Det är oftast ganska tyst i svensk media om hur kvinnor har det i länderna med könsapartheid. I bland dyker det dock upp någon informativ och viktig artikel. Aftonbladets "Kvinnornas hopp" skriven av Nedjma Boucheloukh är en av dessa angelägna artiklar. Den handlar om den saudiska författaren Badriya al-Bishr. Hon har skrivit romanen "Hind och soldaterna" och den är en nagel i ögat på regimen i Saudiarabien. Badriya al-Bishr slåss nämligen emot det fruktansvärda könsapartheid som råder i landet. I Saudiarabien blir en kvinna aldrig myndig, hon måste leva under en manlig förmyndare hela livet. En kvinna erkänns inte som medborgare av staten.
Den verklighet som Saudiarabiska kvinnor lever i är så hemsk att vi har inte rätt att blunda. Men, vad gör vi? Vad gör våra politiker? Är det någon politiker i den svenska regeringen som har frågan utrota könsapartheid på sin dagordning? Knappast!
söndag 30 december 2012
tisdag 18 december 2012
Rätt till heltid
Norske Alf Prøysen skrev sången "I bakvendtland" och jag tänkte på den när jag under kommunfullmäktigesammanträdet i går kväll fick höra på debatten om Kristdemokraternas viktiga motion "Rätt till heltid". Det vi fick bevittna där var otroligt bakvänt om man får säga så. Kristdemokrater är inte kände för att vara jämställdhetsivrare. I går kväll var de just det. Och Socialdemokraterna, hör och häpna, röstade tillsammans med sina majoritetsbröder FP, C och MP ner motionen. Makan!
Ja i landet där allt är bakvänt där är öst inte alls öst men väst och fem är två och Socialdemokrater är allt annat än Socialdemokrater! En Socialdemokrat berättade för mig efter debatten att facket Kommunal inte heller kämpar för att kommunanställda inom vården skall få rätt till heltid därför att deras medlemmar inte alls vill arbeta heltid. Ja, det är en underlig värld vi lever i. Jag undrar vad facket Kommunal säger om detta? Är det så att de inte unnar sina medlemmar inom offentliga omsorgsyrken, som till största del är kvinnor, rätt till heltid?
KD skriver i sin motion: "Det finns inget annat land i världen som har en så könssegregerad arbetsmarknad som Sverige. Kvinnor arbetar övervägande i offentlig sektor och många har deltidsanställningar, män väljer i högre grad att arbeta i privata sektorn och arbetar heltid. Som arbetsgivare inom offentlig sektor har vi ett stort ansvar för att se problemet och åstadkomma en förändring. Hur många arbetar ofrivilligt deltid? Att vara ensamstående förälder och arbeta deltid innebär att vara utsatt. Att få ekonomin att gå ihop är jobbigt varje månad."
Det var tyvärr inte många i vårt kommunfullmäktige i går kväll som begrep detta. Kanske för att de är för långt ifrån verkligheten. Det som åstadkoms i går kväll var alltså en utredning. Ynkligt och fegt! I snart 20 år har vi pratat om att våra anställda skal ha rätt till heltid. KD har vaknat, de andra har somnat. Sorgligt!
I Bakvendtland der øst er vest og fem og to er ni
Er alle barna sjelegla' når feri'n er forbi
De tropper opp på skolen for å ta et skippertak
Med skolesekk på magen sin og lueskugga bak
Ja i Bakvendtland der kan alt gå an
Der er de like tøysete og rare alle mann
Den første timen pleier de å synge lite grann
Da tar de siste verset av en sang de ikke kan
Og er det no'n som kan den skjenner lærer'n frykteli'
Og de må stå i skammekrok til timen er forbi
Ja i Bakvendtland der kan alt gå an
Der er de like tøysete og rare alle mann
Og sliter de med brøkregning og ikke får det til
Så kan de ta opp maten sin og spise hvis de vil
Og har de loff med sirup på blir lærer'n veldi gla'
Og skriver i anmerkningsboka pluss og meget bra
Ja i Bakvendtland der kan alt gå an
Der er de like tøysete og rare alle mann
Når tannlegen skal komme synes barna det er gøy
For han plomberer tenne med knekk og sukkertøy
I hjemmelekse skal de bare synge trallalla
Og varebind på bøkene har ingen lov å ha
Ja i Bakvendtland der kan alt gå an
Der er de like tøysete og rare alle mann
Når barna første dagen går til skolehusets grind
Så starter de i sju'nde klasse når de skrives inn
Så blir de flyttet nedover i klasser pø om pø
Og går ut ifra første klasse dumme som et brød
Ja i Bakvendtland der kan alt gå an
Der er de like tøysete og rare alle mann
Ja slik er det i Bakvendtland slik er det ikke her
Her starter vi i første klasse alle og enhver
Med skolesekk og varebind og sanger som vi kan
Blant annet denne nye vi har lært om Bakvendtland
Ja i Bakvendtland der kan alt gå an
Der er de like tøysete og rare alle mann
Ja i landet där allt är bakvänt där är öst inte alls öst men väst och fem är två och Socialdemokrater är allt annat än Socialdemokrater! En Socialdemokrat berättade för mig efter debatten att facket Kommunal inte heller kämpar för att kommunanställda inom vården skall få rätt till heltid därför att deras medlemmar inte alls vill arbeta heltid. Ja, det är en underlig värld vi lever i. Jag undrar vad facket Kommunal säger om detta? Är det så att de inte unnar sina medlemmar inom offentliga omsorgsyrken, som till största del är kvinnor, rätt till heltid?
KD skriver i sin motion: "Det finns inget annat land i världen som har en så könssegregerad arbetsmarknad som Sverige. Kvinnor arbetar övervägande i offentlig sektor och många har deltidsanställningar, män väljer i högre grad att arbeta i privata sektorn och arbetar heltid. Som arbetsgivare inom offentlig sektor har vi ett stort ansvar för att se problemet och åstadkomma en förändring. Hur många arbetar ofrivilligt deltid? Att vara ensamstående förälder och arbeta deltid innebär att vara utsatt. Att få ekonomin att gå ihop är jobbigt varje månad."
Det var tyvärr inte många i vårt kommunfullmäktige i går kväll som begrep detta. Kanske för att de är för långt ifrån verkligheten. Det som åstadkoms i går kväll var alltså en utredning. Ynkligt och fegt! I snart 20 år har vi pratat om att våra anställda skal ha rätt till heltid. KD har vaknat, de andra har somnat. Sorgligt!
I Bakvendtland der øst er vest og fem og to er ni
Er alle barna sjelegla' når feri'n er forbi
De tropper opp på skolen for å ta et skippertak
Med skolesekk på magen sin og lueskugga bak
Ja i Bakvendtland der kan alt gå an
Der er de like tøysete og rare alle mann
Den første timen pleier de å synge lite grann
Da tar de siste verset av en sang de ikke kan
Og er det no'n som kan den skjenner lærer'n frykteli'
Og de må stå i skammekrok til timen er forbi
Ja i Bakvendtland der kan alt gå an
Der er de like tøysete og rare alle mann
Og sliter de med brøkregning og ikke får det til
Så kan de ta opp maten sin og spise hvis de vil
Og har de loff med sirup på blir lærer'n veldi gla'
Og skriver i anmerkningsboka pluss og meget bra
Ja i Bakvendtland der kan alt gå an
Der er de like tøysete og rare alle mann
Når tannlegen skal komme synes barna det er gøy
For han plomberer tenne med knekk og sukkertøy
I hjemmelekse skal de bare synge trallalla
Og varebind på bøkene har ingen lov å ha
Ja i Bakvendtland der kan alt gå an
Der er de like tøysete og rare alle mann
Når barna første dagen går til skolehusets grind
Så starter de i sju'nde klasse når de skrives inn
Så blir de flyttet nedover i klasser pø om pø
Og går ut ifra første klasse dumme som et brød
Ja i Bakvendtland der kan alt gå an
Der er de like tøysete og rare alle mann
Ja slik er det i Bakvendtland slik er det ikke her
Her starter vi i første klasse alle og enhver
Med skolesekk og varebind og sanger som vi kan
Blant annet denne nye vi har lært om Bakvendtland
Ja i Bakvendtland der kan alt gå an
Der er de like tøysete og rare alle mann
onsdag 12 december 2012
Snusministern Ewa Björling (M)
Jag har funderat en del över det faktum att en svensk minister, vår handelsminister Ewa Björling (M), använder mycket av sin tid för att kämpa för att tobaksbolagen skall få exportera snus till resten av EU. Björling deklarerade: "Vi har ägnat oss ett lågskaligt krig några år, men om det inte kommer något förslag om öppning av snusförbudet blir det fullskaligt krig. Det sa jag till Tonio Borg!"
Innan Björling tog fighten var det en annan minister, barn- och äldreminister Maria Larsson (KD), som tog tonen i frågan. Varför? Varför tar eller tog regeringen strid för att snusföretagen skall ha rätt till att exportera det beroendeframkallande snuset? I tidningarna får man läsa rubriker som "Svenskt snus hotas av nya tuffare regler" och "Sverige förlorar striden om snuset".
Enligt Ewa Björling så är snuset mobbat på EU:s inre marknad. Man tar sin för pannan! Eskilstuna-Kurirens kloka ledarskribent Åke Wredén har också reagerat över denna snushysteri och totala felprioriteringen. Han skriver: "Snusfrågor är struntfrågor och bör förbli det. Handelsminister Ewa Björling (M) borde tänka på att Sverige har viktigare intressen. Statsråden bör välja sina strider och sina ord. Ewa Björling tycks ha svårt där. Hon är annars regeringens mest anonyma statsråd. Men nu har hon verkligen lyckats dra uppmärksamhet till sig." Björlings snussak har blivit huvudsak; en huvudlös prioritering.
Miljöpartiets Carl Schlyter säger till Aftonbladet: "De enda som tjänar på att snuset släpps fritt är tobaksindustrin, det skall inte politiker kämpa för." Han påminner oss om: "I Sveriges anslutningsavtal med EU så lovades att vi skulle få ett permanent undantag för snuset så länge vi inte marknadsförde det som livsmedel. Men i avtalet fanns också ett löfte om att vi inte skulle exportera, vilket regeringen helt tycks ha glömt bort."
Innan Björling tog fighten var det en annan minister, barn- och äldreminister Maria Larsson (KD), som tog tonen i frågan. Varför? Varför tar eller tog regeringen strid för att snusföretagen skall ha rätt till att exportera det beroendeframkallande snuset? I tidningarna får man läsa rubriker som "Svenskt snus hotas av nya tuffare regler" och "Sverige förlorar striden om snuset".
Enligt Ewa Björling så är snuset mobbat på EU:s inre marknad. Man tar sin för pannan! Eskilstuna-Kurirens kloka ledarskribent Åke Wredén har också reagerat över denna snushysteri och totala felprioriteringen. Han skriver: "Snusfrågor är struntfrågor och bör förbli det. Handelsminister Ewa Björling (M) borde tänka på att Sverige har viktigare intressen. Statsråden bör välja sina strider och sina ord. Ewa Björling tycks ha svårt där. Hon är annars regeringens mest anonyma statsråd. Men nu har hon verkligen lyckats dra uppmärksamhet till sig." Björlings snussak har blivit huvudsak; en huvudlös prioritering.
Miljöpartiets Carl Schlyter säger till Aftonbladet: "De enda som tjänar på att snuset släpps fritt är tobaksindustrin, det skall inte politiker kämpa för." Han påminner oss om: "I Sveriges anslutningsavtal med EU så lovades att vi skulle få ett permanent undantag för snuset så länge vi inte marknadsförde det som livsmedel. Men i avtalet fanns också ett löfte om att vi inte skulle exportera, vilket regeringen helt tycks ha glömt bort."
måndag 10 december 2012
"Politikerna visar förakt"
Clas Lennartsson har skrivit insändaren "Politikerna visar förakt" därför att han uppenbarligen är, som så många andra är, upprörd över trafiksituationen i Strängnäs. Ett trafikkaos som den sittande majoriteten ledd av kommunalrådet Jens Persson (C) har förorsakat. Jens Perssons eftergift till Miljöpartiet kommer mest sannolikt att ge oönskade effekter på centrumhandeln.
Jag sitter och läser en handelspolicy som jag har fått av Jan Nilsson. Han har arbetat många år som tjänsteman på Strängnäs kommun och är numera en frispråkig och orädd pensionär. Han berättar för mig att den handelspolicy som han med flera tog fram omarbetades först av Tf Näringslivschefen Gunilla Malm och sen av kommunjuristen Oscar Arnell. Då hade handelspolicyn antagligen blivit så urvattnad att den kunde användas hur som helst.
Då blev det ju fritt fram för Miljöpartiets Terese Askerstedt att påbörja sin kamp för att göra Trädgårdsgatan till en gågata. Just nu är gatan det man kallar en halvgågata, men Askerstedt har skrivit på facebook att gatan skall bli en gågata. Hon kanske inte har läst den ursprungliga handelspolicyn där det bland annat står:
"Den nuvarande situationen i Strängnäs stadskärna, med nedlagda butiker, tomma butikslokaler mm, gör att det krävs mycket stor försiktighet när det gäller alla former av förändringar, som kan påverka handeln negativt. Införande av gågata och minskning av antalet parkeringsplatser är definitivt sådana förändringar. Att ta bort alla parkeringsplatser på t ex Trädgårdsgatan skulle kunna innebära att butikerna längs gatan får vidkännas en omsättningsminskning med omkring 10 Mkr."
Jag sitter och läser en handelspolicy som jag har fått av Jan Nilsson. Han har arbetat många år som tjänsteman på Strängnäs kommun och är numera en frispråkig och orädd pensionär. Han berättar för mig att den handelspolicy som han med flera tog fram omarbetades först av Tf Näringslivschefen Gunilla Malm och sen av kommunjuristen Oscar Arnell. Då hade handelspolicyn antagligen blivit så urvattnad att den kunde användas hur som helst.
