Beskriva smärtan, tänker jag, hur kan man förklara den? Hittar man orden eller är det lättare att färglägga det som gör ont? Målar du?, frågar min väninna. Nej, svarar jag. Hade jag vetat hur så hade jag säkert gjort det. Men jag vet inte hur, jag har aldrig haft ett staffli framför mig eller några målarpenslar i min hand. Den tiden kommer nog. Då kan säkerligen den norske målaren Edvard Munchs Skriet slänga sig i väggen. Jag skojar bara, men det har varit bara en liten utvald del av människosläktet som har fått tolka, beskriva, känna och förklara verkligheten. Det har varit bara vissa förunnat att få beskriva smärtan, hopplösheten och kärleken i skrift och färg. Helt fram tills nu. Den nya öppna och digitaliserade världen där varenda kotte kan ha sin egen blogg, sitt eget twitterflöde och sin egen röst är äntligen här. Jisses, hur gick det till? Vad hände? Hur kunde överheten låta detta ske? Kultureliten har fortfarande tolkningsföreträdet. Men de har fått hård konkurrens och det med rätta.
Så här skriver jag på min statusuppdatering på facebook i dag: "Just nu vet jag inte om jag skall skratta eller gråta, faktiskt! Efter många nätter med dålig sömn på grund av oro för en nära anhörigs sjukdom samt ångest över en stor operation jag snart skall genomgå så var det så gott att i morse få gråta ut tillsammans med en gudomligt god person här hemma i mitt egna trygga hem. Att få besök av en sådan underbar människa är alltid gott. Mitt i vårt djupa, andliga och existentiella samtal om Gud och livet ringer polisen på min mobil. Först fattar jag ingenting, samtalet var rätt kryptiskt, men sen förstår jag att det är jag som är misstänkt för brott. Jag skall ha ofredat en mycket god vän! Hur gör man det???!!! Ja, vad säger man, en olycka kommer sällan ensam! Jag hade faktiskt svårt att hitta mitt "ge aldrig upp mantra" och fånga dagen budskap i morse. Nu blev det plötsligt ännu svårare. Men solen skiner mina vänner och under dagen tänker jag fånga dagen i alla fall. Kärleken är starkast och det finns gott om kärlek i min familj och bland mina goda vänner. Så jag envisas med carpe diem gott folk! Ta hand om era medmänniskor. Kram, knus og klem alla rara och snälla ♥"
När jag söker på ordet polisen på SvD:s nättidning är det första som kommer upp artikeln "Hittade katt under motorhuven". Ja är det inte lustigt? En väninna av mig skriver så här: "Tala om att sila mygg och svälja kameler:
Polisen (som trots både DNA och tips lät Anders Eklund gå fri efter mordet på Pernilla Hellgren så han kunde mörda lilla Engla) utreder alltså dig..." Ja åter igen utreder alltså polisen mig. Förra gången var det Sverigedemokraterna som polisanmälde mig. Innan dess var det en Strängnäspartist som gjorde likaså. Inte undra på att vanligt folk tycker att vi politiker är underliga varelser som inte kan tala med varandra på vanligt vis. Det är det trubbiga instrumentet polisen som är verktyget. Har inte polisen viktigare saker att göra? Än att bistå kränkta politiker, som uppenbarligen inte har talförmåga när det gäller? Vad är det som gör att politiker inte kan tala i klarspråk med varandra? Vi har då för Guds skull gått på tal- och debattkurser allihopa. I alla fall var det så på den gamla goda tiden.
Karin Boyes ord tränger in i mig: "Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger." Javisst gör det ont! Så förbannat ont! Styrkan hittar jag i Rudyard Kiplings dikt If, på norska Om och på svenska Karldikt. Här är några ord ur denna fantastiska dikt: "Om du kan stå, när alla andra svikta
och klandra dig, just för att du står rak,
om du kan tro på ditt, när andra rikta
sitt välbetänkta tvivel mot din sak,
om du kan vänta tåligt och försaka
och fast beljugen alltid vara sann
och hatad aldrig ge ditt hat tillbaka
och ändå inte yvas att du kan." Möta hat med kärlek som ditt svar. Smaka på de orden. Finns det något vackrare?
tisdag 26 mars 2013
onsdag 20 mars 2013
"Kvinnor är vår tids slavar"
Om man får använda "blond och blåögd" som en metafor för naivitet så har vi nog allihopa varit lite blonda och blåögda efter den arabiska våren. Särskilt våra journalister som reste till Egypten och berättade därifrån om det muslimska brödraskapet som skulle ta över efter diktatorn. Med ett glömmer vi att religion och politik inte hör ihop. Plötsligt tror vi att Islam och demokrati fungerar smärtfritt tillsammans. Det gör inte det. Det vet vi. Vi fick inte jämlikhet och jämställdhet i västvärlden för att vi flyttade in kyrkan i maktens korridorer. Nej vi fick demokrati och mänskliga rättigheter därför att vi flyttade ut kyrkan från maktens boningar. Varför skulle det vara annorlunda i arabvärlden? Varför skulle Islam vara enklare att hantera än kristendom? Är det någon som tror det?
På muslimska brödraskapets hemsida kan man hitta följande text (tolkat av DN) rörande FN:s deklaration om kvinnors rättigheter: "Flickor får full sexuell frihet och rätt att bestämma sitt eget genus. Homosexuella får lika rättigheter och prostituerade ges respekt. Tonårsflickor får tillgång till preventivmedel. Och, ve och fasa, även otrogna fruar och deras bastardbarn erkänns rättigheter! Vad värre är: den kulturella invasionen skulle också medföra att muslimska kvinnor fick gifta sig med ickemuslimska män samt att makten över skilsmässor flyttades från den äkta mannen till domstolen. En effekt blir att domstolarna behandlar en man som våldtagit sin hustru lika bryskt som om han varit en främling!"
Muslimska brödraskapet i Egypten, som stöder president Muhammad Mursi, kallade deklarationen för ickemuslimsk och påpekade att det kommer att leda till en nedbrytning av samhället om kvinnor får resa, arbeta och använda preventivmedel utan tillstånd från sin make. Linda Flood berättar detta i DN. Men nu har FN-länderna kommit överens om kvinnors rättigheter; äntligen har FN enats kring kvinnors rättigheter och det är historiskt! Det är en lång väg att gå innan våra systrar i arabvärlden får uppleva jämställdhet. Nu vill FN gå den vägen tillsammans med dem. Äntligen!
