Kristdemokraternas populära partiledare avgår

I dag meddelade kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund att han avgår. Han är en partiledare med en stor portion humor, han är nog den enda toppolitiker i Sverige som har blivit kallad "Rolighetsminister"och han förefaller vara mycket mer populär än vad partiet han företräder är.

Nu skall kristdemokraterna välja en ny partiledare, det kommer att ske på ett extra riksting under våren. Kommer partiet att få sin första kvinnliga partiledare? Blir det den nuvarande partisekreteraren Acko Ankarberg Johansson. Eller väljer kristdemokraterna den kände partiprofilen Ebba Busch Thor som är kommunalråd i Uppsala. Agendas tidigare programledare och numera kristdemokraternas starka man i EU Lars Adaktusson är också aktuell.

Juristen Caroline Szyber är också en intressant kandidat, tycker jag. KD har många duktiga politiker att välja bland när de nu skall välja en ny ledare. De två framgångsrika kvinnorna Ebba Busch Thor och Caroline Szyber kommer vi att få se mycket av framledes oavsett vad. Svensk politik är spännande!

Alice Teodorescu skapar debatt

Jag har med stort intresse följt Alice Teodorescus karriär i Sverige. Hon är den unga, vackra och smarta invandrarkvinnan som många, särskilt män, blir provocerade av. Jag har funderat mycket över varför det är på detta viset. Är hon för framgångsrik? Är hon för vacker? Är hon för smart? Är hon för ung? Eller är hon rätt och slätt av fel kön? Har hennes utländska ursprung något med det hela att göra? Att det är för att hon kallar sig liberalkonservativ har jag svårt att tro på.

När Alice Teodorescu nu fick jobbet som den nya politiska redaktören på Göteborgsposten tog det snabbt hus i helvete. Tidningen valde henne för att hon är en begåvad, orädd och skarpsinnig opinionsbildare. Jag tycker de har gjort ett klokt och spännande val.

Huvudägaren av GP, Peter Hjörne, skriver: "GP är och förblir en liberal tidning. Det innebär, som det slås fast i bolagsordningen, att GP verkar för marknadsekonomi, fri konkurrens och en samhällsutveckling i reformvänlig anda. Vi värnar människors frihet, deras möjligheter att välja själva och att få utvecklas i enlighet med sina drömmar och förutsättningar. Alla skall ha rätt till ett värdigt liv. Vi står upp för tryck- och yttrandefriheten, respekten för demokratin och alla människors lika värde."

Är det någon som verkligen tror att detta krockar med liberalkonservatismen? Det tror inte jag. Men det tror däremot den politiska redaktören på liberala Eskilstuna-Kuriren. Alex Voronov skriver: "Göteborgs-Posten, som hittills haft en socialliberal prägel, har tillsatt en chef för ledarsidan med helt andra politiska böjelser." Andra politiska böjelser? Är inte det en tämligen stor överdrift? Alex Voronov kanske ingår i "Egentligen-maffian" tillsammans med vänsterpartisten Ali Esbati?

Alice Teodorescus åsikter är mycket liberala. Jag är mycket glad över att hon tar stor plats i den svenske samhällsdebatten. Hennes vassa penna behövs. Sen är det ju alltid både lärorikt och uppfriskande med lite karneval i den svenske etikettfabriken!

Moderaterna har fått sin första kvinnliga partiledare

Det har hänt mycket i svensk politik. När jag invandrade till Sverige från Norge för 22 år sedan fick jag höra att mitt nya hemland var världens mest jämställda land. Det tog mig inte särskilt lång tid att förstå att det inte var helt korrekt. Akkurat! I Norge fick vi vår första kvinnliga statsminister 1981. Mitt parti, Moderaternas systerparti, det norske Høyre fick sin första kvinnliga partiledare Kaci Kullman Five 1991 (hon var tillförordnad ordförande 1988).

Att gå från norsk till svensk politik kändes på många sätt som att byta (politisk) planet. När jag började i Strängnäspolitiken på 90-talet fick jag för första gången, under min politiska karriär, uppleva att bli klappat på huvudet och kallad för lilla vän. Jag beskrevs, av andra politiker, som kontroversiell för att jag var en frispråkig politiker med egna åsikter och för att jag tog plats. Jag var i tjugoåren och hade lång politisk erfarenhet. Men det räknades inte; jag var kvinna och invandrare först och främst och efter de två handikappen så var jag liksom politiker också.

Det var stjärnpolitikern Carl Bildt (M) som var statsminister i Sverige när jag kom hit. Året efter, valet 1994, blev Socialdemokraternas Ingvar Carlsson statsminister. I augusti 1995 berättade Ingvar Carlsson att han ville avgå som partiordförande och svensk statsminister. Efterträdaren ansågs länge vara dåvarande jämställdhetsminister och vice statsminister Mona Sahlin. Men till följd av den så kallade Tobleroneaffären blev hon tvungen till att ta tillbaka sin kandidatur. Göran Persson blev ny partiledare för Socialdemokraterna och han blev Sveriges nya statsminister 1996. Någon kvinnlig statsminister i världens mest jämställda land kunde vi fortsatt bara drömma om.

