Tidningen skriver: "År 2006 tog Strängnäs kommun sitt då nya förråd i bruk. Investeringen kostade drygt 17 miljoner kronor. Nu säljs allt billigt till ett privat bolag."
2005 fick Kilenkrysset marken vid kvitten av kommunen, som en del av en invecklad uppgörelse som få kan sätta sig in i i efterhand. Kilenkrysset byggde färdigt kommunförrådet som kommunen sedan hyrde och sen köpte loss. Byggnaden var billig att bygga för Kilenkrysset, kanske mest för att byggnaden är dåligt byggt. Jag var ordförande i Teknik- och fritidsnämnden under en del av den tiden som vi har haft kommunens kommunförråd på kvitten. Det gick åt nästan 500 000 kronor om året i bara elkostnader. Direktverkande el är ingen hit i en så stor byggnad.
Kilenkrysset blev vinnare och kommunen förlorare. För vilken gång i ordningen vet jag ej. Ingen skall lasta Kilenkrysset för att de är skickliga på affärer. Det är det de lever av. Det är kommunens ledning som är problemet. Det är där amatörerna får härja fritt, tyvärr.
Min uppfattning i frågan är att man inte borde sälja kommunens mark och anläggning vid kvitten till ett vrakpris. För sex år sedan värderades alltihopa till ett belopp på 20,3 miljoner kronor. Nu säljs det alltså för 7 miljoner kronor till Tysslinge Åkeri. László Némedi, chef för Strängnäs kommuns teknik- och servicekontor, verkar vara nöjd med affären. Själv hittar jag inte ord.
tisdag 27 mars 2012
fredag 23 mars 2012
Fredrik Lundgren (FP) och Lotta Grönblad (S)
Den tidigare rektorn och vd:n för Europaskolan, Catharina De Geer (KD), politiker i barn- och utbildningsnämnden, uttalar sig kritiskt i tidningen rörande Paulinska skolan.
Tidningen skriver: "Catharina De Geer är ny kontaktpolitiker för Paulinska skolan. Sedan november förra året har hon besökt den tre gånger för att bilda sig en uppfattning om den och som ska presenteras för barn- och utbildningsnämnden. Under besöken har hon träffat elevrådet, lärare och rektor. Bilden hon ger är föga smickrande för skolan. Elevrådet anser, enligt rapporten, att några lärare är bra, biträdande rektor, hemkunskapssalen och kafeterian, att skolhuset är rymligt och bra och att kuratorn är bra. Minussidan är desto längre. Stökiga elever, stökiga lektioner, lärarbyten, mobbning och kränkningar är några av de mindre positiva sidorna elevrådet berättar om i rapporten. Till hösten kommer elever i årskurs fyra och fem att börja på skolan och det oroar Catharina De Geer."
Jag skriver på min blogg 9 september 2011: "Min man har gått på Paulinska och våra samtliga tre barn har gått där. Det är en bra högstadieskola. I perioder har det varit rätt tumultartat på skolan, det kan ingen förneka, men det är inte elevernas fel. Ansvaret ligger alltid på skolans ledning. Det var fel att flytta sjätteklassarna till högstadieskolorna, vilket gjordes på 90-talet. Det har funnits en diskussion bland politiker om att de borde flyttas tillbaka till sina ursprungsskolor. Särskilt skolgården är inte gjord för barn med spring i benen. Mina barn berättade att de saknade fotbollsplan, skogen och utemiljön vid Långbergsskolan när de började på Paulinska i sexan."
Problem med stökiga elever, stökiga lektioner, lärarbyten, mobbning och kränkningar drabbar nog alla skolor ibland. Paulinska skolan bevakas mer än andra skolor i kommunen. En orsak till det är antagligen på grund av att skolan vid åtminstone ett tillfälle har fått stark kritik av skolinspektionen. En annan orsak är Fredrik Lundgrens (FP) omorganisation av Strängnäs stads kommunala skolor. Den i huvudsak negativa kritik skolan har utsatts för har fått för stora proportioner, ingen tvekan om det.
Fredrik Lundgren skriver i dagens tidning: "Dagen innan Catharina lämnade in sin kontaktpolitikerrapport kom den flerfaldigt prisbelönta skoltidningen i Stallarholmen Magazinet ut med sitt marsnummer. Där fanns ett fyrasidigt reportage om Paulinska skolan. Rubriken var 'Paulinska skolan bättre än sitt rykte'. Artikeln innehöll några kritiska anmärkningar men avslutades med följande sammanfattning: 'Men vi upplever inte att mobbningen är starkare än på andra skolor. Lärarna verkar brinna för sin skola och att ta tag i mobbingsituationer på ett bra sätt. Matsalen är underbar och de lärare vi träffat är trevliga. Paulinska skolan är verkligen inte värd sitt dåliga rykte.' Sammantaget får skolan betyget 4,25 av 5 möjliga poäng. Efter att själv ha besökt Paulinska skolan varje dag i en månads tid är min bild mer i linje med Magazinets än med Catharina De Geers."
Jag är också övertygad om att Paulinska skolan är bättre än sitt rykte. Men, jag är också övertygad om att skolan inte är redo för att bli en 4-9 skola. Allt det här började med Lotta Grönblads (S) dröm om en stor centrumskola. Det är en dröm jag inte delar. Det verkar ha gått prestige i Lotta Grönblads och Fredrik Lundgrens önskan om en central jätteinstitution. De borde backa. Gör om, gör rätt, för barnens skull!
Tidningen skriver: "Catharina De Geer är ny kontaktpolitiker för Paulinska skolan. Sedan november förra året har hon besökt den tre gånger för att bilda sig en uppfattning om den och som ska presenteras för barn- och utbildningsnämnden. Under besöken har hon träffat elevrådet, lärare och rektor. Bilden hon ger är föga smickrande för skolan. Elevrådet anser, enligt rapporten, att några lärare är bra, biträdande rektor, hemkunskapssalen och kafeterian, att skolhuset är rymligt och bra och att kuratorn är bra. Minussidan är desto längre. Stökiga elever, stökiga lektioner, lärarbyten, mobbning och kränkningar är några av de mindre positiva sidorna elevrådet berättar om i rapporten. Till hösten kommer elever i årskurs fyra och fem att börja på skolan och det oroar Catharina De Geer."
Jag skriver på min blogg 9 september 2011: "Min man har gått på Paulinska och våra samtliga tre barn har gått där. Det är en bra högstadieskola. I perioder har det varit rätt tumultartat på skolan, det kan ingen förneka, men det är inte elevernas fel. Ansvaret ligger alltid på skolans ledning. Det var fel att flytta sjätteklassarna till högstadieskolorna, vilket gjordes på 90-talet. Det har funnits en diskussion bland politiker om att de borde flyttas tillbaka till sina ursprungsskolor. Särskilt skolgården är inte gjord för barn med spring i benen. Mina barn berättade att de saknade fotbollsplan, skogen och utemiljön vid Långbergsskolan när de började på Paulinska i sexan."
Problem med stökiga elever, stökiga lektioner, lärarbyten, mobbning och kränkningar drabbar nog alla skolor ibland. Paulinska skolan bevakas mer än andra skolor i kommunen. En orsak till det är antagligen på grund av att skolan vid åtminstone ett tillfälle har fått stark kritik av skolinspektionen. En annan orsak är Fredrik Lundgrens (FP) omorganisation av Strängnäs stads kommunala skolor. Den i huvudsak negativa kritik skolan har utsatts för har fått för stora proportioner, ingen tvekan om det.
Fredrik Lundgren skriver i dagens tidning: "Dagen innan Catharina lämnade in sin kontaktpolitikerrapport kom den flerfaldigt prisbelönta skoltidningen i Stallarholmen Magazinet ut med sitt marsnummer. Där fanns ett fyrasidigt reportage om Paulinska skolan. Rubriken var 'Paulinska skolan bättre än sitt rykte'. Artikeln innehöll några kritiska anmärkningar men avslutades med följande sammanfattning: 'Men vi upplever inte att mobbningen är starkare än på andra skolor. Lärarna verkar brinna för sin skola och att ta tag i mobbingsituationer på ett bra sätt. Matsalen är underbar och de lärare vi träffat är trevliga. Paulinska skolan är verkligen inte värd sitt dåliga rykte.' Sammantaget får skolan betyget 4,25 av 5 möjliga poäng. Efter att själv ha besökt Paulinska skolan varje dag i en månads tid är min bild mer i linje med Magazinets än med Catharina De Geers."