På muslimska brödraskapets hemsida kan man hitta följande text (tolkat av DN) rörande FN:s deklaration om kvinnors rättigheter: "Flickor får full sexuell frihet och rätt att bestämma sitt eget genus. Homosexuella får lika rättigheter och prostituerade ges respekt. Tonårsflickor får tillgång till preventivmedel. Och, ve och fasa, även otrogna fruar och deras bastardbarn erkänns rättigheter! Vad värre är: den kulturella invasionen skulle också medföra att muslimska kvinnor fick gifta sig med ickemuslimska män samt att makten över skilsmässor flyttades från den äkta mannen till domstolen. En effekt blir att domstolarna behandlar en man som våldtagit sin hustru lika bryskt som om han varit en främling!"
Muslimska brödraskapet i Egypten, som stöder president Muhammad Mursi, kallade deklarationen för ickemuslimsk och påpekade att det kommer att leda till en nedbrytning av samhället om kvinnor får resa, arbeta och använda preventivmedel utan tillstånd från sin make. Linda Flood berättar detta i DN. Men nu har FN-länderna kommit överens om kvinnors rättigheter; äntligen har FN enats kring kvinnors rättigheter och det är historiskt! Det är en lång väg att gå innan våra systrar i arabvärlden får uppleva jämställdhet. Nu vill FN gå den vägen tillsammans med dem. Äntligen!
Migrationsdebatt i oroväckande tonläge
Rasist är det mest allvarliga man kan bli kallad i Sverige. Det är farligare än pesten. Det är nog lindrigare att dö av pest eller kolera än att bli stämplad som rasist. Rasistkortet plockas fram oftare än fotbollsdomare hinner ta fram det röda kortet. Det är inte bra.
Anders Lindberg skriver i Aftonbladet: "När man lyssnar på uttalanden från Beatrice Ask, Fredrik Reinfeldt och Tobias Billström är det som att lyssna till en repris på Janne Josefssons valstugereportage från 2002." Att en reporter på Aftonbladet vill göra den jämförelsen är ju inte så konstigt. Men det är inte rättvist att göra så därför att Beatrice Ask, Fredrik Reinfeldt och Tobias Billström är inga rasister. Det var de inte i går och det är de inte i dag. Det var däremot de som Janne Josefsson hittade i valstugorna 2002, de var rasister. Lindberg anklagar Moderaterna att spela med invandringskortet. Själv kör han med rasistkortet; ett mycket farligt och populärt kort i Sverige.
Karin Pettersson, också på Aftonbladet, är ännu mer aggressiv. Hon vill att Fredrik Reinfeldt skall sparka Tobias Billström; han måste det skriver hon. Nu är det inte Aftonbladet som bestämmer.
Kloka Sanna Rayman på SvD skriver: "Enskilda fall och öden kommer att gripa och uppröra oss, det ligger ofrånkomligen i den reglerade migrationens natur. Det innebär inte att vi kan strunta i att bygga vår migrationspolitik – och effektueringen av den – på rättsstatens grundläggande principer och regler." Rayman skriver detsamma som Billström (M) har sagt och exakt likadant som det Miljöpartiet har skrivit under på. Det är svårt att hitta "nyktra" journalister när mediadrevet går. I mediahettan blir uppenbarligen de allra flesta reportrar precis som hungriga vargar som inte ger sig för bytet har dött och det helst flera gånger om. Bytet skall jagas, dödas, rivas sönder, tuggas och spottas ut. De som har upplevt ett mediadrev vet vad jag talar om.
Elisabeth Sandlund på tidningen Dagen påpekar klokt: "Ingen, allra minst de människor som söker sig till Sverige för att få en fristad, skulle gynnas av att Miljöpartiet ger upp och bryter samarbetet." Något att tänka på för alla de som jagar Tobias Billström med flera just nu?!
Anders Lindberg skriver i Aftonbladet: "När man lyssnar på uttalanden från Beatrice Ask, Fredrik Reinfeldt och Tobias Billström är det som att lyssna till en repris på Janne Josefssons valstugereportage från 2002." Att en reporter på Aftonbladet vill göra den jämförelsen är ju inte så konstigt. Men det är inte rättvist att göra så därför att Beatrice Ask, Fredrik Reinfeldt och Tobias Billström är inga rasister. Det var de inte i går och det är de inte i dag. Det var däremot de som Janne Josefsson hittade i valstugorna 2002, de var rasister. Lindberg anklagar Moderaterna att spela med invandringskortet. Själv kör han med rasistkortet; ett mycket farligt och populärt kort i Sverige.
Karin Pettersson, också på Aftonbladet, är ännu mer aggressiv. Hon vill att Fredrik Reinfeldt skall sparka Tobias Billström; han måste det skriver hon. Nu är det inte Aftonbladet som bestämmer.
Kloka Sanna Rayman på SvD skriver: "Enskilda fall och öden kommer att gripa och uppröra oss, det ligger ofrånkomligen i den reglerade migrationens natur. Det innebär inte att vi kan strunta i att bygga vår migrationspolitik – och effektueringen av den – på rättsstatens grundläggande principer och regler." Rayman skriver detsamma som Billström (M) har sagt och exakt likadant som det Miljöpartiet har skrivit under på. Det är svårt att hitta "nyktra" journalister när mediadrevet går. I mediahettan blir uppenbarligen de allra flesta reportrar precis som hungriga vargar som inte ger sig för bytet har dött och det helst flera gånger om. Bytet skall jagas, dödas, rivas sönder, tuggas och spottas ut. De som har upplevt ett mediadrev vet vad jag talar om.
Elisabeth Sandlund på tidningen Dagen påpekar klokt: "Ingen, allra minst de människor som söker sig till Sverige för att få en fristad, skulle gynnas av att Miljöpartiet ger upp och bryter samarbetet." Något att tänka på för alla de som jagar Tobias Billström med flera just nu?!
måndag 18 mars 2013
Testa på att vara kvinna Jonas Hassen Khemiri
Jonas Hassen Khemeri skriver i et öppet brev till justitieminister Beatrice Ask (M) på två helsidor i DN.KULTUR: "Jag skriver till dig med en enkel önskan, Beatrice Ask. Jag vill att vi byter skinn och erfarenheter. Kom igen. Vi bara gör det.”
Det är många saker som skiljer oss åt. Du är född i mitten av 50-talet, jag i slutet av 70-talet. Du är kvinna, jag är man. Du är politiker, jag är författare. Men det finns vissa saker som kopplar oss samman. Vi har båda pluggat internationell ekonomi (utan att ta examen). Vi har ungefär samma frisyr (även om hårfärgen skiljer oss åt). Och vi är båda fullvärdiga medborgare i detta land, födda inom dess gränser, förenade via språk, flagga, historia, infrastruktur. Vi är båda lika inför Lagen."
