En skribent och kvinna som kan lyfta vilken sorglig eller sollös dag som helst och få nästan vem som helst att le måste vara Paulina Neuding. Hon är så klok och överraskar så ofta när hon skriver att hade jag haft någon hatt så hade jag lyft av den för henne. Hon måste tillhöra en av journalistkårens mest begåvade. Nog med beröm!
Paulina Neuding skriver i SvD: "Vi tror inte på människor som talar om vem som är arbetar-, medel- eller överklass. Vi tror att alla håller hög klass.
Så skrev Magnus Demervall, idag stabschef hos Annie Lööf på näringsdepartementet, som Cuf-ordförande för ett par år sedan. Det där har ekat en del från unga centerpartister sedan dess; klass existerar inte i Sverige, alla håller hög klass.
Det slår mig ofta hur man inom borgerligheten viftar bort klasskillnader och klassorättvisor som irrelevanta. Man inser att inkomstojämlikheter är oundvikliga i en marknadsekonomi och undviker därför helst en diskussion om ojämlikhet och socialt arv." Att folk i allmänhet inte vet så mycket om klassfrågor är en sak. Att partifolk ofta är helt okunniga på området är en skandal.
När jag på vårt senaste kommunfullmäktigesammanträde i Strängnäs kommun pratade om klass och påpekade det olyckliga i att vi har en ordförande i barn- och utbildningsnämnden, Fredrik Lundgren (FP), som med berått mod har sett till att segregationen i kommunens skolor har ökat, var det ingen som reagerade. Det var några politiker från Moderaterna som på kafferasten sade att det jag hade sagt från talarstolen precis innan var klokt och bra. Men det lär ju knappast leda till att kommunfullmäktiges ledamöter vaknar upp och gör något åt saken.
En väninna och kristdemokrat påpekade för mig att det var olämpligt av mig att säga att vår ärade fullmäktigeförsamling borde gå hem och läsa på om de inte förstod varför Europaskolan är kommunens mest segregerade skola. Jag står för det jag sade. Jag är ganska trött på politiker som inte kan något om våra samhällsstrukturer. Det är faktiskt ganska tröttsamt att ständigt behöva ge sin in i en hjärnornas kamp mot någon som förefaller vara helt "obeväpnad" på området. Politik är att vilja. Det sade Olof Palme; överklasskillen som blev Socialdemokrat. Han var klok! Inte för att han blev Socialdemokrat, men för att han var så samhällsintresserad och påläst.
Paulina Neuding skriver: "När rikedom däremot huvudsakligen bygger på arv och klass har man brat-kultur, inte meritokratisk kapitalism. Där ligger Sverige sämre till än vad många vill erkänna.
Uppsalaprofessorn Daniel Waldenström fann i en studie att 73 procent av Sveriges rikaste hade ärvt sin förmögenhet. Detta går tvärtemot anglosaxiska länder, där de rikaste i regel är self-made – det vill säga huvudsakligen har tjänat ihop sina egna tillgångar. En annan uppmärksammad studie av Waldenström och andra ledande forskare visade kusligt liten rörlighet i förmögenhet mellan generationer bland rika svenskar. De rikaste är idag huvudsakligen barn till dem som har haft turen att födas med rika föräldrar."
70-talets högskolereform har inte gett oss det resultat som önskades. Vi kanske borde göra något nu? En förutsättning för att kunna åstadkomma några förändringar alls är att de politiker som sitter på makten vaknar upp. Verklighetsförankring är fullt möjligt att uppnå för oss alla.
söndag 24 februari 2013
lördag 23 februari 2013
Adelns hederskultur har spridit sig...
Jag håller inte med professorn i praktisk filosofi, Torbjörn Tännsjö, i allt han tycker. Men hans text "Europeisk hederskultur hotar friheten på nätet" är onekligen intressant läsning för mig som är sociolog.
Här är ett citat från den texten:"Varifrån kommer denna önskan om att be polis och domstolar om hjälp då man fått sin heder ifrågasatt? Får vi tro juridikprofessorn vid Yaleuniversitetet, James Q Whitman, hänger det samman med en bestämd europeisk tradition. Vore vi amerikaner skulle vi se annorlunda på saken.
Vår juridiska tradition kring privatlivets helgd bottnar, enligt Whitman, i enkla (primitiva) hedersförställningar. Då vi försvarar vårt privata rum mot offentlig insyn handlar vi, enligt Whitman, likt aristokraten, som till varje pris ville upprätthålla sitt goda namn och sin ära inför andra, och som tvingades svara på varje förolämpning, varje hot mot det egna jagets renommé, med att utmana på duell. Tanken är att jag har en rätt att själv kontrollera hur jag uppfattas av min omvärld.
Om Whitman har rätt så har det på det här området skett ett slags ”leveling up” inom den europeiska kulturen. Vad som en gång var ett adligt privilegium, rätten till en obefläckad ära, har utsträckts till att omfatta alla." Även "drängar" kan bli sårade i dag.
En som inte håller med honom är Göran Collste, professor i tillämpad etik. Collste menar att om yttrandefriheten används som argument för att näthatet inte skall motverkas är det värst för yttrandefriheten. Han tror att yttrandefriheten då kommer att undermineras.
Göran Collste skriver: "Det Tännsjö lite föraktfull kallar för 'europeisk hederskultur', kan också uttryckas som en demokratisering av människovärdet eller helt enkelt jämlikhet. Under det antika slavsamhället gick gränsen för människovärdet mellan fria män och slavar, senare drogs gränsen mellan noblessen och pöbeln, 'dignitas', värdighet, var förknippat med klasstillhörighet. Genom upplysningsfilosoferna och 1800-talets demokrati- och folkrörelser förändrades synen på människovärdet i Europa. Man kom att hävda att varje människa just genom att vara människa är värd respekt. Respekt och heder var inte länge knutet till ras, kön eller klass."
Att alla människor, oavsett klasstillhörighet och hudfärg, har samma människovärde kan självklart provocera en och annan överklassperson och Sverigedemokrat. De allra flesta av oss tycker att det är en självklarhet att alla Guds barn har samma värde.
Här är ett citat från den texten:"Varifrån kommer denna önskan om att be polis och domstolar om hjälp då man fått sin heder ifrågasatt? Får vi tro juridikprofessorn vid Yaleuniversitetet, James Q Whitman, hänger det samman med en bestämd europeisk tradition. Vore vi amerikaner skulle vi se annorlunda på saken.
Vår juridiska tradition kring privatlivets helgd bottnar, enligt Whitman, i enkla (primitiva) hedersförställningar. Då vi försvarar vårt privata rum mot offentlig insyn handlar vi, enligt Whitman, likt aristokraten, som till varje pris ville upprätthålla sitt goda namn och sin ära inför andra, och som tvingades svara på varje förolämpning, varje hot mot det egna jagets renommé, med att utmana på duell. Tanken är att jag har en rätt att själv kontrollera hur jag uppfattas av min omvärld.
Om Whitman har rätt så har det på det här området skett ett slags ”leveling up” inom den europeiska kulturen. Vad som en gång var ett adligt privilegium, rätten till en obefläckad ära, har utsträckts till att omfatta alla." Även "drängar" kan bli sårade i dag.
En som inte håller med honom är Göran Collste, professor i tillämpad etik. Collste menar att om yttrandefriheten används som argument för att näthatet inte skall motverkas är det värst för yttrandefriheten. Han tror att yttrandefriheten då kommer att undermineras.
Göran Collste skriver: "Det Tännsjö lite föraktfull kallar för 'europeisk hederskultur', kan också uttryckas som en demokratisering av människovärdet eller helt enkelt jämlikhet. Under det antika slavsamhället gick gränsen för människovärdet mellan fria män och slavar, senare drogs gränsen mellan noblessen och pöbeln, 'dignitas', värdighet, var förknippat med klasstillhörighet. Genom upplysningsfilosoferna och 1800-talets demokrati- och folkrörelser förändrades synen på människovärdet i Europa. Man kom att hävda att varje människa just genom att vara människa är värd respekt. Respekt och heder var inte länge knutet till ras, kön eller klass."
Att alla människor, oavsett klasstillhörighet och hudfärg, har samma människovärde kan självklart provocera en och annan överklassperson och Sverigedemokrat. De allra flesta av oss tycker att det är en självklarhet att alla Guds barn har samma värde.
fredag 22 februari 2013
"Någon måste dö innan de skulle reagera"
Den 3 oktober 2011 misshandlades den 24-åriga kriminalvårdaren Karen Gebreab till döds av en intagen på säkerhetshäktet i Huddinge. Jag skrev så här på min blogg: "Det är häpnadsväckande att en intagen som har högsta säkerhetsklass skickas ut på rastgården tillsammans med enbart två vårdare. Säkerhetschefen Christer Isaksson borde sparkas. Att han har fått behålla sitt jobb så länge är förvånande. Det finns många brister inom kriminalvården. Säkerhetsarbetet är ett. Nu har en vårdare dött. Denna tragiska händelse ställer många frågor." En fråga är om någon inom Kriminalvården kommer att ställas till svars? Någonstans? Någonsin? Någon gång?
Den intagne 28-åringen dömdes efter dådet till livstid för mord.
SvD skriver: "SvD kan nu berätta att fyra personer i Kriminalvården nyligen bedömts som skäligen misstänkta för arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död. Några förhör har ännu inte hållits men väntar inom kort. – Personerna har en sådan position att de kan anses ha ett arbetsmiljöansvar för sina medarbetare, säger Aino Alhem, kammaråklagare på Riksenheten för arbetsmiljömål, som driver fallet." Det skall mycket till för att någon kommer att få ta ansvar för det som har hänt, tyvärr. Jag önskar kammaråklagaren Aino Alhem lycka till och hoppas att rättvisa kan skipas. Min misstro mot rättsväsendet är inte lika stark som min misstro mot Kriminalvårdens ledning, av naturliga skäl.
Den intagne 28-åringen dömdes efter dådet till livstid för mord.