Jag är också övertygad om att Paulinska skolan är bättre än sitt rykte. Men, jag är också övertygad om att skolan inte är redo för att bli en 4-9 skola. Allt det här började med Lotta Grönblads (S) dröm om en stor centrumskola. Det är en dröm jag inte delar. Det verkar ha gått prestige i Lotta Grönblads och Fredrik Lundgrens önskan om en central jätteinstitution. De borde backa. Gör om, gör rätt, för barnens skull!
torsdag 22 mars 2012
Jämställdhetsarbetet i Strängnäs består av snöröjning?!
Det är inte så alldeles för ofta den sittande majoriteten i Strängnäs kommun får mig till att skratta. Ordförande i nämnden för hållbart samhälle har i alla fall lyckats med det. Jag var hemma i Norge när jag läste Strengnäs Tidning den 8 mars. Terese Askerstedts märkliga uttalanden är tyvärr inte med i nätupplagan av tidningen, så jag läste just det först efter att jag kom hem.
När Terese Askerstedt (MP) får frågan om hur hennes analys av jämställdheten i Strängnäs kommun ser ut säger hon till tidningen: "Vi är rätt duktiga i Strängnäs kommun. Exempelvis snöröjer vi på ett jämställt sätt genom att röja gång- och cykelvägar först." Jag är ledsen, jag har inte tänkt på just det. När jag tänker på jämställdhet så är det inte akkurat snöröjning som dyker upp på min näthinna först. Samtidigt får jag ursäkta Terese Askerstedt med att hon leder en nämnd utan medel till någon ting. Det är kosmetiska den nämnden håller på med då den har en budget som nog måste anses vara den minsta någon nämnd har haft i vår kommun på många år. Det är grabbarna Tord Tjernström (S), Fredrik Lundgren (FP) och Jens Persson (C) som sitter på stålarna och makten, så jämställda är de! Det är kanske de som skall ta över jämställdhetsarbetet?
När Terese Askerstedt (MP) får frågan om hur hennes analys av jämställdheten i Strängnäs kommun ser ut säger hon till tidningen: "Vi är rätt duktiga i Strängnäs kommun. Exempelvis snöröjer vi på ett jämställt sätt genom att röja gång- och cykelvägar först." Jag är ledsen, jag har inte tänkt på just det. När jag tänker på jämställdhet så är det inte akkurat snöröjning som dyker upp på min näthinna först. Samtidigt får jag ursäkta Terese Askerstedt med att hon leder en nämnd utan medel till någon ting. Det är kosmetiska den nämnden håller på med då den har en budget som nog måste anses vara den minsta någon nämnd har haft i vår kommun på många år. Det är grabbarna Tord Tjernström (S), Fredrik Lundgren (FP) och Jens Persson (C) som sitter på stålarna och makten, så jämställda är de! Det är kanske de som skall ta över jämställdhetsarbetet?
Skolan som försvann och blev förskola!
Pia Steensland, engagerad förälder men även docent vid Karolinska Institutet, skriver på debattplats: "Jag anser att det är dags för BUN att reflektera över hur barnen påverkas av den turbulens som pågår inom den kommunala skolan och förskolan. Innan BUN till exempel går till beslut angående omvandlingen av Långbersskolans lokaler till en dagisfabrik är min önskan att politikerna gör en tillfredsställande barnkonsekvensanalys utifrån ett pedagogiskt och vetenskapligt perspektiv. Jag anser att det är oerhört viktigt att basera beslut på långsiktigt tänkande även då det sker på bekostnad av kortsiktiga finansiella mål."
Mikael Johansson skriver på debattplats: "Det man brukar säga om förtroende är ju att det är svårt att bygga upp men lätt att bli av med. Jag har följt majoriteten i Strängnäs ett tag nu, speciellt efter att Långbergsskolan flyttade till Karinslund, och för mig verkar det som att de inte vill ha kvar något förtroende kvar hos kommuninvånarna. Bara en sådan sak att man börjar med att tala om att en skolflytt ska vara temporär men helt plötsligt blir permanent är ett hån mot föräldrar. Här tappade man en hel del förtroende från föräldrar."
Långbergsskolan som var en av kommunens bästa skolor flyttades temporärt, det sades så, till Karinslundsskolan. Lotta Grönblads (S) löfte om den temporära flytten var alltså bara en lögn. Det som var den ursprungliga Långbergsskolan skall numera vara en dagisfabrik. Något som forskare har kommit fram till inte är till det bästa för barnen. När skall den styrande majoriteten i Strängnäs kommun börja lyssna på sina medborgare?
Mikael Johansson skriver på debattplats: "Det man brukar säga om förtroende är ju att det är svårt att bygga upp men lätt att bli av med. Jag har följt majoriteten i Strängnäs ett tag nu, speciellt efter att Långbergsskolan flyttade till Karinslund, och för mig verkar det som att de inte vill ha kvar något förtroende kvar hos kommuninvånarna. Bara en sådan sak att man börjar med att tala om att en skolflytt ska vara temporär men helt plötsligt blir permanent är ett hån mot föräldrar. Här tappade man en hel del förtroende från föräldrar."
Långbergsskolan som var en av kommunens bästa skolor flyttades temporärt, det sades så, till Karinslundsskolan. Lotta Grönblads (S) löfte om den temporära flytten var alltså bara en lögn. Det som var den ursprungliga Långbergsskolan skall numera vara en dagisfabrik. Något som forskare har kommit fram till inte är till det bästa för barnen. När skall den styrande majoriteten i Strängnäs kommun börja lyssna på sina medborgare?
onsdag 21 mars 2012
Fredrik Lundgren (FP) om prestige...
Fredrik Lundgren (FP) skriver i tidningen: "Prestige är ingen bra drivkraft för politiskt arbete. Min drivkraft är i stället att ge barn i våra skolor förutsättningar att bli ansvarstagande medborgare och kompetenta arbetstagare på en global arbetsmarknad." Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta när jag läser detta. Det har verkligen gått prestige i skolfrågan, Fredrik Lundgren har rätt i det. Uttrycket den/han som sa det han har det passar prefekt in här. Det är det som är det tragikomiska. Lundgren ser inte sin egen maktfullkomlighet!
Anna Björklund skriver i ett debattsvar: "Fredrik Lundgren har flera gånger påpekat att vi vanliga människor inte klarar av att se helheten och att det därför finns politiker som klarar av att göra det som är bäst för alla även om det är obekvämt. Det minsta man i sådana fall kan begära är att dessa politiker öppet redovisar ordentliga fakta i stället för att sprida floskler omkring sig." Fredrik Lundgrens agerande i skolfrågan är beklämmande. Han har uppenbarligen helt glömt Pippi Långstrumps ord att "Den som är mycket stark måste också vara mycket snäll". Har man makt över andras liv skall man vara mycket lyhörd. Kan det vara så svårt?
Anna Björklund skriver i ett debattsvar: "Fredrik Lundgren har flera gånger påpekat att vi vanliga människor inte klarar av att se helheten och att det därför finns politiker som klarar av att göra det som är bäst för alla även om det är obekvämt. Det minsta man i sådana fall kan begära är att dessa politiker öppet redovisar ordentliga fakta i stället för att sprida floskler omkring sig." Fredrik Lundgrens agerande i skolfrågan är beklämmande. Han har uppenbarligen helt glömt Pippi Långstrumps ord att "Den som är mycket stark måste också vara mycket snäll". Har man makt över andras liv skall man vara mycket lyhörd. Kan det vara så svårt?
söndag 18 mars 2012
"Jeg trodde jeg var norsk, jeg"
Läser en tänkvärd krönika av Isra Zariat "Jeg trodde jeg var norsk, jeg".