Då blev det ju fritt fram för Miljöpartiets Terese Askerstedt att påbörja sin kamp för att göra Trädgårdsgatan till en gågata. Just nu är gatan det man kallar en halvgågata, men Askerstedt har skrivit på facebook att gatan skall bli en gågata. Hon kanske inte har läst den ursprungliga handelspolicyn där det bland annat står:
"Den nuvarande situationen i Strängnäs stadskärna, med nedlagda butiker, tomma butikslokaler mm, gör att det krävs mycket stor försiktighet när det gäller alla former av förändringar, som kan påverka handeln negativt. Införande av gågata och minskning av antalet parkeringsplatser är definitivt sådana förändringar. Att ta bort alla parkeringsplatser på t ex Trädgårdsgatan skulle kunna innebära att butikerna längs gatan får vidkännas en omsättningsminskning med omkring 10 Mkr."
Socialliberal tystnad om läxhjälp
Sebastian Sundel, statsvetare och liberal skribent, skriver i Eskilstuna-Kuriren: "Fördelen med avdrag för hushållsnära tjänster såsom städning är att detta bidragit till att göra en svart sektor vit, vilket gynnat alla dem som arbetar i denna bransch. Med läxhjälp förhåller det sig annorlunda. I den mån det finns en svart marknad för läxhjälp är den knappast av den storleken att det motiverar statliga ingripanden."
Maria Crofts skriver: Trenden de senaste åren är att statens stöd till barnfamiljer med låga inkomster minskar medan stödet till dem med höga inkomster ökar." Hennes artikel handlar om något helt annat än läxhjälp, men det hon skriver ådalägger en viktig sak som även har med läxhjälpen att göra; nämligen jakten på medelklassväljarna.
Alla partier vet att den stora och växande gruppen medelklassväljare i en allt större utsträckning ser till sin egen plånbok och ekonomi när de röstar. Skall man locka till sig denna stora väljargrupp så måste man lägga förslag som gynnar just dem. Om inte väljarna flyttar fokus.
Johannes Åman på DN påminner oss om att politik handlar om värderingar. Han skriver: "En av de mest centrala i utbildningspolitiken är att det finns ett kompensatoriskt uppdrag. Skillnader ska inte utplånas. Men för barn med sämre förutsättningar än andra har skolan ett särskilt ansvar. Sundel är inne på detsamma när han påpekar att: "När staten aktivt subventionerar läxhjälp i hemmet innebär detta i stället att den modell där utbildning är gratis och där skolan ska utjämna sociala skillnader i samhället utmanas." Sundel har helt rätt i det han skriver.
Maria Crofts skriver: Trenden de senaste åren är att statens stöd till barnfamiljer med låga inkomster minskar medan stödet till dem med höga inkomster ökar." Hennes artikel handlar om något helt annat än läxhjälp, men det hon skriver ådalägger en viktig sak som även har med läxhjälpen att göra; nämligen jakten på medelklassväljarna.
Alla partier vet att den stora och växande gruppen medelklassväljare i en allt större utsträckning ser till sin egen plånbok och ekonomi när de röstar. Skall man locka till sig denna stora väljargrupp så måste man lägga förslag som gynnar just dem. Om inte väljarna flyttar fokus.
Johannes Åman på DN påminner oss om att politik handlar om värderingar. Han skriver: "En av de mest centrala i utbildningspolitiken är att det finns ett kompensatoriskt uppdrag. Skillnader ska inte utplånas. Men för barn med sämre förutsättningar än andra har skolan ett särskilt ansvar. Sundel är inne på detsamma när han påpekar att: "När staten aktivt subventionerar läxhjälp i hemmet innebär detta i stället att den modell där utbildning är gratis och där skolan ska utjämna sociala skillnader i samhället utmanas." Sundel har helt rätt i det han skriver.
fredag 7 december 2012
De vågade anmäla sexbrotten!
Jag kan bara säga att jag beundrar dessa starka kvinnor Josefin Bunner, Marie Plosjö, Inka Rodriguez och Cissi Wallin som vågade bryta tabuet och anmälde sexbrotten. De skriver på DN debatt: "Sexualbrott sker varje dag, i vår vardag, mitt ibland oss. Vem som helst kan bli utsatt, och en förövare kan lika väl vara en partner som en total främling. Alla samhällsklasser är drabbade, och alla känner troligtvis någon som blivit våldtagen, sexuellt ofredad eller liknande.Trots detta finns ett stort stigma. Ett solklart tabu. Sexualbrott är inget man gärna pratar om."
Höjdhopparen Patrik Sjöberg blev utsatt för sexuella övergrepp av sin styvpappa och tränare. Det tog honom trettio år innan han orkade berätta om det som hänt. Det att han vågar berätta hjälper andra. Cissi Wallin berättar att det för henne tog två år att sätta ord på det hon hade varit med om. För Patrik Sjöberg tog det trettio år. Jag är rädd för att det är mer vanligt att det tar flera tiotals år innan folk törs berätta om dessa fruktansvärda övergrepp än motsatsen. Ämnet är tabu. Den som utsätts för sexuella övergrepp skuldbeläggs. Det är tabu helt enkelt. Den som våldtas får skämmas. Den som våldtar går fri. Det är normen.
Tidningen DN har valt att inte visa länkarna till bloggarna som skriver om dessa tuffa tjejer. Tjejerna som vågar bryta tabuet väljer alltså DN att censurera bort. Jag ringde DN i dag och frågade varför de inte visar bloggarnas länkar. De svarade att det finns en risk för att dessa kvinnor som törs berätta om dessa fruktansvärda brott skall bli kränkta av oss bloggare; några av oss kan skriva olämpliga rubriker med mera. Jag köper inte de argumenten. Vilka skyddar DN egentligen? De kanske är rädda för att flera vill berätta? Att välja bort länkar, att dölja de som länkar till artiklarna på DN är faktiskt en form för censur.
DN började med denna censur för några månader sedan. Jag som är bloggare har ringt de varje vecka för att jag efterlyser länkar. De flesta gångerna har de glömt att pinga länkarna, andra gånger har de valt att låta bli att pinga för att de är rädda för reaktionerna från oss bloggare. Är det sunt? Jag tror inte det. Jag vill veta vad folk tycker. Jag vill själv kunna avgöra om det folk bloggar om är bra eller dåligt. Jag är emot censur överhuvudtaget. När min prenumeration på DN går ut kommer jag inte att förnya den. Jag kommer att välja SvD i stället. SvD har ingen censur på sin nättidning och det hedrar de. Skäms DN!
Höjdhopparen Patrik Sjöberg blev utsatt för sexuella övergrepp av sin styvpappa och tränare. Det tog honom trettio år innan han orkade berätta om det som hänt. Det att han vågar berätta hjälper andra. Cissi Wallin berättar att det för henne tog två år att sätta ord på det hon hade varit med om. För Patrik Sjöberg tog det trettio år. Jag är rädd för att det är mer vanligt att det tar flera tiotals år innan folk törs berätta om dessa fruktansvärda övergrepp än motsatsen. Ämnet är tabu. Den som utsätts för sexuella övergrepp skuldbeläggs. Det är tabu helt enkelt. Den som våldtas får skämmas. Den som våldtar går fri. Det är normen.
Tidningen DN har valt att inte visa länkarna till bloggarna som skriver om dessa tuffa tjejer. Tjejerna som vågar bryta tabuet väljer alltså DN att censurera bort. Jag ringde DN i dag och frågade varför de inte visar bloggarnas länkar. De svarade att det finns en risk för att dessa kvinnor som törs berätta om dessa fruktansvärda brott skall bli kränkta av oss bloggare; några av oss kan skriva olämpliga rubriker med mera. Jag köper inte de argumenten. Vilka skyddar DN egentligen? De kanske är rädda för att flera vill berätta? Att välja bort länkar, att dölja de som länkar till artiklarna på DN är faktiskt en form för censur.
DN började med denna censur för några månader sedan. Jag som är bloggare har ringt de varje vecka för att jag efterlyser länkar. De flesta gångerna har de glömt att pinga länkarna, andra gånger har de valt att låta bli att pinga för att de är rädda för reaktionerna från oss bloggare. Är det sunt? Jag tror inte det. Jag vill veta vad folk tycker. Jag vill själv kunna avgöra om det folk bloggar om är bra eller dåligt. Jag är emot censur överhuvudtaget. När min prenumeration på DN går ut kommer jag inte att förnya den. Jag kommer att välja SvD i stället. SvD har ingen censur på sin nättidning och det hedrar de. Skäms DN!
söndag 2 december 2012
Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti
Henrik Arnstad, historiker och journalist, har skrivit en informativ och viktig debattartikel i DN "Sverigedemokraterna är ett fascistisk parti".
Citat: :"Men ideologiskt är fascismen fortfarande fascistisk. Rasismen manifesteras – då som nu – utifrån ultranationalismen, i en ständigt pågående förhandling om vilka som inkluderas eller exkluderas. På 1930-talet inkluderades och exkluderades judar skiftande och nyckfullt i uppfattningen om 'nationen' (främsta exemplet är Mussolinis Italien).Tidigare var SD hatiskt antisemitiska och partiledaren pratade om 'judesvin'. I dag inkluderar SD svenska judar i 'nationen', vilket kan förändras i morgon." Det är det vi aldrig får glömma. Människor och partier som är beredda att utesluta någon, allt eftersom det faller de i smaken, kan utesluta dig i morgon! I morgon kan du vara exkluderad. Eller jag. Känns det tryggt och OK att rösta på ett sådant parti?
Citat: :"Men ideologiskt är fascismen fortfarande fascistisk. Rasismen manifesteras – då som nu – utifrån ultranationalismen, i en ständigt pågående förhandling om vilka som inkluderas eller exkluderas. På 1930-talet inkluderades och exkluderades judar skiftande och nyckfullt i uppfattningen om 'nationen' (främsta exemplet är Mussolinis Italien).Tidigare var SD hatiskt antisemitiska och partiledaren pratade om 'judesvin'. I dag inkluderar SD svenska judar i 'nationen', vilket kan förändras i morgon." Det är det vi aldrig får glömma. Människor och partier som är beredda att utesluta någon, allt eftersom det faller de i smaken, kan utesluta dig i morgon! I morgon kan du vara exkluderad. Eller jag. Känns det tryggt och OK att rösta på ett sådant parti?
fredag 30 november 2012
Vi bör vara olika...
Läs Ulf Nilsons artikel på Expressen: "Vi bör vara olika, tänka olika, tala olika, göra knepiga saker och tro på olika gudar." Yes we do!
tisdag 27 november 2012
Kortköpen göder bankerna
Bankerna rånar oss som vanligt, nu genom att ta för mycket betalt när vi betalar med våra kort. Jag som ibland arbetar i en butik visste redan om detta och uppskattar att media informerar om denna omoral som finns hos bankerna. Korten har blivit bankernas kassako. De tar betalt i båda ändar av köpet. Först tvingar de oss att ha betalkort som vi betalar minst 250 kronor i årsavgift för. Sen tar de grovt betalt för varje gång vi använder kortet. Deras öppettider är dåliga och de vill helst inte ha några besökare till banken alls. De vill att vi skall ha ett kontantlöst samhälle. Hela samhället vill att vi skall ha ett kontantlöst samhälle och kortbolagen och bankerna tar ut övervinster för detta.
Bankerna har monopol på betaltjänster och tar orimligt mycket betalt. Enligt undersökningen DN refererar till tar bankerna ut avgifter på sju miljarder kronor per år. De flesta avgifter är dolda för konsumenten och minst en miljard är ren övervinst! Skärpning! Kan inte Borg dra de i öronen?
Bankerna har monopol på betaltjänster och tar orimligt mycket betalt. Enligt undersökningen DN refererar till tar bankerna ut avgifter på sju miljarder kronor per år. De flesta avgifter är dolda för konsumenten och minst en miljard är ren övervinst! Skärpning! Kan inte Borg dra de i öronen?
måndag 26 november 2012
Gud får inte vara i kyrkan
Skolverkets Anna Ekström och Claes-Göran Aggebo vill inte att Gud skall vara med när skolan samlas i kyrkan. De skriver i DN: "Skolverket har slagit fast att det är möjligt att ha skolavslutning i kyrkan och att en präst kan medverka. Kravet är att det inte får förekomma konfessionella inslag. Men är det då möjligt att över huvud taget ha en samling i kyrkan i advent som ju i sig är en religiös högtid? Vi menar att det är möjligt. En sådan samling får dock inte rymma religiösa inslag som bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller annan form av förkunnelse. Det är därför inte tillåtet att ha en adventssamling i kyrkan om prästen förmedlar religiösa budskap." Ja, allt är väl möjligt, även att sätta munkavle på en svensk präst. Men är det nödvändigt? Är det önskvärt ?
Henrik Ehrenberg ställer frågan om skolan skall ha luciafirande utan Lucia också? En relevant fråga att ställa i sammanhanget då även Lucia har sitt ursprung i kristna seder. Ehrenberg undrar: "Var det verkligen meningen att skollagen skulle få denna effekt på den offentliga uppfostran av det uppväxande släktet? Jag vägrar tro att riksdagen avsåg att tömma kulturen på innehåll när de ville skydda elever från att behöva uttrycka en specifik trosuppfattning i en undervisningssituation. Det enda rimliga är att ta död på denna bisarra debatt genom att ändra lagen." Jag är benägen att hålla med honom.