SvD skriver: "SvD kan nu berätta att fyra personer i Kriminalvården nyligen bedömts som skäligen misstänkta för arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död. Några förhör har ännu inte hållits men väntar inom kort. – Personerna har en sådan position att de kan anses ha ett arbetsmiljöansvar för sina medarbetare, säger Aino Alhem, kammaråklagare på Riksenheten för arbetsmiljömål, som driver fallet." Det skall mycket till för att någon kommer att få ta ansvar för det som har hänt, tyvärr. Jag önskar kammaråklagaren Aino Alhem lycka till och hoppas att rättvisa kan skipas. Min misstro mot rättsväsendet är inte lika stark som min misstro mot Kriminalvårdens ledning, av naturliga skäl.
torsdag 21 februari 2013
I dag heter psykiatrins slasktratt bipolär sjukdom
Olle Heimbürger på Karolinska säger: "Sjukvården lider under ultraliberalism och stalinism samtidigt." Jag undrar om han även menar den psykiatriska vården? Eller är det bara den somatiska vården som är labil? Det är reportern Maciej Zaremba, som nu gräver fram missförhållanden och systemfel inom vården, som får mig att fundera över dessa frågor. Stora artiklar om brister inom sjukvården har vi kunnat läsa om i DN de senaste dagarna och även de senaste åren.
En kvinna som förlorade sin man har dessa tankar: "Hon tror att hennes man hade fått leva om det funnits någon enda läkare på sjukhuset som sett honom som sin patient. Men han var ingens, knappt ens en patient, bara en samling åkommor som skulle åtgärdas var och en för sig." Av 82 behandlande läkare under 113 sjukdagar så var det alltså bara en läkare som hade uppfattat att den här personen var en patient. Vad de andra 81 läkarna bedömde honom som, förutom ett objekt med ett antal symtom och åkommor, vill vi kanske inte veta? Faktum är att så fort Gustav B fick andra symptom än somatiska så kopplades psykiatrin in. Och de var uppenbarligen inte så pigga på det och nonchalerade honom ännu mera. De träffade patienten bara en gång och gav sedan råd via telefon.
Vi ser ofta i dagens samhälle att psykiatrin vill hålla rent på mattan framför sin egen dörr. Eller rättare sagt de är lika rädda för insyn som de alltid har varit. Beror det på brister inom psykiatrin? Eller beror det på att klyftan mellan primärvård och psykiatri blir alltmer otydliga i takt med att läkarna är mer och mer benägna att ställa diagnos på absolut allting; alltså alla beteenden som fallar utanför samhällets flytande norm skall diagnostiseras. Detta på grund av att alla hjälpinstanser allt ifrån socialtjänst, skolor, försäkringskassan, arbetsförmedling med flera mer eller mindre kräver en diagnoskod för att överhuvudtaget hjälpa till.
Jag tror inte jag är helt ute och cyklar om jag törs påstå att den psykiska ohälsan ökar lavinartad i samhället. Flera och flera, särskilt unga människor, mår psykiskt dåligt. Hur dåligt mår de? Och det är här kruxet kommer. Jag som har varit intresserad av det här med psykiatri och olika institutioner i samhället som tex fängelser, behandlingshem, LVU-hem med mera har noterat en sak som förbryllar mig:
På 80-talet var det diagnosen borderline som var i ropet. På 90-talet kom alla bokstavskombinationer som ADHD, ADD och DAMP med flera. Nu har en ny era kommit; den "modekollektionen" heter bipolär/manodepressivitet. Alla de här diagnoserna har diagnoskritierier som ligger ganska nära varandra. Kriterierna är inte heller svåra för någon människa i en pressad eller utsatt situation i livet att passa in på eller falla inunder. Vi kan kort och gott kalla dessa tre fenomen för vårdens slasktrattar. Det är nämligen så här att alla som inte passar in någon annanstans, som har en känslig personlighet och på ett eller annat sätt uttrycker sig utanför den socialt accepterade normen, "måste" ju få en diagnos. Så enkelt och så illa är det i bland, trot eller ej.
Därmed inte sagt att alla de som får dessa diagnoser över tid kommer att uppfylla kriterierna. Gör de inte det är diagnosen fel. Intressant fråga blir ju då; Vad händer då? Kommer den psykiatriker eller psykolog som har satt fel diagnos att erkänna sitt misstag? Förmodligen inte. Det som händer då är ju bland annat det som hände Gustav B. Man medicinerar symtomen men letar inte rätt på orsaken till problematiken. En annan sak som ofta händer är att den feldiagnostiserade personen, som genom den psykiatriska diagnos har blivit stigmatiserad, blir sviken en gång till.
Idag har vi inom vården fått en större klyfta mellan psykiatri och primärvården medan symtomen och diagnoserna allt mera närmar sig varandra. Detta gör att allt flera faller mellan stolarna. Om vi istället för att se till en diagnoskod på ett papper för att kunna behandla enligt en mall skulle se till varje människas behov och rop på hjälp skulle vi ha mycket att vinna. För att kunna hjälpa en annan människa måste vi göra det som vi i samhället idag har så svårt för, lyssna på vad individen säger och vara prestigelösa. En stor filosof, Kierkegaard, sa en gång något vi alla borde ha i åtanke när vi ska hjälpa andra människor och som i samhällssystemet idag allt mera förbises.
Filosofen Sören Kierkegaard påpekade så klokt: "Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör men först och främst förstå det han förstår. Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan mer och vet mer. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa honom. All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna. Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa."
För att vara tydlig vill jag säga att diagnoser som borderline, bipolär med flera självklart finns och i de fall dessa diagnoser är korrekt satta har vi faktiskt en hyfsat fungerande psykiatrivård. Det är när diagnoserna delas ut som "godis på lördagar" det blir så fel. För tillfället så har vi en psykiatriker på psykiatriska mottagningen i Strängnäs, som delar ut diagnosen bipolär till alla de som han inte får in i någon annan diagnoskod. De som olyckligtvis får diagnosen felaktigt kommer inte att kunna bli hjälpta av psykiatrins behandlingsmetoder. De är inte heller välkomna tillbaka till primärvården efter att de har fått en psykiatrisk diagnos. Och de är i många fall stigmatiserade och stämplade för livet. Detta för att en psykiatriker har hittat sin favoritdiagnos och för att samhället mer eller mindre kräver en diagnos för alla som är utanför normalspannet.
Kommer denna psykiatriker någon gång att ifrågasättas av sina kollegor? Kommer han någonsin att få stå till svars för allt det lidande han förorsakar? Svaret på den frågan är tyvärr nej. Psykiatrin fungerar som de flesta organisationer och system gör; man skyddar varandra. Patienten, den hjälpbehövande, går aldrig först. Från gammalt av så tror man alltid på vad läkaren säger först och främst. Man borde föra statistik på vilka diagnoser de olika läkarna ger sina patienter. Om en diagnos ökar kraftigt i ett visst geografiskt område under en period borde systemet vara vaket. Detta gäller även när utskrivning av vissa mediciner ökar på en läkarstation. Det borde kollas upp. Att det finns ett samband mellan sådana här saker är jag övertygad om att det gör.
Psykiatri är det fortfarande tabubelagt att prata om, i alla fall de flesta psykiatriska sjukdomar. Man kan berätta om på facebook och annat om att någon i familjen har fått cancer eller har brutit benet. Man skriver sällan något om psykiskt lidande. Tre av fyra personer kommer under sin livstid att komma i kontakt med psykiatrin i någon form. Risken att du drabbas av depression eller annan psykisk ohälsa är alltså större än att du kommer att bryta ett ben. Gipset går runt bland vänner för att få en signatur. Den psykiska hälsan pratar vi inte så ofta om.
En kvinna som förlorade sin man har dessa tankar: "Hon tror att hennes man hade fått leva om det funnits någon enda läkare på sjukhuset som sett honom som sin patient. Men han var ingens, knappt ens en patient, bara en samling åkommor som skulle åtgärdas var och en för sig." Av 82 behandlande läkare under 113 sjukdagar så var det alltså bara en läkare som hade uppfattat att den här personen var en patient. Vad de andra 81 läkarna bedömde honom som, förutom ett objekt med ett antal symtom och åkommor, vill vi kanske inte veta? Faktum är att så fort Gustav B fick andra symptom än somatiska så kopplades psykiatrin in. Och de var uppenbarligen inte så pigga på det och nonchalerade honom ännu mera. De träffade patienten bara en gång och gav sedan råd via telefon.
Vi ser ofta i dagens samhälle att psykiatrin vill hålla rent på mattan framför sin egen dörr. Eller rättare sagt de är lika rädda för insyn som de alltid har varit. Beror det på brister inom psykiatrin? Eller beror det på att klyftan mellan primärvård och psykiatri blir alltmer otydliga i takt med att läkarna är mer och mer benägna att ställa diagnos på absolut allting; alltså alla beteenden som fallar utanför samhällets flytande norm skall diagnostiseras. Detta på grund av att alla hjälpinstanser allt ifrån socialtjänst, skolor, försäkringskassan, arbetsförmedling med flera mer eller mindre kräver en diagnoskod för att överhuvudtaget hjälpa till.
Jag tror inte jag är helt ute och cyklar om jag törs påstå att den psykiska ohälsan ökar lavinartad i samhället. Flera och flera, särskilt unga människor, mår psykiskt dåligt. Hur dåligt mår de? Och det är här kruxet kommer. Jag som har varit intresserad av det här med psykiatri och olika institutioner i samhället som tex fängelser, behandlingshem, LVU-hem med mera har noterat en sak som förbryllar mig:
På 80-talet var det diagnosen borderline som var i ropet. På 90-talet kom alla bokstavskombinationer som ADHD, ADD och DAMP med flera. Nu har en ny era kommit; den "modekollektionen" heter bipolär/manodepressivitet. Alla de här diagnoserna har diagnoskritierier som ligger ganska nära varandra. Kriterierna är inte heller svåra för någon människa i en pressad eller utsatt situation i livet att passa in på eller falla inunder. Vi kan kort och gott kalla dessa tre fenomen för vårdens slasktrattar. Det är nämligen så här att alla som inte passar in någon annanstans, som har en känslig personlighet och på ett eller annat sätt uttrycker sig utanför den socialt accepterade normen, "måste" ju få en diagnos. Så enkelt och så illa är det i bland, trot eller ej.
