Har Tord Tjernström (S) tappat tron på kommunal verksamhet?

Hemtjänsten i Strängnäs kommun som i dag har en budget på 60 miljoner kronor skall få mindre pengar. Budgeten skall minskas ner till 45 miljoner kronor. På socialnämndens sammanträde i tisdags fick nämnden en muntlig information om förändringarna. Frågan man kan ställa sig är varför man skall spara 15 miljoner kronor på hemtjänsten? Är det möjligt? Vad får det för konsekvenser för vårdtagarna och personalen?

När jag frågade om detta på kommunstyrelsesammanträdet i går, fick jag till svar att vi måste ha en personal som är mer flexibel. Detta enligt kommunstyrelsens ordförande Jens Persson (C) samt socialnämndens ordförande Tord Tjernström (S). Samtidigt som Tord Tjernström skyllde det hela på att politikerna har beslutat om att införa LOV, så sa han att kommunens vårdpersonal inte är tillräckligt flexibla. Vad grundar han ett sådant påstående på? Hur många timmar har han arbetat inom hemtjänsten?

Politiskt dilemma i Strängnäs...

De klokaste orden man har fått läsa i tidningen den här veckan är Roland Ekstrands: "Det är dags att sluta betrakta skolorganisationen som i första hand en lokalfråga. I stället måste man göra de barnkonsekvensanalyser som så många efterfrågar. Vem vinner i slutändan på att man med maktmedel har genomfört en organisationsförändring som är behäftad med massor med frågetecken? Skolan är den viktigaste delen i den kommunala förvaltningen eftersom den handlar om våra barns framtid. Det måste därför finnas en vilja till att eftersträva samstämmighet i denna fråga." Ja, vem vinner i slutändan på att man med maktmedel har genomfört en organisationsförändring som är behäftad med massor med frågetecken? Just nu känner säkert Fredrik Lundgren (FP) och den majoritet han sitter tillsammans med sig som vinnare. Men något har hänt. Företrädare för den sittande majoriteten har börjat uttrycka sig på ett mycket oförskämt och arrogant sätt i tidningen. Har de tappat humöret? Känner de sig pressade?

Terese Askerstedt (MP) har i ett debattsvar "Läs på bättre, von Beetzen" skrivit så här: "Så Maria läs på eller gör ett studiebesök i kommunhuset innan du uttalar dig." Mig veterligen så har Maria von Beetzen (M) ett eget kontor på kommunhuset i egenskap av oppositionsråd på nästintill heltid. Är det då inte både något magstarkt och fräckt av Askerstedt att invitera von Beetzen till att göra ett studiebesök på kommunhuset? På hennes egen arbetsplats? Hon kanske insinuerar att Maria von Beetzen inte är där så ofta? Oavsett hur det är med det så måste vårt oppositionsråd vara den oppositionspolitikern Terese Askerstedt möter oftast och ser mest av. Man kan då fråga sig hur Terese Askerstedt respekterar och bemöter andra från oppositionen när hon behandlar oppositionsrådet på det här sättet?

Inte nog med detta så skriver majoritetens Jan-Erik Andersson (S) i en debattartikel: "Av egen erfarenhet som ersättare i nämnden vill jag att Moderaterna avstår från att ta upp frågor som är ovidkommande för de beslut som ska fattas. Moderaterna mer än något annat parti i nämnden är de som förlänger nämndens sammanträden och därmed medverkar till att kostnaderna och byråkratin ökar." Han vill alltså att Moderaterna skall avstå från att ta upp frågor som är ovidkommande. Jag sitter själv i nämnden och har inte uppfattat några frågor som ovidkommande. Vem bestämmer vilka frågor som är väsentliga eller viktiga? Man börjar mer och mer att förstå varför den sittande majoriteten (S, FP, C och MP) har så liten respekt för de medborgare de skall företräda. De vill ju inte ens att oppositionen ställer frågor. De personer som är invalda i nämnderna av och i kommunens högsta politiska organ kommunfullmäktige, skall alltså begränsa sina frågor för att hålla nere kostnaderna för den politiska organisationen? Det är nog inte sammanträdeskostnaderna som kostar mest. Fem kommunalråd kostar nog en hel del också.