Hon skriver: "Denne uka leste jeg en artikkel om SSBs nye statstikk, som viste at i år 2040 vil nesten halvparten av Oslos befolkning være innvandrere. 'Jøss' tenkte jeg,'kommer det så mange asylsøkere i framtiden?'. Jeg var forvirret, men det jeg leste videre forvirret meg ikke bare enda mer, det gav meg også en liten knekk i identiteten min. Jeg fant ut at til og med norskfødte barn med innvandrerforeldre er med i denne statistikken. Under hadde folk pøst på med negative kommentarer hvor det stod at de snart ville være fremmede i sitt eget land. Jeg følte meg svært ille til mote."
Det är likadant i Sverige. Mina barn och jag räknas som invandrare i statistiken fast vi har bott i Sverige i 20 år. Mitt yngsta barn Emil har aldrig bott i Norge. Han är född i Norge för att jag inte ville föda honom på ett svenskt sjukhus. När han var endast 10 dagar gammal åkte vi hem med honom till Sverige. Även de svenska kungabarnen räknas in i den statistiken. Jag tycker att det är konstigt och onödigt med de återkommande begreppen första- och andra generationens invandrare. Vad säger sådana begrepp oss egentligen? Varför har vi sådant behov av att dela upp människor i olika kategorier? Vi är då väl bara människor? Några av oss är väl integrerade i de samhällen vi bor och lever i. Andra lever i utanförskap. Utanförskapet har mer att göra med klasstillhörighet och socioekonomiska faktorer än vilka länder vi har vårt ursprung i. Det är inte hudfärg och etnicitet som avgör vilka möjligheter människor har i ett nytt land. Det är mer komplicerat och mångfacetterat än så.
Isra Zariat skriver: "Jeg, en jente som er født og oppvokst blant Norges fjell og daler er en byrde. Jeg, som har gått på norsk skole og har ønsker om å bli en god ressurs for Norge i fremtiden faller i samme statistikk som innvandrere som har vanskeligheter med å etablere seg i landet. Jeg, som har norske venner og deltar på sosiale aktiviteter med dem på fritida mi er likestilt med en innvandrer som ikke vet hva norsk kultur er. Jeg, som selv har vært med på å lære nye landsmenn det norske språket er i samme kategori som innvandrere som ikke kan et eneste ord norsk." Hennes funderingar borde vi ta till oss.
Tuffa tjejen Isra Zariat avslutar sin krönika med: "Snart er det 17.mai og innvandrere over hele landet vil være med på å feire denne dagen. Jeg, 'utenlandske' meg, vil være til stede i finstasen min og jeg vil bære det norske flagget. Hvorfor? Fordi jeg også er norsk vel!"
Hon skriver: "Denne uka leste jeg en artikkel om SSBs nye statstikk, som viste at i år 2040 vil nesten halvparten av Oslos befolkning være innvandrere. 'Jøss' tenkte jeg,'kommer det så mange asylsøkere i framtiden?'. Jeg var forvirret, men det jeg leste videre forvirret meg ikke bare enda mer, det gav meg også en liten knekk i identiteten min. Jeg fant ut at til og med norskfødte barn med innvandrerforeldre er med i denne statistikken. Under hadde folk pøst på med negative kommentarer hvor det stod at de snart ville være fremmede i sitt eget land. Jeg følte meg svært ille til mote."
Det är likadant i Sverige. Mina barn och jag räknas som invandrare i statistiken fast vi har bott i Sverige i 20 år. Mitt yngsta barn Emil har aldrig bott i Norge. Han är född i Norge för att jag inte ville föda honom på ett svenskt sjukhus. När han var endast 10 dagar gammal åkte vi hem med honom till Sverige. Även de svenska kungabarnen räknas in i den statistiken. Jag tycker att det är konstigt och onödigt med de återkommande begreppen första- och andra generationens invandrare. Vad säger sådana begrepp oss egentligen? Varför har vi sådant behov av att dela upp människor i olika kategorier? Vi är då väl bara människor? Några av oss är väl integrerade i de samhällen vi bor och lever i. Andra lever i utanförskap. Utanförskapet har mer att göra med klasstillhörighet och socioekonomiska faktorer än vilka länder vi har vårt ursprung i. Det är inte hudfärg och etnicitet som avgör vilka möjligheter människor har i ett nytt land. Det är mer komplicerat och mångfacetterat än så.
Isra Zariat skriver: "Jeg, en jente som er født og oppvokst blant Norges fjell og daler er en byrde. Jeg, som har gått på norsk skole og har ønsker om å bli en god ressurs for Norge i fremtiden faller i samme statistikk som innvandrere som har vanskeligheter med å etablere seg i landet. Jeg, som har norske venner og deltar på sosiale aktiviteter med dem på fritida mi er likestilt med en innvandrer som ikke vet hva norsk kultur er. Jeg, som selv har vært med på å lære nye landsmenn det norske språket er i samme kategori som innvandrere som ikke kan et eneste ord norsk." Hennes funderingar borde vi ta till oss.
Tuffa tjejen Isra Zariat avslutar sin krönika med: "Snart er det 17.mai og innvandrere over hele landet vil være med på å feire denne dagen. Jeg, 'utenlandske' meg, vil være til stede i finstasen min og jeg vil bære det norske flagget. Hvorfor? Fordi jeg også er norsk vel!"
5 miljoner norrmän i morgon
I morgon kommer det alltså att finnas 5 miljoner av oss glada och hurtiga norrmän. Det är bra det:-). Dagbladet skriver: "Mandag passerer folketallet i Norge fem millioner mennesker, ifølge Statistisk Sentralbyrå."
Befolkningsutviklingen i Norge
•19. mars 2012: Folketallet i Norge passerer 5 millioner mennesker, ifølge Statistisk sentralbyrå (SSB).
•1975: 4 millioner mennesker bor i Norge i februar dette året.
•1942: 3 millioner passeres midt under 2. verdenskrig.
•1890: 2 millioner innbyggere i Norge etter kraftig folkevekst gjennom århundret. Og til tross for utvandringen til Amerika.
•1822: 1 million innbyggere i Norge.
•1769: 723.618 nordmenn ifølge den første folketellingen.
•1665: 440.000 ifølge SSB.
•1500: Mellom 150.000 og 180.000 etter Svartedauden.
•1349: Mellom 300.000 og 550.000.
•800: Anslått at 80.000 mennesker bor i Norge.
•0 — 10.000 f. Kr: Noen titusener mennesker lever i Norge etter å ha innvandret fra sør.
•Beregnet levealder for nordmenn født i 2011: kvinner 83,45 år - menn 79 år.
(NTB).
Befolkningsutviklingen i Norge
•19. mars 2012: Folketallet i Norge passerer 5 millioner mennesker, ifølge Statistisk sentralbyrå (SSB).
•1975: 4 millioner mennesker bor i Norge i februar dette året.
•1942: 3 millioner passeres midt under 2. verdenskrig.
•1890: 2 millioner innbyggere i Norge etter kraftig folkevekst gjennom århundret. Og til tross for utvandringen til Amerika.
•1822: 1 million innbyggere i Norge.
•1769: 723.618 nordmenn ifølge den første folketellingen.
•1665: 440.000 ifølge SSB.
•1500: Mellom 150.000 og 180.000 etter Svartedauden.
•1349: Mellom 300.000 og 550.000.
•800: Anslått at 80.000 mennesker bor i Norge.
•0 — 10.000 f. Kr: Noen titusener mennesker lever i Norge etter å ha innvandret fra sør.
•Beregnet levealder for nordmenn født i 2011: kvinner 83,45 år - menn 79 år.
(NTB).
En bra skola för alla...
Per Kornhall, undervisningsråd vid Skolverket, har skrivit artikeln "Principen om en bra skola för alla gäller inte längre" i DN.
Kornhall skriver: "Olikvärdig skola. Förr var principen en enhetsskola där villkoren för alla barn skulle vara lika och alla ha samma chans. Men sedan 1990-talet har skolans likvärdighetsuppdrag blivit alltmer uppluckrat. Skolan blir helt enkelt allt mindre en skola för alla och alltmer en skola för dem som har föräldrar med resurser. Det är nu dags att dra i nödbromsen och utan ideologiska skygglappar fundera över hur vi skapar en skola som är bra för alla barn."