Därmed inte sagt att alla de som får dessa diagnoser över tid kommer att uppfylla kriterierna. Gör de inte det är diagnosen fel. Intressant fråga blir ju då; Vad händer då? Kommer den psykiatriker eller psykolog som har satt fel diagnos att erkänna sitt misstag? Förmodligen inte. Det som händer då är ju bland annat det som hände Gustav B. Man medicinerar symtomen men letar inte rätt på orsaken till problematiken. En annan sak som ofta händer är att den feldiagnostiserade personen, som genom den psykiatriska diagnos har blivit stigmatiserad, blir sviken en gång till.
Idag har vi inom vården fått en större klyfta mellan psykiatri och primärvården medan symtomen och diagnoserna allt mera närmar sig varandra. Detta gör att allt flera faller mellan stolarna. Om vi istället för att se till en diagnoskod på ett papper för att kunna behandla enligt en mall skulle se till varje människas behov och rop på hjälp skulle vi ha mycket att vinna. För att kunna hjälpa en annan människa måste vi göra det som vi i samhället idag har så svårt för, lyssna på vad individen säger och vara prestigelösa. En stor filosof, Kierkegaard, sa en gång något vi alla borde ha i åtanke när vi ska hjälpa andra människor och som i samhällssystemet idag allt mera förbises.
Filosofen Sören Kierkegaard påpekade så klokt: "Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör men först och främst förstå det han förstår. Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan mer och vet mer. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa honom. All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna. Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa."
För att vara tydlig vill jag säga att diagnoser som borderline, bipolär med flera självklart finns och i de fall dessa diagnoser är korrekt satta har vi faktiskt en hyfsat fungerande psykiatrivård. Det är när diagnoserna delas ut som "godis på lördagar" det blir så fel. För tillfället så har vi en psykiatriker på psykiatriska mottagningen i Strängnäs, som delar ut diagnosen bipolär till alla de som han inte får in i någon annan diagnoskod. De som olyckligtvis får diagnosen felaktigt kommer inte att kunna bli hjälpta av psykiatrins behandlingsmetoder. De är inte heller välkomna tillbaka till primärvården efter att de har fått en psykiatrisk diagnos. Och de är i många fall stigmatiserade och stämplade för livet. Detta för att en psykiatriker har hittat sin favoritdiagnos och för att samhället mer eller mindre kräver en diagnos för alla som är utanför normalspannet.
Kommer denna psykiatriker någon gång att ifrågasättas av sina kollegor? Kommer han någonsin att få stå till svars för allt det lidande han förorsakar? Svaret på den frågan är tyvärr nej. Psykiatrin fungerar som de flesta organisationer och system gör; man skyddar varandra. Patienten, den hjälpbehövande, går aldrig först. Från gammalt av så tror man alltid på vad läkaren säger först och främst. Man borde föra statistik på vilka diagnoser de olika läkarna ger sina patienter. Om en diagnos ökar kraftigt i ett visst geografiskt område under en period borde systemet vara vaket. Detta gäller även när utskrivning av vissa mediciner ökar på en läkarstation. Det borde kollas upp. Att det finns ett samband mellan sådana här saker är jag övertygad om att det gör.
Psykiatri är det fortfarande tabubelagt att prata om, i alla fall de flesta psykiatriska sjukdomar. Man kan berätta om på facebook och annat om att någon i familjen har fått cancer eller har brutit benet. Man skriver sällan något om psykiskt lidande. Tre av fyra personer kommer under sin livstid att komma i kontakt med psykiatrin i någon form. Risken att du drabbas av depression eller annan psykisk ohälsa är alltså större än att du kommer att bryta ett ben. Gipset går runt bland vänner för att få en signatur. Den psykiska hälsan pratar vi inte så ofta om.
tisdag 19 februari 2013
Min barndomskompis "Annika"
Jag älskade Pippi Långstrump när jag var liten. Hon hette egentligen något så svårt att komma ihåg som Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump! Jag hette bara Margit jag. Jag var uppkallad efter min egen mamma som dog när jag föddes. Jag avundades Pippi alla hennes namn. Men det var inte henne jag ville vara. Alla andra barn ville vara som Pippi. Inte jag!
Jag var redan alldeles för mycket Pippi. Precis som Pippis mamma var min mamma också en ängel. Och precis som Pippis pappa var hennes hjälte och förebild så var min pappa det för mig. Han var även lika upptagen som Pippis pappa var. Jag avgudade honom fast han egentligen aldrig var där på riktigt. Pippis pappa åkte ofta till Kurrekurreduttön där han var "negerkung". Min pappa åkte till himlen redan när jag var endast 12 år gammal. Det var efter det jag lärde känna Kling och Klang, men det är en helt annan historia. Även Prussiluskan klev in i mitt liv. Det är ett under att jag överlevde henne!
Nej vet ni vad, jag drömde om att få vara en så trygg och stabil person som Annika. Med en riktig familj och med en riktig mamma och pappa och med världens snällaste brorsa. Jag funderade över detta redan då, att alla barn beundrade Pippi, men inte jag. Jag tyckte att hon var tuff och självständig, men även rätt jobbig. Precis som jag. Varför var det på detta viset? Varför ville alla barn jag kände vara Pippi men inte jag?
Kanske för att alla barnen jag träffade på i den lilla byn jag bodde i som barn, hade allt det jag inte hade. De hade redan ett Annika-liv - en kärnfamilj med mamma, pappa, barn - middag på bordet klockan fem varje dag och en ren säng att sova i. Det var det jag drömde om som barn. Inte ens Pippis kappsäck med guldpengar kan mäta sig mot det. Jag vet, för jag fick en kappsäck med pengar från den norska staten när jag som tolvåring blev föräldralös. Det gjorde inte mig lycklig då.
Nu har jag trots mitt möte med Kling och Klang och Prussiluskan skapat en Annika-familj precis som jag önskade mig från början. Det bästa med PippiLångstrumphistorien är att den förklarar hur viktigt det är med olikheter. Annika ville vara som Pippi och Pippi ville vara som Annika. Alla har vi något att lära av varandra är kontentan.
I dag fick jag kontakt med min bästa barndomsvän. Varje sommar kom hon. Varje sommar bodde hon på sin familjs jaktslott som låg bredvid vår bondgård som min pappa arrenderade av hennes pappa. Kontrasten var total. Hon föddes i en av Norges rikaste familjer. Hennes pappa jagade tillsammans med den norska kungen. Min väninna såg ut som en riktig prinsessa och i mina ögon så var hon precis det; en riktig prinsessa - lika vacker och snäll som sommardagarna var långa.
Jag var Pippi, hon var Annika. Vi lärde oss av varandra. Hon lärde mig vilka bestick jag skulle använda på en fin middag. Jag lärde henne att mocka skit i ladugården, mjölka kossorna och hoppa i höet. I dag vet jag inte vem som hade roligast. Jag vet bara att varje vinter längtade jag till att sommaren åter skulle komma så jag fick leka med min bästa barndomskompis igen. Jag avskydde vintrarna. Jag älskade somrarna!
Jag var redan alldeles för mycket Pippi. Precis som Pippis mamma var min mamma också en ängel. Och precis som Pippis pappa var hennes hjälte och förebild så var min pappa det för mig. Han var även lika upptagen som Pippis pappa var. Jag avgudade honom fast han egentligen aldrig var där på riktigt. Pippis pappa åkte ofta till Kurrekurreduttön där han var "negerkung". Min pappa åkte till himlen redan när jag var endast 12 år gammal. Det var efter det jag lärde känna Kling och Klang, men det är en helt annan historia. Även Prussiluskan klev in i mitt liv. Det är ett under att jag överlevde henne!
Nej vet ni vad, jag drömde om att få vara en så trygg och stabil person som Annika. Med en riktig familj och med en riktig mamma och pappa och med världens snällaste brorsa. Jag funderade över detta redan då, att alla barn beundrade Pippi, men inte jag. Jag tyckte att hon var tuff och självständig, men även rätt jobbig. Precis som jag. Varför var det på detta viset? Varför ville alla barn jag kände vara Pippi men inte jag?
Kanske för att alla barnen jag träffade på i den lilla byn jag bodde i som barn, hade allt det jag inte hade. De hade redan ett Annika-liv - en kärnfamilj med mamma, pappa, barn - middag på bordet klockan fem varje dag och en ren säng att sova i. Det var det jag drömde om som barn. Inte ens Pippis kappsäck med guldpengar kan mäta sig mot det. Jag vet, för jag fick en kappsäck med pengar från den norska staten när jag som tolvåring blev föräldralös. Det gjorde inte mig lycklig då.
Nu har jag trots mitt möte med Kling och Klang och Prussiluskan skapat en Annika-familj precis som jag önskade mig från början. Det bästa med PippiLångstrumphistorien är att den förklarar hur viktigt det är med olikheter. Annika ville vara som Pippi och Pippi ville vara som Annika. Alla har vi något att lära av varandra är kontentan.
I dag fick jag kontakt med min bästa barndomsvän. Varje sommar kom hon. Varje sommar bodde hon på sin familjs jaktslott som låg bredvid vår bondgård som min pappa arrenderade av hennes pappa. Kontrasten var total. Hon föddes i en av Norges rikaste familjer. Hennes pappa jagade tillsammans med den norska kungen. Min väninna såg ut som en riktig prinsessa och i mina ögon så var hon precis det; en riktig prinsessa - lika vacker och snäll som sommardagarna var långa.