Jonas Hassen Khemiri, jag skulle önska att du hade bett om att få byta kön med Beatrice Ask under 24 timmar också och inte enbart skinn. Då hade du visat att du har förstått att kön spelar större roll än hudfärg. Nu kan du ju inte byta samhällsklass med Beatrice Ask då ni säkerligen kan klassificeras som likvärdiga på den punkten; alltså tillhörande svensk medelklass. Annars hade ju det också varit ett bra förslag eller en extra knorr på det hela. Det är ett strålande, gripande och färgstarkt brev du har skrivit. Det tar tag i en mitt i hjärteroten att läsa om hur kränkande din pappa med flera har blivit behandlade i Sverige.
Om vi återgår till dina önskemål. Det finns andra skillnader mellan dig och Beatrice Ask än hudfärg, precis som du säger. Du är ung, hon är gammal. Du är lång, hon är mycket kort. Du är mörk och snygg, hon är ljus och har ett alldagligt utseende. Du är smal och hon är mindre smal. Du tillhör kultureliten, hon är politiker. Och det viktigaste av allt, som jag redan har påpekat, du är man och hon är kvinna. Testa att vara en blond, blåögd, knubbig, äldre och ensamstående mamma med intelligens och ambitioner i det svenska samhället under 24 timmar så kommer du att få känna på motstånd.
Min uppfattning är att kön och klasstillhörighet är mer avgörande för hur du blir behandlad än hudfärg. Jag kom till Sverige från Norge som 26 år gammal tjej. Du är född i Sverige, jag är invandrare. Jag kan lova dig att jag inte blev mottagen med öppna armar av det politiska etablissemanget i Strängnäs, fast jag hade hållit på med politik i Norge under många år innan jag kom hit. Det blev däremot alla unga män oavsett hudfärg och ursprung. Så Jonas Hassen Khemiri jag skulle gärna vilja byta kön med dig under 24 timmar, rakt av! Tänk vilket utrymme jag skulle kunna få som man; två helsidor på DN.KULTUR kanske.
Andreas Nordström på DN har dåligt samvete för att han är man och vit och basunerar ut att han inte begriper någonting just därför: "Hur godhjärtad och fin jag än inbillar mig att jag är så behöver jag få utanförskap levandegjort för mig. Om och om igen. Jag är ju nämligen vit. Men inte ens då kommer jag att förstå, fullt ut. Just för att jag, återigen, är vit. På samma sätt som jag aldrig fullt ut kommer att förstå hur det är att vara kvinna eftersom jag är man. Jag säger nu inte att det är något fel på att vara vit. Eller man, för den delen. Eller till och med bäggedera." Det finns mycket här i livet som kan vara svårt att förstå fullt ut om man inte har kunskaper eller erfarenhet på området. Men det finns många vita män i Sverige som har stor erfarenhet av utanförskap. Och om inget görs i skolan för att ändra på det faktum att många pojkar har/får dåliga resultat kommer många flera män, oavsett hudfärg, att hamna i utanförskap.
Jonas Hassen Khemiri, jag skulle önska att du hade bett om att få byta kön med Beatrice Ask under 24 timmar också och inte enbart skinn. Då hade du visat att du har förstått att kön spelar större roll än hudfärg. Nu kan du ju inte byta samhällsklass med Beatrice Ask då ni säkerligen kan klassificeras som likvärdiga på den punkten; alltså tillhörande svensk medelklass. Annars hade ju det också varit ett bra förslag eller en extra knorr på det hela. Det är ett strålande, gripande och färgstarkt brev du har skrivit. Det tar tag i en mitt i hjärteroten att läsa om hur kränkande din pappa med flera har blivit behandlade i Sverige.
Om vi återgår till dina önskemål. Det finns andra skillnader mellan dig och Beatrice Ask än hudfärg, precis som du säger. Du är ung, hon är gammal. Du är lång, hon är mycket kort. Du är mörk och snygg, hon är ljus och har ett alldagligt utseende. Du är smal och hon är mindre smal. Du tillhör kultureliten, hon är politiker. Och det viktigaste av allt, som jag redan har påpekat, du är man och hon är kvinna. Testa att vara en blond, blåögd, knubbig, äldre och ensamstående mamma med intelligens och ambitioner i det svenska samhället under 24 timmar så kommer du att få känna på motstånd.
Min uppfattning är att kön och klasstillhörighet är mer avgörande för hur du blir behandlad än hudfärg. Jag kom till Sverige från Norge som 26 år gammal tjej. Du är född i Sverige, jag är invandrare. Jag kan lova dig att jag inte blev mottagen med öppna armar av det politiska etablissemanget i Strängnäs, fast jag hade hållit på med politik i Norge under många år innan jag kom hit. Det blev däremot alla unga män oavsett hudfärg och ursprung. Så Jonas Hassen Khemiri jag skulle gärna vilja byta kön med dig under 24 timmar, rakt av! Tänk vilket utrymme jag skulle kunna få som man; två helsidor på DN.KULTUR kanske.
Andreas Nordström på DN har dåligt samvete för att han är man och vit och basunerar ut att han inte begriper någonting just därför: "Hur godhjärtad och fin jag än inbillar mig att jag är så behöver jag få utanförskap levandegjort för mig. Om och om igen. Jag är ju nämligen vit. Men inte ens då kommer jag att förstå, fullt ut. Just för att jag, återigen, är vit. På samma sätt som jag aldrig fullt ut kommer att förstå hur det är att vara kvinna eftersom jag är man. Jag säger nu inte att det är något fel på att vara vit. Eller man, för den delen. Eller till och med bäggedera." Det finns mycket här i livet som kan vara svårt att förstå fullt ut om man inte har kunskaper eller erfarenhet på området. Men det finns många vita män i Sverige som har stor erfarenhet av utanförskap. Och om inget görs i skolan för att ändra på det faktum att många pojkar har/får dåliga resultat kommer många flera män, oavsett hudfärg, att hamna i utanförskap.
torsdag 14 mars 2013
Ett öppet fönster mot döden
Reportern Henrik Holmberg på Strengnäs Tidning citerar Sara Stridsberg i dagens upplaga av tidningen: "Mina barn har öppnat ett fönster mot döden som aldrig kommer att stängas." Holmberg bekräftar att detta är sant, det är nämligen så att bli förälder är att hela tiden oroa sig över sin och andras dödlighet; särskilt barnens dödlighet. Hans lilla krönika finns tyvärr inte på nätet. Jag ryser när han berättar om att han i lönndom har bevakat sina barn när de har använt saxar med mera. Jag känner igen varje känslofiber av oro och ångest när han beskriver hur han stod vid barnens spjälsängar i natten och lyssnade efter andetag. När jag blundar hör jag andetagen. Jag hör min dotter Margaritas andetag, jag hör min son Emils andetag, jag hör min son Benjamins andetag.