Citat från SvD: "Religiösa inslag får inte förekomma i utbildningen - elever ska inte utsättas för religiös påverkan. Men det är okej med skolavslutning i kyrkan om tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron." Religiös påverkan, vad är det? Skall man hårdra det så är det väl religiös påverkan att ta med sig skolbarnen till kyrkan? Det finns ju religiösa symboler i kyrkan som kors och så vidare. Om någon av barnen skulle ställa frågor kring några av symbolerna eller något annat i kyrkan får rektorn, prästen eller någon lärare svara på de frågorna då? Det kan ju tolkas som religiös påverkan. Hela debatten är långsökt. Det finns en beröringsskräck gentemot vårt kristna arv och kristna kultur som är absurd. Ärkebiskopen Anders Wejryd menar att det är svårt att låta skolorna fira advent i kyrkan om man inte samtidigt får berätta vad julen handlar om. Jag håller med!
Henrik Ehrenberg ställer frågan om skolan skall ha luciafirande utan Lucia också? En relevant fråga att ställa i sammanhanget då även Lucia har sitt ursprung i kristna seder. Ehrenberg undrar: "Var det verkligen meningen att skollagen skulle få denna effekt på den offentliga uppfostran av det uppväxande släktet? Jag vägrar tro att riksdagen avsåg att tömma kulturen på innehåll när de ville skydda elever från att behöva uttrycka en specifik trosuppfattning i en undervisningssituation. Det enda rimliga är att ta död på denna bisarra debatt genom att ändra lagen." Jag är benägen att hålla med honom.
Citat från SvD: "Religiösa inslag får inte förekomma i utbildningen - elever ska inte utsättas för religiös påverkan. Men det är okej med skolavslutning i kyrkan om tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron." Religiös påverkan, vad är det? Skall man hårdra det så är det väl religiös påverkan att ta med sig skolbarnen till kyrkan? Det finns ju religiösa symboler i kyrkan som kors och så vidare. Om någon av barnen skulle ställa frågor kring några av symbolerna eller något annat i kyrkan får rektorn, prästen eller någon lärare svara på de frågorna då? Det kan ju tolkas som religiös påverkan. Hela debatten är långsökt. Det finns en beröringsskräck gentemot vårt kristna arv och kristna kultur som är absurd. Ärkebiskopen Anders Wejryd menar att det är svårt att låta skolorna fira advent i kyrkan om man inte samtidigt får berätta vad julen handlar om. Jag håller med!
söndag 18 november 2012
Biskop Hans-Erik Nordin i Strängnäs stift
Jag har sedan länge förstått att Strängnäs stift har en biskop med starka åsikter. Nu har vår biskop Hans-Erik Nordin tillsammans med ärkebiskopen Anders Wejryd skrivit en debattartikel för att påverka konsumentministern Birgitta Ohlsson (FP).
Israels ambassadör i Sverige, Isaac Bachman,skriver i Aftonbladet: "Kyrkorna har en mycket viktig roll att spela för försoning och dialog i konfliktområden. Det är därför nedslående att Svenska Kyrkan väljer att lägga all skuld på och söka straffa den ena sidan i en mycket komplicerad konflikt – något som bara fördjupar de befintliga klyftorna i regionen." Erik Helmerson på DN är inne på samma linje. Helmerson påpekar: "Samtidigt är utspelet ytterligare ett exempel på hur Israel hamnar i skottgluggen trots att det finns gott om exempel på andra regeringar och länder som beter sig lika illa eller betydligt värre. Det är lätt att förstå Ulf Öfverberg på Samfundet Sverige-Israel som i torsdagens 'P 1-morgon' frågade vem som kräver märkning av kinesiska varor producerade i Tibet."
Som flitig kyrkobesökare i samma stift som Hans-Erik Nordin är biskop i tillåter jag mig att ha en uppfattning om biskopens åsikt i den här frågan. Även de som representerar de högre makter får tåla kritik. Med tanke på att judehatet sprider sig som svampar ur jorden i detta land så kanske kyrkan skall hålla sig neutral? Antisemistismen har alltid varit och är fortfarande mycket utbredd i Sverige. Se bara på Malmö.
Erik Helmerson skriver: "De dubbla glasögonen märks tydligt även i en annan formulering i biskoparnas text: 'Om inte Mellanöstern kan vara en mångreligiös region, vilket hotas på flera sätt, blir framtidsutsikterna än mörkare.' Visst står det mångreligiösa Mellanöstern under hot, men att i detta sammanhang lyfta fram Israel, och inte fundamentalisterna i länder som Iran, Saudiarabien och Irak, är absurt." Ja det är absurd. Rekommenderar er att lyssna på P1-morgon.
Israels ambassadör i Sverige, Isaac Bachman,skriver i Aftonbladet: "Kyrkorna har en mycket viktig roll att spela för försoning och dialog i konfliktområden. Det är därför nedslående att Svenska Kyrkan väljer att lägga all skuld på och söka straffa den ena sidan i en mycket komplicerad konflikt – något som bara fördjupar de befintliga klyftorna i regionen." Erik Helmerson på DN är inne på samma linje. Helmerson påpekar: "Samtidigt är utspelet ytterligare ett exempel på hur Israel hamnar i skottgluggen trots att det finns gott om exempel på andra regeringar och länder som beter sig lika illa eller betydligt värre. Det är lätt att förstå Ulf Öfverberg på Samfundet Sverige-Israel som i torsdagens 'P 1-morgon' frågade vem som kräver märkning av kinesiska varor producerade i Tibet."
Som flitig kyrkobesökare i samma stift som Hans-Erik Nordin är biskop i tillåter jag mig att ha en uppfattning om biskopens åsikt i den här frågan. Även de som representerar de högre makter får tåla kritik. Med tanke på att judehatet sprider sig som svampar ur jorden i detta land så kanske kyrkan skall hålla sig neutral? Antisemistismen har alltid varit och är fortfarande mycket utbredd i Sverige. Se bara på Malmö.
Erik Helmerson skriver: "De dubbla glasögonen märks tydligt även i en annan formulering i biskoparnas text: 'Om inte Mellanöstern kan vara en mångreligiös region, vilket hotas på flera sätt, blir framtidsutsikterna än mörkare.' Visst står det mångreligiösa Mellanöstern under hot, men att i detta sammanhang lyfta fram Israel, och inte fundamentalisterna i länder som Iran, Saudiarabien och Irak, är absurt." Ja det är absurd. Rekommenderar er att lyssna på P1-morgon.
onsdag 14 november 2012
Vem eller vad får vi tro på?
Vad händer inom föreningen Humanisterna?
Rebecca Hybbinette, fd ordförande Humanisterna Stockholm och Jessica Schedvin, fd ordförande Unga Humanister skriver: "Vi tror att det finns så mycket viktigare frågor för Humanisterna än att försöka övertyga redan troende personer om att det inte finns någon gud. Ateister är de som motsätter sig att det finns en gud. Teister är de som tror på en gud. Humanister bör se längre än så. Vår främsta uppgift borde vara att kämpa för att få ett mer humanistiskt samhälle. Vi har ökad social oro, arbetslöshet, utslagning och ett ökat våld och kriminalisering. Att stärka ett humanistiskt civilsamhälle borde väl vara det centrala i Humanisternas arbete? Som humanister tror vi på ett humant och demokratiskt samhälle med en sekulär lagstiftning. Vi tror på de mänskliga rättigheterna och att alla människor ska få tro på vad de vill. Vad vi inte vill är att dessa trosuppfattningar skall styra samhället."
Erik Helmerson skriver i DN: "En som sammanfattade läget var Sydsvenskans Heidi Avellan i en bloggpost (5/11). Hon fruktar att de amerikaner som har rösträtt 'inte använder den vist'. Dessutom känns det 'tråkigt' att de röstar fel utan rimligare anledning än att de fått det sämre under Obama. Många av väljarna tror också att presidenten är muslim – 'som om det skulle spela någon roll'. En rimlig hållning av Avellan. Synd bara att hon själv inte tillämpar den på motkandidaten: 'att Romney är mormon går inte att inte låtsas om'. Meningen är olustig på flera plan. Hon skulle aldrig skriva så om en, säg, judisk eller muslimsk kandidat. Romney döms här inte efter sina åsikter, enbart för att han tillhör mormonkyrkan och då kan tillskrivas vissa kollektiva egenskaper. Det är ett sorgligt typexempel på religiösa fördomar."
Jag gjorde samma misstag när jag var i USA under valet. Jag tittade med mina blå/gröna skandinaviska ögon in en republikans ögon och frågade om han verkligen vill ha en president som är mormon? När han undrade varför jag frågade så hade jag egentligen inget bra svar att ge honom. När jag testade argumentet att mormoner är väl lite konstiga, så svarade han att ja det var de nog för så där 20 år sedan, men de har ju också utvecklats tillade han och tittade på mig som om han tyckte lite synd om mig. Han tänkte nog att det kan ju inte vara helt lätt att komma från de där små länderna där uppe i norr. Här uppe som vi tror att vi vet allting så himla bra. Eller vad tror ni?
Och vad skall jag säga jag som bor i en kommun som styrs av ett ohederligt kommunalråd som myglar fritt när det passar honom och hans förbundsförvanter. Är det förresten någon som har kollat upp vad Jens Persson (C) tror på? Hade det spelat någon roll vad eller vem han tror på? Det viktigaste är väl att han gör ett hederligt och bra arbete, vilket han definitivt inte gör! En person som betraktar kommunen som sin egen firma är vi inte betjänta av oavsett vad denna konstiga filur månde tro på.
Kan tillägga att jag är glad för att Barack Obama vann presidentvalet. Jag tror att han är bra för USA trots att han är kristen protestant och trots att många av hans belackare tror att han är muslim. Han är svaret på den amerikanska drömmen. Han kom från ingenstans och blev president i världens mäktigaste land förr andra gången i rad. "The American dream come true". Jag noterade via facebook att gammelmoderaten Ann Landerholm var i USA tillsammans med några moderatkvinnor och knackade dörr för Mitt Romney. När jag väl kom hem från USA kunde jag med glädje konstatera att vår statsminister Fredrik Reinfeldt (M), som lade grunden för de nya moderaterna, höll på demokraterna och Barack Obama.
Rebecca Hybbinette, fd ordförande Humanisterna Stockholm och Jessica Schedvin, fd ordförande Unga Humanister skriver: "Vi tror att det finns så mycket viktigare frågor för Humanisterna än att försöka övertyga redan troende personer om att det inte finns någon gud. Ateister är de som motsätter sig att det finns en gud. Teister är de som tror på en gud. Humanister bör se längre än så. Vår främsta uppgift borde vara att kämpa för att få ett mer humanistiskt samhälle. Vi har ökad social oro, arbetslöshet, utslagning och ett ökat våld och kriminalisering. Att stärka ett humanistiskt civilsamhälle borde väl vara det centrala i Humanisternas arbete? Som humanister tror vi på ett humant och demokratiskt samhälle med en sekulär lagstiftning. Vi tror på de mänskliga rättigheterna och att alla människor ska få tro på vad de vill. Vad vi inte vill är att dessa trosuppfattningar skall styra samhället."
Erik Helmerson skriver i DN: "En som sammanfattade läget var Sydsvenskans Heidi Avellan i en bloggpost (5/11). Hon fruktar att de amerikaner som har rösträtt 'inte använder den vist'. Dessutom känns det 'tråkigt' att de röstar fel utan rimligare anledning än att de fått det sämre under Obama. Många av väljarna tror också att presidenten är muslim – 'som om det skulle spela någon roll'. En rimlig hållning av Avellan. Synd bara att hon själv inte tillämpar den på motkandidaten: 'att Romney är mormon går inte att inte låtsas om'. Meningen är olustig på flera plan. Hon skulle aldrig skriva så om en, säg, judisk eller muslimsk kandidat. Romney döms här inte efter sina åsikter, enbart för att han tillhör mormonkyrkan och då kan tillskrivas vissa kollektiva egenskaper. Det är ett sorgligt typexempel på religiösa fördomar."
Jag gjorde samma misstag när jag var i USA under valet. Jag tittade med mina blå/gröna skandinaviska ögon in en republikans ögon och frågade om han verkligen vill ha en president som är mormon? När han undrade varför jag frågade så hade jag egentligen inget bra svar att ge honom. När jag testade argumentet att mormoner är väl lite konstiga, så svarade han att ja det var de nog för så där 20 år sedan, men de har ju också utvecklats tillade han och tittade på mig som om han tyckte lite synd om mig. Han tänkte nog att det kan ju inte vara helt lätt att komma från de där små länderna där uppe i norr. Här uppe som vi tror att vi vet allting så himla bra. Eller vad tror ni?
Och vad skall jag säga jag som bor i en kommun som styrs av ett ohederligt kommunalråd som myglar fritt när det passar honom och hans förbundsförvanter. Är det förresten någon som har kollat upp vad Jens Persson (C) tror på? Hade det spelat någon roll vad eller vem han tror på? Det viktigaste är väl att han gör ett hederligt och bra arbete, vilket han definitivt inte gör! En person som betraktar kommunen som sin egen firma är vi inte betjänta av oavsett vad denna konstiga filur månde tro på.
Kan tillägga att jag är glad för att Barack Obama vann presidentvalet. Jag tror att han är bra för USA trots att han är kristen protestant och trots att många av hans belackare tror att han är muslim. Han är svaret på den amerikanska drömmen. Han kom från ingenstans och blev president i världens mäktigaste land förr andra gången i rad. "The American dream come true". Jag noterade via facebook att gammelmoderaten Ann Landerholm var i USA tillsammans med några moderatkvinnor och knackade dörr för Mitt Romney. När jag väl kom hem från USA kunde jag med glädje konstatera att vår statsminister Fredrik Reinfeldt (M), som lade grunden för de nya moderaterna, höll på demokraterna och Barack Obama.
lördag 3 november 2012
Hela världen valvakar den 6:e november
Ett spännande presidentval närmar sig med stormsteg; bara några dagar kvar nu tills amerikanerna skall välja mellan Mitt Romney och den sittande presidenten Barack Obama. Jag bor för tillfället i ett medelklassområde i delstaten Illinois. De flesta jag har träffat här kommer att rösta på Mitt Romney. Förra valet röstade flera av dem på Barack Obama fast de är republikaner. De är besvikna på Obama och kommer därför inte att rösta på honom igen. Alla kommer dock att bli mycket förvånade om inte Obama vinner valet på tisdag. Obama har ju varit favorit hela vägen. Svenska medier har dock varit duktiga på att skapa spänning kring presidentvalet genom att försöka få det till att se ut som om Romney och Obama står nära varandra opinionsmässigt. Men så har aldrig varit fallet. Spännande är det anyway!