Jag var Pippi, hon var Annika. Vi lärde oss av varandra. Hon lärde mig vilka bestick jag skulle använda på en fin middag. Jag lärde henne att mocka skit i ladugården, mjölka kossorna och hoppa i höet. I dag vet jag inte vem som hade roligast. Jag vet bara att varje vinter längtade jag till att sommaren åter skulle komma så jag fick leka med min bästa barndomskompis igen. Jag avskydde vintrarna. Jag älskade somrarna!
måndag 18 februari 2013
"De stod upp, tog risker och vågade"
Pernilla Alm skriver på sin blogg: "Hur är det? Tar du skit? Jag hoppas att du gör det. Bara folk med stake, mod och någon slags jävlar anamma tar skit och sådana människor gillar jag. De som viker undan, är tysta och inte uttrycker någon som helst åsikt förutom när ansvarig är långt därifrån, de personerna har jag lite svårare för. Det är ju liksom svårt att veta var man har sådana människor. Som säger en sak vid fikabordet men ingenting alls när det väl kommer omkring.
Det kan vara så att det är något fel på mig som bryr mig och tror att det går att förändra saker om man säger ifrån. Det kan också vara fel av mig att reagera när någon behandlar mig eller mina barn illa. Det kan hända att jag ibland borde låta bli att reagera för jag blir arg och står i pinsamma situationer med tårar som sprutar. Jag kan många gånger önska att jag var lite mer som de människor som inte bryr sig. Mitt liv skulle helt klart vara mycket enklare om jag inte brydde mig så mycket."
Nej det är absolut inte fel att reagera och agera. Men i ett land som Sverige där tiga är guld är det självklart inte särskilt smidigt eller smart att göra så. Det är dock både modigt och nödvändigt att någon törs vara öppen och ärlig. Sanningssägare växer som sagt inte på träd.
Pernilla Alm nämner några av våra hjältar: "Rosa Parks stod upp genom att sitta ner. Martin Luther King stod upp genom att ha en dröm. Mandela stod upp - stolt, stabil och gick inte att kuva trots fängelse. Raul Wallenberg stod upp, tog risker och vågade. De fick alla ta skit men jag är säker på att de skulle ta den igen. Och igen och igen och igen. Idag har vi modiga som vågar stå upp och stå emot SD. De vågar ifrågasätta, debattera och ta skit. Och skit får de. Men om de inte vågar så blir det galet. De vet det och kan inte låta bli. Trots allt."
Erik Helmerson på DN ställer dessa frågor: "Vilka politiker av i dag, inte minst i Sverige, vågar koppla på tunnelseendet och gå rätt igenom väggen för idéer de verkligen brinner för? Vilka vågar stöta sig med motståndare, egna partiföreträdare, journalister, opinionsinstitut, ilskna twittrare och cyniska ledarskribenter?" Det finns nog inte så många politiker i vårt land som håller fast vid vad de tror på. Det är ju bara att se vad som nu händer i Centerpartiet. Tokliberalen Annie Lööf har i alla fall lagt sig platt.
Demokraten Elizabeth Warren i USA vågar! Hon är ett levande helgon med armbågar som törs ifrågasätta bankerna.
Nej det är absolut inte fel att reagera och agera. Men i ett land som Sverige där tiga är guld är det självklart inte särskilt smidigt eller smart att göra så. Det är dock både modigt och nödvändigt att någon törs vara öppen och ärlig. Sanningssägare växer som sagt inte på träd.
Pernilla Alm nämner några av våra hjältar: "Rosa Parks stod upp genom att sitta ner. Martin Luther King stod upp genom att ha en dröm. Mandela stod upp - stolt, stabil och gick inte att kuva trots fängelse. Raul Wallenberg stod upp, tog risker och vågade. De fick alla ta skit men jag är säker på att de skulle ta den igen. Och igen och igen och igen. Idag har vi modiga som vågar stå upp och stå emot SD. De vågar ifrågasätta, debattera och ta skit. Och skit får de. Men om de inte vågar så blir det galet. De vet det och kan inte låta bli. Trots allt."
Erik Helmerson på DN ställer dessa frågor: "Vilka politiker av i dag, inte minst i Sverige, vågar koppla på tunnelseendet och gå rätt igenom väggen för idéer de verkligen brinner för? Vilka vågar stöta sig med motståndare, egna partiföreträdare, journalister, opinionsinstitut, ilskna twittrare och cyniska ledarskribenter?" Det finns nog inte så många politiker i vårt land som håller fast vid vad de tror på. Det är ju bara att se vad som nu händer i Centerpartiet. Tokliberalen Annie Lööf har i alla fall lagt sig platt.
Demokraten Elizabeth Warren i USA vågar! Hon är ett levande helgon med armbågar som törs ifrågasätta bankerna.
söndag 17 februari 2013
Hästköttskandalen påverkar...
Det kommer att komma något gott ur hästköttskandalen, i alla fall i Storbritannien och förhoppningsvis också här i Sverige. SvD skriver: "Nästan en tredjedel av Storbritanniens vuxna befolkning har slutat äta köpta färdiglagade maträtter efter hästköttskandalen. Sju procent har slutat äta kött helt." I likhet med svenskarna så äter inte britterna hästkött. Nu höjs röster för mer närproducerad och lokalproducerad mat och det var inte alls för tidigt. I framtiden kommer även stadsodling att utvecklas.
Måltidsforskaren Richard Tellström säger till SvD: "I Sverige blev det tabu att äta hästkött när kristendomen kom till Norden under vikingatiden. Dessförinnan hade hästar både offrats till gudarna och ätits av människor. Det kristna förbudet sjönk så småningom i glömska, men hästarna fortsatte att ha en särställning gentemot andra husdjur. Det finns ingen rationell förklaring till det." Nu var det hästkött som hamnade fel, förra gången var det fläskkött. Och innan dess var det gammalt kött som blev köttfärs. Listan kan nog göras lång, tyvärr.
Vad som är ätbart och inte ätbart sitter i våra huvuden. Vad vi äter är kulturellt betingat. Att människor slutar köpa helfabrikat är ju bara bra, tycker jag. Om man nu skall bekymra sig över vad som finns i helfabrikat så är nog inte det största problemet att man har fuskat med vad det är för kött de har petat i produkterna. Jag törs inte tänka på allt annat elände som finns i dessa produkter. Det kan ju inte vara annat än direkt skadligt och osunt att äta sådan mat. Jag begriper inte hur folk kan köpa sådant överhuvudtaget och dessutom frivilligt!
Det är billigare att laga maten själv. Det är dessutom mer hälsosamt, vill jag bestämt hävda. När jag tar upp det här med mitt motstånd mot helfabrikat så får jag ofta höra att vi har ju så många ensamhushåll i Sverige och då är det bra att kunna köpa färdigmat. Varför då? Även ensamstående behöver väl sund och nyttig mat? Sen kommer argumentet att många av dessa ensamstående personerna är gamla och inte orkar laga mat. Men de behöver också nyttig kost, kanske framförallt de?
Landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) fick 2011 den här kritiken: "Avslöjandet att ministern stoppar Livsmedelsverkets arbete med att ta fram miljösmarta kostråd gör det tydligt att visionen om en fri marknad går före visionen om att mat ska produceras på ett sätt som anses hållbart både idag och för framtiden i Matlandet Sverige. Vi har inte råd med politiker som inte vågar sätta miljömål före de kortsiktigt ekonomiska." Har han kommit på bättre tankar sedan dess?
Jag brukar inte skriva så ofta om kostfrågor. Jag diskuterar de desto oftare med mina vänner. Min uppfattning är att vad vi äter påverkar oss mycket mer än vad de flesta av oss är medvetna om. Vi kan inte göra så mycket åt all den yttre förorening våra kroppar utsetts för, i alla fall inte i ett kortare perspektiv; alltså akkurat här och nu. Men vi kan göra mycket åt den förorening vi självmant petar in i våra kroppar genom mat och dryck. Vi kan helt enkelt äta bättre mat och dricka mer vatten samt motionera mer. Vi kan förhindra många sjukdomar och mycket lidande genom att äta hälsosamt.
Måltidsforskaren Richard Tellström säger till SvD: "I Sverige blev det tabu att äta hästkött när kristendomen kom till Norden under vikingatiden. Dessförinnan hade hästar både offrats till gudarna och ätits av människor. Det kristna förbudet sjönk så småningom i glömska, men hästarna fortsatte att ha en särställning gentemot andra husdjur. Det finns ingen rationell förklaring till det." Nu var det hästkött som hamnade fel, förra gången var det fläskkött. Och innan dess var det gammalt kött som blev köttfärs. Listan kan nog göras lång, tyvärr.
Vad som är ätbart och inte ätbart sitter i våra huvuden. Vad vi äter är kulturellt betingat. Att människor slutar köpa helfabrikat är ju bara bra, tycker jag. Om man nu skall bekymra sig över vad som finns i helfabrikat så är nog inte det största problemet att man har fuskat med vad det är för kött de har petat i produkterna. Jag törs inte tänka på allt annat elände som finns i dessa produkter. Det kan ju inte vara annat än direkt skadligt och osunt att äta sådan mat. Jag begriper inte hur folk kan köpa sådant överhuvudtaget och dessutom frivilligt!
Det är billigare att laga maten själv. Det är dessutom mer hälsosamt, vill jag bestämt hävda. När jag tar upp det här med mitt motstånd mot helfabrikat så får jag ofta höra att vi har ju så många ensamhushåll i Sverige och då är det bra att kunna köpa färdigmat. Varför då? Även ensamstående behöver väl sund och nyttig mat? Sen kommer argumentet att många av dessa ensamstående personerna är gamla och inte orkar laga mat. Men de behöver också nyttig kost, kanske framförallt de?
Landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) fick 2011 den här kritiken: "Avslöjandet att ministern stoppar Livsmedelsverkets arbete med att ta fram miljösmarta kostråd gör det tydligt att visionen om en fri marknad går före visionen om att mat ska produceras på ett sätt som anses hållbart både idag och för framtiden i Matlandet Sverige. Vi har inte råd med politiker som inte vågar sätta miljömål före de kortsiktigt ekonomiska." Har han kommit på bättre tankar sedan dess?