Min dotter Veronica dog 1988 på grund av ett allvarligt hjärtfel, hon blev endast 4 dagar gammal, hon skulle fyllt 25 år i år. I fyra dygn hörde jag hennes andetag. Sen blev det tyst. Hon var mitt andra barn. Veronica öppnade bokstavligen fönstret mot döden. Jag har fött fyra barn. Innan jag fick barn var jag aldrig rädd för någonting och innan jag höll min egen döda dotter hårt i mina armar hade ingen riktig ångest hittat mig. Mina underbara barn, som nu är vuxna, kallar mig alltifrån hönsmamma till kontrollpolis. Små barn små problem, stora barn större problem, är ett uttryck som stämmer till 100 procent. Man kan inte skydda sina vuxna barn mot världen; man kan inte skydda de mot smärta och svek. Det gör ont. Det är smärtsamt att se vad som händer när kokongens silkesmaskar inte kan skydda de du älskar längre.
Dogge Doggelito skriver så oerhört vackert: "Min förhoppning som pappa är att mina barn ska vara starka av den kärlek de fått från mig och från Gud. Den kärleken ska ge dem styrka oavsett vad de behöver gå igenom i livet. På den grunden kan man fästa ett bra självförtroende och respekt för sig själv och sitt liv. Med den grunden kan mina barn senare i livet ta emot kärlek från andra. Äkta kärlek. Det är en förälders viktigaste uppgift att bygga upp den grunden." Att lära barn att ta emot kärlek från andra är inte det svåraste. Det är sveken, egoismen och likgiltigheten som ingen kan förbereda någon för. Hur man förklarar för sitt gråtande barn, att svek från personer hen trodde var ens bästa vänner här i livet faktiskt ingår i "paketet" livet, är nästintill en omöjlig uppgift. Om någon av mina läsare har ett bra recept för den uppgiften tar jag tacksamt emot goda råd.
Jag tänker på flickan som här om dagen tog sitt eget liv. Jag tänker på hennes föräldrar och deras bottenlösa sorg och smärta. Sverige ligger högt i självmordsstatistiken. Kalla orsakerna näthat, mobbning eller vad ni vill. Det är först och främst vi vuxna som har svikit. Dags att vi inser det!
Min dotter Veronica dog 1988 på grund av ett allvarligt hjärtfel, hon blev endast 4 dagar gammal, hon skulle fyllt 25 år i år. I fyra dygn hörde jag hennes andetag. Sen blev det tyst. Hon var mitt andra barn. Veronica öppnade bokstavligen fönstret mot döden. Jag har fött fyra barn. Innan jag fick barn var jag aldrig rädd för någonting och innan jag höll min egen döda dotter hårt i mina armar hade ingen riktig ångest hittat mig. Mina underbara barn, som nu är vuxna, kallar mig alltifrån hönsmamma till kontrollpolis. Små barn små problem, stora barn större problem, är ett uttryck som stämmer till 100 procent. Man kan inte skydda sina vuxna barn mot världen; man kan inte skydda de mot smärta och svek. Det gör ont. Det är smärtsamt att se vad som händer när kokongens silkesmaskar inte kan skydda de du älskar längre.
Dogge Doggelito skriver så oerhört vackert: "Min förhoppning som pappa är att mina barn ska vara starka av den kärlek de fått från mig och från Gud. Den kärleken ska ge dem styrka oavsett vad de behöver gå igenom i livet. På den grunden kan man fästa ett bra självförtroende och respekt för sig själv och sitt liv. Med den grunden kan mina barn senare i livet ta emot kärlek från andra. Äkta kärlek. Det är en förälders viktigaste uppgift att bygga upp den grunden." Att lära barn att ta emot kärlek från andra är inte det svåraste. Det är sveken, egoismen och likgiltigheten som ingen kan förbereda någon för. Hur man förklarar för sitt gråtande barn, att svek från personer hen trodde var ens bästa vänner här i livet faktiskt ingår i "paketet" livet, är nästintill en omöjlig uppgift. Om någon av mina läsare har ett bra recept för den uppgiften tar jag tacksamt emot goda råd.
Jag tänker på flickan som här om dagen tog sitt eget liv. Jag tänker på hennes föräldrar och deras bottenlösa sorg och smärta. Sverige ligger högt i självmordsstatistiken. Kalla orsakerna näthat, mobbning eller vad ni vill. Det är först och främst vi vuxna som har svikit. Dags att vi inser det!
tisdag 12 mars 2013
En riktig familj...
Jag har precis läst klart boken "Gul utanpå" skriven av journalisten och adoptivbarnet Patrik Lundberg. 1983 adopterades han från Korea. Han skickades över halva jordklotet och hamnade i en dysfunktionell familj i småstadsidyllen Sölvesborg.
Lundberg berättar: "Vi är 50 000 internationellt adopterade i Sverige i dag, vi flögs hit, vår identitet togs bort. Det har präglat oss på ett eller annat sätt men sedan beror allt på uppväxten i Sverige." Deras identitet togs bort. För vems skull då? Det sägs att de som adopterar gör det för barnens skull. Är det så?
Rika västerlänningars barnlöshet har länge varit en industri. Att "köpa" barn från fattiga länder har varit lösningen för de som har haft råd att betala. Nu är det surrogatmödrar som är hårdvaluta, läs mer i artikeln jag har länkat till "Barn till bästa pris". Mina landsmän i Norge köper barn som aldrig förr.
Jag var bara några år gammal när jag första gången hörde talas om fenomenet adoption. Då berättades det för mig att det hade funnits flera familjer i lilla Siljan i Telemarken i Norge som var beredda att adoptera mig når jag var nyfödd och moderslös. Min pappa Jostein Edgar, 32 år, vägrade lämna bort mig. När jag var 18 år träffade jag en pojke från bygden som sade att hans föräldrar hade frågat om att få adoptera mig. Roligt var att han kom från en socialistisk familj; en familj som dessutom var mycket mer välbeställda än min fattiga borgerliga familj.
Oavsett vad, pojken som var ett år äldre än mig skulle nog ha blivit en fantastiskt storebror. Mina storebröder var riktiga sadister. En sämre barndom än vad jag fick kunde jag omöjligt ha fått någon annanstans. Jag var 18 år när jag träffade min "potentiella" storebror. Från den dagen har jag vetat att jag skulle ha fått en mycket bättre start i livet om min pappa hade lämnat bort mig för adoption.