Benjamin Katzeff Silberstein skriver i SvD: "Omvärlden har ingen röst i det amerikanska presidentvalet. Ändå är valet årets viktigaste politiska händelse för många andra länder än USA. Den amerikanska utrikespolitiken spelar en marginell roll i valrörelsen – för landets egna väljare vill säga, men en potentiellt framtidsavgörande roll för andra länder. Ta en sådan sak som handel och protektionism. Det är smått fascinerande att svenskars intresse för amerikansk politik verkar fullt fokuserat på sociala frågor som dödsstraff (en icke-fråga i valrörelsen), homosexuellas rättigheter och kandidaternas syn på abort. Frågorna är på intet sätt oviktiga, men de spelar ingen stor roll l i valrörelsen. Där dominerar i stället landets ekonomiska politik – något som borde intressera även svenskar betydligt mer eftersom den påverkar oss direkt."
Jag skrattar gott när jag läser Silbersteins artikel. För det är precis vad jag har gjort den veckan jag har varit här i USA; jag har diskuterat abortlagen, homosexuellas rättigheter och dödsstraff. Frågor som egentligen inte har någon större betydelse i valrörelsen, precis som Silberstein påpekar. Jag har dessutom inte träffat på en enda republikan som vill förbjuda abort. Däremot är det mycket känsligt att ifrågasätta eller ställa frågor kring långa fängelsestraff och dödsstraff. Folk skall göra rätt för sig helt enkelt. Några förmildrande omständigheter, om det mot förmodan skulle finnas några sådana, finns knappast om jag har förstått det hela rätt. Oavsett vad så är frågor kring abort, dödsstraff och homosexuellas rätt till att gifta sig eller ej inga frågor som påverkar våra länder. Det gör däremot handelsfrågorna och utrikespolitiken. Det är också dessa politiska områden som intresserar de amerikaner jag har mött allra mest.
Benjamin Katzeff Silberstein skriver i SvD: "Omvärlden har ingen röst i det amerikanska presidentvalet. Ändå är valet årets viktigaste politiska händelse för många andra länder än USA. Den amerikanska utrikespolitiken spelar en marginell roll i valrörelsen – för landets egna väljare vill säga, men en potentiellt framtidsavgörande roll för andra länder. Ta en sådan sak som handel och protektionism. Det är smått fascinerande att svenskars intresse för amerikansk politik verkar fullt fokuserat på sociala frågor som dödsstraff (en icke-fråga i valrörelsen), homosexuellas rättigheter och kandidaternas syn på abort. Frågorna är på intet sätt oviktiga, men de spelar ingen stor roll l i valrörelsen. Där dominerar i stället landets ekonomiska politik – något som borde intressera även svenskar betydligt mer eftersom den påverkar oss direkt."
Jag skrattar gott när jag läser Silbersteins artikel. För det är precis vad jag har gjort den veckan jag har varit här i USA; jag har diskuterat abortlagen, homosexuellas rättigheter och dödsstraff. Frågor som egentligen inte har någon större betydelse i valrörelsen, precis som Silberstein påpekar. Jag har dessutom inte träffat på en enda republikan som vill förbjuda abort. Däremot är det mycket känsligt att ifrågasätta eller ställa frågor kring långa fängelsestraff och dödsstraff. Folk skall göra rätt för sig helt enkelt. Några förmildrande omständigheter, om det mot förmodan skulle finnas några sådana, finns knappast om jag har förstått det hela rätt. Oavsett vad så är frågor kring abort, dödsstraff och homosexuellas rätt till att gifta sig eller ej inga frågor som påverkar våra länder. Det gör däremot handelsfrågorna och utrikespolitiken. Det är också dessa politiska områden som intresserar de amerikaner jag har mött allra mest.
 |
| Norska våfflor med amerikansk sirap på, gott men farligt! |
fredag 2 november 2012
Halloweenfirande i USA
 |
| Här skall det handlas pumpkin (pumpa) |
I onsdags firande jag Halloween för första gången. Dagen innan fick jag "fixa" till min egen pumpa, det var roligt. Det är spännande med nya traditioner och det är extra roligt att få uppleva en tradition i ett land där den mer eller mindre har sitt ursprung. Ingen firar Halloween som amerikanerna gör, det är jag tämligen säker på. Här är Halloweenfirandet barnens och familjens dag först och främst, det är i alla fall hur jag har uppfattat det hela. Precis så som det norska nationaldagsfirandet på 17 maj är barnens dag.
Citat från Wikipedia: "Halloween är en högtid som i sina ursprungsländer firades den 31 oktober. Halloween har sitt ursprung på Irland och delvis i Skottland. Via USA, dit många irländska emigranter kom under 1840-talets svält- och nödår, slog den igenom i Sverige under 1990-talets andra hälft. Där firas den inte sällan även på andra dagar, som helgen före Allhelgonadagen eller Allhelgonaafton. Även andra dagar kan förekomma. En Halloweentradition bland barn är att klä ut sig i spökkostymer, och gå runt i kvarteret för att be grannarna om bus eller godis, liknande den påsktradition med påskkärringar som finns i Sverige. Det svenska Halloweenfirandet kan ses som etablerat, och omsätter varje år cirka en miljard kronor i Sverige."
Det var i alla fall underbart att få vara tillsammans med en amerikansk familj under Halloween. Nästa år skall jag lära min familj hur man skär pumpan och hur man gröper ur pumpaköttet. Pumpafröna blir jättegoda efter några timmar i ugnen på låg värme. Min väninna Beth skall även lära mig att baka pumpapaj.
Johan Wennström skriver i SvD: "Hur det än blir med Halloween, det vore synd om den helt trängde ut Alla helgon. Det betyder ändå en hel del om även nya generationer får uppleva den uppmärksamma tystnad som råder på kyrkogårdarna i kväll och värmen från brinnande lyktor. Det är en fin erfarenhet och en lång tradition att föra vidare." Jag håller med om det.
måndag 29 oktober 2012
United States of America
 | |||
| Jag och Dean i St Peters kyrkan i Antioch, USA |
Jag ser fram emot halloweenfirandet på onsdag nästa vecka. Jag har aldrig firat halloween förut. Mina egna barn var nästan vuxna när den traditionen på allvar började komma till Sverige. Jag antar att ingen firar som amerikanerna gör. Eller vad tror ni? En Thanksgiving dinner skall jag också få uppleva, det har Beth lovat mig. Jag njuter av varje minut jag är här. Det är nästen som att vara med i en film. I går var jag på konsert i Chicago och i dag var jag på Gudstjänst i en katolsk kyrka för första gången i mitt liv.
Den 6 november väljer amerikanarna sin president. Jag är så lycklig över att jag är här då, vilken förmån! Jag skall följa med min väninna Beth till vallokalen där hon skall rösta. Alla jag har mött här i USA är imponerade över européernas (vårt) stora intresse för presidentvalet. När de frågar mig vem jag gillar, Romney eller Obama, svarar jag att det är bäst att amerikanerna får välja sin president själv.
Trick or Treat!
söndag 28 oktober 2012
All form för diskriminering är fel.
Katrine Kielos skriver i Aftonbladet: "När ett videoklipp av Julia Gillard nu sprids som en löpeld över
världen är det med andra ord inte för att miljoner människor plötsligt
har drabbats av ohejdbar entusiasm för australiensiska
parlamentsdebatter. De
femton minuterna där Gillard metodiskt skäller ut oppositionsledaren
Tony Abbott för sexistiska kommentarer går inte att beskriva. De måste
ses. Gillard är en kvinna som vanligtvis brukar hålla sig
utanför diskussioner om jämställdhet, en vanlig överlevnadsstrategi för
kvinnor på den absoluta toppen, men som nu bara har fått nog."
Kielos skriver: "41 procent av kvinnliga kolumnister och ledarskribenter får ofta ta emot kommentarer riktade mot sitt kön. Samma siffra för män är fem procent. Sexismen blir i praktiken ett yttrandefrihetsproblem." Problemet är inte oss som är medvetna om hur det ser ut, problemet är alla de som inte vill se, de som vägrar vakna upp. Att inte vara medveten om den könsdiskriminering som finns i vårt samhälle måste vara nästintill omöjligt om man inte är totalt avstängd från det eller varit utsatt för indoktrinering. Maktstrukturer finns. Är du inte medveten om det så är det för att du inte har upptäckt de än eller att du helt enkelt vägrar att se de. All form för diskriminering är fel!
lördag 20 oktober 2012
"Våga kalla rasismen för rasism"
Åsa Petersen har skrivit en mycket bra gästkrönika i Eskilstuna-Kuriren. Hon skriver: "Mindre bra är att Agenda börjar hela flyktingdebatten med frågan:
"Hur mycket invandring tål Sverige? Att låta Sverigedemokraterna komma
till tals och stå till svars är inte samma sak som att anamma deras
retorik. Att låta deras världsbild bli den fria televisionens. Frågan
är givetvis inte hur mycket invandring, utan hur mycket
främlingsfientlighet, som Sverige tål. Det är inte rimligt att ett parti
på 6-7 procent får sätta tonen för hela den svenska flyktingdebatten. Ändå är det vad
som har skett i Europa, gång på gång. Både medier och andra partier har
tagit över högerextrem retorik, ibland av populism och ibland av
dumhet, vilket bara har lett till ännu mer främlingsfientlighet." Vad är det som händer? Vart är vi på väg?
Dilsa Demirbag-Sten skriver i DN: "Just nu sker förskjutningar i Europa. I Ungern och Grekland växer nynazismen. Invandrare och papperslösa förföljs och misshandlas i de flesta länder i den fria världen. Vi i vårt land kan inte svära oss fria, något håller på att hända även här. Små förskjutningar som väcker anstöt och upprörda röster en kort stund. Sedan går livet vidare. Vi har andra saker som går före. Barn ska hämtas från förskolor, arbeten skötas och boenden underhållas. Samtidigt som livet blir allt svårare för vissa folkgrupper går vårt eget vidare som om att allt vore oförändrat. Var det så det gick till före och under andra världskriget?" Om vi tar över Sverigedemokraternas retorik och låter dem definiera människovärdet för oss så är vi farligt ute. Ingen tvekan om den saken.
När rektorn på Paulinska skolan samt skolchefen i Strängnäs kommun lade skulden för dåliga slutbetyg i nian på de ensamkommande flyktingbarnen, fast inget flyktingbarn gick ur nian då, så använder de sig av Sverigedemokraternas retorik; allt är invandrarnas fel. Häromdagen träffade jag på den nytillträdde rektorn på Thomasgymnasiet (Campus) Anna Zachrisson. Då passade jag på att ställa några frågor, bland annat hur många elever hon har och hur många av de som går på det individuella programmet, numera kallad introduktionsprogrammet.
Hon berättade att det gick ca 480 elever på Thomasgymnasiet och att mer än 100 av de fanns på introduktionsprogrammet. Det var många konstaterade jag och frågade hur det kom sig? "Vi tar emot så många invandrare", svarade Zachrisson resolut. När jag undrade hur många av dessa invandrade elever som gick just på introduktionsprogrammet stod hon svarslös. Det hade hon ingen aning om. Jag påpekade hur olämpligt det var av henne att använda sig av samma argumentation/retorik som rektorn på Paulinska skolan samt skolchefen hade gjort. När den främlingsfientliga retoriken breder ut sig på det här sättet så måste vi protestera. Vi måste agera. Vi får inte blunda.
Åsa Petersen skriver: "Främlingsfientligheten har normaliserats så till den milde grad att det kontroversiella inte längre är rasismen i vår vardag, utan att någon dristar sig att kalla den vid sitt rätta namn. Vi måste våga tala om rasismen som finns inbyggd i vårt samhälle. Vi måste våga kritisera när språket och samhällsdebatten smyger iväg i främlingsfientlig riktning."Det kan vara obekvämt att säga ifrån, men vi får inte vara tysta.
Dilsa Demirbag-Sten skriver i DN: "Just nu sker förskjutningar i Europa. I Ungern och Grekland växer nynazismen. Invandrare och papperslösa förföljs och misshandlas i de flesta länder i den fria världen. Vi i vårt land kan inte svära oss fria, något håller på att hända även här. Små förskjutningar som väcker anstöt och upprörda röster en kort stund. Sedan går livet vidare. Vi har andra saker som går före. Barn ska hämtas från förskolor, arbeten skötas och boenden underhållas. Samtidigt som livet blir allt svårare för vissa folkgrupper går vårt eget vidare som om att allt vore oförändrat. Var det så det gick till före och under andra världskriget?" Om vi tar över Sverigedemokraternas retorik och låter dem definiera människovärdet för oss så är vi farligt ute. Ingen tvekan om den saken.
När rektorn på Paulinska skolan samt skolchefen i Strängnäs kommun lade skulden för dåliga slutbetyg i nian på de ensamkommande flyktingbarnen, fast inget flyktingbarn gick ur nian då, så använder de sig av Sverigedemokraternas retorik; allt är invandrarnas fel. Häromdagen träffade jag på den nytillträdde rektorn på Thomasgymnasiet (Campus) Anna Zachrisson. Då passade jag på att ställa några frågor, bland annat hur många elever hon har och hur många av de som går på det individuella programmet, numera kallad introduktionsprogrammet.