Jag brukar inte skriva så ofta om kostfrågor. Jag diskuterar de desto oftare med mina vänner. Min uppfattning är att vad vi äter påverkar oss mycket mer än vad de flesta av oss är medvetna om. Vi kan inte göra så mycket åt all den yttre förorening våra kroppar utsetts för, i alla fall inte i ett kortare perspektiv; alltså akkurat här och nu. Men vi kan göra mycket åt den förorening vi självmant petar in i våra kroppar genom mat och dryck. Vi kan helt enkelt äta bättre mat och dricka mer vatten samt motionera mer. Vi kan förhindra många sjukdomar och mycket lidande genom att äta hälsosamt.
torsdag 14 februari 2013
Paulinska skolan
För ett par dagar sedan blev jag uppringd av en mamma som har sitt barn på Paulinska skolan i Strängnäs. Hon ville berätta att hon och hennes familj är jättenöjda med skolan och att skolan även har ett stort potential. Jag åkte hem till henne för att lyssna. Hennes barn trivs bra i skolan och lärarna är engagerade och duktiga. Deras barn står i kö till en friskola, men nu är de inte lika säkra på om de vill byta till friskolan då barnet får sina behov för lärande väl tillgodosedda på Paulinska. De har reagerat på att när deras barn får frågan om vilken skola hen går i och hen svarar Paulinska så blir reaktionen oftast väldigt negativ som att där kan man ju inte gå. De tycker det är tråkigt. Barn har rätt till att känna stolthet över sin skola.
Samma mamma tog kontakt med mig innan hennes barn började på Paulinska. Hon hade läst mycket om hur skolan beskrevs i tidningen och på bloggar. Hon hade följt föräldrarevoltens aktioner som namninsamlingar, debattartiklar med mera. I den vevan hittade hon min blogg. Efter att hon tog kontakt med mig första gången har jag funderat mycket över hur viktigt det är med objektiv och korrekt information. Den skall även vara rättvis. Jag har sedan tidigare bloggat om att Paulinska skolan är bättre än sitt rykte.
Alla mina tre barn har gått på Paulinska. För oss var det naturligt att välja en kommunal skola. Som sociolog tycker jag det är viktigt att barnen får träffa människor från olika kulturer och samhällsklasser. Min fördom är att friskolorna än så länge är för segregerade. Erik Axel Karlfeldts uttryck "att tala till bönder på bönders vis och till de lärde på latin" är talande i sammanhanget. Barn som tidigt möter människor som är olik sig själva lär sig tolera olikheter helt naturligt. Det blir inga "vi och de" känslor.
All kritik ordförande i barn- och utbildningsnämnden Fredrik Lundgren (FP) har fått sedan han tog över ordförandeklubban i nämnden är mer än berättigad. Hans tokiga beslut har dränerat den kommunala skolan på resurser. Hans beslut har varit gynnsamma för friskolorna i kommunen och tvärtom för den kommunala skolan. Paulinska skolan eller någon annan kommunal skolan skall inte lida för Lundgrens eländiga skolpolitik. Den kritik som han förtjänar skall inte lasta skolorna. Därför är det viktigt att andra sidor än Lundgrens brutala framfart och resultatet av densamma beskrivs. Solskenshistorier skall fram!
Samma mamma tog kontakt med mig innan hennes barn började på Paulinska. Hon hade läst mycket om hur skolan beskrevs i tidningen och på bloggar. Hon hade följt föräldrarevoltens aktioner som namninsamlingar, debattartiklar med mera. I den vevan hittade hon min blogg. Efter att hon tog kontakt med mig första gången har jag funderat mycket över hur viktigt det är med objektiv och korrekt information. Den skall även vara rättvis. Jag har sedan tidigare bloggat om att Paulinska skolan är bättre än sitt rykte.
Alla mina tre barn har gått på Paulinska. För oss var det naturligt att välja en kommunal skola. Som sociolog tycker jag det är viktigt att barnen får träffa människor från olika kulturer och samhällsklasser. Min fördom är att friskolorna än så länge är för segregerade. Erik Axel Karlfeldts uttryck "att tala till bönder på bönders vis och till de lärde på latin" är talande i sammanhanget. Barn som tidigt möter människor som är olik sig själva lär sig tolera olikheter helt naturligt. Det blir inga "vi och de" känslor.
All kritik ordförande i barn- och utbildningsnämnden Fredrik Lundgren (FP) har fått sedan han tog över ordförandeklubban i nämnden är mer än berättigad. Hans tokiga beslut har dränerat den kommunala skolan på resurser. Hans beslut har varit gynnsamma för friskolorna i kommunen och tvärtom för den kommunala skolan. Paulinska skolan eller någon annan kommunal skolan skall inte lida för Lundgrens eländiga skolpolitik. Den kritik som han förtjänar skall inte lasta skolorna. Därför är det viktigt att andra sidor än Lundgrens brutala framfart och resultatet av densamma beskrivs. Solskenshistorier skall fram!
onsdag 13 februari 2013
Påven har visst en lustig mössa
Sanna Rayman skriver klokt: "Alla religioner är maktstrukturer för den som tror och sagor för den som inte gör det. Visst, religion är mer än makt, den är också troende människors hopp och tröst, men maktinslaget är obestridligt såtillvida att religionen också syftar till att styra och påverka människors val och sätt att leva. Det är med andra ord ingen liten maktfaktor vi pratar om." Nej, det är ingen liten maktfaktor vi talar om. Makten måste tåla granskning och även kritik. Därför är det ett litet konstigt och snarstucket inlägg Erik Helmerson har skrivit i DN i dag "Har påven en lustig mössa? Nej, inte särskilt".
Han vill enbart ha en seriös och djup nyhetsrapportering om påvens avgång. Han hävdar vidare att det finns antikatolicism i Sverige. Det kanske det gör då det finns ett utbrett anti allt som har med religion att göra i Sverige. Men, att just katoliker skulle vara särskilt utsatta betvivlar jag starkt. Islamofobin och judehatet är nog mycket mer utbrett och påtagligt. Det är i alla fall det som det rapporteras om i media samt det man hör och möter bland allmänheten. Som politiker möter jag många människor och får höra folks åsikter, fördomar och annat. Aldrig har jag hört något negativt om katoliker, förutom rapporteringar i media om våldtäkter inom den katolska kyrkan som några katolska präster har blivit misstänkta för. Då har också frågan om celibat kommit upp. En katolsk väninna av mig funderar på att lämna kyrkan på grund av att denna typen av brott ofta mörkas av katolska präster. Påven har dock bett offren om ursäkt.
Helmerson skriver: "Det är naturligtvis inte förbjudet att skoja om katoliker, men kanske kunde man först ägna åtminstone någon tanke åt hur kul det hade varit om samma sak sagts om, säg, muslimer. Den svenska antikatolicismen, med sina månghundraåriga rötter, är däremot inget skämt." Har han glömt rondellhunden? Har han glömt hur judarna blir behandlade i Malmö? Har han glömt Uppdrag gransknings avslöjande av mörkermännen? Det kan han omöjligt ha gjort då han själv precis har skrivit om det.
Sverige är ett kristet land. Det var länge sedan det var katolskt. Men att det skulle finnas särsklit stora fördomar mot katoliker i Sverige är befängt att tro. Förolämpningarna, som jag snarare skulle kalla skämt, handlar om påven och hans konservatism.
Tina Zenou skriver: "Under sin tid som kardinal, innan han blev påve, kallades han 'Guds Rottweiler'. Under sin tid som påve har han stundtals hamnat i konflikt med såväl judar, muslimer och andra kristna. De största stötestenarna är hans ställningstagande kring abort, homosexualitet och skilsmässa där han alltid stått för konservativa åsikter." En ledare med sådana trångsynta åsikter får räkna med hård kritik. Ett sätt att kritisera är att skämta. Påven är inte vilken människa som helst, påven är en institution med en oerhörd stor makt över andra människor.
Han vill enbart ha en seriös och djup nyhetsrapportering om påvens avgång. Han hävdar vidare att det finns antikatolicism i Sverige. Det kanske det gör då det finns ett utbrett anti allt som har med religion att göra i Sverige. Men, att just katoliker skulle vara särskilt utsatta betvivlar jag starkt. Islamofobin och judehatet är nog mycket mer utbrett och påtagligt. Det är i alla fall det som det rapporteras om i media samt det man hör och möter bland allmänheten. Som politiker möter jag många människor och får höra folks åsikter, fördomar och annat. Aldrig har jag hört något negativt om katoliker, förutom rapporteringar i media om våldtäkter inom den katolska kyrkan som några katolska präster har blivit misstänkta för. Då har också frågan om celibat kommit upp. En katolsk väninna av mig funderar på att lämna kyrkan på grund av att denna typen av brott ofta mörkas av katolska präster. Påven har dock bett offren om ursäkt.
Helmerson skriver: "Det är naturligtvis inte förbjudet att skoja om katoliker, men kanske kunde man först ägna åtminstone någon tanke åt hur kul det hade varit om samma sak sagts om, säg, muslimer. Den svenska antikatolicismen, med sina månghundraåriga rötter, är däremot inget skämt." Har han glömt rondellhunden? Har han glömt hur judarna blir behandlade i Malmö? Har han glömt Uppdrag gransknings avslöjande av mörkermännen? Det kan han omöjligt ha gjort då han själv precis har skrivit om det.
Sverige är ett kristet land. Det var länge sedan det var katolskt. Men att det skulle finnas särsklit stora fördomar mot katoliker i Sverige är befängt att tro. Förolämpningarna, som jag snarare skulle kalla skämt, handlar om påven och hans konservatism.
