Kriminalvården förtrycker människor!

Min ombudsman, Mats, från SACO och jag mötte upp på frivården på Fridhemsplan i dag. Vi skulle träffa min nya chef och kriminalvårdschefen på Hallanstalten där för att diskutera min omplacering. Både Mats och jag blev mäkta förvånade när fyra kvinnor satt i mötesrummet. Kriminalvårdschefen på Hall, min avdelningschef på Hall (som hade haft uppdraget att avpollettera mig från kriminalvården), chefen för frivården i Stockholm och avdelningschefen för den avdelning jag nu skall arbeta på. Min första tanke var, vilken tur att jag inte gick dit ensam.

Mötet började med att kriminalvårdschefen på Hall berättade att jag nu hade gått hemma i tio månader med full lön efter ett antal omplaceringar på Hallanstalten. Min haka ramlade ned, jag tittade förvånad på henne och sa, -ett antal omplaceringar?, jag blev omplacerad 2004 efter rymningarna från isoleringen på Hall, precis som halva resten av personalstyrkan som arbetade där blev. Sen har jag varit på somaten. Hon blev förvånad och sa ursäktande att det var den information hon hade fått. Jag tänkte i mitt stilla sinne; undrar vad mera hon har fått höra om skräcködlan från Strängnäs?!

Mina förväntningar och förhoppningar dog där jag satt. Nu är det dags igen, nu skall jag mätas, värderas och dömas åter en gång för hundraförtionde gång! Jag fick ingen tjänst i dag, som jag hade blivit förespeglad. Jag är fortfarande anställd på Hall, skall provjobba inom frivården med månatliga möten och rapporteringar om hur det går. Jag är åtalad, dömd och intagen utan rättegång; så kändes det, igen!

Min nya chef ville veta lite om hur det hade varit på Hall. Jag berättade om bältessängsläggningarna av nyanställda som jag såg när jag började arbeta på isoleringen 2004. Man lade nyanställda i bältessängen, drog ner byxorna och rakade underlivet på offret. Sen tog man kort på personens nyrakade underliv med digitalkamera, som mellanchefen på avdelningen tog ut från sitt kontor, och skickade korten till andra utvalda (invigda) anställda på Hall. Misshandel av intagna fick jag också bevittna. Min anmälningsplikt gjorde att jag sa i från till cheferna, men inget hände. Vi tar självklart avstånd från ett sådant beteende, sa kriminalvårdschefen snabbt. Sen återgick vi till varför jag hade fått problem på Hall. Jag blev betraktad som golare, ett ord de intagna använder när någon fånge har skvallrat på någon annan intagen. Mina kollegor kallade mig för golare! Kårandan säger jag; behöver någon fråga varför jag fick problem på Hall???

Varför jag inte fick en tjänst inom frivården, utan skall prövas först, förklarade de med att det här är omplacering till en högre tjänst, något de normalt inte gör, därför skall jag testas. Min fackrepresentant ifrågasatte detta då jag har den formella kompetensen som behövs för tjänsten samt har arbetat åtta år inom kriminalvården redan. Det hjälpte inte, vi var tvungna att acceptera budet.

Ingen ifrågasatte det jag hade sett på Hall, förutom att de var förvånade över att jag inte hade slutat när jag såg t e x bältessängsläggningarna av de nyanställda. Varför skulle jag ha slutat? Var det jag som lade mina kollegor i bältessäng kanske? Var det jag som slog och sparkade fångar? Knappast!

Min norske goda vän Tore, som tog hand om mig när min dotter dog 1988, förklarade för mig på telefon i kväll: "Margit, du slog larm om missförhållanden du såg på Hallanstalten och ledningen gjorde som man brukar göra; de sköt budbäraren! Det är nämligen mycket enklare att göra så än att städa upp i ett ruttet system!" Tack Tore, vilken tröst:-)!