Hon berättade att det gick ca 480 elever på Thomasgymnasiet och att mer än 100 av de fanns på introduktionsprogrammet. Det var många konstaterade jag och frågade hur det kom sig? "Vi tar emot så många invandrare", svarade Zachrisson resolut. När jag undrade hur många av dessa invandrade elever som gick just på introduktionsprogrammet stod hon svarslös. Det hade hon ingen aning om. Jag påpekade hur olämpligt det var av henne att använda sig av samma argumentation/retorik som rektorn på Paulinska skolan samt skolchefen hade gjort. När den främlingsfientliga retoriken breder ut sig på det här sättet så måste vi protestera. Vi måste agera. Vi får inte blunda.
Åsa Petersen skriver: "Främlingsfientligheten har normaliserats så till den milde grad att det kontroversiella inte längre är rasismen i vår vardag, utan att någon dristar sig att kalla den vid sitt rätta namn. Vi måste våga tala om rasismen som finns inbyggd i vårt samhälle. Vi måste våga kritisera när språket och samhällsdebatten smyger iväg i främlingsfientlig riktning."Det kan vara obekvämt att säga ifrån, men vi får inte vara tysta.
torsdag 18 oktober 2012
Modige Malala Yousafzai från Pakistan kämpar för livet
Malala Yousafzai är 14 år och har under de senaste tre åren kämpat för kvinnors rätt till utbildning i Pakistan, eftersom talibanerna vid olika tillfällen har förbjudit flickor från att gå i skolan. Kunskaper gör människor medvetna och genom det kapabla att ta sig ur förtryckande strukturer och det är inte önskvärt hos dem som har makten över andra. Malala Yousafzai blev känd för tre år sedan när hon skrev en dagbok om hur livet begränsades under talibanstyret i Swat. Hennes dagbok publicerades av brittiska BBC och sedan dess förknippas Malala Yousufzai med rätten till utbildning för flickor i Pakistan. Förra veckan blev hon skjuten i huvudet av talibaner. I måndags flögs hon till Storbritannien för att få specialistvård.
Malala Yousafzai var alltså bara 11 år gammal när hon började kämpa för flickors rättigheter. Jag beundrar hennes mod, klokhet, dumdristighet och kampvilja. SvD skriver: "Malala, som attackerades på skolbussen, fick sota för att hon stod upp för kvinnors och flickors rättigheter i Pakistan. Fallet har väckt avsky utomlands och i hemlandet. Ett läkarteam har bedömt att hon behöver långvarig vård för att återhämta sig fysiskt och psykiskt." En ung försvarslös tjej slåss för kvinnors rättigheter. Hon gör det fast hon befinner sig i ett av världens farligaste länder för kvinnor att vara i. Denna begåvade och orädda skolflickan kämpar för jämställdhet och jämlikhet. Vad gör vi? Vad gör hennes landsmän som befinner sig i trygghet i västvärlden?
Jag vet att det är provocerande att ställa frågan. Men jag gör det ändå. Vad gör vi som bor i den fria delen av världen för att hjälpa de som inte är lika lyckligt lottade som vi är? Och framförallt vad gör de som vet hur det är, men som har lyckats komma därifrån? Eldflammorna och morden i mellanöstern efter Muhammedfilmen fick GP att skriva: "Men den stora bryggan av muslimer i Europa och USA som bevisligen både accepterar och i eget intresse stödjer den västerländska synen på yttrandefrihet har ett stort ansvar att göra sig hörda. Det saknas inte organisationer, antingen religiösa eller profana. Vad säger de i dag?" Det blev så klart rabalder. GP förklarade sig.
Jag vill avsluta bloggartikeln med att citera modiga och tuffa Dilsa Demirbag-Sten: "Jag vill hävda att de flesta troende vill ha en sekulär stat som skyddar religionsfriheten men även rätten att inte tro på någon gud. Kampen står inte mellan troende och icke-troende utan mellan dem som vill värna demokratiska fri- och rättigheter för alla och dem som vill instifta lagar mot blasfemi och ta oss tillbaka till medeltiden. Till sist. Du som nu börjar författa ytterligare ett mejl där du önskar mig hemvist på varmare breddgrader – ryt på bara! Utan yttrandefrihet hade du inte kunnat framföra dina tillmälen. Tacka din lyckliga stjärna för att du bor i det sekulära Sverige."
lördag 13 oktober 2012
"Kvinnans villkorliga frigivning"
Alex Voronov skriver bra om jämställdhet i dagens tidning i artikeln "Eva Moberg leder rätt". Tusen tack för boktipset Voronov, jag hoppas de har boken på biblioteket i Strängnäs. Voronov citerar ur Mobergs bok: "Moderskärleken är historiens mest exploaterade känsla, inte endast i de
enskilda fallen utan också i det stora sociala perspektivet. Att hävda
kvinnans rätt som individ i förhållande till barnets rätt, är detsamma
som att bli ansedd asocial, onaturlig, okvinnlig, omänsklig, rabiat m.m." Han frågar sedan om vi känner igen detta? Ja, alla vakna och medvetna personer känner igen detta, hoppas jag.
Voronov påpekar: "Barnets bästa är universalargument från dem som inte ser familjepolitiken som ett område där jämställdhetspolitik ska bedrivas. Kvinnans intresse som samhällsmedborgare får maka på sig. Diverse filosofier om lång amning används för att rättfärdiga den ojämställda fördelningen av ledighet när barnen är små. Minns de kraftiga reaktionerna på Lars Ohlys uttalande om bröstpump i valrörelsen 2010." Ohlys bröstpump blev en snackis och Ohly själv insåg snabbt att det var ett dumt uttalande. Lars Ohly sa till DN: "När det blir så mycket fokus på det tar det lite fokus från den diskussion som jag vill föra, nämligen att papporna ska vara hemma mer och att det är bra inte bara för jämställdheten utan också för papporna själva." Han ville väl, men det blev fel. Hans syfte var gott och det var faktiskt lättare att skratta åt Ohlys klumpiga sätt att framföra detta på än de kraftiga reaktionerna hans uttalande väckte.
Det är både lustigt och roligt att jag måste gå till en av Sveriges mest konservativa tidningar, nämligen borgerliga SvD, för att hitta journalistkårens mest aktiva jämställdhetsivrare. Man kan alltid lita på Anna Laestadius Larsson, hon är medveten, vaken och klok. Hon skriver: "Erfarenhet har visat att det finns ett effektivt sätt att öka kvinnors representation i näringslivets topp och det stavas kvotering. Det är anledningen till att EU-kommissionären Viviane Reding vill införa en kvoteringslag för att få in fler kvinnor i de europeiska bolagens styrelser. Att Sveriges regering med hjälp av självaste jämställdhetsministern har lämnat in en skriftlig protest mot lagen borde fått folk att rasa. Varför är det så tyst?" Ja det kan man verkligen undra. Samtidigt så är jag inte förvånad. När jag flyttade till Sverige från Norge 1993 blev jag snabbt medveten om hur omedvetna många svenskar är när det gäller maktstrukturer; både könsstrukturerna och klasstrukturerna. Men, det är klart, står man mallig och slår sig på bröstet och redan har utropat sig själv som segrare i allt mellan himmel och jord så blir det inte mycket gjort.
I Sverige har vi en jämställdhetsminister, Folkpartisten Nyamko Sabuni, som inte vill vara jämställdhetsförbättrare. Sen har vi en näringsminister, Centerpartisten Annie Lööf, som tror att om hon bara ryter till mot börsbolagen så skärper de sig. Hon tror att männen slutar med sin gubbkvotering om hon höjer sin röst pyttelitet. Man vet ju inte om man skall skratta eller gråta. Jag har varit med i politiken så länge så jag har sett många kvinnor av det här slaget; kvinnor som tror att deras enda sätt att komma upp och fram är att förneka maktstrukturerna. Om de inte bryr sig särskilt mycket om att det finns ett gubbvälde i bolagsstyrelser och i andra maktforum så kommer de att lyckats lättare och bättre på sin egen väg till makten. Om de blundar tillräckligt länge kommer de själva att vinna på det. Dags att byta batterier i genuslampan kanske? Om de har någon vill säga. De måste veta att män väljer andra män. Det vet vi alla. Att det i bland slinker in någon kvinna i någon bolagsstyrelse är nog mest en slump.
Nyamko Sabuni säger till DN: "Kvotering är borta med den här regeringen, men fortsätter näringslivet att vara lomhört kan den väckas till liv av andra." Man kan ju spekulera i vem som är mest lomhörd? Jag tycker det är sorgligt att en borgerlig regering har valt flera ministrar som uppenbarligen inte tar jämställdhetsfrågan på allvar. Nu kan socialisterna fortsätta hävda att det är de som äger jämställdhetskampen, att det är deras förtjänst att Sverige trots allt är ett av världens mest jämställda länder, fast det inte är sant. Det är sorgligt!
Voronov påpekar: "Barnets bästa är universalargument från dem som inte ser familjepolitiken som ett område där jämställdhetspolitik ska bedrivas. Kvinnans intresse som samhällsmedborgare får maka på sig. Diverse filosofier om lång amning används för att rättfärdiga den ojämställda fördelningen av ledighet när barnen är små. Minns de kraftiga reaktionerna på Lars Ohlys uttalande om bröstpump i valrörelsen 2010." Ohlys bröstpump blev en snackis och Ohly själv insåg snabbt att det var ett dumt uttalande. Lars Ohly sa till DN: "När det blir så mycket fokus på det tar det lite fokus från den diskussion som jag vill föra, nämligen att papporna ska vara hemma mer och att det är bra inte bara för jämställdheten utan också för papporna själva." Han ville väl, men det blev fel. Hans syfte var gott och det var faktiskt lättare att skratta åt Ohlys klumpiga sätt att framföra detta på än de kraftiga reaktionerna hans uttalande väckte.
Det är både lustigt och roligt att jag måste gå till en av Sveriges mest konservativa tidningar, nämligen borgerliga SvD, för att hitta journalistkårens mest aktiva jämställdhetsivrare. Man kan alltid lita på Anna Laestadius Larsson, hon är medveten, vaken och klok. Hon skriver: "Erfarenhet har visat att det finns ett effektivt sätt att öka kvinnors representation i näringslivets topp och det stavas kvotering. Det är anledningen till att EU-kommissionären Viviane Reding vill införa en kvoteringslag för att få in fler kvinnor i de europeiska bolagens styrelser. Att Sveriges regering med hjälp av självaste jämställdhetsministern har lämnat in en skriftlig protest mot lagen borde fått folk att rasa. Varför är det så tyst?" Ja det kan man verkligen undra. Samtidigt så är jag inte förvånad. När jag flyttade till Sverige från Norge 1993 blev jag snabbt medveten om hur omedvetna många svenskar är när det gäller maktstrukturer; både könsstrukturerna och klasstrukturerna. Men, det är klart, står man mallig och slår sig på bröstet och redan har utropat sig själv som segrare i allt mellan himmel och jord så blir det inte mycket gjort.
I Sverige har vi en jämställdhetsminister, Folkpartisten Nyamko Sabuni, som inte vill vara jämställdhetsförbättrare. Sen har vi en näringsminister, Centerpartisten Annie Lööf, som tror att om hon bara ryter till mot börsbolagen så skärper de sig. Hon tror att männen slutar med sin gubbkvotering om hon höjer sin röst pyttelitet. Man vet ju inte om man skall skratta eller gråta. Jag har varit med i politiken så länge så jag har sett många kvinnor av det här slaget; kvinnor som tror att deras enda sätt att komma upp och fram är att förneka maktstrukturerna. Om de inte bryr sig särskilt mycket om att det finns ett gubbvälde i bolagsstyrelser och i andra maktforum så kommer de att lyckats lättare och bättre på sin egen väg till makten. Om de blundar tillräckligt länge kommer de själva att vinna på det. Dags att byta batterier i genuslampan kanske? Om de har någon vill säga. De måste veta att män väljer andra män. Det vet vi alla. Att det i bland slinker in någon kvinna i någon bolagsstyrelse är nog mest en slump.
Nyamko Sabuni säger till DN: "Kvotering är borta med den här regeringen, men fortsätter näringslivet att vara lomhört kan den väckas till liv av andra." Man kan ju spekulera i vem som är mest lomhörd? Jag tycker det är sorgligt att en borgerlig regering har valt flera ministrar som uppenbarligen inte tar jämställdhetsfrågan på allvar. Nu kan socialisterna fortsätta hävda att det är de som äger jämställdhetskampen, att det är deras förtjänst att Sverige trots allt är ett av världens mest jämställda länder, fast det inte är sant. Det är sorgligt!
EU är ett fredsprojekt som är värt ett fredspris!
När jag kom hem från en god middag hos trevliga vänner i går kväll roade jag mig med att delta i facebookdebatter om den Norska Nobelkommitténs val av fredspristagare. Varje år njuter jag av att läsa vad storebror Sverige tycker om den Norske Nobelkommitténs val av fredspristagare, det finns ju ingen gång vi norrmän är så dumma i huvudet som just då, enligt många svenska kommentatorer/förståsigpåare. Det blir oftast ett himla rabalder i de svenska sociala medierna när den Norske Nobelkommittén har offentliggjort sitt val och jag tycker det är lika roligt, spännande och underhållande varje gång. Den kände svenske journalisten Lotta Gröning skriver i sin statusuppdatering på facebook: "Många har funderat över norska fredskommitténs
överväganden. Jag gör det just nu. EU som fredsmäklare tillåt mig
gapskratta...."
Men det finns fortfarande några mer sansade, mer nyanserade och kloka tyckare kvar även i detta land. Ledarskribenten på SvD Per Gudmundson skriver kort och gott: "EU är ett fredsprojekt, oavsett alla brister. Och det är värt ett pris." Eskilstuna-Kuriren hänger på och skriver i artikeln "Fredsunionen värd att fira": "Andra som kommenterat Fredspriset påminde dock om att tack vare EU så pratar länders regeringar med varandra i stället för att deras militära styrkor gömmer sig i skyttegravar och riktar vapen mot varandra. Hur Europa hade sett ut utan EU kan vi bara spekulera kring. När Unionen brottas med sin allvarligaste kris sedan samarbetet inleddes behöver Europa påminnas om allt gott den faktiskt har åstadkommit. 67 års fred mellan ärkefiender är stort."