Kan vi göra det? Dra i nödbromsen och utan ideologiska skygglappar fundera över hur vi skapar en bra skola för alla? Det blir svårt för Socialdemokrater som av födsel och ohejdad vana är emot allt som inte drivs av det offentliga. Det blir lika svårt för Moderaterna som av någon outgrundlig anledning är djupt skeptiska till allt som inte är privat eller drivs i privat regi. Det blir väl de små partierna som får vägleda dessa två konservativa partier ur deras låsta ideologiska grottor? Våra barn förtjänar en bra skola; en skola där alla får blomma.
Kornhall påpekar: "Sverige sjunker i de internationella mätningarna. 24 procent av de 15-åriga pojkarna i Sverige hade inte funktionell läsförmåga i senaste PISA-undersökningen. På senaste nationella provet hade 19 procent av eleverna inte godkänt i matematik (jämfört med 9 procent 2003). Det innebär att tiotusentals barn har tillbringat nio år i skolan utan att lära sig räkna eller läsa. Den svenska försämringen i PISA förklaras mest av att våra sämsta elever har blivit sämre." Att inte ha en funktionell läsförmåga i ett kunskapssamhälle är en tragedi för individen det handlar om. I ett demokratiskt samhälle är skolan den viktigaste och mest avgörande faktorn, tycker jag. Det är i skolan man skall och kan bygga "broar" och jämna ut orättvisa skillnader. Så var det förr och så borde det vara nu.
Kornhall fortsätter: "Man skulle kunna fortsätta att rabbla siffror om hur olikvärdigheten förstärks genom alla reformer, om hur olika man satsar hos olika huvudmän, om hur slentrianmässigt skolan sköts av många kommuner och om hur vissa friskolor har bedrövlig kvalitet på grund av vinstintresse från ägare. Men den viktiga poängen är att vi medvetet har skapat en olikvärdig skola och att många barn drabbas nu hårt av detta." Det är det våra politiker borde fundera på. Hur kunde det bli så här? Och vad kan vi göra för att stoppa denna katastrofala och negativa utvecklingen?
Kornhall ställer en viktig fråga: "När en femtedel inte kan räkna eller förstå en dagstidningstext – vad tror ni att vi får för land om tio år, om tjugo, om trettio?"
Kornhall skriver: "Olikvärdig skola. Förr var principen en enhetsskola där villkoren för alla barn skulle vara lika och alla ha samma chans. Men sedan 1990-talet har skolans likvärdighetsuppdrag blivit alltmer uppluckrat. Skolan blir helt enkelt allt mindre en skola för alla och alltmer en skola för dem som har föräldrar med resurser. Det är nu dags att dra i nödbromsen och utan ideologiska skygglappar fundera över hur vi skapar en skola som är bra för alla barn."
Kan vi göra det? Dra i nödbromsen och utan ideologiska skygglappar fundera över hur vi skapar en bra skola för alla? Det blir svårt för Socialdemokrater som av födsel och ohejdad vana är emot allt som inte drivs av det offentliga. Det blir lika svårt för Moderaterna som av någon outgrundlig anledning är djupt skeptiska till allt som inte är privat eller drivs i privat regi. Det blir väl de små partierna som får vägleda dessa två konservativa partier ur deras låsta ideologiska grottor? Våra barn förtjänar en bra skola; en skola där alla får blomma.
Kornhall påpekar: "Sverige sjunker i de internationella mätningarna. 24 procent av de 15-åriga pojkarna i Sverige hade inte funktionell läsförmåga i senaste PISA-undersökningen. På senaste nationella provet hade 19 procent av eleverna inte godkänt i matematik (jämfört med 9 procent 2003). Det innebär att tiotusentals barn har tillbringat nio år i skolan utan att lära sig räkna eller läsa. Den svenska försämringen i PISA förklaras mest av att våra sämsta elever har blivit sämre." Att inte ha en funktionell läsförmåga i ett kunskapssamhälle är en tragedi för individen det handlar om. I ett demokratiskt samhälle är skolan den viktigaste och mest avgörande faktorn, tycker jag. Det är i skolan man skall och kan bygga "broar" och jämna ut orättvisa skillnader. Så var det förr och så borde det vara nu.
Kornhall fortsätter: "Man skulle kunna fortsätta att rabbla siffror om hur olikvärdigheten förstärks genom alla reformer, om hur olika man satsar hos olika huvudmän, om hur slentrianmässigt skolan sköts av många kommuner och om hur vissa friskolor har bedrövlig kvalitet på grund av vinstintresse från ägare. Men den viktiga poängen är att vi medvetet har skapat en olikvärdig skola och att många barn drabbas nu hårt av detta." Det är det våra politiker borde fundera på. Hur kunde det bli så här? Och vad kan vi göra för att stoppa denna katastrofala och negativa utvecklingen?
Kornhall ställer en viktig fråga: "När en femtedel inte kan räkna eller förstå en dagstidningstext – vad tror ni att vi får för land om tio år, om tjugo, om trettio?"
lördag 17 mars 2012
Kampanj mot Fredrik Lundgren (FP)?
Läser en något märklig insändare skriven av Socialdemokraternas Mari Bohman. Hon skriver: "Under den senaste tiden verkar det som om det bedrivs en mer eller mindre organiserad kampanj mot BUN:s ordförande Fredrik Lundgren. När det inte finns flera argument i sakfrågan har några insändare övergått i rena personangrepp. Har ni glömt att det politiska beslutet angående omorganisation av skolan togs av majoriteten i BUN det vill säga S , FP, C och MP, och beslutet står fast."
När hennes eget parti, mest genom Lotta Grönblad (S), kritiserade Ann Landerholm (M) mycket hårt förra mandatperioden för hennes planerade (men inte genomförda) "skolaffärer" med Europaskolan hörde vi inte ett knyst från samma Mari Bohman. Ann Landerholm utsattes för mycket hårda angrepp för hennes koppling till Europaskolan då hennes man satt i skolans styrelse. Mycket av kritiken var befogad, men mycket av kritiken var också rena personangrepp. Är det för att Bohmans eget parti nu sitter vid maktens grytor som gör att hon är beredd att försvara Fredrik Lundgren (FP)?
Förbannad skattebetalare/förälder skriver i en insändare: "Fredrik Lundgren, ordförande i Barn- och utbildningsnämnden håller på att fullständigt trasa sönder den kommunala skolan. Man undrar ju om det finns något ägarintresse i Roggeskolan eller varför han envisas med att göra Strängnäs skolor till Sveriges sämsta." Tycker Mari Bohman att det är ett personangrepp att ifrågasätta Fredrik Lundgrens koppling till Roggeskolan? Lundgren var vicerektor på Roggeskolan innan han tog över ordförandeklubban i barn- och utbildningsnämnden efter valet 2010.
Undrande lärare skriver: "Eftersom det nu fanns en möjlighet, då föräldrar och elever var missnöjda med beslutet, bestämde sig Roggeskolan för att öppna sin skola även för årskurs 4 och 5. Detta innebär att den kommunala skolan tappar 96 elever, om man räknar med att det går cirka åtta elever på en lärare i Strängnäs, som i övriga landet." Kan det räknas som ett påhopp på Fredrik Lundgren som person att en individ påpekar att Lundgrens gamla skola får fler elever? Är det fel att fråga om detta inte leder till uppsägningar av lärare i den kommunala skolan?
Man kan ju tolka saker på olika sätt. Min tolkning av den massiva proteststormen vi har sett på debatt- och insändarplats i Eskilstuna-Kuriren med mera är att det finns en stor opinion emot det omorganiseringsförslag som Fredrik Lundgren (FP) och hans majoritetsvänner har pressat fram. Min tolkning av skolrevoltens födelse och starka engagemang är att de bryr sig om sina barn och deras skolgång. Att lyckas få ihop tillräckligt med röster/underskrifter för att få till stånd en folkomröstning i frågan tyder på att det finns ett stort missnöje bland medborgarna. Mari Bohman väljer att kalla det för en kampanj mot Fredrik Lundgren. Ja, det är onekligen intressant!