Min pappa dog framför mina ögon när jag var endast 12 år gammal. Jag är lycklig över att jag fick chansen att lära känna honom innan jag blev föräldralös. Just det är jag verkligen tacksam för, han var en fantastiskt man som jag är mycket stolt över. Men han kunde inte skydda mig från misshandel, övergrepp och mobbning, tyvärr. Jag betalte ett högt pris för hans envishet. Jag betalar fortfarande...
Oavsett min egen tragiska barndom så är jag skeptisk till min partikamrat socialförsäkringsminister Ulf Kristerssons (M) kamp för att det skall bli lätt att adoptera andras barn i Sverige. Jag är även skeptisk till att han vill ge all makt rörande detta till socialsekreterarna. Han vill alltså ha ett tjänstemannavälde. Varför då? Vems ärenden springer han?
Lundberg berättar: "Vi är 50 000 internationellt adopterade i Sverige i dag, vi flögs hit, vår identitet togs bort. Det har präglat oss på ett eller annat sätt men sedan beror allt på uppväxten i Sverige." Deras identitet togs bort. För vems skull då? Det sägs att de som adopterar gör det för barnens skull. Är det så?
Rika västerlänningars barnlöshet har länge varit en industri. Att "köpa" barn från fattiga länder har varit lösningen för de som har haft råd att betala. Nu är det surrogatmödrar som är hårdvaluta, läs mer i artikeln jag har länkat till "Barn till bästa pris". Mina landsmän i Norge köper barn som aldrig förr.
Jag var bara några år gammal när jag första gången hörde talas om fenomenet adoption. Då berättades det för mig att det hade funnits flera familjer i lilla Siljan i Telemarken i Norge som var beredda att adoptera mig når jag var nyfödd och moderslös. Min pappa Jostein Edgar, 32 år, vägrade lämna bort mig. När jag var 18 år träffade jag en pojke från bygden som sade att hans föräldrar hade frågat om att få adoptera mig. Roligt var att han kom från en socialistisk familj; en familj som dessutom var mycket mer välbeställda än min fattiga borgerliga familj.
Oavsett vad, pojken som var ett år äldre än mig skulle nog ha blivit en fantastiskt storebror. Mina storebröder var riktiga sadister. En sämre barndom än vad jag fick kunde jag omöjligt ha fått någon annanstans. Jag var 18 år när jag träffade min "potentiella" storebror. Från den dagen har jag vetat att jag skulle ha fått en mycket bättre start i livet om min pappa hade lämnat bort mig för adoption.
Min pappa dog framför mina ögon när jag var endast 12 år gammal. Jag är lycklig över att jag fick chansen att lära känna honom innan jag blev föräldralös. Just det är jag verkligen tacksam för, han var en fantastiskt man som jag är mycket stolt över. Men han kunde inte skydda mig från misshandel, övergrepp och mobbning, tyvärr. Jag betalte ett högt pris för hans envishet. Jag betalar fortfarande...
Oavsett min egen tragiska barndom så är jag skeptisk till min partikamrat socialförsäkringsminister Ulf Kristerssons (M) kamp för att det skall bli lätt att adoptera andras barn i Sverige. Jag är även skeptisk till att han vill ge all makt rörande detta till socialsekreterarna. Han vill alltså ha ett tjänstemannavälde. Varför då? Vems ärenden springer han?
söndag 10 mars 2013
Lyckliga i alla sina dagar
Det är inte alltid så lätt att förklara saker. Ibland gör andra det så mycket bättre. Lena Andersson på DN är en sådan person, som ofta träffar mitt i prick med sina förklaringar. Hon skriver i sin artikeln "Kostnaden för avskaffad kapitalism" om att kapitalism inte är följden av en avsikt, den är resultatet av frihet.
Andersson skriver: "Men till skillnad från både genomtänkta och slentrianmässiga antikapitalister föredrar jag en värld där det finns girighet och egennytta framför att förkasta de individuella fri- och rättigheter som kapitalism uppstår ur. Dessa måste undandras oss om kapitalismen ska avskaffas, vilket för närvarande tycks vara en gångbar idé. Klart uttalad är den i Sara Granérs seriealbum 'All I want for Christmas is planekonomi!!!', Nina Björks bok 'Lyckliga i alla sina dagar', och antydd i Stefan Jarls film 'Godheten'. Entusiasmen i mottagandet visar att många längtar efter ett helt annat ekonomiskt system och därmed ett helt annat samhälle."
Hon avslutar sin text med dessa kloka rader: "Mer fruktbart än att fråga varför onödiga saker ska finnas är kanske att fråga varför vi bara ska ha nödvändiga saker. Om allt nollställdes i dag skulle någon i morgon ha hittat på en onödig grej och bjudit ut den för pengar, för att slå sig till ro eller kunna göra fler. Och i samma stund ha svikit gemenskapen och godheten."
Om allt nollställdes i dag skulle någon kreativ och intelligent person ganska snart har kommit på en framgångsrik sak som skulle ge inkomster. Vad gör man då? Jag har frågat mina socialistiska vänner om det flera gånger. Vad gör ni då? Jag har aldrig fått något bra svar på den frågan. Just därför att de inte har haft något bra svar på frågan. Läs Lena Andersson text, den är läsvärd.
All I want for Christmas är den blandekonomi vi redan har!
Andersson skriver: "Men till skillnad från både genomtänkta och slentrianmässiga antikapitalister föredrar jag en värld där det finns girighet och egennytta framför att förkasta de individuella fri- och rättigheter som kapitalism uppstår ur. Dessa måste undandras oss om kapitalismen ska avskaffas, vilket för närvarande tycks vara en gångbar idé. Klart uttalad är den i Sara Granérs seriealbum 'All I want for Christmas is planekonomi!!!', Nina Björks bok 'Lyckliga i alla sina dagar', och antydd i Stefan Jarls film 'Godheten'. Entusiasmen i mottagandet visar att många längtar efter ett helt annat ekonomiskt system och därmed ett helt annat samhälle."
Hon avslutar sin text med dessa kloka rader: "Mer fruktbart än att fråga varför onödiga saker ska finnas är kanske att fråga varför vi bara ska ha nödvändiga saker. Om allt nollställdes i dag skulle någon i morgon ha hittat på en onödig grej och bjudit ut den för pengar, för att slå sig till ro eller kunna göra fler. Och i samma stund ha svikit gemenskapen och godheten."
Om allt nollställdes i dag skulle någon kreativ och intelligent person ganska snart har kommit på en framgångsrik sak som skulle ge inkomster. Vad gör man då? Jag har frågat mina socialistiska vänner om det flera gånger. Vad gör ni då? Jag har aldrig fått något bra svar på den frågan. Just därför att de inte har haft något bra svar på frågan. Läs Lena Andersson text, den är läsvärd.