Många av mina politiska systrar inom Moderaterna hade fått lära sig att kompetensen var och är det allra viktigaste; kompetens går före kön. När jag hävdade att om det verkligen var på det viset borde flera kvinnor redan ha fått tunga politiska poster på alla nivåer över hela landet, blev både kvinnor och män inom partiet provocerade. Jag trodde faktiskt inte att mitt parti skulle få en kvinnlig partiledare under min livstid. Nu vet jag ju inte om jag någonsin kommer att få uppleva att Sverige får en kvinnlig statsminister. Men genom att mitt parti nu äntligen har valt sin första kvinna, Anna Kinberg Batra, till partiledare så ser det mycket ljust ut; ljusare än någon gång tidigare.

Så till valet 2018 gäller det! Det kommer sannolikt att bli borgerliga väljare och genom det borgerliga partier (Alliansen) som ger Sverige sin allra första kvinnliga statsminister! Det är min gissning och min förhoppning!

Av födsel och ohejdad vana

Jag är född och uppväxt i en kristen och borgerlig släkt i Norge. Jag har alltid trott på Gud; jag behöll min barnatro. Jag har alltid hittat mycket tröst och kraft i min tro på Jesus. Jag har förstått att folk skiljer på att vara troende och att vara religiös, själv har jag aldrig tänkt så. Min tro ger mig som sagt tröst och styrka och hade jag varit född i en judisk eller muslimsk familj så hade jag sannolikt varit troende även då, men hade förmodligen haft ett annat namn på min religion och min Gud.

Det är inte så många som kallar sig kristna och bekänner sig till Jesus Kristus i Sverige, vi är nog i minoritet vi också; vi som enligt vissa tror på rosa elefanter. Troende överlag är nog i minoritet i världens mest sekulariserade land. Man får faktiskt ha lite självdistans och en stor portion humor. Sen måste vi i anständighetens namn stå bakom yttrandefrihetens principer; allt annat är förkastligt.

Per Westberg skriver i SvD: "Voltaires 'Traktat om toleransen' har de senaste dagarna tryckts i hundratusen exemplar. Upplysningsarvet från den blasfemiske motståndaren mot religionens anspråk på helighet har levt vidare i ett långvarigt intellektuellt arbete i förnuftets tjänst för att avlägsna fördomar och fanatism. Nu har 'Jag tänker alltså är jag till' (enligt en filosof) ersatts med 'Jag tror alltså är jag till'."

Jag tänker ofta på min framlidne partikamrat i Norge Jo Benkow. Under de åren jag var ordförande i Molde Unge Høyre var han talman (stortingspresident) på stortinget (norsk riksdag). Att han var jude gjorde mig extra stolt. Som efterkrigsbarn hade jag växt upp med berättelserna om judeförföljelsen och förintelsen. Aldrig mer! Det skulle aldrig mer få hända! Jo Benkow, som var den förste judiska ledamoten i norsk riksdag, blev för mig ett levande bevis på detta.

Det var först efter att jag hade invandrat till Sverige som jag blev medveten om att judehatet fortfarande existerar i Europa. Det var först i mitt nuvarande hemland som jag mötte på antisemitism i verkligheten. Jag trodde inte mina egna öron första gången jag mötte på dessa vidriga fördomar. Vad är det för fel på folk?

Efter terrorattentatet i Paris så finns det en ökad hotbild mot judar i Sverige. Hotbilden mot de judiska församlingarna har ökat under de senaste tio åren. När det gäller attentatet finns det olika uppfattningar om bland annat satirtidningen. Den här blivande journalisten, Philip Krook, har jag svårt att förstå. Krook skriver: "Ja, bröderna Kouachi var terrorister som attackerade det fria ordet men tidningen Charlie Hebdo blir inte automatiskt ett oskyldigt offer för det. Ja, yttrandefriheten fick sig en törn i onsdags men den yttrandefrihet som straffades gick ut på att kränka en hel folkgrupp."

För det första så gör satirtidningen Charlie Hebdo narr av alla religioner och inte endast Islam. För det andra så var det oskyldiga människor som terroristerna dödade. För det tredje så är inte muslimer en folkgrupp. Svenska journalister tycks ignorera antisemitismen i dåden. Det är både naivt och farligt.

Vi kan inte välja var i världen vi föds. Vi kan inte välja vilken familj vi föds i eller vilken samhällsklass vi kommer ifrån. Vi kan inte påverka vårt ursprung eller vår historia. Men framtiden kan vi göra något åt. Morgondagen är vår. Det svenska ordspråket "Av födsel och ohejdad vana" säger så mycket. Vi föds in i religioner. Vi påverkas av våra familjer när det gäller politiska uppfattningar och andra val vi gör i livet. Det är inget en kulspruta eller ett maskingevär kan ändra på!