Maria von Beetzen (M) ger Terese Askerstedt ett sansat och bra svar i dagens tidning: "Vi måste inte ha politikernämnden NHS för att kommunanställda ska använda sparsam körning eller för att kommunen ska inventera avloppen. Sådant genomför andra kommuner bra utan en extra politikerförsamling. Det vi ska fokusera på i Strängnäs är att få mer bra saker ut ur händerna i kommunhuset. Att bygga ut byråkratin ytterligare, vilket är Miljöpartiets bidrag till kommunpolitiken, det är inte försvarbart." Det var denna ömma tå Maria von Beetzen träffade när hon efterfrågade Miljöpartiets politik i kommunen. Det finns ingen, det är uppenbart. Det är nog därför Terese Askerstedt tappade sitt sunda förnuft när hon skrev sitt stingsliga och arga svar till oppositionsrådet.


Catharina S:t Cyr (KD) ber i ett debattsvar Fredrik Lundgren (FP) om att han skall höja nivån på debatten. Jag instämmer till fullo i hennes önskemål. Det gäller förövrigt de andra ilskna debattörerna från majoriteten också. Våra heltidspolitiker borde framstå som goda förebilder i hur man skall agera som ansvarsfulla förtroendevalda och inte tvärtom.

Emil "Urten" Urtegård!

Emil, din förgrymmade unge!:-)














Emil i Lönneberga var min favorit bland Astrid Lindgrens böcker när jag var liten; hu jeve mig som barn han var, ej värre tänkas kan... Så när jag fick den här lilla grabben tillsammans med min svenska man, var det helt självklart att han skulle heta Emil:-). Han är dock pappas grabb helt och hållet. Det är jag som "springer efter honom till snickarboa" och inte pappan. Emil är envis och har kort stubin. Han och jag gnabbas ganska ofta, då springer han till pappa och ropar "mamma har fått damp". Jag är övertygad om att Emil kommer att bli släktens nästa politiker. Killen har temperament, humor och ett stort rättvisepatos inom sig. Jag älskar den lilla retstickan!

När Emil föddes skrev mina norska vänner på gratulationskortet: "Grattis till ett perfekt resultat av ett fruktbart nordiskt samarbete". Norsk humor!

Margarita Urtegård

Min dotter Margarita 1 år gammal.

Fredrik Lundgrens (FP) rallarsving!

Den 12 maj berättar tidningen: "Skolverkets riktlinjer är att barngrupper om 15 barn är att föredra, och att de allra yngsta bör ingå i mindre grupper. Men enligt Carina Lindqvist, verksamhetschef, finns inget över tak. Snittet på barngrupperna i Strängnäs är 18 barn, oavsett ålder."

Mot bakgrund av denna artikel skriver Kristdemokraternas Catharina S:t Cyr i en debattartikel: "Att helt utesluta barnperspektivet är mer regel än undantag under Folkpartiets ledning i barn- och utbildningsnämnden. Konsekvensen är barn som gråter och inte vill gå till dagis, föräldrar som känner oro men ändå tvingas lämna sina barn till en pedagogisk verksamhet som inte ges resurser att klara av sitt uppdrag. Skäms ni styrande majoritet i Barn- och utbildningsnämnden (FP, C, MP, S)."

Fredrik Lundgren (KF) kontrar hennes debattinlägg med att ge henne en politisk snyting i dagens tidning. Han skriver: "Kristdemokraterna vill nu fördubbla det totalt misslyckade vårdnadsbidraget och dessutom införa en barnomsorgspeng som ska kunna ges för att enbart ta hand om det egna barnet i hemmet. Finns det någon som tror att dessa förslag innebär ytterligare resurser till förskolan? Nej, Kristdemokraterna har alltid varit och är fortfarande i dag partiet med lägst trovärdighet när det gäller att stå upp för förskolan som en verksamhet värd att satsa på."

Jag är ingen anhängare av vårdnadsbidraget, men jag skulle inte som Lundgren kalla det för totalt misslyckat. Jag skulle heller inte nedvärdera de föräldrar som väljer att ta hand om sina barn i hemmet, så som Lundgren väljer att göra. Bara för att KD uppenbarligen har mer förtroende för de föräldrar som väljer att ta hand om sina egna barn i hemmet i stället för att skicka de till förskolor, än vad FP har, så gör det inte KD till förskolefientliga.

