Emil och Margit

När jag var liten följde jag med min pappa på kommunstyrelsesammanträden, han var ordförande i kommunstyrelsen och satt för centerpartiet. Jag har många gånger funderat på om några av mina tre barn kommer att bli politiker; om de kommer att gå i mina och sin morfars fotspår. Ett av mina barn har varit medlem i muf och ett i ssu, men de har gått ur. Min yngsta son Emil på 14 år, som ni ser på bilden, har inte tagit ställning till vilket parti han kan tänka sig. Han är familjens ivrigaste tidningsläsare och har varit det i flera år redan. Han är väl insatt i både utrikes- och inrikespolitiska frågor. Just nu är han mest upptagen av att läsa om den planerade nya idrottsanläggningen på Larslunda. Han är en duktig och hängiven innebandyspelare och fotbollspelare. Han jublade när kommunfullmäktige 18 juni 2007 klubbade investeringen på 90 miljoner kronor för en ny idrottsanläggning.

När jag kom hem från mitt nattpass på Hallanstalten i morse och åt frukost med min familj var Emil inte lika glad. Han hade läst att bygdens stora son, Jan Persson, drar sig ur finansieringen av idrottsprojektet. Kilenkryssets VD Jan Persson säger: "Det finns ingen styrka i den politiska majoriteten och risken för badwill är för stor". Emil frågade mig helt plötsligt: "Hur sparkar man en kommunchef, mamma?" Det kan nog bara kommunstyrelsen göra, svarade jag. "Hur gör de då, replikerade han, räcker de upp handen?" De pratar nog om det och sen informerar de kommunchefen om sitt beslut, berättade jag.

Kommunalrådet säger i tidningen att hon beklagar Jan Perssons beslut, men att det inte påverkar hennes framtid. Ett besynnerligt uttalande. Jag känner mig inte lika trygg på att det här inte påverkar min eller de andra politikerna i alliansens framtid när jag tittar in i min sons upprörda ögon. Min son, alla hans idrottande kompisar, alla deras föräldrar och alla andra idrottsintresserade människor i den här kommunen kommer nog att se till att det visst påverkar vår framtid, i alla fall som politiker, om nu idrottsplatsen inte finansieras av företag eller skattepengar innan nästa val. Emils eventuella bana som politiker vet vi ännu inget om, men att han kommer att vara en vass opinionsbildare i den här frågan, det är ett som är säkert!

Sopats under mattan!!!

Strengnäs Tidning har under flera veckor försökt få ut en utredning, från kommunchefen i Strängnäs kommun, rörande eventuella oegentligheter i kommunens fastighetsbolag. Kommunchefen har nekat att ge ut någon utredning och i vanlig ordning hävdat att utredningen är sekretessbelagd. I dag klockan 17.30 skickades utredningen ut i alla fall till de olika medierna i trakten. Ett pressmeddelande från Strängnäs kommun: "En ryktesspridning under senare tid gör gällande att oegentligheter pågått inom Strängnäs Bostads AB 2004-2005, och att kännedom om detta har sopats under mattan". Kommunchefen fortsätter: "Granskningen redovisades i en rapport i mars 2006. I rapporten kunde inte något av de påstådda brotten styrkas, varför jag valde att inte låta polisanmäla de påstådda händelserna".

Enligt min åsikt så är det bara åtalsmyndigheten och polisen som kan utreda om något brott har begåtts. En stackars kommunal revisor har inte kompetens att avgöra sådant. Den kommunala revisorn skriver i sin utredning: "En möjlig väg att komma åt den typen av underlag som eventuellt kan förekomma vid muta/bestickning är dock att polisanmäla det misstänkta brottet". Det hedrar kommunal revisorn att han inser sin egen begränsning, det är sorgligt att kommunchefen inte gör detsamma. Samtidigt skriver kommunal revisorn: "Slutsats: Möjligheten till bevisning är obefintlig om inte uppgiftslämnaren medverkar i polisutredningen". Där tar även kommunal revisorn sig vatten över huvudet. Det ligger långt utanför hans område och kompetens att bedöma huruvida polisen behöver uppgiftslämnarens hjälp för att styrka brott. Det är enbart polisen som kan göra den bedömningen.