All I want for Christmas är den blandekonomi vi redan har!
fredag 8 mars 2013
Grattis på kvinnedagen/kvinnodagen
Stort GRATTIS på den internationella kvinnodagen mina systrar! Jag hade förmånen att få lyssna till författaren och journalisten Barbro Hedvall under fredagslunchen på vårt fantastiska bibliotek Multeum i dag. Hon pratade om jämställdhet och rösträtt och om varför Sverige var det sista landet i Norden som fick kvinnlig rösträtt. Kampen är inte över, det finns fortfarande länder i världen där kvinnor blir förtryckta. Det finns fortfarande kvinnor som inte har rösträtt. De får vi inte glömma!
När jag nu skulle blogga om kvinnodagen hamnade på norske VG:s nättidning. Tre norske gutter skriver: "I 1913 gjennomførte statsminister Gunnar Knudsen og hans handlekraftige mannlige statsråder det ingen norske kvinner klarte sjøl: å gi kvinner stemmerett." Självklart var det en manlig politisk ledning som fick fatta beslutet om kvinnlig rösträtt. Det fanns ju inga kvinnor vid makten! Men det var kvinnors många års kvinnokamp som ledde fram till detta. Tråkigt när människor uppenbarligen är helt historielösa, de borde hålla tyst istället för att visa sin totala inkompetens på området eller åtminstone läsa på innan de yttrar sig.
Sigrid Bonde Tusvik blev också förbannad när hon läste artikeln "Feminine menn i verdens lykkeligste land". Hon skriver i VG: "For hvis du går rundt og er stolt av likestilte Norge, bør du straks både slutte å runke og pusse brillene dine. Det er milevis igjen til vi kan snakke om full likestilling mellom norske menn og kvinner. Det begynner å bli en god stund siden vi hadde vår eneste kvinnelige statsminister, og hun ble faen meg kvotert inn i politikken på 70-tallet. Det er bare å ta seg en tur ned til Barcode-tårnene i Oslo, så ser du hvem som styrer dette landet. Eller ta en titt på gjestelisten til Norges Banks årsmiddag, Statoil sine møter eller julebordene til finanseliten. Det er stort sett bare menn du ser. Og det er her makten ligger. I vårt økonomiske system." Hon formulerar sig lite annorlunda än vad jag skulle ha gjort. Hon är nog Norges svar på Linda Skugge. Hon har dock helt rätt i sin analys.
När jag nu skulle blogga om kvinnodagen hamnade på norske VG:s nättidning. Tre norske gutter skriver: "I 1913 gjennomførte statsminister Gunnar Knudsen og hans handlekraftige mannlige statsråder det ingen norske kvinner klarte sjøl: å gi kvinner stemmerett." Självklart var det en manlig politisk ledning som fick fatta beslutet om kvinnlig rösträtt. Det fanns ju inga kvinnor vid makten! Men det var kvinnors många års kvinnokamp som ledde fram till detta. Tråkigt när människor uppenbarligen är helt historielösa, de borde hålla tyst istället för att visa sin totala inkompetens på området eller åtminstone läsa på innan de yttrar sig.
Sigrid Bonde Tusvik blev också förbannad när hon läste artikeln "Feminine menn i verdens lykkeligste land". Hon skriver i VG: "For hvis du går rundt og er stolt av likestilte Norge, bør du straks både slutte å runke og pusse brillene dine. Det er milevis igjen til vi kan snakke om full likestilling mellom norske menn og kvinner. Det begynner å bli en god stund siden vi hadde vår eneste kvinnelige statsminister, og hun ble faen meg kvotert inn i politikken på 70-tallet. Det er bare å ta seg en tur ned til Barcode-tårnene i Oslo, så ser du hvem som styrer dette landet. Eller ta en titt på gjestelisten til Norges Banks årsmiddag, Statoil sine møter eller julebordene til finanseliten. Det er stort sett bare menn du ser. Og det er her makten ligger. I vårt økonomiske system." Hon formulerar sig lite annorlunda än vad jag skulle ha gjort. Hon är nog Norges svar på Linda Skugge. Hon har dock helt rätt i sin analys.
torsdag 7 mars 2013
Hotfullt med ett feministiskt perspektiv på politiken
Ledarskribenten Susanna Birgersson kan uppfattas som nästintill upprörd över den uppmärksamhet författaren och feministen Maria Sveland får när hon skriver: "Men på tal om luft får man nog säga att det är Maria Sveland själv som fått rejält med luft och utrymme i medierna. Få författare ges tillfälle att breda ut sig så ofta i tidningar, radio och tv. Det har jag inga åsikter om; Sveland har många viktiga saker att säga om hatet mot kvinnor i allmänhet och frispråkiga feminister i synnerhet. Men ihopfösningen av dem som inte bekänner sig till just hennes feministiska analys är bara tröttsam." Den här gången är inte Maria Sveland tröttsam, inte alls.
I dagens DN har Aase Berg skrivit en recension av Maria Svelands nyutkomna bok "Hatet". Jag hittar tyvärr inte artikeln i/på nättidningen så jag kan inte länka till den. Citat från boken: "Hur hade Sverige sett ut om vi i stället fått ett feministiskt parti som vågmästare i riksdagen?(...) Att döma av mediernas bevakning och skildring av dessa två partier ansågs det mer hotfullt med ett feministiskt perspektiv på politiken än ett rasistiskt." Sveland har träffat mitt i prick eller prickat spiken mitt på huvudet eller vad det nu heter. Grabbarna i Sverigedemokraterna har aldrig fått det motstånd som Feministiskt initiativ faktiskt fick. Stålrörsgrabbarna i SD är/var inte lika hotfulla mot/för det politiska etablissemanget. Är det inte märkligt?
Det är nog inte så konstigt after all om man tänker efter. Ett kvinnoparti i riksdagen skulle satt fokus på jämställdhetsfrågorna i större grad än vad som sker i dag. Det är min övertygelse. SD hotar inte männens makt, de snarare främjar den. Kvinnohatet får hjälp att blomma vidare. För tio år sedan tävlade svenska politiker om att komma ut som feminister. I dag är det i stället antifeminismen som tar sig allt grövre och våldsammare uttryck, enligt Sveland. Hennes analys är nog tyvärr helt korrekt.
I dagens DN har Aase Berg skrivit en recension av Maria Svelands nyutkomna bok "Hatet". Jag hittar tyvärr inte artikeln i/på nättidningen så jag kan inte länka till den. Citat från boken: "Hur hade Sverige sett ut om vi i stället fått ett feministiskt parti som vågmästare i riksdagen?(...) Att döma av mediernas bevakning och skildring av dessa två partier ansågs det mer hotfullt med ett feministiskt perspektiv på politiken än ett rasistiskt." Sveland har träffat mitt i prick eller prickat spiken mitt på huvudet eller vad det nu heter. Grabbarna i Sverigedemokraterna har aldrig fått det motstånd som Feministiskt initiativ faktiskt fick. Stålrörsgrabbarna i SD är/var inte lika hotfulla mot/för det politiska etablissemanget. Är det inte märkligt?