Fredrik Lundgren tar snabba slutsatser utifrån egna fördomar, han raljerar över andra partiers politiska ideologi i stället för att svara på Catharina S:t Cyrs berättigade kritik. Det värsta är att han bemöter föräldrarnas oro med politiska floskler istället för att möta deras oro med respekt och lyhördhet. Det var viktigare för Fredrik Lundgren att slå Catharina S:t Cyr i huvudet för hennes politiska åsikter i stället för att försvara och/eller förklara sina egna politiska ställningstaganden och beslut. Lågt Fredrik Lundgren, mycket lågt!

Bjud inte in mörkermännen till TV-soffan!

Jag blev också upprörd när jag såg "uppdrag granskning" den 16 maj 2012. Programmet handlade om "Vilka värderingar sprider muslimska ledare i svenska moskéer?". Det framkom att imamer i Sverige uppmanar kvinnor som blir slagna av sina män att inte anmäla det till polisen, att de accepterar månggifte och annat som strider mot svenska lagstiftning. När jag såg programmet tänkte jag, detta är väl ingen nyhet?! Merit Wager har helt rätt när hon skriver på newsmill: "Allt som framkommer i programmet är väl känt sedan länge. Det finns hundratals klipp på YouTube som visar att imamer i moskéer i hela världen säger exakt samma sak som de inspelade imamerna i Sverige. Det är en absolut och hundraprocentig omöjlighet att de nu så indignerade ministrarna, bland dem Birgitta Ohlsson, Erik Ullenhag och Stefan Attefall, inte skulle ha känt till detta innan SVT så sent som nu, i maj 2012, uppmärksammar det." Jag tänkte detsamma när jag läste Birgitta Ohlssons kommentarer på face-book efter programmet, där det lät som om detta var en nyhet för henne.

Merit Wager skriver vidare: "De flesta svenska politiker och journalister har i alla år på något underligt sätt levt i tron att varje asylinvandrad, oavsett bakgrund, grad av utbildning och religiositet, omedelbart blir en svensk sekulariserad demokrat så snart han/hon sätter sina fötter på svensk jord." Ja, är det inte märkligt?

Samtidigt var programmet mycket snuttifierat, vinklat och begränsat. Det framgick att det finns 400 000 muslimer i Sverige. Varför blev då ingen sekulariserat muslim intervjuat? Varför drar man alltid fram de mest extrema? Jag har bloggat om det tidigare; att det är på tiden att de kloka och förnuftiga från alla samhällets olika grupper får plats i TV-sofforna, på debattsidorna och i andra diskussionsforum.Nima Dervish påpekar på newsmill: "Problemet i Sverige idag är att för mycket fokus läggs på tveksamma muslimska aktörer medan solklart progressiva muslimer hamnar i skymundan." Ja, det är ett stort problem. Det göder fördomarna; det göder partier som SD.

Cherin Awad skriver: "Det spelar roll för oss, om du som utomstående får bilden av att dessa mäns åsikter, som de framställdes i Uppdrag granskning är en del av islam. Att vi nöjer oss med att bli representerade av personer som tycker det är okej att slå och våldta sin fru. Det spelar särskilt stor roll när Uppdrag granskning väljer att inleda reportaget med att påpeka att moskéer får bidrag. Och att moskéer över huvud taget får tillstånd av politiker att byggas. Som att lösningen på kvinnomisshandeln låg i att begränsa antalet moskéer. Jo, det spelar roll." Ingen tvekan om att programmet påverkar människors bild av muslimer generellt. Det är bara att läsa på bloggar och på face-book. Direkt efter Uppdrag granskning så frodades hatet fritt i dessa forum.

Nima Dervish skriver: "Förra veckan, under sin bokturné i Indonesien, attackerades Irshad Manji av islamiska extremister beväpnade med järnrör. Regnbågsnyanserna på blåmärket som hennes assistent hade på armen fem dagar efter attacken visar att det hela hade kunnat sluta mycket illa, om inte progressiva indonesier hade bildat en mänsklig ring och skyddat Manji med sina egna kroppar. Inte ett ord om det i svensk media. Det är helt rätt att svenska moskéer som inte följer lagen granskas och avkrävs svar, men ovannämnda progressiva muslimer som med risk för liv och lem kämpar för ett friare samhälle förtjänar minst lika mycket medieuppmärksamhet som våra mörkermän med kluvna tungor." Läs hela hans artikel på newsmill, den är läsvärd och informativ. Erik Ullenhag (FP) och andra nämnda ministrar borde definitivt läsa den.