Utredningen slutar så här: "I detta fall konstaterar vi således att vi inte kan styrka de misstankar om oegentligheter som framförts utifrån de underlag som granskats. Vi kan på samma grunder inte heller helt och fullt rentvå de misstänkliggjorda tjänstemännen". Just där i den meningen skulle/borde kommunchefen haja till. Kan man vare sig bekräfta eller dementera brott skall rimligen en polisanmälan göras. Man skall ta in proffsen. Det handlar inte om vare sig kommunchefens eller direktörens (i fastighetsbolaget) pengar, det handlar om skattepengar; det är dina och mina pengar det handlar om! Kommunchefen avslutar sitt mejl så här: "Valet att inte tidigare offentliggöra rapporten grundar sig på omsorgen om de utpekade medarbetarna inom bostadsbolaget och att rapporten inte givit mig skäl att gå vidare med polisanmälan av de påstådda händelserna". Fel, fel, fel! Det är inte upp till kommunchefen att avgöra vare sig om brott har begåtts eller något annat mygel/muffens har hänt i det här sammanhanget. Det mest hederliga hade varit att polisanmäla ärendet för att komma till botten i/med det hela i stället för att mörklägga utredningen och genom det lägga locket på. Inte för att det behöver ha något samband, men det här hände samtidigt som dåvarande ekonomichefen, medföljande stora rubriker i tidningen, fick sparken. Kanske för många skandaler på en och samma gång?!

Vad är meningen med livet?

Vad är meningen med livet, är filosofernas viktigaste och ständigt återkommande fråga. Mot bakgrund av, att min mamma Margit dog när jag föddes, min pappa Jostein Edgar dog när jag var 12 och min egen dotter Veronika dog när hon var bara fyra dagar gammal, har just denna fråga ofta dykt upp i mitt huvud. Vad är meningen med livet? Jag var en obstinat tonåring som revolterade rejält emot vuxenvärlden. När alla socialsekreterare och socialchefen i min hemkommun hade tröttnat ordentlig på mig skickade de mig till ett ungdomshem för flickor under arton år. På detta överfyllda flickhem mötte jag tjejer, som hade varit utsatta för incest, alkoholmissbruk och drogberoende. Min självömkan försvann ganska snabbt. Jag insåg, att jag var en bortskämd och överbeskyddad tjej, som inte visste mycket om livet. Jag blev nog mest rädd och eftertänksam när Olga (fiktivt namn) kom. En tjej på 16 år under avtändning. Hon hade svartfärgat långt slitet hår, sjabbiga kläder, mörka översminkade tomma ögon och ett språkbruk, som jag aldrig hade hört maken till. Hennes standardreplik var: ”Ge mig en Nozinan för fan!”. Hon var ett benrangel, när hon kom till oss men på tre veckor dubblade hon nästan sin vikt. Olga slog sönder allt hon kom över, däribland vår heliga telefon. Vi ringde lika mycket, som alla andra unga tjejer gjorde. Jag gav Olga min konfirmationsring och den ville hon gärna ha. Efter ett par månader rymde hon och försvann tillbaks till gatulivet. Olga lever nog inte i dag. Hon hade varit runt på alla möjliga institutioner över hela Norge, ingen ville ha henne och ingen hade lyckats hjälpa henne. Olga var en bitter, arg, hjälplös och sårad liten flicka. Hon gjorde ett kolossalt starkt intryck på mig och skrämde mig bokstavligen tillbaka till livet. Jag har mött många ”viktiga” personer och jag har hört många berättelser. För mig blev Olga viktigast. Hennes berättelser glömmer jag aldrig. När jag idag hetsar upp mig på små petitesser blir jag arg på mig själv. Meningen med livet är nog att hitta livslusten och livsglädjen. För vissa av oss tar det tid att hitta dit. En annan fråga är, hur mycket är förutbestämt och hur mycket är tillfälligheter i våra liv? Hur mycket påverkar och styr vi själva? Jag vet inte. Det enda jag vet, är att vissa personer man möter genom livet påverkar en så mycket att ens egna val i livet delvis styrs av dessa möten. Olga lärde mig, att har man minst en person som älskar en, är livet värt att leva. Olga hade ingen.