När hennes eget parti, mest genom Lotta Grönblad (S), kritiserade Ann Landerholm (M) mycket hårt förra mandatperioden för hennes planerade (men inte genomförda) "skolaffärer" med Europaskolan hörde vi inte ett knyst från samma Mari Bohman. Ann Landerholm utsattes för mycket hårda angrepp för hennes koppling till Europaskolan då hennes man satt i skolans styrelse. Mycket av kritiken var befogad, men mycket av kritiken var också rena personangrepp. Är det för att Bohmans eget parti nu sitter vid maktens grytor som gör att hon är beredd att försvara Fredrik Lundgren (FP)?
Förbannad skattebetalare/förälder skriver i en insändare: "Fredrik Lundgren, ordförande i Barn- och utbildningsnämnden håller på att fullständigt trasa sönder den kommunala skolan. Man undrar ju om det finns något ägarintresse i Roggeskolan eller varför han envisas med att göra Strängnäs skolor till Sveriges sämsta." Tycker Mari Bohman att det är ett personangrepp att ifrågasätta Fredrik Lundgrens koppling till Roggeskolan? Lundgren var vicerektor på Roggeskolan innan han tog över ordförandeklubban i barn- och utbildningsnämnden efter valet 2010.
Undrande lärare skriver: "Eftersom det nu fanns en möjlighet, då föräldrar och elever var missnöjda med beslutet, bestämde sig Roggeskolan för att öppna sin skola även för årskurs 4 och 5. Detta innebär att den kommunala skolan tappar 96 elever, om man räknar med att det går cirka åtta elever på en lärare i Strängnäs, som i övriga landet." Kan det räknas som ett påhopp på Fredrik Lundgren som person att en individ påpekar att Lundgrens gamla skola får fler elever? Är det fel att fråga om detta inte leder till uppsägningar av lärare i den kommunala skolan?
Man kan ju tolka saker på olika sätt. Min tolkning av den massiva proteststormen vi har sett på debatt- och insändarplats i Eskilstuna-Kuriren med mera är att det finns en stor opinion emot det omorganiseringsförslag som Fredrik Lundgren (FP) och hans majoritetsvänner har pressat fram. Min tolkning av skolrevoltens födelse och starka engagemang är att de bryr sig om sina barn och deras skolgång. Att lyckas få ihop tillräckligt med röster/underskrifter för att få till stånd en folkomröstning i frågan tyder på att det finns ett stort missnöje bland medborgarna. Mari Bohman väljer att kalla det för en kampanj mot Fredrik Lundgren. Ja, det är onekligen intressant!
fredag 9 mars 2012
Tord Tjernström (S) har fått nog?
Så här skrev jag på min blogg den 15 juni 2011: "I dagens tidning kan vi läsa att alltfler hushåll behöver ekonomisk hjälp från socialtjänsten för att klara sig. Samtidigt har majoriteten i kommunen beslutat att de skall spara 6 miljoner kronor på just försörjningsstödet nästa år. Frågan som dyker upp är om det är ett realistisk mål?"
Det var det uppenbarligen inte och nu har socialnämndens ordförande Tord Tjernström (S) snart fått nog. Tidningen skriver: "De ekonomiska begränsningarna måste gå tvärtemot vad du och det socialdemokratiska partiet står för. Hur ser du på det? – Det känns inte bra. I en majoritet måste man kompromissa, men snart är gränsen nådd för min del. Om jag känner att jag inte kan ta ansvar så får jag kasta in handduken. Då får någon annan ta över som ordförande, säger Tord Tjernström."
Det är i dag mycket sällan man får se en politiker, som inte är beredd att sälja vare sig sin själ, sitt hjärta samt sina samtliga principer just för att få behålla sina feta arvoden och sin försörjning. Därför vill jag ge ett stort erkännande till Tord Tjernström för att han är beredd att stå upp för vad han tror på. Den politiska majoriteten har saknat en ryggrad; nu växer den kanske fram? All heder till Tord.
Vänsterpartiets David Aronsson skriver om Tord Tjernström på sin blogg: "Han sitter som majoritetens gisslan i en misshandlad socialnämnd där majoriteten totalt verkar ha glömt bort syftet med nämndens verksamhet. Det låter ofta som om man försöker lägga sig på en lagstiftningsmässig miniminivå (och knappt det). Den huvudlösa besparingen på försörjningsstödet (6 miljoner) kopplat till effekter (iallafall sett till framförda argument) från arbetsmarknadsåtgärder riktade främst mot ungdomar har förstås inte gått att genomföra." David har absolut rätt i att majoriteten verkar helt ha glömt varför vi har en socialnämnd. Nu får vi hoppas att majoriteten lyssnar på Tord Tjernström.
Oppositionsrådet Maria von Beetzen (M) skriver på debattplats: "Men att kasta ut 20–25 miljoner kronor till ett projekt utan uppföljning, utan att resultat mäts och utvärderas, det är oprofessionellt, särskilt i en så komplex organisation som en kommun. Strängnäs kommun behöver en ny ledning som har kunskap om den kommunala organisationens styrkor och svagheter, som fokuserar hårt på kvalitet i skola och omsorg och som ser de goda exemplen bland andra kommuner." De här 20-25 miljonerna kunde lagts på skolan och socialomsorgen i stället, där de verkligen behövs. För att de mest utsatta skall få den hjälp de behöver så måste det nog till en ny politisk ledning i Strängnäs kommun. Maria har rätt i det.
Det var det uppenbarligen inte och nu har socialnämndens ordförande Tord Tjernström (S) snart fått nog. Tidningen skriver: "De ekonomiska begränsningarna måste gå tvärtemot vad du och det socialdemokratiska partiet står för. Hur ser du på det? – Det känns inte bra. I en majoritet måste man kompromissa, men snart är gränsen nådd för min del. Om jag känner att jag inte kan ta ansvar så får jag kasta in handduken. Då får någon annan ta över som ordförande, säger Tord Tjernström."
Det är i dag mycket sällan man får se en politiker, som inte är beredd att sälja vare sig sin själ, sitt hjärta samt sina samtliga principer just för att få behålla sina feta arvoden och sin försörjning. Därför vill jag ge ett stort erkännande till Tord Tjernström för att han är beredd att stå upp för vad han tror på. Den politiska majoriteten har saknat en ryggrad; nu växer den kanske fram? All heder till Tord.
Vänsterpartiets David Aronsson skriver om Tord Tjernström på sin blogg: "Han sitter som majoritetens gisslan i en misshandlad socialnämnd där majoriteten totalt verkar ha glömt bort syftet med nämndens verksamhet. Det låter ofta som om man försöker lägga sig på en lagstiftningsmässig miniminivå (och knappt det). Den huvudlösa besparingen på försörjningsstödet (6 miljoner) kopplat till effekter (iallafall sett till framförda argument) från arbetsmarknadsåtgärder riktade främst mot ungdomar har förstås inte gått att genomföra." David har absolut rätt i att majoriteten verkar helt ha glömt varför vi har en socialnämnd. Nu får vi hoppas att majoriteten lyssnar på Tord Tjernström.
Oppositionsrådet Maria von Beetzen (M) skriver på debattplats: "Men att kasta ut 20–25 miljoner kronor till ett projekt utan uppföljning, utan att resultat mäts och utvärderas, det är oprofessionellt, särskilt i en så komplex organisation som en kommun. Strängnäs kommun behöver en ny ledning som har kunskap om den kommunala organisationens styrkor och svagheter, som fokuserar hårt på kvalitet i skola och omsorg och som ser de goda exemplen bland andra kommuner." De här 20-25 miljonerna kunde lagts på skolan och socialomsorgen i stället, där de verkligen behövs. För att de mest utsatta skall få den hjälp de behöver så måste det nog till en ny politisk ledning i Strängnäs kommun. Maria har rätt i det.
tisdag 6 mars 2012
Alex Voronov, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna
Vänsterpartiets gruppledare David Aronsson skriver på Vänsterpartiets blogg: "Är detta på allvar? Jag kan ju tycka att det bara finns ett parti i fullmäktige som har en massa nazistiska företrädare runt om i landet och som för en rasistisk politik (med "rasistisk" i en bred tolkning) men Margit nämner ju inte ens Sverigedemokraterna och hänvisar inte alls till de lokala företrädarna, snarare tvärt om." Att de lokala Sverigedemokraterna kände sig träffade av det jag sa säger förmodligen mer om de än om mig. Jag hade hoppats att det var Moderaterna som skulle backa upp mig i denna fråga då jag är medlem hos dem. Jag är oerhört tacksam för att Vänsterpartiet nu säger ifrån. Problemet är inte de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad, sa Martin Luther King. Han hade så rätt.