Ja, vi elsker dette landet!

Världens bästa land, mitt fosterland Norge, firar sin nationaldag i dag. DN skriver: "För en av tre norrmän har nationaldagen fått en större betydelse än före terrorattackerna den 22 juli förra året, enligt en undersökning som norska NRK gjort. Siffran är högre hos de yngre — för fyra av tio av de tillfrågade under 30 år har dagen blivit viktigare än tidigare."

Ledarskribenten på SvD Claes Arvidsson var svensk högtidstalare på 17 maj förra året: "17 maj har blivit något av barnens festdag. Det är dagen för bløtkake, pølser med lompe och brus. Runt om i Norge marscherar skolemusikkorpsen. Och så norska flaggor. Väldigt många norska flaggor... Men 17 maj är så mycket mer än läsk och tårta. Det är påminnelse. 17 maj är Eidsvoll, vägen till nationell självständighet och nazisternas ockupation. Det tar inte bort feststämningen utan fördjupar den." 

"Flaggorna, skolemusikkorpsen, bløtkakan och barntågen finns på plats även i år såsom det ska vara på barnens högtid. Allt annat hade varit en triumf för Breiviks vilja att sätta sitt Kainsmärke på Norge. Ändå kastas förstås en skugga över festen. Väldigt konkret i sorgen och saknaden hos familjer och vänner till de 77 personer som mördades av Breivik – mer diffust som en kvardröjande känsla av en nationell tragedi i hjärtat på de allra flesta", skriver Arvidsson i dagens SvD. Jag är inte så säker på det. Självklart finns det en stor sorg hos alla norrmän över det som hände den 22 juli förra året. Men, inget kan kasta en skugga över Norges nationaldagsfirande. Nazisternas ockupation tog inte bort feststämningen, precis som Arvidsson sade i sitt tal förra året. All ondska oavsett var den kommer ifrån gör norrmännen ännu mer medvetna om hur viktig kärleken till nationen är; hur viktigt det är att vi står enade och tillsammans. Friheten är inget vi fick gratis, det har Arvidsson fullständigt rätt i.

Nationaldagen kommer att få en större symbolisk betydelse i Norge. Stephen Joiner säger: "Jag tror att det kommer att bli viktigare att markera att vi är ett folk och att vi står upp tillsammans för konstitutionen och de mänskliga rättigheterna." Ja, vi elsker dette landet! Hipp, hipp HURRA för Norge i dag och stort GRATTIS!

En søsters stemme

En vacker och gripande berättelse som borde läsas. Trude TRØNNES-CHRISTENSEN skriver i norska Aftenposten: "I Danmark fødes det snart ikke barn med Downs syndrom. De aborteres. Norge kan gå i samme retning. Jeg har noe å fortelle." Hon berättar om sin bror Stian som föddes med Downs syndrom 1972.

Hon skriver: "De berører oss og utfordrer oss til å være noe vi ikke ellers kunne vært. De gir oss noe vi ikke ellers hadde fått. Å klippe dette bort, klippe vekk denne biten av livet, ved å betegne Downs-barn som en aborteringsmulighet, tror jeg er skumlere enn vi kan forstå. Noen ønsker en medisinsk orientert debatt, eller en debatt om retten til å velge selv. Jeg er trett av det. Trett av fornuften som formidler belastninger, kostnader, utfordringer og byrder som er for tunge å bære. At det må kunne slippes. Nei, vi skal ikke slippe. Kanskje har ikke fornuften rett til en plass her. Noen ting kan bare fattes med hjertet. Kjærlighet kan bare fattes med hjertet. Livet likeså. Stian er liv, Stian er kjærlighet. Stian kan bare fattes med hjertet. Jeg har noe å fortelle dere. Det er at det er tid for å bruke hjertet nå." 

Några saker kan bara förstås med hjärtat, Trude har fullständigt rätt i det! Läs hennes text, den berör en helt in i hjärteroten.