Det är något speciellt med ord. Man kan använda ord till så mycket. Ord har gjort människor kapabla till att beskriva vad de känner och tänker. Ord är tillsammans med kroppsspråk och gester verktyg för att människor skall förstå varandra. Ord kan ge oss starka associationer; minnen som ploppar upp. Nostalgiska tankar och goda minnen ger oss näring lika mycket som mat och dryck gör. Thunberg nämner ordet glänta som det vackraste ord hon vet. Glänta betyder en öppen plats i skogen där solen kan sippra in och göra en öppen plätt mitt i skogen. Men, gläntan måste inte vara bokstavlig, fortsätter Thunberg och nämner att köksbordet hos väninnan var hennes glänta då hennes barn var små. När hon behövde fly en stund från skrik, gnäll och krav. En plats hon kunde sitta och dingla med benen och tala om något annat, innan hon susade hem och blev mamma igen.

Jag har också haft och har många gläntor i mitt liv, platser där solen skiner och jag får känna att jag lever. En plats i solen där jag kan stänga ögonen och bara njuta, slumra till och må bra. Jag tänker ofta på ordet kärlek och är lycklig över att jag fick så mycket kärlek under mina första år i livet att jag har fått/utvecklat förmågan att älska andra människor. Att känna känslor som förälskelse, svärmeri, passion, lidelse, ömhet, tillgivenhet och vänskap är oerhört starkt; en gåva till människan. Man kan smaka på ord, känna hur de känns i munnen. Man kan säga ord, höra ord, skriva ord, läsa ord eller bara tänka på ord. Man kan skada andra med ord, det får vi aldrig glömma. När man skall säga något till någon, ge kritik till exempel skall man tänka på tre saker först: är det bra, är det nödvändigt, är det kärleksfullt att säga det? Ett ord jag älskar, som många föraktar, är ordet snäll. Det finns inget vackrare än snälla människor. Jag har många vänner som är genomsnälla och jag beundrar dem. Hur klarar de att vara så snälla jämt? Det är för mig en gåta. Själv har jag läst boken "Att växa genom möten", av Kay Pollack, flera gånger. Jag har även läst "Konsten att vara snäll" skriven av Stefan Einhorn. Jag läser de för att bättre klara av att hantera även de människor som definitivt inte är snälla, men som man ändå är tvungen att träffa, på jobbet eller andra platser man vistas.

Ord kan få mig att tänka på vissa människor, en speciell person. En person jag kände eller en person jag känner. Ord kan få mig att må bra och ord kan göra ont. Att höra något av barnen säga "Jag älskar dig mamma", gör mig till den lyckligaste personen på jorden just då. Att själv få uttrycka så starka känslor gör mig lycklig. Det vackraste ordet är nog älska!

Chef eller ledare?

Makt korrumperar och makt kan ta fram mindre vackra sidor hos människan. Min fria tolkning av Astrid Lindgrens kloka ordspråk: Har man mycket makt och genom det är mycket stark måste man vara mycket snäll! Något jag ofta tänker på, kul egentligen för när jag började som ordförande för Teknik- och fritidsnämnden i Strängnäs kommun 2007 berättade dåvarande samhällsbyggnadschefen Lars Johansson för mig att kontorets motto var just: "Är man mycket stark måste man vara mycket snäll". Vi bedriver även myndighetsutövning och det måste vi göra varsamt, vi måste tänka på den lilla människan, påpekade Johansson.

I torsdagens ledare skriver de om park- och gatudemonstranternas ena plakat: "Tjänstemannastyre eller demokrati?". En berättigad fråga tycker jag, det vi har sett mycket av den här mandatperioden är just total avsaknad av demokrati. Frågor har drivits bakom kulisserna, till vems fördel vill jag inte kommentera, men det ligger mycket i arbetarnas oro. Ledaren avslutas med orden: "Det här får ett löjes skimmer över sig mot bakgrund av vad som händer på andra håll i kommunen". Park- och gatuarbetarna som demonstrerade på sin arbetstid utanför Haga slott i Enköping får nu löneavdrag och en skriftlig varning för denna aktion. Den tillförordnade samhällsbyggnadschefen har helt lämnat sin företrädares motto att den som är mycket stark måste vara mycket snäll, genom att han pekar med hela handen och straffar de förtvivlade arbetarna som bara är rädda om sina jobb. Vart tog alla medmänskliga aspekter vägen i det här sammanhanget? Vad tjänar han på att straffa arbetarna för deras agerande; deras aktion i affekt? Ja, de bröt mot arbetsrätten, men led någon av det? Har det varit till skada för någon? Grunden för allt vårt demokratiska arbete måste vara det västerländska liberala humanistiska sättet att se på människan, allt annat är förkastligt.