Ledarskribenten på Eskilstuna-Kuriren Alex Voronov skriver på twitter: "Kan inte se att detta platsar för en nyhetsartikel. Att SDU är rasister är ingen nyhet." Kommer SD att polisanmäla Voronov nu när han säger att deras ungdomsförbund är rasister?" Voronov skriver detta utifrån denna artikel "SDU vill locka invandrare att återvända".
DN berättar: "SDU har sökt 100.000 kronor för projektet "Borta bra men hemma bäst". Så kallade "goodiebags" ska tillverkas, och enligt ansökan innehålla ett USB-minne, en DVD-skiva och en pappersguide med vanliga frågor om återvandring. Dessa ska delas ut till invandrare som SDU inte anser ha rört sig tillräckligt nära den svenska kulturen sedan ankomsten till Sverige. – Vi har därför ansökt om att få register på de personer som – efter att ha fått permanent uppehållstillstånd i Sverige – levt i oavbruten arbetslöshet och lyft socialbidrag, skriver Kasselstrand i ett pressmeddelande." De är ju inte riktigt kloka.
Jag drömmer om ett samhälle där alla människor har samma värde. Sverigedemokraterna bygger sin politik på rädsla och hat. I ett samhälle för alla så finns det inte plats för detta hat. Det är min uppfattning. Det borde även vara Moderaternas uppfattning? Och till alla de som på hatets nätsida avpixlat har skrivit om hur mycket de önskar att jag skall dömas hårt för att jag har kallat SD för ett rasistiskt parti, så vill jag bara säga att jag sitter gärna i finkan hur länge som helst för att jag sa det jag sa på kommunfullmäktiges sammanträde i december 2011. Någon måste ju säga sanningen.
Ledarskribenten på Eskilstuna-Kuriren Alex Voronov skriver på twitter: "Kan inte se att detta platsar för en nyhetsartikel. Att SDU är rasister är ingen nyhet." Kommer SD att polisanmäla Voronov nu när han säger att deras ungdomsförbund är rasister?" Voronov skriver detta utifrån denna artikel "SDU vill locka invandrare att återvända".
DN berättar: "SDU har sökt 100.000 kronor för projektet "Borta bra men hemma bäst". Så kallade "goodiebags" ska tillverkas, och enligt ansökan innehålla ett USB-minne, en DVD-skiva och en pappersguide med vanliga frågor om återvandring. Dessa ska delas ut till invandrare som SDU inte anser ha rört sig tillräckligt nära den svenska kulturen sedan ankomsten till Sverige. – Vi har därför ansökt om att få register på de personer som – efter att ha fått permanent uppehållstillstånd i Sverige – levt i oavbruten arbetslöshet och lyft socialbidrag, skriver Kasselstrand i ett pressmeddelande." De är ju inte riktigt kloka.
Jag drömmer om ett samhälle där alla människor har samma värde. Sverigedemokraterna bygger sin politik på rädsla och hat. I ett samhälle för alla så finns det inte plats för detta hat. Det är min uppfattning. Det borde även vara Moderaternas uppfattning? Och till alla de som på hatets nätsida avpixlat har skrivit om hur mycket de önskar att jag skall dömas hårt för att jag har kallat SD för ett rasistiskt parti, så vill jag bara säga att jag sitter gärna i finkan hur länge som helst för att jag sa det jag sa på kommunfullmäktiges sammanträde i december 2011. Någon måste ju säga sanningen.
måndag 5 mars 2012
I morgen var jeg alltid en løve
Den norska psykologen Arnhild Lauveng har skrivit boken "I morgen var jeg alltid en løve". På svenska blir titeln "I morgon var jag alltid ett lejon". Min dotter Margarita köpte boken i julklapp till min bästa väninna Sissel i Norge. När jag besökte Sissel förra året fick jag låna boken av henne.
Arnhild Lauveng var inlagd på psykiatriska avdelningar i tio år med diagnosen schizofreni. Hon var psykotisk och självdestruktiv. Hon krossade glas och skar sig. Boken tar oss med in i en värld av röster, hallucinationer; av råttor som springer i flock efter henne, och vargar som gläfser, med gula ögon och dreglande käftar. Hon visar hur vanföreställningar och symptom har sin logik och mening. Det sägs att man inte kan bli frisk från schizofreni. Arnhild, som jag har haft förmånen att få kontakt med via face-book, är ett levande bevis på att det både går att bli frisk och dessutom få ett gott och välfungerande liv fast man har haft denna allvarliga och svåra diagnos (sjukdom).
Jag har under mitt liv saknat kvinnliga förebilder. Arnhild har blivit min starkaste och viktigaste kvinnliga förebild. Hon är orsaken till att jag åter igen har startat upp med mitt bokprojekt. Mina tre underbara barn, som nu är vuxna, ger mig också inspiration till att slutföra min dröm som jag har haft sedan jag var 16 år; att skriva en bok. På samma sätt som en målartalang skall måla tavlor och en musiktalang skall skriva musik, skall folk som är duktiga på att skriva göra just det. Har man dessutom något att berätta eller något att förmedla skall man ta chansen att skapa. För mig är skrivandet lika mycket konst som att måla eller göra något annat estetiskt. Att skriva sin egen historia, som jag håller på med, är att ta tillbaka sin egen historia; sin egen berättelse.
En norsk psykiatriker klistrade på mig en hög med allvarliga psykiatriska diagnoser när jag var tonåring. Det skedde under ett samtal på några enstaka minuter. Min mångåriga kamp för min egen existens och värdighet efter det korta samtalet är grundbulten i min bok. Tre år efter mitt möte med denna psykiatriker blev jag friskförklarad. Jag hade under tiden inte fått någon behandling. Jag blev liksom frisk av mig själv. Precis som om ett brutet ben skulle kunna läkas utan gips. Arnhild Lauveng fick höra att hennes sjukdom var kronisk, något som inte skulle gå över. Jag fick höra samma sak, att mina diagnoser var något jag skulle få leva med resten av mitt liv. Som tur var jag både ung och förbannad. Jag vägrade acceptera de diagnoser och etiketter "hjärnskrynklaren" gav mig. Och tre år senare fick en annan psykiatriker erkänna att jag inte hade några av dessa diagnoser; de som alltså skulle vara livet ut. Jag sökte om ekonomisk ersättning från den norska staten för det lidandet detta har åsamkat mig och min familj, men fick nobben.
Jag har alltid varit ganska öppen med vad jag har upplevt. Jag har berättat för ganska många vad jag har varit med om. Det har inte akkurat varit till min fördel. Folk som inte känner mig har flera gånger försökt psykförklara mig. Folk som inte har några som helst kunskaper om vare sig psykologi eller psykiatriska diagnoser har gett mig många sådana. Mest bakom min rygg så klart. Det skedde när jag arbetade inom kriminalvården och det har även hänt inom politiken. Jag tror det mest bottnar i rädsla, okunskap och ibland i ren och skär ondska. Kommer man inte åt någon på ett annat sätt så är karaktärsmord ett populärt vapen. Det har gjort ont, men det biter inte på mig längre. Jag tycker att människor skall vara stolta över vad de har åstadkommit under sitt liv. Och vi som har överlevt övergrepp, förtryck och misshandel skall också vara stolta. Vi har ingenting att skämmas över; vi är ju överlevare!