Utbildningsminister Jan Björklund (FP) välkomnar priset och säger till DN: "Det är ett mycket välförtjänt pris eftersom EU är det mest framgångsrika fredsprojektet i världshistorien. Under 1 000 år har européerna i princip inte gjort annat än att slå ihjäl varandra, så det här är en fantastisk utveckling." Folkpartisten och EU-kommissionären Cecilia Malmström däremot tycker att det är ironiskt att norrmännen påminner om hur viktigt EU-samarbetet är. Hon säger till DN: "Det är ironiskt att norrmännen påminner oss om hur värdefullt samarbetet varit." En löjlig kommentar från en högt uppsatt politiker. Hon kanske tänker på att Norge röstade nej till att vara med i EU. Oavsett vad så är det en rätt korkad kommentar. Malmström borde kanske uppdatera sina historiekunskaper?
Vår pålästa utrikesminister Carl Bildt (M) säger: "Jag vill varmt gratulera 500 miljoner européer och den union som är den starkaste och viktigaste fredskraften i vår del av världen i vår tid." EU började som ett fredsprojekt, man skjuter inte på sina handelspartners med mera, och kommer att fortsätta vara just det.
EU är ett fredsprojekt som är värt ett fredspris. Ett bra val Norge!
Men det finns fortfarande några mer sansade, mer nyanserade och kloka tyckare kvar även i detta land. Ledarskribenten på SvD Per Gudmundson skriver kort och gott: "EU är ett fredsprojekt, oavsett alla brister. Och det är värt ett pris." Eskilstuna-Kuriren hänger på och skriver i artikeln "Fredsunionen värd att fira": "Andra som kommenterat Fredspriset påminde dock om att tack vare EU så pratar länders regeringar med varandra i stället för att deras militära styrkor gömmer sig i skyttegravar och riktar vapen mot varandra. Hur Europa hade sett ut utan EU kan vi bara spekulera kring. När Unionen brottas med sin allvarligaste kris sedan samarbetet inleddes behöver Europa påminnas om allt gott den faktiskt har åstadkommit. 67 års fred mellan ärkefiender är stort."
Utbildningsminister Jan Björklund (FP) välkomnar priset och säger till DN: "Det är ett mycket välförtjänt pris eftersom EU är det mest framgångsrika fredsprojektet i världshistorien. Under 1 000 år har européerna i princip inte gjort annat än att slå ihjäl varandra, så det här är en fantastisk utveckling." Folkpartisten och EU-kommissionären Cecilia Malmström däremot tycker att det är ironiskt att norrmännen påminner om hur viktigt EU-samarbetet är. Hon säger till DN: "Det är ironiskt att norrmännen påminner oss om hur värdefullt samarbetet varit." En löjlig kommentar från en högt uppsatt politiker. Hon kanske tänker på att Norge röstade nej till att vara med i EU. Oavsett vad så är det en rätt korkad kommentar. Malmström borde kanske uppdatera sina historiekunskaper?
Vår pålästa utrikesminister Carl Bildt (M) säger: "Jag vill varmt gratulera 500 miljoner européer och den union som är den starkaste och viktigaste fredskraften i vår del av världen i vår tid." EU började som ett fredsprojekt, man skjuter inte på sina handelspartners med mera, och kommer att fortsätta vara just det.
EU är ett fredsprojekt som är värt ett fredspris. Ett bra val Norge!
fredag 12 oktober 2012
"Vi ångrar att vi flyttade hit"
I dagens tidning får vi läsa om sjuåriga Isac som inte får gå till skolan. Tidningen skriver: "Flytten till Strängnäs blev inte som familjen hade tänkt sig. Sjuåriga sonen Isac Linderdahl är autistisk, men har fortfarande inte fått börja i första klass som andra jämnåriga." Rektorn på Karinslundskolan säger till tidningen att Isac inte har kunnat börja i skolan tidigare. Han förklarar att de har varit extra noggranna i det här fallet för att Isac är inte vilken elev som helst. Alla elever är unika. Citat: "DN har i en rad artiklar beskrivit problematiken kring barn med extra stödbehov och som inte får den hjälp de behöver i skolan." Isac har inte ens fått komma till skolan! I över en månad har han varit hemma med sin mamma och väntat på att få börja i ettan. Det är en hjärtskärande berättelse.
Theresa-Lee Zonars, som har en son med autism, säger till SvD: "Det borde ligga i samhällets intresse att ta hand om de här barnen på rätt sätt. De ska också bli stora och bidra. Vad vill man ha för medborgare? Man kan inte räkna bort folk, man måste ta hand om alla." Ja, man måste ta hand om alla. När Strengnäs Tidning ställer frågor till kommunen om Isacs situation så erbjuds han en skolplats med personlig assistent. Detta händer bara ett par timmar efter att tidningen har tagit kontakt med kommunen. Fast till att börja med så får han vara i skolan bara en timme om dagen.
Mamman säger till tidningen: "Självklart handlar det här om att tidningen har tagit kontakt med kommunen. Han har skolplikt och den är fem timmar och inte en, som akut erbjuds." Isac har tur som har starka föräldrar som kämpar hårt för honom. Man kan undra hur länge han skulle ha få väntat på en skolplats om föräldrarna inte hade kontaktat tidningen?
Theresa-Lee Zonars, som har en son med autism, säger till SvD: "Det borde ligga i samhällets intresse att ta hand om de här barnen på rätt sätt. De ska också bli stora och bidra. Vad vill man ha för medborgare? Man kan inte räkna bort folk, man måste ta hand om alla." Ja, man måste ta hand om alla. När Strengnäs Tidning ställer frågor till kommunen om Isacs situation så erbjuds han en skolplats med personlig assistent. Detta händer bara ett par timmar efter att tidningen har tagit kontakt med kommunen. Fast till att börja med så får han vara i skolan bara en timme om dagen.
Mamman säger till tidningen: "Självklart handlar det här om att tidningen har tagit kontakt med kommunen. Han har skolplikt och den är fem timmar och inte en, som akut erbjuds." Isac har tur som har starka föräldrar som kämpar hårt för honom. Man kan undra hur länge han skulle ha få väntat på en skolplats om föräldrarna inte hade kontaktat tidningen?
måndag 8 oktober 2012
Antisemitismen i Sverige
Kulturchefen på DN Björn Wiman skriver: "Förra helgen utsattes den judiska församlingen i Malmö för ett
sprängattentat. I ett extrainsatt samtal i DN:s monter under Bokmässan
reflekterade författaren Niklas Orrenius över den mediala tystnaden
kring dådet och över vår ovilja att erkänna den svenska
”köksbordsantisemitismen” – som bland annat tog sig uttryck i attacken
mot judiska barn i skånska Höllviken häromåret, som också det i stort
sett passerade obemärkt under både de traditionella och de sociala
mediernas radar. Attentat mot judar... Sanktionerad diskrimering av romer... Det kan
vara värt att försöka hålla det i huvudet samtidigt som debatten om
Stina Wirséns Lilla Hjärtat och Tintin med oförminskad styrka rullar in
på sin femte vecka. Kanske hade också den våldsamma och handgripliga
rasismen förtjänat att ventileras med samma energi som mer symboliskt
tacksamma figurer i serietidningar och barnfilmer." Kloka ord från Björn Wiman, jag hoppas han inte talar för döva öron.
Leif Zern skriver i DN: "Mitt hebreiska namn var Leib-ben-Simon och det dröjde till långt in i vuxen ålder innan det gick upp för mig att Leif bara var en liten bokstav från Leib. Alla barn till våra släktingar och judiska vänner hade förnamn som inte passade till deras efternamn. Pojkarna hette Göran, Hans, Lennart, Bertil, Lasse och Karl-Otto i stället för Benjamin, Moshe, Joel, Aron, Isidor och Salomon. Flickorna hette inte Miriam, Lea, Rachel, Ester eller Hanna utan Anna-Greta, Kristina, Barbro, Siv och Lillemor. Jag fick heta Leif i stället för Leib, som farfar hette, och förvandlades i samma ögonblick till en annan. Med ett 'f' i stället för ett 'b' föddes jag in i det svenska samhället."
Jag har precis läst Göran Rosenbergs bok "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz". En mycket gripande bok som handlar om hans pappas resa från koncentrationslägret Auschwitz till Sverige och hans kamp för att överleva som överlevande. Göran Rosenbergs judiska föräldrar ville inte lämna något åt slumpen. Ingenting skulle få komma mellan deras barn och den plats de nu befann sig på. Rosenberg beskriver det så här: "Barnet ska göra Platsen till sin så att en ny värld ska bli möjlig för dem."
Citat från boken: "Barnets namn har de på inrådan av nya vänner säkrat. Det nya språkets vanligaste pojknamn. Namnet är viktigt, har vännerna sagt. Ett främmande namn sticker ut och blir en belastning. Det tänkta namnet Gershon, efter Barnets farfar, slås därmed ut av Göran, som är ett namn som gjort för att skilja främlingar från infödingar." Både Leif Zern och Göran Rosenberg nämner det här med namnval som en viktig detalj för att passa in i det blonda ingenjörsriket Sverige. Deras föräldrar ville skydda de så gott de kunde mot den ingrodda antisemitismen som fanns och finns i Sverige. En antisemitism som alltid har funnits där och som ingen någonsin på riktigt har gjort upp med.
Socialdemokraten Krister Kronlid skriver på newsmill: "Jag har hört partikamrater leendes uttala att 'om 50 år finns inte Israel längre'. Jag har hört partikamrater uttala att Israel är en olaglig statsbildning och bör upphöra. Jag har hört partikamrater säga att de vill kasta judarna i havet. Jag har hört partikamrater avkräva svenska judar offentligt avståndstagande för den israeliska militärens agerande på Västbanken, etcetera... Så jo, vi har ett problem och det kommer inte att försvinna för att vi förnekar eller blundar, tvärtom."
Leif Zern skriver i DN: "Mitt hebreiska namn var Leib-ben-Simon och det dröjde till långt in i vuxen ålder innan det gick upp för mig att Leif bara var en liten bokstav från Leib. Alla barn till våra släktingar och judiska vänner hade förnamn som inte passade till deras efternamn. Pojkarna hette Göran, Hans, Lennart, Bertil, Lasse och Karl-Otto i stället för Benjamin, Moshe, Joel, Aron, Isidor och Salomon. Flickorna hette inte Miriam, Lea, Rachel, Ester eller Hanna utan Anna-Greta, Kristina, Barbro, Siv och Lillemor. Jag fick heta Leif i stället för Leib, som farfar hette, och förvandlades i samma ögonblick till en annan. Med ett 'f' i stället för ett 'b' föddes jag in i det svenska samhället."
Jag har precis läst Göran Rosenbergs bok "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz". En mycket gripande bok som handlar om hans pappas resa från koncentrationslägret Auschwitz till Sverige och hans kamp för att överleva som överlevande. Göran Rosenbergs judiska föräldrar ville inte lämna något åt slumpen. Ingenting skulle få komma mellan deras barn och den plats de nu befann sig på. Rosenberg beskriver det så här: "Barnet ska göra Platsen till sin så att en ny värld ska bli möjlig för dem."
Citat från boken: "Barnets namn har de på inrådan av nya vänner säkrat. Det nya språkets vanligaste pojknamn. Namnet är viktigt, har vännerna sagt. Ett främmande namn sticker ut och blir en belastning. Det tänkta namnet Gershon, efter Barnets farfar, slås därmed ut av Göran, som är ett namn som gjort för att skilja främlingar från infödingar." Både Leif Zern och Göran Rosenberg nämner det här med namnval som en viktig detalj för att passa in i det blonda ingenjörsriket Sverige. Deras föräldrar ville skydda de så gott de kunde mot den ingrodda antisemitismen som fanns och finns i Sverige. En antisemitism som alltid har funnits där och som ingen någonsin på riktigt har gjort upp med.
Socialdemokraten Krister Kronlid skriver på newsmill: "Jag har hört partikamrater leendes uttala att 'om 50 år finns inte Israel längre'. Jag har hört partikamrater uttala att Israel är en olaglig statsbildning och bör upphöra. Jag har hört partikamrater säga att de vill kasta judarna i havet. Jag har hört partikamrater avkräva svenska judar offentligt avståndstagande för den israeliska militärens agerande på Västbanken, etcetera... Så jo, vi har ett problem och det kommer inte att försvinna för att vi förnekar eller blundar, tvärtom."
söndag 7 oktober 2012
Antiziganism i Sverige
Svenska bensinmackar diskriminerar romer, visar en granskning som Ekot
gjort. På en tredjedel av de mackar som testades nekades personer klädda
i traditionella romska kläder att hyra bil, trots att det fanns bilar
lediga. 22 av 65 mackar vägrade att hyra ut bilar till romer. Statoilmacken i Strängnäs var en av de 22 bensinstationerna som inte diskriminerade romer. I Eskilstuna var det annorlunda.
Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder tycker att det finns anledning att diskriminera romer. Han skriver på facebook: "Det kanske finns en anledning till att de nekas". Detta gav Erik Helmerson på DN inspiration till att söka efter artiklar om SD-politiker och domar. Han hittade två undersökningar som båda visade att var tionde SD-politiker dömts för brott. Detta föranledde hans fråga på twitter huruvida Sverigedemokrater verkligen borde få hyra bil:
"Var tionde SD-politiker dömd för brott, enligt två undersökningar. Får Sverigedemokrater hyra bil?"
Erik Helmerson berättar om reaktionerna: "Detta renderade mothugg om att politiker från andra partier var ännu mer brottsdömda. För att inte tala om journalister, som tydligen är en osedvanligt skum skara.