Själv kommer jag att söka tjänst som chef på min arbetsplats på Hallanstalten de kommande dagarna. Om jag kommer att få tjänsten återstår att se. Under tiden undrar jag vilken typ av chef jag kan bli. En chef, efter de gamla principerna, eller en ledare. Jag hoppas såklart på det sistnämnda, en som leder de andra anställda i deras dagliga arbete med en stor portion respekt och ödmjukhet som grundbult. Jag har alltid varit en ledare, helt sedan jag som femåring fick min första halvbror att ta hand om. Innan jag var åtta år hade jag tre små halvbröder som jag skötte dagligen, då min styvmamma gjorde allt annat än att ta hand om sina egna barn. I högstadiet blev jag ordförande i elevrådet och som tjugoåring blev jag ordförande i en politisk ungdomsförening i staden jag bodde då. Sen har det rullat på med uppdrag av mindre och större karaktär. Det som alltid har varit viktigt för mig är att alla skall få komma till tals och att alla olika förmågor skall få blomma. Vackra ord som är svårt att leva upp till, men tänker man så är det i alla fall möjligt att uppnå just detta. Jag har nästan alltid haft chefer som har pekat med hela handen och härskat genom att söndra, så jag vet mycket om vad jag inte bör göra som chef! Berit Ås framtagna/beskrivna härskartekniker får jag känna på varje dag på min arbetsplats. En sådan chef vill jag definitivt inte bli!!!

PS: Jag förstår att samhällsbyggnadschefen antagligen bara har gjort som kommunchefen har gett honom order om att göra, när det gäller att "utdöma" dessa straffåtgärder gentemot arbetarna. Men, man har alltid ett val.:DS

Rudyard Kipling

Jag är svag för Rudyard Kiplings dikter, den vackraste är If, Hvis på norska och Karldikt på svenska. Den ena versen låter så här (min översättning):

"Om du kan säga till massan vad du tycker och även bland kungar mena (tycka) ditt,
om du är allas hjälpare och ingens tjänare,
om du mot vän och ovän kan stå fritt,
om du kan fylla varje minut av tiden
med sextio solsekunder, - då, som lön,
är jorden din med allt som finnas i den,
och - ännu mer - du är en man, min son!"

Tänk om man kunde fylla varje minut av tiden med sextio solsekunder. Jag tröstar mig med att bara försöka göra det duger! Att försöka vara en god medmänniska, att vara en god vän, då kommer man långt. När jag var ung och en såkallad värsting hade jag hängande en affisch på mitt rum där det stod: "Älska mig mest när jag förtjänar det minst, det är då jag behöver det mest!" Det är bra att tänka på när jag har mina, till tider upproriska, tonåringar runt mig. Det är inte lätt att vara mamma till tonåringar, det är ett som är säkert, men det är ändå lätt att älska de. Nu i påsktider tänker jag på att Gud offrade sin egen son i kärlek till oss. Kärleken är störst.

Påsken kommer jag att fira på Hallanstalten, tillsammans med mina fångar (intagna). De saknar självklart sina familjer särskilt mycket en sådan här högtid. Men, vi kriminalvårdare (våra chefer är hemma hos sina familjer) försöker göra påskhögtiden så trevlig som möjligt för våra intagna. Påskmat, påskgodis och även lite påskpynt kommer att finnas mitt bland betongen och gallren. Vi gör så gott vi kan. Glad påsk önskar jag alla mina läsare.