Tina Zenou skriver: "Under sin tid som kardinal, innan han blev påve, kallades han 'Guds Rottweiler'. Under sin tid som påve har han stundtals hamnat i konflikt med såväl judar, muslimer och andra kristna. De största stötestenarna är hans ställningstagande kring abort, homosexualitet och skilsmässa där han alltid stått för konservativa åsikter." En ledare med sådana trångsynta åsikter får räkna med hård kritik. Ett sätt att kritisera är att skämta. Påven är inte vilken människa som helst, påven är en institution med en oerhörd stor makt över andra människor.
tisdag 12 februari 2013
Alla har rätt att behandlas som individer
Nike Markelius berättar väldig öppet och utlämnade om sitt möte med arbetsförmedlingen i DN-artikeln "Tonen i brevet är hotfull. Nu är jag kallad". Hon har nog satt ord på mycket av den frustration och förtvivlan många i hennes situation känner. Så tänkte jag när jag läste hennes text. En som inte blev lika imponerad är den kända debattören och författaren Fredrik Segerfeldt. Han skriver på sin blogg:
"Det är ingen som tvingar Markelius att gå till någon myndighet. Ingen har satt en pistol mot hennes tinning och släpat henne dit. Vill hon slippa det hon kallar förnedringen är det bara att stanna hemma. Och vill hon leva på sin konst får hon göra något tillräckligt många vill betala tillräckligt mycket för att se eller höra. Annars är det bara att klippa sig och ställa sig på 7-11."
Ann Heberlein har en mer sympatisk och humanistisk tolkning eller uppfattning av Markelius textrader. Man kan också kalla det en mer nyanserad syn. Heberlein skriver: "Nike Markelius har det mina närstående inte har: Hon har ilskan. Hon har orden. Hon har det där som man brukar kalla kulturellt kapital, och hon har också, mitt i sitt elände, en stark och obändig tro på sitt eget värde och sin egen förmåga. Ytterst få människor som hamnar i en ond cirkel av sjukskrivning, a-kassa, coacher och kurser lyckas behålla den där känslan. Känslan av att vara en människa. Att ha ett värde. Integritet och autonomi. Markelius berättelse bekräftar det jag anat när mina anhöriga befunnit sig i samma tröstlösa situation av 'åtgärder', 'kurser', 'utredningar', 'försäkringsläkare', 'handläggare'. Systemet bygger på en vidrig och föraktfull människosyn. Systemet maler ner individen, klär av henne naken, låter henne schavottera och fyllas med skam."
Det kanske är det som provocerar? Det att Markelius har språket, att hon kan sätta ord på det hon upplever och det hon ser. Överheten eller vad man skall kalla de vill nog helst att hon skall vara tyst. Eller vad tror ni?
En annan röst, Kristian Lundberg, menar att Markelius gör sig själv till ett offer samt att hon genom sin subjektiva berättelse skymmer det system hon vill beskriva. Jag håller inte med om det. Markelius kritik av hjälpsystemet som inte fungerar är nödvändig. Hennes personliga upplevelse av systemet gör dessutom berättelsen mer trovärdig. Lundberg har skrivit en tänkvärd text. Läs den.
"Det är ingen som tvingar Markelius att gå till någon myndighet. Ingen har satt en pistol mot hennes tinning och släpat henne dit. Vill hon slippa det hon kallar förnedringen är det bara att stanna hemma. Och vill hon leva på sin konst får hon göra något tillräckligt många vill betala tillräckligt mycket för att se eller höra. Annars är det bara att klippa sig och ställa sig på 7-11."
Ann Heberlein har en mer sympatisk och humanistisk tolkning eller uppfattning av Markelius textrader. Man kan också kalla det en mer nyanserad syn. Heberlein skriver: "Nike Markelius har det mina närstående inte har: Hon har ilskan. Hon har orden. Hon har det där som man brukar kalla kulturellt kapital, och hon har också, mitt i sitt elände, en stark och obändig tro på sitt eget värde och sin egen förmåga. Ytterst få människor som hamnar i en ond cirkel av sjukskrivning, a-kassa, coacher och kurser lyckas behålla den där känslan. Känslan av att vara en människa. Att ha ett värde. Integritet och autonomi. Markelius berättelse bekräftar det jag anat när mina anhöriga befunnit sig i samma tröstlösa situation av 'åtgärder', 'kurser', 'utredningar', 'försäkringsläkare', 'handläggare'. Systemet bygger på en vidrig och föraktfull människosyn. Systemet maler ner individen, klär av henne naken, låter henne schavottera och fyllas med skam."
Det kanske är det som provocerar? Det att Markelius har språket, att hon kan sätta ord på det hon upplever och det hon ser. Överheten eller vad man skall kalla de vill nog helst att hon skall vara tyst. Eller vad tror ni?
En annan röst, Kristian Lundberg, menar att Markelius gör sig själv till ett offer samt att hon genom sin subjektiva berättelse skymmer det system hon vill beskriva. Jag håller inte med om det. Markelius kritik av hjälpsystemet som inte fungerar är nödvändig. Hennes personliga upplevelse av systemet gör dessutom berättelsen mer trovärdig. Lundberg har skrivit en tänkvärd text. Läs den.
måndag 11 februari 2013
Påven avgår
Dagens stora nyhet är att påven avgår, det har inte hänt på 600 år.
SvD skriver: "Benedictus XVI är den äldste som valts till påve sedan 1700-talet. Det skedde i april 2005. Han är känd som förespråkare av traditionella katolska värden och lärosatser. Han har bland annat sagt att kondomer kan förvärra spridningen av aids. Han har anklagats för att som kardinal ha 'mörkat' fall där präster begått övergrepp på barn."
Den ärkekonservative påven har twitterkonto!
Påven har uppenbarligen tröttnat på att vara Vicario di Gesù Cristo; alltså vikarie för Jesus Kristus också kallat Kristus ställföreträdare på jorden. Så nu har han sagt upp sig från vikariatet. Förlåt mig alla mina katolska och svenska vänner men det får mig att minnas ett skämt från min barndom i Norge. Vi lekte att vi var svenskar och sade: "Fråga inte mig för jag är inte Jesus, jag är bara hans ställföreträdare." Jag har inget minne varför vi sade så, men det var i alla fall det första jag lärde mig att säga på svenska. Jag gissar att det hade med storebrorskomplexet att göra, det som svenskar helst vill kalla lillebrorskomplexet. Nu vet jag också att uttrycket antagligen kommer från en av påvens officiella titlar. Alltid lär man sig något.
Erik Helmerson skriver i DN: "År 2005 lämnade den avlidne påven Johannes Paulus en skrud mycket svår att fylla. Med valet av Joseph Ratzinger, 'Guds rottweiler', fruktade många liberalare katoliker att kyrkan skulle göra en u-sväng till konservatism och fundamentalism. Så har inte riktigt skett, även om han gjort det tydligt att han föredrar en mindre, rättrogen kyrka framför en stor, urvattnad." Jag är protestant så jag skall inte vara med och välja katolikernas ledare. Men man får ju alltid drömma och jag hoppas att nästa påve blir en mer tolerant person än vad Benedictus XVI är.
SvD skriver: "Benedictus XVI är den äldste som valts till påve sedan 1700-talet. Det skedde i april 2005. Han är känd som förespråkare av traditionella katolska värden och lärosatser. Han har bland annat sagt att kondomer kan förvärra spridningen av aids. Han har anklagats för att som kardinal ha 'mörkat' fall där präster begått övergrepp på barn."
Den ärkekonservative påven har twitterkonto!
Påven har uppenbarligen tröttnat på att vara Vicario di Gesù Cristo; alltså vikarie för Jesus Kristus också kallat Kristus ställföreträdare på jorden. Så nu har han sagt upp sig från vikariatet. Förlåt mig alla mina katolska och svenska vänner men det får mig att minnas ett skämt från min barndom i Norge. Vi lekte att vi var svenskar och sade: "Fråga inte mig för jag är inte Jesus, jag är bara hans ställföreträdare." Jag har inget minne varför vi sade så, men det var i alla fall det första jag lärde mig att säga på svenska. Jag gissar att det hade med storebrorskomplexet att göra, det som svenskar helst vill kalla lillebrorskomplexet. Nu vet jag också att uttrycket antagligen kommer från en av påvens officiella titlar. Alltid lär man sig något.
Erik Helmerson skriver i DN: "År 2005 lämnade den avlidne påven Johannes Paulus en skrud mycket svår att fylla. Med valet av Joseph Ratzinger, 'Guds rottweiler', fruktade många liberalare katoliker att kyrkan skulle göra en u-sväng till konservatism och fundamentalism. Så har inte riktigt skett, även om han gjort det tydligt att han föredrar en mindre, rättrogen kyrka framför en stor, urvattnad." Jag är protestant så jag skall inte vara med och välja katolikernas ledare. Men man får ju alltid drömma och jag hoppas att nästa påve blir en mer tolerant person än vad Benedictus XVI är.
söndag 10 februari 2013
Glöm inte det goda, fina hatet
Paulina Neudings krönika "Glöm inte det goda, fina hatet" måste läsas.
Neuding skriver: "När Aftonbladets ledarsida ägnade två artiklar åt att finna likheter mellan mig och Anders Behring Breivik – barnamördaren – hade jag samma farhåga som Johanne Hildebrandt: Att sådant ger fler och mer aggressiva påhopp från hatare. Sådana som håller med V-ledamoten Simon Fors när han skriver att 'inga moderater förtjänar nåt annat än bly.' Så ser hatet från vänster ut. Det goda, fina hatet, det som drabbar män och kvinnor för att vi inte är tillräckligt pacifistiska, queer, feministiska eller bara vänster."
Det finns inget vackert hat. I dag under Gudstjänsten i den vakra Domkyrkan i Strängnäs sade prästen att det bara finns en väg att gå och det är kärlekens väg. Den andra vägen är hatets och våldets väg. Där vill vi inte gå.
Neuding skriver: "När Aftonbladets ledarsida ägnade två artiklar åt att finna likheter mellan mig och Anders Behring Breivik – barnamördaren – hade jag samma farhåga som Johanne Hildebrandt: Att sådant ger fler och mer aggressiva påhopp från hatare. Sådana som håller med V-ledamoten Simon Fors när han skriver att 'inga moderater förtjänar nåt annat än bly.' Så ser hatet från vänster ut. Det goda, fina hatet, det som drabbar män och kvinnor för att vi inte är tillräckligt pacifistiska, queer, feministiska eller bara vänster."