Berit Ås och Margit Urtegård

I dag åkte jag till Södertälje för att lyssna på min norska förebild Berit Ås, hon som har avslöjat de manliga härskarteknikerna och satt ord på dem. Över hela världen pratar man om denna "kvinnan bakom härskarteknikerna". Berit är 80 år ung och har en energi som mina bekanta i tjugo- och trettioårsåldern bara kan drömma om, de som ofta klagar på hur trötta de är. Berit talade med en vitalitet och energi som träffade oss in i både hjärta och benmärg, "det är många timmar till kvällen är slut", sa hon med ett leende. Ami Lönnroth, tidigare journalist på SvD, har skrivit en bok "Förbannad är jag ganska ofta" utifrån samtal hon har haft med Berit Ås. För mera än trettio år sedan åkte Ami Lönnroth till Oslo för att intervjua Berit Ås. Lönnroth väntade på Ås utanför sessionssalen i Stortinget i Oslo. Lönnroth skriver: "Så plötsligt kommer Berit störtande, fly förbannad. Dock inte på mig. Hon hade varit med om något som hon inte riktigt kan sätta ord på, något som hände under föregående kvälls debatt om försvars- och säkerhetsfrågor". Det hade visat sig att männen hade börjat prassla med papper, prata med varandra, resa sig för att hämta något med mera när Berit Ås höll sitt inlägg på tjugo minuter om försvarspolitik. Det tillhör historien att när män talar försvarspolitik talar de oftast om krig och när kvinnor talar om försvarpolitik talar de oftast om fred. Det var efter denna upprörande upplevelse som Berit Ås kom på det här med härskartekniker. Hon berättade också om när Lions Club i Asker kommun gav kommunen i present en staty av en naken ung kvinna medföljade ett porrigt brev, beskrivande flickor på ett sexistiskt sätt. På den traditionella torskmiddagen man hade i kommunen varje år där alla höjdare (män) med makt samlades och några kvinnor, överräckte Berit Ås och de andra kvinnliga politikerna i kommunen en manlig skyltdocka, de hade fått från Dressman, med en monterad penis på och hela dockan var guldförgyld. Samtidigt som statyn blev avtäckt läste Berit Ås upp det porriga brevet som hade medföljt statyn på den unga kvinnan, enda skillnaden var att de nu hade bytt ut hon mot han i brevet. Resultatet blev att stadens präst, som var närvarande tillsammans med de andra maktmännen, svimmade av i rena förskräckelsen. Berit Ås berättade många flera roliga historier. På slutet av sin föreläsning sa hon att hon har gråtit mycket under sitt liv, över alla lidanden hon har sett och alla sorger hon har följt. Men ni skall ha det trevligt här i kväll, jag vill att ni skall känna glädje. En tår rinner ner för mitt kind, jag tänker på denna livslevande starka kvinna, hon har berört mig för alltid!

Vi ska vara rädda om våra mammor och systrar

I dag är det den internationella kvinnodagen. Jag sitter här i mitt hem tillsammans med Lotta Grönblad (s), vi har varit på Multeum i dag och lyssnat på olika inslag arrangerat av den orientaliska föreningen i Strängnäs. En av talarna där påpekade att vi skall vara rädda om våra mammor, systrar, döttrar, fruar, väninnor, mormödrar och farmödrar för det är kvinnorna som kan ge liv. En man läste en dikt om sin döda mamma, han ville ge henne en ros, den vackraste. Vi blev också påminda om det här med könsstympning, trafficking, våldtäkter och våld mot kvinnor. Vi måste tänka genom vad vi själva kan göra åt detta. Hur kan vi bidra till att minska lidandet och våldet? Vad kan vi göra i Strängnäs kommun? På samma sätt som att vi kan påverka miljön i det lilla samhället, som i sin tur påverkar globalt, kan vi säkert göra mycket för att minska våldet mot kvinnor även lokalt. Hur är det med resurserna vi fördelar politiskt t e x till kvinnojouren i Strängnäs kommun? Får de tillräckligt med pengar för att hjälpa de drabbade kvinnorna här? Vi är överens om att kvinnodagen behövs och att flera borde engagera sig i denna dag. Det är bara genom att visa att frågorna är viktiga att vi kan göra någonting åt problemen. Genom att manifestera den internationella kvinnodagen så visar vi att alla de här frågorna är angelägna och genom det hamnar jämställdheten högt upp på den politiska dagordningen. Vi kan dock med vedmod konstatera att det inte var många strängnäspolitiker som deltog på detta viktiga arrangemang i dag.