Arnhild har gett mig tillbaka tron på mina medmänniskor. Genom hennes bok "I morgen var jeg alltid en løve" och hennes andre bok "Unyttig som en rose" har jag fått mycket inspiration och hopp. Arnhild har en enorm stor godhet inom sig och hon känner en omsorg för andra människor som jag sällan har sett. Läs hennes böcker. Ta del av hennes starka historia. När allt är mörkt så är det svårt att se allt det goda runt omkring oss. När allt är riktigt svart så är det nästintill omöjligt att se de goda medmänniskorna som alltid finns där.
Jag vill att hjälpsystemet, de människor som arbetar inom det, skall förstå att de som vill hjälpa andra människor måste möta sina medmänniskor just där de är och hjälpa de utifrån den platsen, den nöden och den smärtan, kan man göra det helt oegoistiskt, ja då kan man hämta solen till slut och jag tror att vi kan det därför att hoppet och kärleken alltid är starkare än ondskan.
Arnhild Lauveng var inlagd på psykiatriska avdelningar i tio år med diagnosen schizofreni. Hon var psykotisk och självdestruktiv. Hon krossade glas och skar sig. Boken tar oss med in i en värld av röster, hallucinationer; av råttor som springer i flock efter henne, och vargar som gläfser, med gula ögon och dreglande käftar. Hon visar hur vanföreställningar och symptom har sin logik och mening. Det sägs att man inte kan bli frisk från schizofreni. Arnhild, som jag har haft förmånen att få kontakt med via face-book, är ett levande bevis på att det både går att bli frisk och dessutom få ett gott och välfungerande liv fast man har haft denna allvarliga och svåra diagnos (sjukdom).
Jag har under mitt liv saknat kvinnliga förebilder. Arnhild har blivit min starkaste och viktigaste kvinnliga förebild. Hon är orsaken till att jag åter igen har startat upp med mitt bokprojekt. Mina tre underbara barn, som nu är vuxna, ger mig också inspiration till att slutföra min dröm som jag har haft sedan jag var 16 år; att skriva en bok. På samma sätt som en målartalang skall måla tavlor och en musiktalang skall skriva musik, skall folk som är duktiga på att skriva göra just det. Har man dessutom något att berätta eller något att förmedla skall man ta chansen att skapa. För mig är skrivandet lika mycket konst som att måla eller göra något annat estetiskt. Att skriva sin egen historia, som jag håller på med, är att ta tillbaka sin egen historia; sin egen berättelse.
En norsk psykiatriker klistrade på mig en hög med allvarliga psykiatriska diagnoser när jag var tonåring. Det skedde under ett samtal på några enstaka minuter. Min mångåriga kamp för min egen existens och värdighet efter det korta samtalet är grundbulten i min bok. Tre år efter mitt möte med denna psykiatriker blev jag friskförklarad. Jag hade under tiden inte fått någon behandling. Jag blev liksom frisk av mig själv. Precis som om ett brutet ben skulle kunna läkas utan gips. Arnhild Lauveng fick höra att hennes sjukdom var kronisk, något som inte skulle gå över. Jag fick höra samma sak, att mina diagnoser var något jag skulle få leva med resten av mitt liv. Som tur var jag både ung och förbannad. Jag vägrade acceptera de diagnoser och etiketter "hjärnskrynklaren" gav mig. Och tre år senare fick en annan psykiatriker erkänna att jag inte hade några av dessa diagnoser; de som alltså skulle vara livet ut. Jag sökte om ekonomisk ersättning från den norska staten för det lidandet detta har åsamkat mig och min familj, men fick nobben.
Jag har alltid varit ganska öppen med vad jag har upplevt. Jag har berättat för ganska många vad jag har varit med om. Det har inte akkurat varit till min fördel. Folk som inte känner mig har flera gånger försökt psykförklara mig. Folk som inte har några som helst kunskaper om vare sig psykologi eller psykiatriska diagnoser har gett mig många sådana. Mest bakom min rygg så klart. Det skedde när jag arbetade inom kriminalvården och det har även hänt inom politiken. Jag tror det mest bottnar i rädsla, okunskap och ibland i ren och skär ondska. Kommer man inte åt någon på ett annat sätt så är karaktärsmord ett populärt vapen. Det har gjort ont, men det biter inte på mig längre. Jag tycker att människor skall vara stolta över vad de har åstadkommit under sitt liv. Och vi som har överlevt övergrepp, förtryck och misshandel skall också vara stolta. Vi har ingenting att skämmas över; vi är ju överlevare!
Arnhild har gett mig tillbaka tron på mina medmänniskor. Genom hennes bok "I morgen var jeg alltid en løve" och hennes andre bok "Unyttig som en rose" har jag fått mycket inspiration och hopp. Arnhild har en enorm stor godhet inom sig och hon känner en omsorg för andra människor som jag sällan har sett. Läs hennes böcker. Ta del av hennes starka historia. När allt är mörkt så är det svårt att se allt det goda runt omkring oss. När allt är riktigt svart så är det nästintill omöjligt att se de goda medmänniskorna som alltid finns där.
Jag vill att hjälpsystemet, de människor som arbetar inom det, skall förstå att de som vill hjälpa andra människor måste möta sina medmänniskor just där de är och hjälpa de utifrån den platsen, den nöden och den smärtan, kan man göra det helt oegoistiskt, ja då kan man hämta solen till slut och jag tror att vi kan det därför att hoppet och kärleken alltid är starkare än ondskan.
fredag 2 mars 2012
Hur överlever man?
Strengnäs Tidning skriver: "En kvinna vårdas på strokeavdelning efter att ha hängt sig. En man har lyckats rymma flera gånger från sluten avdelning. Tidigare patient säger att vården är ren förvaring. Och personalen går på knäna. Nu inleder tidningen en granskning av psykiatrin."
Jag har länge tänkt att skriva om den här fruktansvärda händelsen. Jag har bara inte vetat hur jag skall skriva. Psykiatrin i Sverige fungerar inte optimalt, det är ett faktum. Varför det är så är det kanske svårare att svara på. En sak är jag dock ganska säker på; man har inte ett brukarperspektiv inom psykiatrin. Precis som man inte heller har inom de flesta andra vårdinstitutioner i Sverige. Vem är i fokus? Inte är det patienten i alla fall. Det är tragiskt och det borde även alla siffernissar bli bekymrade över; de som är så upptagna med/över att våra skattepengar skall användas på ett effektivt sätt.
I Norge har de börjat använda sig av brukares erfarenhet av hjälpsystemen för att få svar på hur de bättre kan hjälpa människor med olika hjälpbehov. Sverige borde vände näsan lite mer västerut och kanske anamma den mer humanistiska inriktning man har börjat använda sig av i Norge. Var lite mer prestigelös och lär av lillebror, det är mitt råd.
Nästa vecka åker jag till min gamla hemstad Molde i Norge. Jag skall föreläsa för några socionomer på högskolan i Molde om resiliens. När det handlar om en individ beskriver resiliens hur pass bra hon är på att handskas med kriser, förändringar och stress utan att brytas ner av dem. En del människor kan det från början. Andra behöver hjälp med att inte låta sig knäckas av minsta svårigheter, utan snarare kunna se dem som utmaningar som de kan växa av. Man brukar kalla de som överlever en hemsk barndom och uppväxt för maskrosbarn. Jag är en sådan och skall nu alltså få chansen att lära ut till några norska socialarbetare hur det gick till. Det skall bli både spännande och lärorikt. Jag hoppas att jag lyckas med det.
Psykisk ohälsa är en utbredd sjukdom i vårt samhälle. Det är tyvärr ett tabubelagd område. Det har också blivit så olyckligt att Gud och var man slänger runt sig med psykologiska begrepp de inte har några kunskaper som helst om. Kreti och pleti kallar en det ena och en den andra för saker de inte alls har några som helst kunskaper om. Jag såg och hörde detta under de 9 år jag arbetade inom kriminalvården. Kriminalvårdare utan någon som helst psykiatrisk eller psykologisk utbildning diagnostiserade gärna fångar och även annan personal. Jag blev upprörd över detta och påtalade detta för ledningen flera gånger. Jag upplevde detsamma inom SIS där jag arbetade i 3 år. Jag har funderat mycket över varför det är på detta viset? Varför tar vissa sig sådana ödesdigra rättigheter? Tänker dessa människor någonsin över hur mycket de kan skada andra genom att göra detta?