Mina fosterföräldrar

Det här är mina fosterföräldrar. I två och ett halvt år bodde jag hos min farbror Leif och min faster Ingeborg och deras 6 barn. Det var jag som "gav" onkel Leif grått hår:-), enligt honom. I detta hem hörde jag sången "Eg ser". Den norska rock-prästen Björn Eidsvåg sjunger den. Jag har den på CD, den har varit till stor tröst för mig många gånger sedan jag hörde den första gången när jag var 14 år. "Den handlar om Jesus, det är han som ser att du är trött och vill gå tillsammans med dig, det är han som ser att du är ledsen och har det ont och vill gråta med dig, det är han som säger att du måste leva ditt liv själv men att han vill leva det med dig, det är han som har gått i döden för dig. Det är han bland flera som tänker på dig", så skrev jag till en jag bryr mig mycket om, när jag skickade honom texten till denna underbara sång här om dagen. Det är den enda sanna glädjen här i världen att försöka göra någon annan glad; ge tröst till någon som behöver det. Även om du kanske aldrig skulle få något tillbaka, få respons, just från den du väljer att vara generös och god emot så är det alltid någon annan därute som kommer att se dig, höra dig och röra vid dig. Den positiva lagen fungerar så. Tänk positiva tankar, använd positiva ord, gör positiva handlingar och det positiva frodas. Och när det blir tungt igen så finns ju alltid denna sång till tröst:

Björn Eidsvåg ”Eg ser”:

"Eg ser at du er trøtt
Men eg kan ikkje gå alle skritta for deg
Du må gå de sjøl
Men eg ve gå de med deg
Eg ve gå de med deg

Eg ser du har det vondt
Men eg kan ikkje grina alle tårene for deg
Du må grina de sjøl
Men eg ve grina med deg
Eg ve grina med deg

Eg ser du vil gi opp
Men eg kan ikkje leva livet for deg
Du må leva det sjøl
Men eg ve leva med deg
eg ve leva med deg

Eg ser at du er redd
Men eg kan ikkje gå i døden for deg
Du må smake han sjøl
Men eg gjer død til liv for deg
Eg gjer død til liv for deg
Eg har gjort død til liv for deg"

Finns det änglar mamma?

Finns det änglar?

”Finns det änglar mamma?”, frågade min son Emil när han var tio år. Denna fråga har alla mina tre barn ställt till mig under sin uppväxt. Självklart finns det änglar, har jag svarat då. Det finns änglalika människor på jorden och det finns änglar i himlen. Jag frågade Emil för 4 år sedan hur han tror att riktiga änglar ser ut. Han sa att de säkert ser ut som alla tror att de ska göra. De har vita kläder, stora vita vingar och ser snälla ut, förklarade han. Emils morfar var en änglalik person, som dog för snart 30 år sedan. Min mamma dog när jag föddes. Jag kommer fortfarande ihåg när min pappa skulle berätta om detta för mig. Jag var ungefär 4 år och minns det, som om det var igår. Pappa grät och höll hårt om mig. Det måste ha varit en av hans svåraste uppgifter här i livet, att tala om detta för sin egen dotter. Han sa, att min mamma hade åkt till himlen och blivit en ängel. Du kan be till henne och hon vill höra dig, fortsatte han. När jag bad den kvällen, bad jag inte till Gud, jag bad till min mamma. Hon blev min ängel, min helt egna ängel, som jag kunde berätta absolut allt till. Det bästa var att hon alltid fanns till hands, fast jag skulle helst ha haft mamma hos mig, som alla mina kompisar hade. Därför blev jag förvånad när en mycket god vän till mig sa att han gärna skulle ha bytt med mig. Han berättade, att han gärna kunde ha varit utan sin mamma. Det hade varit bättre så, tillade han. Jag blev mycket konfunderad. Jag hade aldrig tänkt på det så. Att de som har växt upp med sina föräldrar kanske inte är helt nöjda ändå. Min goda vän berättade vidare för mig, att han ofta hade avundats mig mina oerhört goda och starka känslor för mina föräldrar. Själv hade han alltid hatat sin mamma, då han tyckte hon var elak, dum och dessutom ofta berusad av alkohol. Nu vill inte jag glorifiera situationen att växa upp utan en mamma. Det har varit mycket svårt. Jag vill däremot belysa behovet av änglar här på jorden. Änglalika personer, som ser och bekräftar de många barn och ungdomar som inte får kärlek hemma. I mitt arbete, som kriminalvårdare, möter jag många intagna som aldrig har blivit sedda och bejakade varken i skolan eller i hemmet. Inte sällan kan vi också läsa i tidningarna om hur illa vuxna beter sig mot varandra på vissa arbetsplatser. Vuxna som mobbar andra vuxna. Var tog alla änglar vägen? Vi behöver de tydligen mera nu än någonsin tidigare. Så var ni än befinner er: Kom fram! Änglalika människor behövs!