Kvinnodagen

I dag kan vi läsa i Eskilstuna-Kuriren om Amal Abdi från Somalia som blev könsstympad som sexåring. Hon berättar att varje timme könsstympas 250 flickor runt om i världen. Det handlar om 6000 flickor per dag och två miljoner flickor per år som drabbas. Amal Abdi startar nu ett lokalt nätverk i Eskilstuna för att få stopp på könsstympningen av unga flickor. Hon är medveten om att hon kan bli kritiserad för att hon vågar prata om det här. Jag beundrar hennes mod. Överläkare Johannes Leidinger på Mälarsjukhuset säger i samma tidning att det finns många myter kring kvinnlig omskärelse. Han konstaterar att det inte finns någon medicinsk anledning att utföra en omskärelse på kvinnor och att den mest omfattande formen skulle på en man motsvara att penis skars bort. Kvinnlig omskärelse är en gammal sedvänja som förekommit i flera hundra år bland annat i Afrika och delar av Asien. Kvinnlig omskärelse har inte med religion att göra och förespråkas varken i bibeln eller koranen. Det handlar om en patriarkal struktur för att förtrycka och kontrollera kvinnor. Det är groteskt och barbariskt att könsstympa flickor. Amal Abdi skriver: "Stoppa våldshandlingarna på unga flickor födda i det moderna samhället, i Europa. Flickor sänds hem under sommaren till sina hemländer för att omskäras. Stoppa detta". Vi måste stödja Amal Abdis kamp för alla våra medsystrars skull.

Civil olydnad

I morse vid nio kom det ett trettiotal anställda vid park- och gatuenheten i Strängnäs kommun till Haga slott i Enköping för att demonstrera och träffa oss i den politiska ledningen. De blev tyvärr utkastade från området och vi politiker fick inte veta att de var där. Det är olyckligt. Jag skulle gärna vilja träffa de och höra vad de har att säga. Nu kommer de kanske att få reprimander från arbetsgivaren genom en skriftlig varning eller löneavdrag. Jag hoppas inte det. Att människor blir djupt förtvivlade och i frustrationens hetta och armod kanske handlar orationellt har jag stor förståelse för. Själv fick jag en utskällning utan dess like från en folkpartist när jag nämnde att jag hade velat träffa de arbetarna som tillhör den verksamhet jag ansvarar för. "De skall för i helvete vara på sitt arbete", skrek han till mig. Det vet väl jag också, jag är inte dum, men ibland får folk nog och det måste vi ha förståelse för. Vi kan inte ducka som strutsen med huvudet i sanden och inte se verkligheten i vitögat. Jag har bett Niklas Vestling, chef för park- och gatuenheten att ordna ett möte mellan hans anställda och mig. Jag hoppas det blir av nästa vecka. Det är viktigt med dialog. Jag tror inte att det blir billigare att lägga ut park- och gatuverksamheten på entreprenad. Jag tror att det arbetet sköts bäst av våra egna kommunalarbetare, de gör ett fantastiskt jobb. Fortsätt så. Många politiker och tjänstemän var upprörda i dag över denna aktion från våra arbetare från denna enhet. Själv tycker jag att det är naturligt att människor agerar och reagerar när de känner att ingen lyssnar på de. Tror man på sin sak måste man få chansen att framföra sin åsikt. Ingen skada har skett, enligt min uppfattning. Jag är övertygad om att de anställda från park- och gatuenheten som demonsterade på sin arbetstid arbetar in den tiden igen. De ville bara visa sitt missnöje och det har de all rätt i världen att göra. Sen kan man ha synpunkter på hur och var, men det är en annan fråga.