Inget av detta, särskilt vad gäller murvlarna, förvånar mig. Men slutsatsen måste då bli att Sveriges bensinmackar hellre borde hyra ut bilar till romska kvinnor än till män, politiker och journalister."
Strengnäs Tidning berättar om en romsk kvinna som var hotad till livet och sökte hjälp på socialkontoret i Strängnäs. Trots att tre tjänstemän träffade den romska kvinnan på socialkontoret fick hon inte någon hjälp. Kvinnan berättar för tidningen att tjänstemännen omedelbart hade vänt ryggen åt henne och vägrat att lyssna på henne när hon berättade om sin livssituation. Deras nonchalans vad beror den på? Fördomar eller okunskap? Romer har bott i Sverige i mer än 500 år.
Rosita Grönfors, ordförande i Riksförbundet internationella romska och resande kvinnocenter, försökte övertyga socialkontoret i Strängnäs om att de måste hjälpa kvinnan som är utsatt för hot om blodshämnd. Blodshämnd är värre än så kallad hedersvåld. Rosita Grönfors berättar om sitt samtal med socialkontoret: "Jag vädjade i ett mycket akut läge, men de var inte intresserade. Jag har aldrig blivit bemött på det här sättet av ett socialkontor trots att jag jobbar med de här frågorna i hela Sverige. Det var som att färdas 40 år tillbaka i tiden. De gick alla undan när en romsk kvinna stod och behövde hjälp."
Nu är det inte bara socialkontoret i Strängnäs som har diskriminerat och nonchalerat en romsk kvinna i nöd. När hon inte fick hjälp av socialkontoret så kontaktades kvinnojouren Måna. Där fick den romska kvinnan också nobben med förklaringen att det är väldigt svårt i en sådan här liten stad att ta emot romska kvinnor! Att den romska kvinnan har blivit utsatt för diskriminering både på socialkontoret och hos kvinnojouren Måna är fruktansvärt. Den ena är en skattefinansierad myndighet och den andra är en förening som mottar bidrag från skattemedel. Rosita Grönfors säger: "En svensk kvinna hade aldrig behandlats på det här sättet, hon hade fått hjälp omedelbart."
Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder tycker att det finns anledning att diskriminera romer. Han skriver på facebook: "Det kanske finns en anledning till att de nekas". Detta gav Erik Helmerson på DN inspiration till att söka efter artiklar om SD-politiker och domar. Han hittade två undersökningar som båda visade att var tionde SD-politiker dömts för brott. Detta föranledde hans fråga på twitter huruvida Sverigedemokrater verkligen borde få hyra bil:
"Var tionde SD-politiker dömd för brott, enligt två undersökningar. Får Sverigedemokrater hyra bil?"
Erik Helmerson berättar om reaktionerna: "Detta renderade mothugg om att politiker från andra partier var ännu mer brottsdömda. För att inte tala om journalister, som tydligen är en osedvanligt skum skara.
Inget av detta, särskilt vad gäller murvlarna, förvånar mig. Men slutsatsen måste då bli att Sveriges bensinmackar hellre borde hyra ut bilar till romska kvinnor än till män, politiker och journalister."
Strengnäs Tidning berättar om en romsk kvinna som var hotad till livet och sökte hjälp på socialkontoret i Strängnäs. Trots att tre tjänstemän träffade den romska kvinnan på socialkontoret fick hon inte någon hjälp. Kvinnan berättar för tidningen att tjänstemännen omedelbart hade vänt ryggen åt henne och vägrat att lyssna på henne när hon berättade om sin livssituation. Deras nonchalans vad beror den på? Fördomar eller okunskap? Romer har bott i Sverige i mer än 500 år.
Rosita Grönfors, ordförande i Riksförbundet internationella romska och resande kvinnocenter, försökte övertyga socialkontoret i Strängnäs om att de måste hjälpa kvinnan som är utsatt för hot om blodshämnd. Blodshämnd är värre än så kallad hedersvåld. Rosita Grönfors berättar om sitt samtal med socialkontoret: "Jag vädjade i ett mycket akut läge, men de var inte intresserade. Jag har aldrig blivit bemött på det här sättet av ett socialkontor trots att jag jobbar med de här frågorna i hela Sverige. Det var som att färdas 40 år tillbaka i tiden. De gick alla undan när en romsk kvinna stod och behövde hjälp."
Nu är det inte bara socialkontoret i Strängnäs som har diskriminerat och nonchalerat en romsk kvinna i nöd. När hon inte fick hjälp av socialkontoret så kontaktades kvinnojouren Måna. Där fick den romska kvinnan också nobben med förklaringen att det är väldigt svårt i en sådan här liten stad att ta emot romska kvinnor! Att den romska kvinnan har blivit utsatt för diskriminering både på socialkontoret och hos kvinnojouren Måna är fruktansvärt. Den ena är en skattefinansierad myndighet och den andra är en förening som mottar bidrag från skattemedel. Rosita Grönfors säger: "En svensk kvinna hade aldrig behandlats på det här sättet, hon hade fått hjälp omedelbart."
onsdag 26 september 2012
Tintin och Norgeshistorier!
Folkpartisten Madeleine Sjöstedt skriver på sin blogg: "Idag kan man i Dagens Nyheters Kulturdel läsa
att Kulturhusets bibliotek TioTretton har bestämt sig för att ta bort
alla Tintinalbum från hyllorna. Men utsorteringen stannar inte där, utan
ambitionen är att gå vidare och ta bort även andra barnböcker som man
anser ger uttryck för förlegade värderingar. Kulturhusets konstnärliga
ledare för barn- och ungdomsverksamhet, Behrang Miri, anser dessutom,
enligt DN, att detsamma även borda gälla vuxenlitteratur. Detta är helt
oacceptabelt och därför är det bra att Kulturhuset nu tar tillbaka
beslutet." Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag läste DN i morse. Det var så dumt alltihopa så det blev skrattet som tog över. Hur kan man vara så urbota dum att man bestämmer sig för att censurera bort Tintin?
Skall man plocka bort Tintin borde man väl också plocka bort Astrid Lindgrens Pippi Långstrump i Söderhavet med beskrivningar av pappan som är negerkung på Kurrekurredutt-ön? Eller? Man kanske även borde plocka bort alla böcker med de förnedrande Norgeshistorierna? Det skulle jag som är norska kunna tycka. Men, jag tycker inte det. Fast vissa svenskar som jag har mött under mina 19 år i Sverige faktiskt tror att vi norrmän är dumma i huvudet med mera så tycker jag att historierna skall få finnas kvar. Det är humor och de som tar alltihopa på största allvar har ju större problem än vad censur kan åstadkomma eller rätta till.
Och när vi först tar upp frågan om censur kan jag tycka att det är åt skogen att Islam inte får ifrågasättas. Det är nog dags att även den religionen får nagelfaras och kritiseras. Skådespelaren Stellan Skarsgård skriver i Expressen: "Kristendomen har genomgått så många faser av inbördes debatt och kritik, som resulterat i att troende har fått ett mer självständigt och selektivt förhållande till Bibeln än vad flertalet muslimer har till Koranen. Inom katolicismen har påven fungerat som en absolut auktoritet, och även i Europas protestantiska statskyrkor har det funnits definitiva auktoriteter som man kunnat diskutera dessa frågor med. Islam har inget religiöst överhuvud dit debatten kan riktas, vilket innebär att man befinner sig på ungefär samma stadium där kristendomen stod för tusen år sedan." Vill vi att det skall ta tusen år innan Islam moderniseras?
Anna Laestadius Larsson skriver i SvD: "Å andra sidan finns den bistra verkligheten. 97 procent av Egyptens kvinnor är könsstympade. Kvinnomisshandel är vanligt och hälften av kvinnorna tycker själva att mannen har rätt att slå sin fru. Sexuella trakasserier är lika vanliga som trafikstockningar. Många flickor gifts, eller lovas bort, som barn. 40 procent av kvinnorna är analfabeter, de utgör endast 21 procent av arbetskraften och äger fem procent av den odlingsbara marken. Många kvinnor saknar även id-handlingar vilket försvårar deras deltagande i samhället och det politiska livet." Läs en gång till, 97 procent av Egyptens kvinnor är könsstympade. Har den arabiska våren ändrat på detta? Det könsaparteid som finns i flera länder som har Islam som religion är inte OK. Därför måste man få ifrågasätta Islam.
Bitte Assarmo skriver på newsmill: "Ponera att en liknande film hade gjort i ett muslimskt land, och handlat om någon av de judisk-kristna profeterna istället. Ponera också att en sådan film hade utlöst våldsamma attacker och mord på diplomater från arabvärlden. Det hade blivit ramaskri i svenska medier, och de religiösa judar och kristna som manifesterat sin kränkthet i besinningslöst våld och mord på diplomater hade granskats med lupp i både TV, radio och tidningar. Ingen hade ens ifrågasatt filmskaparens rätt att ironisera och karikera kristna och judar. Det är nämligen skillnad på religion och religion. Och om islam och dess profet får ingenting ont sägas. Det är alltid någon annans fel – alltid någon annan som triggat igång våldet. Men sanningen är att en provokation, hur osmaklig den än må vara, aldrig kan bli en ursäkt för våld och död. Det hela handlar helt enkelt om hur vi ska förhålla oss till yttrandefrihet och demokrati, och vad vi ska lära oss att tåla. Om jag känner mig provocerad av någon av alla de kristendomsfientliga konstverk, filmer och böcker som finns runt omkring mig - är det då i sin ordning att jag samlar ihop ett gäng likasinnade och ge mig ut på gator och torg och skrika och slåss och skjuta ner en och annan ambassadör?" Svaret på den frågan är självklart nej och så borde det även vara när Islam kommer upp på tapeten.
Skall man plocka bort Tintin borde man väl också plocka bort Astrid Lindgrens Pippi Långstrump i Söderhavet med beskrivningar av pappan som är negerkung på Kurrekurredutt-ön? Eller? Man kanske även borde plocka bort alla böcker med de förnedrande Norgeshistorierna? Det skulle jag som är norska kunna tycka. Men, jag tycker inte det. Fast vissa svenskar som jag har mött under mina 19 år i Sverige faktiskt tror att vi norrmän är dumma i huvudet med mera så tycker jag att historierna skall få finnas kvar. Det är humor och de som tar alltihopa på största allvar har ju större problem än vad censur kan åstadkomma eller rätta till.
Och när vi först tar upp frågan om censur kan jag tycka att det är åt skogen att Islam inte får ifrågasättas. Det är nog dags att även den religionen får nagelfaras och kritiseras. Skådespelaren Stellan Skarsgård skriver i Expressen: "Kristendomen har genomgått så många faser av inbördes debatt och kritik, som resulterat i att troende har fått ett mer självständigt och selektivt förhållande till Bibeln än vad flertalet muslimer har till Koranen. Inom katolicismen har påven fungerat som en absolut auktoritet, och även i Europas protestantiska statskyrkor har det funnits definitiva auktoriteter som man kunnat diskutera dessa frågor med. Islam har inget religiöst överhuvud dit debatten kan riktas, vilket innebär att man befinner sig på ungefär samma stadium där kristendomen stod för tusen år sedan." Vill vi att det skall ta tusen år innan Islam moderniseras?
Anna Laestadius Larsson skriver i SvD: "Å andra sidan finns den bistra verkligheten. 97 procent av Egyptens kvinnor är könsstympade. Kvinnomisshandel är vanligt och hälften av kvinnorna tycker själva att mannen har rätt att slå sin fru. Sexuella trakasserier är lika vanliga som trafikstockningar. Många flickor gifts, eller lovas bort, som barn. 40 procent av kvinnorna är analfabeter, de utgör endast 21 procent av arbetskraften och äger fem procent av den odlingsbara marken. Många kvinnor saknar även id-handlingar vilket försvårar deras deltagande i samhället och det politiska livet." Läs en gång till, 97 procent av Egyptens kvinnor är könsstympade. Har den arabiska våren ändrat på detta? Det könsaparteid som finns i flera länder som har Islam som religion är inte OK. Därför måste man få ifrågasätta Islam.
Bitte Assarmo skriver på newsmill: "Ponera att en liknande film hade gjort i ett muslimskt land, och handlat om någon av de judisk-kristna profeterna istället. Ponera också att en sådan film hade utlöst våldsamma attacker och mord på diplomater från arabvärlden. Det hade blivit ramaskri i svenska medier, och de religiösa judar och kristna som manifesterat sin kränkthet i besinningslöst våld och mord på diplomater hade granskats med lupp i både TV, radio och tidningar. Ingen hade ens ifrågasatt filmskaparens rätt att ironisera och karikera kristna och judar. Det är nämligen skillnad på religion och religion. Och om islam och dess profet får ingenting ont sägas. Det är alltid någon annans fel – alltid någon annan som triggat igång våldet. Men sanningen är att en provokation, hur osmaklig den än må vara, aldrig kan bli en ursäkt för våld och död. Det hela handlar helt enkelt om hur vi ska förhålla oss till yttrandefrihet och demokrati, och vad vi ska lära oss att tåla. Om jag känner mig provocerad av någon av alla de kristendomsfientliga konstverk, filmer och böcker som finns runt omkring mig - är det då i sin ordning att jag samlar ihop ett gäng likasinnade och ge mig ut på gator och torg och skrika och slåss och skjuta ner en och annan ambassadör?" Svaret på den frågan är självklart nej och så borde det även vara när Islam kommer upp på tapeten.
tisdag 25 september 2012
Skillnad på barn och barn
Hanne Kjöller har skrivit en tänkvärd artikel i DN i dag. Hon skriver: "Många tycks eniga om att 2-åriga franska Haddile ska 'få' stanna i
Sverige. Och att strävan, till skillnad från svenska omhändertagna barn,
inte ska vara att hon ska återförenas med sin biologiska mamma."