Man kan må psykiskt dåligt på olika sätt. Ibland förstår man inte själv att man är sjuk. Det finns många olika psykiska sjukdomar. En diagnos är ett namn på en speciell sjukdom. En diagnos kan man få efter kontakt med sjukvården. Det är normalt en psykiatriker som ställer diagnos efter att ha haft flera samtal med klienten över en längre tid. Vi låter ju inte vem som helst yttra sig över folks hjärtsjukdomar eller andra fysiska åkommor. Varför skall man ta mindre hänsyn vid psykisk sjukdom? Några tankar om psykiatrin i Sverige. Det kommer mera...
Jag älskar min avlidne pappas favoritordspråk: "Gå en mil i mina mockasiner innan du dömer mig eller säger något om vem jag är!"
Jag har länge tänkt att skriva om den här fruktansvärda händelsen. Jag har bara inte vetat hur jag skall skriva. Psykiatrin i Sverige fungerar inte optimalt, det är ett faktum. Varför det är så är det kanske svårare att svara på. En sak är jag dock ganska säker på; man har inte ett brukarperspektiv inom psykiatrin. Precis som man inte heller har inom de flesta andra vårdinstitutioner i Sverige. Vem är i fokus? Inte är det patienten i alla fall. Det är tragiskt och det borde även alla siffernissar bli bekymrade över; de som är så upptagna med/över att våra skattepengar skall användas på ett effektivt sätt.
I Norge har de börjat använda sig av brukares erfarenhet av hjälpsystemen för att få svar på hur de bättre kan hjälpa människor med olika hjälpbehov. Sverige borde vände näsan lite mer västerut och kanske anamma den mer humanistiska inriktning man har börjat använda sig av i Norge. Var lite mer prestigelös och lär av lillebror, det är mitt råd.
Nästa vecka åker jag till min gamla hemstad Molde i Norge. Jag skall föreläsa för några socionomer på högskolan i Molde om resiliens. När det handlar om en individ beskriver resiliens hur pass bra hon är på att handskas med kriser, förändringar och stress utan att brytas ner av dem. En del människor kan det från början. Andra behöver hjälp med att inte låta sig knäckas av minsta svårigheter, utan snarare kunna se dem som utmaningar som de kan växa av. Man brukar kalla de som överlever en hemsk barndom och uppväxt för maskrosbarn. Jag är en sådan och skall nu alltså få chansen att lära ut till några norska socialarbetare hur det gick till. Det skall bli både spännande och lärorikt. Jag hoppas att jag lyckas med det.
Psykisk ohälsa är en utbredd sjukdom i vårt samhälle. Det är tyvärr ett tabubelagd område. Det har också blivit så olyckligt att Gud och var man slänger runt sig med psykologiska begrepp de inte har några kunskaper som helst om. Kreti och pleti kallar en det ena och en den andra för saker de inte alls har några som helst kunskaper om. Jag såg och hörde detta under de 9 år jag arbetade inom kriminalvården. Kriminalvårdare utan någon som helst psykiatrisk eller psykologisk utbildning diagnostiserade gärna fångar och även annan personal. Jag blev upprörd över detta och påtalade detta för ledningen flera gånger. Jag upplevde detsamma inom SIS där jag arbetade i 3 år. Jag har funderat mycket över varför det är på detta viset? Varför tar vissa sig sådana ödesdigra rättigheter? Tänker dessa människor någonsin över hur mycket de kan skada andra genom att göra detta?
Man kan må psykiskt dåligt på olika sätt. Ibland förstår man inte själv att man är sjuk. Det finns många olika psykiska sjukdomar. En diagnos är ett namn på en speciell sjukdom. En diagnos kan man få efter kontakt med sjukvården. Det är normalt en psykiatriker som ställer diagnos efter att ha haft flera samtal med klienten över en längre tid. Vi låter ju inte vem som helst yttra sig över folks hjärtsjukdomar eller andra fysiska åkommor. Varför skall man ta mindre hänsyn vid psykisk sjukdom? Några tankar om psykiatrin i Sverige. Det kommer mera...
Jag älskar min avlidne pappas favoritordspråk: "Gå en mil i mina mockasiner innan du dömer mig eller säger något om vem jag är!"
Statsministerns avsky mot SD
Moderatledaren Fredrik Reinfeldt, Sveriges statsminister, avskyr SD. Sydsvenskan skriver: "Medan andra ledare i Europa varnar för invandring blir Sveriges statsministers avsky för Sverigedemokraterna allt tydligare. Nu berättar Fredrik Reinfeldt om orsakerna. 'Min farfars farfar var svart', säger statsministern, som längtar efter Mona Sahlins antirasistiska glöd – en glöd han anser att Håkan Juholt saknar. 'Jag är en typisk svensk. Min farfarsfar var frukten av en romans mellan en färgad amerikansk cirkusartist och ett lettiskt hembiträde. Det är svenskt'." Akkurat, det är svenskt! Jag blir så himla stolt över min partiledare Fredrik Reinfeldt när han så tydligt tar avstånd från SD. Jag skulle önska att många flera gjorde likadant.
I dag blev jag uppringd av en journalist på Strengnäs Tidning. En Sverigedemokrat i Strängnäs kommunfullmäktige har polisanmält mig för förtal. Han anser att jag har kallat honom för nazist, om jag förstod reportern rätt. Jag sa i talarstolen under kommunfullmäktigesammanträdet i december att SD är ett rasistiskt parti med himla många nazistiska företrädare landet över. Stefan, en av Sverigedemokraternas fullmäktigeledamöter, anser att jag i och med detta har kallat honom för nazist, vilket jag inte har och det är jag övertygad om att även polisen kommer att höra/se då sammanträdet är bandat. Jag tycker det är obehagligt att SD har kommit in i de politiska församlingarna och det står jag för. Om de inte är rasistiska, vad är de då? Stefan blev nog mest upprörd över att jag på samma sammanträde sa att jag hoppas SD inte kommer in i kommunfullmäktige igen vid valet 2014.
EXPO skriver: "Sverigedemokraterna är inte ett nazistiskt parti, det har det aldrig varit. Däremot har acceptansen för nazistiska uttryck och kopplingar till den nazistiska rörelsen varit betydligt mer omfattande än vad partiet vill göra sken av. Sverigedemokraterna har inte gjort upp med sin historia. De ljuger om den." Så trots att SD:s offentliga representanter har tagit på sig finkostymen och fast andra partiers företrädare ofta behandlar aktiva Sverigedemokrater med sidenhandskar så får vi inte glömma vilka de representerar. Vi får inte skrämmas till tystnad.
I dag blev jag uppringd av en journalist på Strengnäs Tidning. En Sverigedemokrat i Strängnäs kommunfullmäktige har polisanmält mig för förtal. Han anser att jag har kallat honom för nazist, om jag förstod reportern rätt. Jag sa i talarstolen under kommunfullmäktigesammanträdet i december att SD är ett rasistiskt parti med himla många nazistiska företrädare landet över. Stefan, en av Sverigedemokraternas fullmäktigeledamöter, anser att jag i och med detta har kallat honom för nazist, vilket jag inte har och det är jag övertygad om att även polisen kommer att höra/se då sammanträdet är bandat. Jag tycker det är obehagligt att SD har kommit in i de politiska församlingarna och det står jag för. Om de inte är rasistiska, vad är de då? Stefan blev nog mest upprörd över att jag på samma sammanträde sa att jag hoppas SD inte kommer in i kommunfullmäktige igen vid valet 2014.
EXPO skriver: "Sverigedemokraterna är inte ett nazistiskt parti, det har det aldrig varit. Däremot har acceptansen för nazistiska uttryck och kopplingar till den nazistiska rörelsen varit betydligt mer omfattande än vad partiet vill göra sken av. Sverigedemokraterna har inte gjort upp med sin historia. De ljuger om den." Så trots att SD:s offentliga representanter har tagit på sig finkostymen och fast andra partiers företrädare ofta behandlar aktiva Sverigedemokrater med sidenhandskar så får vi inte glömma vilka de representerar. Vi får inte skrämmas till tystnad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
