Om bottenlös sorg

I dag är det 22 år sedan min egen dotter Veronika dog. Jag följde henne till graven i april 1988. Min förstfödda dotter Margarita, då 2 år, hoppade och skuttade runt den lilla vita kistan i Molde Domkyrka. Jag valde att ta med henne på begravningen fast hon var för liten för att förstå vad som hände. Jag ville kunna berätta för henne senare i livet att hon var med när vi sa farväl till hennes egen lillasyster. Margarita hade en vacker röd klänning på sig och svarta små lackskor. På kistan låg en krans gjord som ett hjärta av många röda rosor. Det var bara en liten skara människor närvarande under begravningsgudstjänsten. Det var Veronikas pappa och jag, ett mycket ungt par, vi var bara 23 och 22 år gamla och några släktingar som var där.

"Stor kram till dig som har ett sådant minne att vårda", skriver en vän till mig i dag på face-book. Min familj har alltid pratat om Veronika. Vi vårdar hennes minne genom att berätta att hon föddes, levde och dog. Det är totalt meningslöst att barn dör. KG Hammars bok "Jag har inte sanningen, jag söker den" har hjälpt mig mycket. I boken berättar han att det finns saker som händer som helt saknar mening.

På min blogg den 11 mars 2008 skriver jag: "Vad är meningen med livet, är filosofernas viktigaste och ständigt återkommande fråga. Mot bakgrund av, att min mamma Margit dog när jag föddes, min pappa Jostein Edgar dog när jag var 12 och min egen dotter Veronika dog när hon var bara fyra dagar gammal, har just denna fråga ofta dykt upp i mitt huvud. Vad är meningen med livet?" Meningen är nog att vi som är kvar skall ta hand om varandra och sprida kärlek. Vi skall inte låta onda människor styra våra liv. Marcus Birro säger: "De hugger så fort man visar svaghet. Så fort en människa lämnar en lucka, visar en svaghet, så är trollen där och hugger." Låt de hugga. Kärleken är starkare än hatet. Kärleken kommer att vinna. I första Korinterbrevet kapitel 13 står det: "När allt annat går under finns tre saker ändå kvar - tron, hoppet och kärleken men störst av dem är kärleken."

Ulla skriver i SvD: "Mina föräldrar dog i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Då fanns inom det landsting där jag bodde ingen krishjälp att få. Men numera är vårt samhälle bättre rustat att stödja människor som drabbas av hastiga förluster.Detta är mycket viktiga insatser." Min dotter dog 1988 och vi fick ingen hjälp. Jag har kommit fram till att det är viktigt att prata om sorg och smärta.

Den bottenlösa sorgen det innebär att förlora sitt barn försvinner aldrig. Det slutar aldrig att gör ont. Men, det hjälper dig, mig och andra att prata om tabuämnet döden. När min dotter Veronika dog gick folk till den andra sidan av gatan när de såg mig. De var rädda. De visste inte vad de skulle säga. Jag har stor respekt för den rädslan de kände inför det okända och för döden. Mina tragiska erfarenheter har gett mig mod och styrka att vara där när andra drabbas. Att inte vara rädd, att alltid stå upp för mina medmänniskor och tro på rättvisan ger mitt liv en mening. Min dotter Veronika, min pappa Jostein Edgar och min mamma Margit är änglar som hjälper mig att hitta rätt på livets outgrundliga stigar. Outgrundliga äro Herrens vägar!