Det finns inget vackert hat. I dag under Gudstjänsten i den vakra Domkyrkan i Strängnäs sade prästen att det bara finns en väg att gå och det är kärlekens väg. Den andra vägen är hatets och våldets väg. Där vill vi inte gå.
Acceptera och bli accepterad
Nationalekonomen, författaren och debattören Stefan Fölster har ett stort förtroendekapital och det ger honom ofta tolkningsföreträde i samhällsdebatten. Fölster är barnbarn till Gunnar och Alva Myrdal så det är nog inte bara enbart meriter som har gett honom den position han har. Han är en klok människa.
Även välutbildade och kloka människor kan ha brister ibland. Det var det nog många av oss som tänkte när Fölster basunerade ut att sociala problem är vanligast i kommuner med få invandrare. Peter Wolodarski formulerar det bra i dagens DN: "Vilka sociala problem är förknippade med invandring? Mängder av historiska exempel – inte minst det svenska – visar att invandring vitaliserar och stärker samhällen."
Det är inte bara Stefan Fölster som använder sig av något som mest påminner om Sverigedemokraternas retorik eller typ av problemformulering. Han har gott sällskap av personer han säkert känner väl; bland andra socialförsäkringsministern Ulf Kristersson (M). I debattartikeln "Ta medborgarskapet från kriminella invandrare" skriver Kristersson så mycket dumt att man inte riktigt kan tro sina egna ögon.
Jag blev mest häpen över att se att även migrationsminister Tobias Billström (M) hade skrivit under debattartikeln. Det var en besvikelse att se. Det är en rätt gammal artikel. Den är publicerad 2009 då Kristersson var socialborgarråd i Stockholm. Redan 2008 hade de en liknande debattartikel i DN; "Ställ tydligare krav på våra invandrare". Vilka krav skall ställas? Skall det ställas andra eller annorlunda krav på invandrare än vad som görs på infödda svenskar? Vilka de nu är?
Wolodarski påpekar: "Hur mycket invandring Sverige 'tål' har blivit en vanligare fråga än hur solidariska vi ska vara." Det är allvarligt att det har blivit så. Det är skrämmande! Den här debatten kom upp till ytan förra söndagen när migrationsminister Tobias Billström sade i Agenda att ”volymen” måste sänkas för såväl den höga asylinvandringen som anhöriginvandringen. Han betonade samtidigt att asylrätten skall värnas. Det var nog inte så många som hörde just det.
Alla som har träffat Tobias Billström vet att han är en mycket sympatisk och duktig politiker. Nu får han pedagogiskt och tydligt förklara vad han egentligen menar. Jag tror nämligen att han bara vill väl. Men han har uppenbarligen undermåliga rådgivare runt sig. Det i kombination med en väldigt konfliktsökande journalistkår kan ju bara bli fel.
Även välutbildade och kloka människor kan ha brister ibland. Det var det nog många av oss som tänkte när Fölster basunerade ut att sociala problem är vanligast i kommuner med få invandrare. Peter Wolodarski formulerar det bra i dagens DN: "Vilka sociala problem är förknippade med invandring? Mängder av historiska exempel – inte minst det svenska – visar att invandring vitaliserar och stärker samhällen."
Det är inte bara Stefan Fölster som använder sig av något som mest påminner om Sverigedemokraternas retorik eller typ av problemformulering. Han har gott sällskap av personer han säkert känner väl; bland andra socialförsäkringsministern Ulf Kristersson (M). I debattartikeln "Ta medborgarskapet från kriminella invandrare" skriver Kristersson så mycket dumt att man inte riktigt kan tro sina egna ögon.
Jag blev mest häpen över att se att även migrationsminister Tobias Billström (M) hade skrivit under debattartikeln. Det var en besvikelse att se. Det är en rätt gammal artikel. Den är publicerad 2009 då Kristersson var socialborgarråd i Stockholm. Redan 2008 hade de en liknande debattartikel i DN; "Ställ tydligare krav på våra invandrare". Vilka krav skall ställas? Skall det ställas andra eller annorlunda krav på invandrare än vad som görs på infödda svenskar? Vilka de nu är?
Wolodarski påpekar: "Hur mycket invandring Sverige 'tål' har blivit en vanligare fråga än hur solidariska vi ska vara." Det är allvarligt att det har blivit så. Det är skrämmande! Den här debatten kom upp till ytan förra söndagen när migrationsminister Tobias Billström sade i Agenda att ”volymen” måste sänkas för såväl den höga asylinvandringen som anhöriginvandringen. Han betonade samtidigt att asylrätten skall värnas. Det var nog inte så många som hörde just det.
Alla som har träffat Tobias Billström vet att han är en mycket sympatisk och duktig politiker. Nu får han pedagogiskt och tydligt förklara vad han egentligen menar. Jag tror nämligen att han bara vill väl. Men han har uppenbarligen undermåliga rådgivare runt sig. Det i kombination med en väldigt konfliktsökande journalistkår kan ju bara bli fel.
lördag 9 februari 2013
Största mutskandalen i Sverige, inom Kriminalvården
Tidigare chef inom kriminalvården, före detta fastighetschefen Rolf Swenson, åtalas för miljonmuta. Samma man fick först hård kritik för skumma affärer inom polisen. Sedan rekryterades han till Kriminalvården av den dåvarande generaldirektören Lars Nylén, som också har ett förflutet inom polisen. De kanske var goda vänner? "Ensam handläggare och godkännare av fakturorna var fastighetschefen Rolf Swenson som fått uppdraget av kriminalvårdens generaldirektör Lars Nyhlén", skriver Aftonbladet. Hur sannolikt är det att Lars Nylén har rent mjöl i påsen?
Det var efter att Lars Nylén tagit över som generaldirektör för Kriminalvården 2004 som fastighetschefen rekryterades från Rikspolisstyrelsen, där Rolf Swenson hade slutit hyreskontrakt som fick hård intern kritik. De skumma affärerna utreds fortfarande av polisen och beslut om åtal kommer senare i år. Fast Swenson redan var ute på djupt vatten så hade alltså Lars Nylén stort förtroende för honom. Hur kom det sig? Det kan framstå som lite märkligt, eller? Varför lämnade Lars Nylén oriktiga uppgifter till revisionen? Och varför tvingades Lars Nylén lämna kriminalvården? Ligger det en död hund begraven någonstans? Eller flera?
Ingen annan person inom Kriminalvården är misstänkt för brott. Lars Nylén och hela den dåvarande ledningen är kallade som vittnen i den kommande rättegången, berättar DN.
Det var efter att Lars Nylén tagit över som generaldirektör för Kriminalvården 2004 som fastighetschefen rekryterades från Rikspolisstyrelsen, där Rolf Swenson hade slutit hyreskontrakt som fick hård intern kritik. De skumma affärerna utreds fortfarande av polisen och beslut om åtal kommer senare i år. Fast Swenson redan var ute på djupt vatten så hade alltså Lars Nylén stort förtroende för honom. Hur kom det sig? Det kan framstå som lite märkligt, eller? Varför lämnade Lars Nylén oriktiga uppgifter till revisionen? Och varför tvingades Lars Nylén lämna kriminalvården? Ligger det en död hund begraven någonstans? Eller flera?
Ingen annan person inom Kriminalvården är misstänkt för brott. Lars Nylén och hela den dåvarande ledningen är kallade som vittnen i den kommande rättegången, berättar DN.
fredag 8 februari 2013
Sverigedemokraterna näst störst inom LO
Över 16 procent eller var sjätte person bland LO:s medlemmar skulle i dag rösta på Sverigedemokraterna. Med tanke på att man inom socialdemokratin är så noga med att påpeka att solidaritet är så viktigt är det ju märkligt att det just är bland deras medlemmar man hittar de största främlingsfientliga strömningarna. Hur kan det vara möjligt? Vad kan det stå för?
SvD skriver: "Trots skandalen i november, som publicerades i Expressen, där ledande Sverigedemokrater beväpnade sig med järnrör och uttryckte sig både rasistiskt och sexistisk, så har stödet för partiet ökat. I de senaste opinionsmätningarna har SD legat på runt nio procent. Bland LO-medlemmar går Sverigedemokraterna stark framåt. 16,2 procent säger att de skulle rösta på Sverigedemokraterna om det var val i dag." Det måste vara mycket besvärande för socialdemokraterna att så stor del av deras väljarbas är beredda att rösta på SD.
Det verkar vara ett stort avstånd mellan de socialdemokratiska politiska företrädarna och deras väljare. I den offentliga debatten tar socialdemokratiska politiker ofta avstånd från Sverigedemokraternas syn på invandring. Därför är det paradoxalt att så många LO-medlemmar sympatiserar med SD. Har arbetarrörelsen något ansvar? Och i så fall tänker de göra något åt saken?
SvD skriver: "Trots skandalen i november, som publicerades i Expressen, där ledande Sverigedemokrater beväpnade sig med järnrör och uttryckte sig både rasistiskt och sexistisk, så har stödet för partiet ökat. I de senaste opinionsmätningarna har SD legat på runt nio procent. Bland LO-medlemmar går Sverigedemokraterna stark framåt. 16,2 procent säger att de skulle rösta på Sverigedemokraterna om det var val i dag." Det måste vara mycket besvärande för socialdemokraterna att så stor del av deras väljarbas är beredda att rösta på SD.
Det verkar vara ett stort avstånd mellan de socialdemokratiska politiska företrädarna och deras väljare. I den offentliga debatten tar socialdemokratiska politiker ofta avstånd från Sverigedemokraternas syn på invandring. Därför är det paradoxalt att så många LO-medlemmar sympatiserar med SD. Har arbetarrörelsen något ansvar? Och i så fall tänker de göra något åt saken?
torsdag 7 februari 2013
"Vår generation kommer flippa ur"
Läste artikeln "Vår generation kommer att flippa ur" i Aftonbladet.