Det är nog inte så konstigt after all om man tänker efter. Ett kvinnoparti i riksdagen skulle satt fokus på jämställdhetsfrågorna i större grad än vad som sker i dag. Det är min övertygelse. SD hotar inte männens makt, de snarare främjar den. Kvinnohatet får hjälp att blomma vidare. För tio år sedan tävlade svenska politiker om att komma ut som feminister. I dag är det i stället antifeminismen som tar sig allt grövre och våldsammare uttryck, enligt Sveland. Hennes analys är nog tyvärr helt korrekt.
Vad är egentligen en moderat nuförtiden?
Jag gillar Sanna Raymans sätt att skriva; lättsamt, roligt och provocerande på en och samma gång. Hennes fundering "Vad är egentligen en moderat nuförtiden?" är typisk henne. Det är en klämkäck fråga. Efter att vår fantastiska Fredrik Reinfeldt tog över rodret i Moderaterna så har mycket bra hänt i partiet. Samtidigt som viktiga konservativa ställningstaganden har tillvaratagits så har även en resa mot mitten gjorts i andra frågor och det är jag lycklig över. För mig blev det i alla fall lättare att "hitta" hem igen efter flera år borta från partiet. Moderaterna är inte längre ett parti för de rika. Moderaterna är ett frihetsparti med fötterna på jorden. Det känns särskilt tryggt nu när tex Centerpartiet helt har tappat backkontakten.
Moderaterna har växt upp. Partiet är inte längre ett parti som kännetecknas av enbart skattesänkariver. Partiet har fått visioner. Det är både glädjande och inspirerande. Rayman är lite väl negativ när hon skriver:"Moderaternas – och Alliansens – budskap var alls icke renons på ideologi, men kombinerades med ett löfte om regeringsfähig pragmatism. Numera verkar man mest jaga nyhetsvärdet i att slå ut ännu en bärande vägg i det som brukade känneteckna partiet. Pragmatismen i dylik behagsjuka kan ifrågasättas." Ett stort parti som Moderaterna måste ha en bredd, vilket de nu har fått. Att kalla det behagsjuka är klämkäckt men inte rättvist. Moderaterna vill mer än det, mycket mer!
Vem är egentligen en Moderat nuförtiden?, är också en intressant fråga att ställa. För vilka är vi?
Moderaterna har växt upp. Partiet är inte längre ett parti som kännetecknas av enbart skattesänkariver. Partiet har fått visioner. Det är både glädjande och inspirerande. Rayman är lite väl negativ när hon skriver:"Moderaternas – och Alliansens – budskap var alls icke renons på ideologi, men kombinerades med ett löfte om regeringsfähig pragmatism. Numera verkar man mest jaga nyhetsvärdet i att slå ut ännu en bärande vägg i det som brukade känneteckna partiet. Pragmatismen i dylik behagsjuka kan ifrågasättas." Ett stort parti som Moderaterna måste ha en bredd, vilket de nu har fått. Att kalla det behagsjuka är klämkäckt men inte rättvist. Moderaterna vill mer än det, mycket mer!
Vem är egentligen en Moderat nuförtiden?, är också en intressant fråga att ställa. För vilka är vi?
onsdag 6 mars 2013
Snus är ingen hälsoprodukt
Ledarskribenten Annika Ström Melin har skrivit en tänkvärd artikel "Blås av kriget och vinn striden" i DN. Jag har aldrig begripit vad handelsministern Ewa Björling tänker på när hon kämpar så hårt för att svenskt snus skall få säljas fritt i hela EU. Det är inte direkt någon hälsoprodukt och det är inget hälsoföretag hon brinner för. Tobaksbolaget Swedish Match säljer produkter som dödar människor; de säljer dödsmedel som Fredrik Söderhielm, generalsekreterare i Non smoking generation, kallar det. Det är ett faktum. Sen kan man hävda att snus är bättre än cigaretter och det måhända vara så. Det är fortfarande samma företag. Genom att hjälpa de sälja snus så hjälper man de också att fortsätta med allt annat de säljer. Det strider mot WHO:s ramkonvention för tobakskontroll.
Citat: "Bestämmelserna i WHOs ramkonvention för tobakskontroll om skyddet för folkhälsopolitiken finns i artikel 5.3. Fyra viktiga riktlinjer är: Det finns en grundläggande och olösbar konflikt mellan tobaksindustrin och folkhälsans intressen. Staten ska, när den har samröre med tobaksindustrin och dem som främjar dess intressen, agera öppet och ansvarsfullt. Staten ska fordra ett öppet och ansvarsfullt agerande av tobaksindustrin och dem som främjar dess intressen. Eftersom dess produkter är dödliga ska tobaksindustrin inte stimuleras att etablera eller driva sin verksamhet."
Ström Melin påpekar: "Andra länder vill inte släppa in snuset på sina marknader. Det handlar trots allt inte om en vara vilken som helst, utan om ett starkt beroendeframkallande medel. Alla som haft en påse under läppen vet hur lätt det är att bli fast. Visst finns det många betydligt farligare produkter än snus på den europeiska marknaden, men det är inget bra argument för att tillåta ytterligare en." Snus är som sagt ingen hälsoprodukt. Det är en starkt beroendeframkallande produkt.
Carl Schlyter (MP) ställde en klok fråga häromdagen: "Är det verkligen rimligt att snus smakar godis?" En bra fundering. Det är självklart något som skall beslutas i Sverige och inte i Bryssel, precis så som Annika Ström Melin påpekar. Förbud mot sliskiga tillsatser kan behövas, verkligen!
Citat: "Bestämmelserna i WHOs ramkonvention för tobakskontroll om skyddet för folkhälsopolitiken finns i artikel 5.3. Fyra viktiga riktlinjer är: Det finns en grundläggande och olösbar konflikt mellan tobaksindustrin och folkhälsans intressen. Staten ska, när den har samröre med tobaksindustrin och dem som främjar dess intressen, agera öppet och ansvarsfullt. Staten ska fordra ett öppet och ansvarsfullt agerande av tobaksindustrin och dem som främjar dess intressen. Eftersom dess produkter är dödliga ska tobaksindustrin inte stimuleras att etablera eller driva sin verksamhet."