Haddiles biologiska mamma, som ursprungligen är från Algeriet, sökte uppehållstillstånd i Sverige då hon blev utsatt för dödshot när hon blev gravid. Ganska snart efter förlossningen försvann Haddiles mamma. Haddiles fostermamma Malén Liewehr säger till SvD: "Har man ett sådant här hot mot sig så är det kanske inte så konstigt att man lämnar sitt barn och försvinner." Nej, det är inte alls konstigt. Mamman kanske håller sig borta för att skydda både sig själv och sin dotter? Vi vet för lite för att kunna ha bombastiska åsikter i ärendet.
Mikael Ribbenvik, rättschef på Migrationsverket, säger till SvD: "Lämna ett barn gör man inte utan anledning." Han tycker att mammans perspektiv inte lyfts fram tillräckligt. Han påpekar att både de sociala myndigheterna i Lund och familjehemmet måste kunna erkänna att det finns ett behov av att leta efter henne. Man behöver inte ha livlig fantasi för att ana att det kanske handlar om ett hedersrelaterat fall. I så fall är det inte bara Hadille som behöver få en fristad i Sverige. Då borde myndigheterna anstränga sig för att rädda Hadilles mamma. Även Hadilles pappa kan vara i fara.
Jag instämmer i Hanne Kjöllers analys: "Under åren har flera nyheter om övergivna svenska barn förekommit i medierna. Ingenstans ser jag att dessa historier renderat något upprop om att barnen bör få stanna i sina jourfamiljer. De frågor som genomsyrar artiklarna är i stället var föräldrarna är och vad som hänt. Det är möjligt att några av dessa föräldrar, också på lång sikt, är oförmögna att ta hand om sin avkomma. Precis som det är möjligt att 2-åriga Haddiles mamma – av ett eller annat skäl – inte kan ta hand om sin dotter. Men om detta vet vi intet. Och nog är det rimligare att vi tar reda på det först innan vi bestämmer att återförening varken är möjlig eller önskvärd." Ja, man borde ta reda på om familjen kan återförenas innan man börjar ge bort andras barn. Det är min uppfattning.
Haddiles biologiska mamma, som ursprungligen är från Algeriet, sökte uppehållstillstånd i Sverige då hon blev utsatt för dödshot när hon blev gravid. Ganska snart efter förlossningen försvann Haddiles mamma. Haddiles fostermamma Malén Liewehr säger till SvD: "Har man ett sådant här hot mot sig så är det kanske inte så konstigt att man lämnar sitt barn och försvinner." Nej, det är inte alls konstigt. Mamman kanske håller sig borta för att skydda både sig själv och sin dotter? Vi vet för lite för att kunna ha bombastiska åsikter i ärendet.
Mikael Ribbenvik, rättschef på Migrationsverket, säger till SvD: "Lämna ett barn gör man inte utan anledning." Han tycker att mammans perspektiv inte lyfts fram tillräckligt. Han påpekar att både de sociala myndigheterna i Lund och familjehemmet måste kunna erkänna att det finns ett behov av att leta efter henne. Man behöver inte ha livlig fantasi för att ana att det kanske handlar om ett hedersrelaterat fall. I så fall är det inte bara Hadille som behöver få en fristad i Sverige. Då borde myndigheterna anstränga sig för att rädda Hadilles mamma. Även Hadilles pappa kan vara i fara.
Jag instämmer i Hanne Kjöllers analys: "Under åren har flera nyheter om övergivna svenska barn förekommit i medierna. Ingenstans ser jag att dessa historier renderat något upprop om att barnen bör få stanna i sina jourfamiljer. De frågor som genomsyrar artiklarna är i stället var föräldrarna är och vad som hänt. Det är möjligt att några av dessa föräldrar, också på lång sikt, är oförmögna att ta hand om sin avkomma. Precis som det är möjligt att 2-åriga Haddiles mamma – av ett eller annat skäl – inte kan ta hand om sin dotter. Men om detta vet vi intet. Och nog är det rimligare att vi tar reda på det först innan vi bestämmer att återförening varken är möjlig eller önskvärd." Ja, man borde ta reda på om familjen kan återförenas innan man börjar ge bort andras barn. Det är min uppfattning.
onsdag 19 september 2012
Skolkaos ska leda till högre betyg
Jag läser Strengnäs Tidnings artikel "Skolkaos ska leda till högre betyg" och vet inte om jag skall skratta eller gråta. Hundratals elever har bytt skola på grund av Fredrik Lundgrens (FP) stora omorganisering av skolor i staden. Han säger till tidningen: "Jag är så glad för att vi lyckades genomföra omorganisationen." Så bra att han är glad! Fast hans uppgift eller uppdrag är inte att tillfredsställa sig själv och sitt eget ego. Det borde han begripa. Vilka andra är glada över skolkaoset som Lundgren är pappa till? Roggeskolan, Lundgrens förra arbetsplats, är självklart glada. De kommer att få många flera elever nu när de startar flera klasser. Många kommer att söka sig dit och det mycket tack vare deras förra biträdande rektor Lundgren. Den väntade elevflykten från Paulinska skolan kommer att gynna friskolorna.
Mariefredspartiets Dag Bremberg säger till tidningen: "Skolan borde vi ha kunnat vara överens om att satsa på, med mer pengar till lärare och läromedel, särskilt om man utgår från de vallöften som hördes för två år sedan. Men, den styrande alliansen har valt att minska resurserna till lärare och i stället slösa tid och pengar på att flytta elever, klasser och hela skolor. Denna vansinniga flyttkarusell har drabbat barnen - och deras resultat." Kloka ord från Bremberg. Han har helt rätt; denna vansinniga flyttkarusell har verkligen drabbat barnen.
När jag läser debattartikeln "Utanför utanförskapet" så tänker jag på Fredrik Lundgren (FP). Inte för att han på något sätt är utanför, han är ju född med en guldsked i munnen, men för att han är en av de som ställer andra människor utanför. Prästen och den frivilliga socialarbetaren Kjell Wiklund skriver: " Det finns något system, någon politik, någon aktör i samhället, som ställt människor utanför. När vi inser detta, kan vi diskutera vad och vem det är." I Strängnäs så personifierar Fredrik Lundgren (FP) allt detta. Han slår undan fötterna på den kommunala skolan. Han bidrar till att den kommunala skolan utarmas på resurser, vilket kommer att leda till att flera ställs utanför. Och vill det sig riktigt illa så ställs de till slut utanför utanförskapet.
Strängnäspartiets Jan Eriksson säger till tidningen: "Underkänt. Resultaten sjunker, kvaliteten sjunker, föräldrarevolter, folkomröstningar. Listan kan göras lång och läget är katastrofalt." Det är katastrofalt när köerna till friskolorna ökar lavinartat. Inte för att det är något fel på friskolorna, de flesta av de vi har i vår kommun fungerar nog relativt bra även fast inte alla deras elever heller uppnår godkänt i alla ämnen. Även den respekterade gymnasieskolan Europaskolan "levererar" elever till KOMVUX för att läsa upp betyg. Och det finns elever som har gått på Montessoriskolan som är tvungna att läsa på det individuella programmet på Thomasgymnasiet, numera kallad introduktionsprogrammet. Det är en katastrof när fler och fler tappar tron på den kommunala skolan.
Tidningens reporter Kristina Levin frågar Lundgren: "När kommer vi se bättre betyg?" Lundgren svarar: "Det skall vi se redan våren 2013. Annars har vi misslyckats och har inte vid makten att göra." Det är nog många som redan nu tycker att Fredrik Lundgren (FP), hans polare och deras nyttiga idioter inte har vid makten att göra. Att det ska behöva offras elever och deras framtid för att de själva skall inse detta faktum är bara alldeles för sorgligt. Jag hittar inte ord!
Mariefredspartiets Dag Bremberg säger till tidningen: "Skolan borde vi ha kunnat vara överens om att satsa på, med mer pengar till lärare och läromedel, särskilt om man utgår från de vallöften som hördes för två år sedan. Men, den styrande alliansen har valt att minska resurserna till lärare och i stället slösa tid och pengar på att flytta elever, klasser och hela skolor. Denna vansinniga flyttkarusell har drabbat barnen - och deras resultat." Kloka ord från Bremberg. Han har helt rätt; denna vansinniga flyttkarusell har verkligen drabbat barnen.
När jag läser debattartikeln "Utanför utanförskapet" så tänker jag på Fredrik Lundgren (FP). Inte för att han på något sätt är utanför, han är ju född med en guldsked i munnen, men för att han är en av de som ställer andra människor utanför. Prästen och den frivilliga socialarbetaren Kjell Wiklund skriver: " Det finns något system, någon politik, någon aktör i samhället, som ställt människor utanför. När vi inser detta, kan vi diskutera vad och vem det är." I Strängnäs så personifierar Fredrik Lundgren (FP) allt detta. Han slår undan fötterna på den kommunala skolan. Han bidrar till att den kommunala skolan utarmas på resurser, vilket kommer att leda till att flera ställs utanför. Och vill det sig riktigt illa så ställs de till slut utanför utanförskapet.
Strängnäspartiets Jan Eriksson säger till tidningen: "Underkänt. Resultaten sjunker, kvaliteten sjunker, föräldrarevolter, folkomröstningar. Listan kan göras lång och läget är katastrofalt." Det är katastrofalt när köerna till friskolorna ökar lavinartat. Inte för att det är något fel på friskolorna, de flesta av de vi har i vår kommun fungerar nog relativt bra även fast inte alla deras elever heller uppnår godkänt i alla ämnen. Även den respekterade gymnasieskolan Europaskolan "levererar" elever till KOMVUX för att läsa upp betyg. Och det finns elever som har gått på Montessoriskolan som är tvungna att läsa på det individuella programmet på Thomasgymnasiet, numera kallad introduktionsprogrammet. Det är en katastrof när fler och fler tappar tron på den kommunala skolan.
Tidningens reporter Kristina Levin frågar Lundgren: "När kommer vi se bättre betyg?" Lundgren svarar: "Det skall vi se redan våren 2013. Annars har vi misslyckats och har inte vid makten att göra." Det är nog många som redan nu tycker att Fredrik Lundgren (FP), hans polare och deras nyttiga idioter inte har vid makten att göra. Att det ska behöva offras elever och deras framtid för att de själva skall inse detta faktum är bara alldeles för sorgligt. Jag hittar inte ord!
lördag 15 september 2012
Yttrandefriheten gäller väl för alla?
Alex Voronov skrev så här på twitter: "Maria Abrahamsson tycks ha glömt att hon nu är riksdagsledamot, inte ledarskribent." Han länkade sedan till denna bloggartikel av Maria Abrahamsson.
Jag gissar att det är de här orden Voronov har synpunkter på: "Mediefokus i dag har i stället handlat om Etiopiens frigivning av de fängslade journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. Två marxister som avskyr regeringen Reinfeldt är på väg hem, och regeringen Reinfeldt hyllar deras mod, det är så vi borgerligt sinnade fungerar. Hoppas att en S-regering hade gjort detsamma om exempelvis kristna höger-journalister hade råkat illa ut på Kuba."
Jag är inte helt säker på vad det är Voronov tycker att Maria Abrahamsson inte får tycka eller skriva därför att hon numera är politiker och inte längre verksam journalist. Är det journalisternas politiska hemvist eller uppfattningar hon inte får skriva om? Eller är det hennes fråga om huruvida en S-regering skulle ha gjort detsamma om exempel kristna höger-journalister hade råkat illa ut på Kuba som provocerar? Jag vet faktiskt inte. Men, jag begriper inte varför det skall finnas någon skillnad mellan vad en politiker får skriva på sin blogg och vad en journalist får skriva i en tidning. Yttrandefriheten gäller väl för alla?
DN skriver: "Presskonferensen avslutades med ännu en indignationsfråga om hur det kändes att den moderata riksdagsledamoten Maria Abrahamsson beskrivit Persson och Schibbye som två hemvändande marxister." Johan Persson svarar: "Det är väl jätteskönt att vi lever i ett land där hon kan skriva vad hon vill."
Ja, det är fantastiskt att bo i ett land där folk får tänka fritt och även i skrift få uttrycka sig. Det jag däremot tycker är skrämmande är att en ledarskribent på en svensk tidning uppenbarligen inte tycker att yttrandefriheten även skall gälla för våra riksdagsledamöter.
Jag gissar att det är de här orden Voronov har synpunkter på: "Mediefokus i dag har i stället handlat om Etiopiens frigivning av de fängslade journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. Två marxister som avskyr regeringen Reinfeldt är på väg hem, och regeringen Reinfeldt hyllar deras mod, det är så vi borgerligt sinnade fungerar. Hoppas att en S-regering hade gjort detsamma om exempelvis kristna höger-journalister hade råkat illa ut på Kuba."
Jag är inte helt säker på vad det är Voronov tycker att Maria Abrahamsson inte får tycka eller skriva därför att hon numera är politiker och inte längre verksam journalist. Är det journalisternas politiska hemvist eller uppfattningar hon inte får skriva om? Eller är det hennes fråga om huruvida en S-regering skulle ha gjort detsamma om exempel kristna höger-journalister hade råkat illa ut på Kuba som provocerar? Jag vet faktiskt inte. Men, jag begriper inte varför det skall finnas någon skillnad mellan vad en politiker får skriva på sin blogg och vad en journalist får skriva i en tidning. Yttrandefriheten gäller väl för alla?
DN skriver: "Presskonferensen avslutades med ännu en indignationsfråga om hur det kändes att den moderata riksdagsledamoten Maria Abrahamsson beskrivit Persson och Schibbye som två hemvändande marxister." Johan Persson svarar: "Det är väl jätteskönt att vi lever i ett land där hon kan skriva vad hon vill."
Ja, det är fantastiskt att bo i ett land där folk får tänka fritt och även i skrift få uttrycka sig. Det jag däremot tycker är skrämmande är att en ledarskribent på en svensk tidning uppenbarligen inte tycker att yttrandefriheten även skall gälla för våra riksdagsledamöter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