Annina Rabe skriver i SvD: "Så har ungdomar skrivit och känt i alla tider, i alla generationer, men det betyder inte att det är mindre sant. Och vi som en gång har tagit oss igenom den där förfärliga perioden, det är vår skyldighet att bry oss. Att tala om för dem att det faktiskt blir bättre. Att tonåren är inte ett normaltillstånd."
Det är tufft att vara ung, ingen tvekan om saken. En god vän till mig sade att alla tonåringar borde ha en skylt i pannan där det stod: "Tillfälligt ur funktion, ombyggnad pågår". Han menande självklart inte att våra ungdomar bokstavligen skulle ha en skylt i pannan, det är en metafor.
En man kommenterade artikeln i Aftonbladet så här:
"40-talisterna hade ingen framtid på 60-talet så de ockuperade kårhus, demonstrerade mot Vietnamkriget och rökte på.
50-talisterna hade ingen framtid på 70-talet så de flyttade ut på landet, demonstrerade mot kärnkraft, satte sig i ring och rökte på.
60-talisterna hade varken framtid eller respekt för sina föräldrar, så de blev yuppies, startade företag som gick i konkurs, och snortade kokain.
70-talisterna hade ingen framtid på 90-talet så de tog med sig sina stora högtalare till någon skog, rave:ade hela natten och knaprade XTC.
80-talisterna hade ingen framtid på 00-talet så de demonstrerade mot EU-möten, kastade sten mot poliser, gick med i pride och tog alla droger de kunde komma över.
Och nu har 90-talisterna ingen framtid... Nog känns det som man läst artikeln ovan förut...."Vår generation kommer att flippa ut!" yeah right, ställ er i kön...."
Annina Rabe skriver i SvD: "Så har ungdomar skrivit och känt i alla tider, i alla generationer, men det betyder inte att det är mindre sant. Och vi som en gång har tagit oss igenom den där förfärliga perioden, det är vår skyldighet att bry oss. Att tala om för dem att det faktiskt blir bättre. Att tonåren är inte ett normaltillstånd."
Det är tufft att vara ung, ingen tvekan om saken. En god vän till mig sade att alla tonåringar borde ha en skylt i pannan där det stod: "Tillfälligt ur funktion, ombyggnad pågår". Han menande självklart inte att våra ungdomar bokstavligen skulle ha en skylt i pannan, det är en metafor.
En man kommenterade artikeln i Aftonbladet så här:
"40-talisterna hade ingen framtid på 60-talet så de ockuperade kårhus, demonstrerade mot Vietnamkriget och rökte på.
50-talisterna hade ingen framtid på 70-talet så de flyttade ut på landet, demonstrerade mot kärnkraft, satte sig i ring och rökte på.
60-talisterna hade varken framtid eller respekt för sina föräldrar, så de blev yuppies, startade företag som gick i konkurs, och snortade kokain.
70-talisterna hade ingen framtid på 90-talet så de tog med sig sina stora högtalare till någon skog, rave:ade hela natten och knaprade XTC.
80-talisterna hade ingen framtid på 00-talet så de demonstrerade mot EU-möten, kastade sten mot poliser, gick med i pride och tog alla droger de kunde komma över.
Och nu har 90-talisterna ingen framtid... Nog känns det som man läst artikeln ovan förut...."Vår generation kommer att flippa ut!" yeah right, ställ er i kön...."
onsdag 6 februari 2013
Män som näthatar kvinnor
Är det här Sverige 2013? Den frågan ställs i Uppdrag granskning i kväll. En ung tjej skrev ett inlägg i H & M:s kommentarsfält på Facebook där hon kritiserade att klädjätten låtit trycka upp en t-shirt med den sexualbrottsdömde rapparen Tupac på. Detta resulterade i flera tusen hatfulla kommentarer.
Kristin Lundell skriver i SvD: "Det bubblar ett kvinnohat i Sverige. Det må vara på tapeten att prata om näthat i allmänhet men när det gäller kvinnor kommer hatet i dubbel portion. De hatas just för att de är kvinnor och därför är det sexuella hot som formuleras med trollfingrar. Mitt i vårt moderna land ligger ett kvinnoförakt och gror. Hot som drabbar kvinnliga journalister har nästan alltid en annan ton än när det som riktas mot manliga journalister."
Nicke Nordmark, en av reportrarna bakom granskningen, säger till SvD: "Näthatet är könsbundet och handlar om att kvinnorna ska våldtas, tryckas ner och kränkas. Ett par av de här iskalla mordhoten berörde mig verkligen. Hade jag fått ett sånt hade jag blivit livrädd." Fridah Jönsson, en av de drabbade kvinnorna, berättar: "Jag har upplevt det ända sedan jag började skriva som femtonåring. I början tog jag åt mig och blev ledsen, men nu ser jag det globala hatet mot kvinnor som en politisk fråga. De senaste åren har det spårat ur mer och mer med sexism och främlingsfientlighet."
Kvinnorna som blir utsatta för detta primitiva och farliga hat är någons mor, någons dotter, någons syster, någons fru, någons vän osv. Tänk på det nästa gång hatet tar tag i dig. Kvinnohatet finns även i mitt födelseland Norge. Primitiv kvinnosyn finns tyvärr överallt.
Kristin Lundell skriver i SvD: "Det bubblar ett kvinnohat i Sverige. Det må vara på tapeten att prata om näthat i allmänhet men när det gäller kvinnor kommer hatet i dubbel portion. De hatas just för att de är kvinnor och därför är det sexuella hot som formuleras med trollfingrar. Mitt i vårt moderna land ligger ett kvinnoförakt och gror. Hot som drabbar kvinnliga journalister har nästan alltid en annan ton än när det som riktas mot manliga journalister."
Nicke Nordmark, en av reportrarna bakom granskningen, säger till SvD: "Näthatet är könsbundet och handlar om att kvinnorna ska våldtas, tryckas ner och kränkas. Ett par av de här iskalla mordhoten berörde mig verkligen. Hade jag fått ett sånt hade jag blivit livrädd." Fridah Jönsson, en av de drabbade kvinnorna, berättar: "Jag har upplevt det ända sedan jag började skriva som femtonåring. I början tog jag åt mig och blev ledsen, men nu ser jag det globala hatet mot kvinnor som en politisk fråga. De senaste åren har det spårat ur mer och mer med sexism och främlingsfientlighet."
Kvinnorna som blir utsatta för detta primitiva och farliga hat är någons mor, någons dotter, någons syster, någons fru, någons vän osv. Tänk på det nästa gång hatet tar tag i dig. Kvinnohatet finns även i mitt födelseland Norge. Primitiv kvinnosyn finns tyvärr överallt.
fredag 1 februari 2013
En kvinna som tänker...
Jag håller mig kvar vid orden, språket och vikten av att vi förstår varandra. Nästan varje dag får jag läsa något i kvalitetstidningen DN som ger mig något att fundera över; lite näring i vardagen om jag får kalla det så. Man får lust att missionera - Ropen skalla DN till alla! I dag var det Susanna Birgersson som gav näring när hon skriver om Hannah Arendt i artikeln "Utan reflektion blir människan ett monster". Filmen om kvinnan som tänkte skall jag absolut se.
Den alltid lika kloka Erik Helmerson skriver om onsdagens "Uppdrag granskning" och konstaterar att: "Man kan förstå de troende som intervjuas och är starkt kritiska till mediernas fixering vid just islam. Varken 'Uppdrag granskning' eller någon annan tycks just nu vara alls lika nyfiken på kvinnosynen inom katolska kyrkan, judendomen, frikyrkorörelsen eller mer konservativa församlingar i Svenska kyrkan. Men striden mellan fundamentalister och modernister är förstås inte specifik för islam." Det förstår varje tänkande individ. Trångsynta människor finns överallt.
"Totalitarismen skiljer människan från hennes förmåga att tänka och reflektera."
Förra helgen såg jag filmen Call girl. Filmen är inspirerad av den så kallade Bordellhärvan som utspelade sig under 1970-talet, också kallad "Geijeraffären". Jag har läst boken om bordellhärvan "Makten, männen, mörkläggningen". Då är det nog extra svårt att bli imponerad av filmen. Att regissören gjorde Olof Palme till skurk var ju bara för att som Eva Franchell skriver: "Namnet Olof Palme skulle ju till och med kunna sälja filmen utomlands, för vem i Oscarsjuryn har hört talas om Geijer eller Fälldin?" Det är nog en helt korrekt analys. Man kan ju fråga sig vilken kvinnosyn Geijer och hans gelikar hade?
Den alltid lika kloka Erik Helmerson skriver om onsdagens "Uppdrag granskning" och konstaterar att: "Man kan förstå de troende som intervjuas och är starkt kritiska till mediernas fixering vid just islam. Varken 'Uppdrag granskning' eller någon annan tycks just nu vara alls lika nyfiken på kvinnosynen inom katolska kyrkan, judendomen, frikyrkorörelsen eller mer konservativa församlingar i Svenska kyrkan. Men striden mellan fundamentalister och modernister är förstås inte specifik för islam." Det förstår varje tänkande individ. Trångsynta människor finns överallt.
"Totalitarismen skiljer människan från hennes förmåga att tänka och reflektera."
Förra helgen såg jag filmen Call girl. Filmen är inspirerad av den så kallade Bordellhärvan som utspelade sig under 1970-talet, också kallad "Geijeraffären". Jag har läst boken om bordellhärvan "Makten, männen, mörkläggningen". Då är det nog extra svårt att bli imponerad av filmen. Att regissören gjorde Olof Palme till skurk var ju bara för att som Eva Franchell skriver: "Namnet Olof Palme skulle ju till och med kunna sälja filmen utomlands, för vem i Oscarsjuryn har hört talas om Geijer eller Fälldin?" Det är nog en helt korrekt analys. Man kan ju fråga sig vilken kvinnosyn Geijer och hans gelikar hade?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