Ström Melin påpekar: "Andra länder vill inte släppa in snuset på sina marknader. Det handlar trots allt inte om en vara vilken som helst, utan om ett starkt beroendeframkallande medel. Alla som haft en påse under läppen vet hur lätt det är att bli fast. Visst finns det många betydligt farligare produkter än snus på den europeiska marknaden, men det är inget bra argument för att tillåta ytterligare en." Snus är som sagt ingen hälsoprodukt. Det är en starkt beroendeframkallande produkt.
Carl Schlyter (MP) ställde en klok fråga häromdagen: "Är det verkligen rimligt att snus smakar godis?" En bra fundering. Det är självklart något som skall beslutas i Sverige och inte i Bryssel, precis så som Annika Ström Melin påpekar. Förbud mot sliskiga tillsatser kan behövas, verkligen!
tisdag 5 mars 2013
Ingen mänsklig rättighet att få barn
Jag blev både överraskad och glad när jag läste ledaren "Feltänkt om rättigheter" i DN i dag. Överraskad för att jag trodde att DN i sin liberaliseringsiver kanske hade tappat vettet, men än så länge har tidningen behållet sitt förnuft; om nu en tidning kan ha något sådant. Glad blev jag för att ledaren är så klok.
Kloka Gertrud Åström, som jag har haft förmånen att få träffa flera gånger, är ännu tydligare i sin kritik. Hon skriver: "Surrogatmödraskap uttrycker en av de äldsta patriarkala tankefigurerna i världen, att en kvinna förväntas 'ställa upp' och att kvinnokroppen är ett redskap tillgängligt för andra. Det är beklagligt att alla människor som vill ha barn inte har möjlighet till det. Men hur stark längtan efter barn än må vara så är det ingen mänsklig rättighet att ha barn. Gränsen för hur långt vi kan gå för att tillfredsställa denna längtan måste dras vid människohandel. Att Sverige legaliserar en handel med barn och kvinnors kroppar är oacceptabelt." Jag håller fullständigt med henne.
Kloka Gertrud Åström, som jag har haft förmånen att få träffa flera gånger, är ännu tydligare i sin kritik. Hon skriver: "Surrogatmödraskap uttrycker en av de äldsta patriarkala tankefigurerna i världen, att en kvinna förväntas 'ställa upp' och att kvinnokroppen är ett redskap tillgängligt för andra. Det är beklagligt att alla människor som vill ha barn inte har möjlighet till det. Men hur stark längtan efter barn än må vara så är det ingen mänsklig rättighet att ha barn. Gränsen för hur långt vi kan gå för att tillfredsställa denna längtan måste dras vid människohandel. Att Sverige legaliserar en handel med barn och kvinnors kroppar är oacceptabelt." Jag håller fullständigt med henne.
lördag 2 mars 2013
Fredrik Lundgren (FP) tror inte på rosa elefanter...
I måndags efter kommunfullmäktigesammanträdet så växlade jag några ord med barn- och utbildningsnämndens ordförande Fredrik Lundgren (FP). Tidigare på dagen hade jag varit på bokhandeln och hjälpt till att packa upp 6 ton böcker inför bokrean dagen efter. Jag undrade om Lundgren skulle komma förbi när vi började rean. Han svarade spontant att han inte läser vare sig romaner eller deckare; han läste minsann endast faktaböcker. Vi har det också, replikerade jag.
Jag frågade nyfiket vad han läser just nu. Han höll på med en bok skriven av Richard Dawkins och trodde nog inte att jag visste vem han är. Lundgren sade att Dawkins är hans stora idol. Då jag vet att Dawkins är antireligionens största anhängare frågade jag försiktig om Lundgren delade den synen. Det gjorde han. Jag tror inte på någon Gud, förklarade han uppriktigt och bestämt. Jag frågade försiktigt varför Lundgren inte tror på Gud. Han tittade på mig som om jag var dum i hela huvudet och svarade med förakt i rösten att han inte tror på rosa elefanter eller tomten heller. När jag frågade om han verkligen stod och jämförde kristen tro med att tro på julenissen (tomten) så svarade han ja. Just då visste jag inte vad jag skulle säga...
Benjamin Katzeff Silberstein skriver i SvD: "I slutet av sitt anförande konstaterade Dawkins att han inte begriper hur intelligenta personer kan vara religiösa. Det är sannerligen inte en styrka för en debattör att inte kunna förstå sin motståndares inställning." Fredrik Lundgren har uppenbarligen inte ödmjukheten som krävs för att kunna respektera andras tankar, känslor och åsikter. Där har han och Dawkins mycket gemensamt.
Jag har inte hela bilden och jag har inte sanningen om Lundgren. Men jag förstår mer och mer varför så många känner sig överkörda av denna man. Som kristen möter jag ofta människor som undrar varför jag tror på Gud. Jag träffar även medmänniskor som ifrågasätter min tro. Men sällan har jag träffat på någon som har så stort behov av att idiotförklara allt vad jag tror på och allt vad jag står för så tydligt som Fredrik Lundgren gjorde i måndags.
Jag frågade nyfiket vad han läser just nu. Han höll på med en bok skriven av Richard Dawkins och trodde nog inte att jag visste vem han är. Lundgren sade att Dawkins är hans stora idol. Då jag vet att Dawkins är antireligionens största anhängare frågade jag försiktig om Lundgren delade den synen. Det gjorde han. Jag tror inte på någon Gud, förklarade han uppriktigt och bestämt. Jag frågade försiktigt varför Lundgren inte tror på Gud. Han tittade på mig som om jag var dum i hela huvudet och svarade med förakt i rösten att han inte tror på rosa elefanter eller tomten heller. När jag frågade om han verkligen stod och jämförde kristen tro med att tro på julenissen (tomten) så svarade han ja. Just då visste jag inte vad jag skulle säga...
Benjamin Katzeff Silberstein skriver i SvD: "I slutet av sitt anförande konstaterade Dawkins att han inte begriper hur intelligenta personer kan vara religiösa. Det är sannerligen inte en styrka för en debattör att inte kunna förstå sin motståndares inställning." Fredrik Lundgren har uppenbarligen inte ödmjukheten som krävs för att kunna respektera andras tankar, känslor och åsikter. Där har han och Dawkins mycket gemensamt.
Jag har inte hela bilden och jag har inte sanningen om Lundgren. Men jag förstår mer och mer varför så många känner sig överkörda av denna man. Som kristen möter jag ofta människor som undrar varför jag tror på Gud. Jag träffar även medmänniskor som ifrågasätter min tro. Men sällan har jag träffat på någon som har så stort behov av att idiotförklara allt vad jag tror på och allt vad jag står för så tydligt som Fredrik Lundgren gjorde i måndags.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
