Jag gillar programmet "Nyfiken på partiledaren" som går på SVT2 på söndagarna. Som beteendevetare tycker jag det är mycket intressant att få veta mer om partiledarna. Vad formade de? Varför valde de att bli partiledare? Vad ligger bakom partivalet med mera. I söndags var det Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkessons tur.
Jimmie Åkesson nickar jakande när terapeuten säger att det fanns nazister med i Sverigedemokraterna 1994 när Åkesson valde att gå med i partiet. Åkesson säger att han inte visste så mycket om partiet. En annan som säger samma sak är invandraren Mrutyuanjai Mishra. Nu när han har upptäckt vad SD står för lämnar han partiet.
Mrutyuanjai Mishra berättar: "För två år sedan gick jag med i Sverigedemokraterna. Som invandrare från ett icke väst-land, har det varit en svår resa att umgås med människor och politiker, vars mål är att bli av med och utvisa folk som mig. Idag känner jag att jag har varit naiv och begått ett fruktansvärt misstag. Jag vill nu offentligt be om ursäkt för min naivitet."
Hur naiv får man vara? Det tog honom två år att upptäcka att SD vill utvisa folk som han. Det låter oerhört märkligt. Han har varit återkommande krönikör på den beryktade hatsajten Avpixlat. Man kan ju undra om han överhuvudtaget har läst vad som skrivs där?
Nu är tid att anlägga moteld mot SD, skriver Håkan Arenius i den kristna tidningen Dagen. Han påpekar: "SD:s tankegods är en draksådd som inte kan ryckas upp med rötterna om den får fäste i folksjälen. Detta måste sägas igen och igen."
Jenny Stiernstedt skriver i DN:"Sverigedemokraterna är ett i första hand nationalistiskt parti. Partiet vill värna det som anses svensk samt landets seder och bruk – ofta traditioner som enligt SD nu håller på att gå förlorade. Partiet betecknar sig som ett demokratiskt och nationalistiskt parti inspirerat av nationalkonservatism och den socialdemokratiska folkhemstanken."
onsdag 26 februari 2014
måndag 24 februari 2014
Alexander Bard är ingen politiker
Alexander Bard är en kul kille och en duktig musiker. Han är en spännande och en mycket skärpt individ. Men han är ingen riktig politiker. Han vill synas och han vill provocera och det är han duktig på. Men när en vuxen man beter sig som ett barn och vräker ur sig precis vad som helst om sina medmänniskor då visar han hur omogen han är trots sin intelligens. Det finns olika former för intelligens.
Alexander Bard kallar Centerkvinnorna för "jävla miffon" och "missfosterhjärnor" för att de tycker annorlunda än honom rörande sexköpslagen. Om centern åker ur riksdagen efter valet i höst kan man utgå ifrån att nyliberalerna med Bard i spetsen har en viss skuld i det.
Alexander Bard kallar Centerkvinnorna för "jävla miffon" och "missfosterhjärnor" för att de tycker annorlunda än honom rörande sexköpslagen. Om centern åker ur riksdagen efter valet i höst kan man utgå ifrån att nyliberalerna med Bard i spetsen har en viss skuld i det.
tisdag 18 februari 2014
Vi måste bekräfta grabbarna
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson berättar att han var rädd för invandrare när han var barn. Pojken, som först gick med i Moderat Skolungdom, kände sig utanför när han som barn bodde i ett lägenhetsområde med många invandrarbarn. Redan som femåring fick han känna på utanförskapet.
Statsvetaren Bo Rothstein skriver i Expressen: "Hur blir ett samhälle med en stor grupp unga män som inte lyckas hitta någon stadigvarande kvinnlig partner, som inte kommer att leva med barn och som inte kommer att ha en fast position på arbetsmarknaden? Det finns goda skäl att tro att detta blir ett tämligen bökigt samhälle att leva i. Bland denna grupp unga män kommer det att finnas ett betydligt antal som upplever utanförskap, frustration och brist på respekt."
Kommunchefen i Eskilstuna Pär Eriksson berättar på sin blogg om hur viktigt det är att vara sedd och älskad. Han skriver: "Relationer och behovet av kärlek och vänskap är väl ändå något som varje individ får ta ansvar för, invänder den kritiske läsaren. Visst är det så. Men ett samhälle, dess välfärds- och socialpolitik, kan understödja eller försvåra. Ett samhälle kan fokusera på att motverka arbetslösheten. Ett samhälle kan fokusera på skolan, bildning och utbildning. Ett samhälle kan skapa sociala strukturer och sammanhang som underlättar för människor att bli sedda och ges möjlighet att se."
Kommunchefen i Eskilstuna Pär Eriksson berättar på sin blogg om hur viktigt det är att vara sedd och älskad. Han skriver: "Relationer och behovet av kärlek och vänskap är väl ändå något som varje individ får ta ansvar för, invänder den kritiske läsaren. Visst är det så. Men ett samhälle, dess välfärds- och socialpolitik, kan understödja eller försvåra. Ett samhälle kan fokusera på att motverka arbetslösheten. Ett samhälle kan fokusera på skolan, bildning och utbildning. Ett samhälle kan skapa sociala strukturer och sammanhang som underlättar för människor att bli sedda och ges möjlighet att se."
onsdag 12 februari 2014
Vad är meningen med livet...
I en av mina krönikor i Eskilstuna-Kuriren på början av 2000-talet skrev jag om "Vad är meningen med livet". Den finns inte på nätet så jag återger den här.
Vad är meningen med livet, är filosofernas viktigaste och ständigt återkommande fråga. Mot bakgrund av, att min mamma Margit dog när jag föddes, min pappa Jostein Edgar dog framför ögonen på mig när jag var endast 12 år och min egen dotter Veronika dog när hon var bara fyra dagar gammal, har just denna fråga ofta dykt upp i mitt huvud. Vad är meningen med livet? Jag var en obstinat tonåring som revolterade rejält emot vuxenvärlden. När alla socialsekreterare och socialchefen i min hemkommun hade tröttnat ordentlig på mig skickade de mig till ett ungdomshem för flickor under arton år. Jag var 15 år.
På detta överfyllda flickhem mötte jag tjejer, som hade varit utsatta för incest, alkoholmissbruk, misshandel, mobbning och drogberoende. Min självömkan försvann ganska snabbt. Jag insåg, att jag på många sätt var en bortskämd och överbeskyddad tjej, som inte visste mycket om livet.
Jag blev nog mest rädd och eftertänksam när Olga (fiktivt namn) kom. En tjej på 16 år under avtändning. Hon hade svartfärgat långt slitet hår, sjabbiga kläder, mörka översminkade tomma ögon och ett språkbruk, som jag aldrig hade hört maken till. Hennes standardreplik var: ”Ge mig en Nozinan för fan!”. Hon var ett benrangel, när hon kom till oss men på tre veckor dubblade hon nästan sin vikt. Olga slog sönder allt hon kom över, däribland vår heliga telefon. Vi ringde lika mycket, som alla andra unga tjejer gjorde.
Jag gav Olga min konfirmationsring och den ville hon gärna ha. Efter ett par månader rymde hon och försvann tillbaks till gatulivet. Olga lever nog inte i dag. Hon hade varit runt på alla möjliga institutioner över hela Norge, ingen ville ha henne och ingen hade lyckats hjälpa henne. Olga var en bitter, arg, hjälplös och sårad liten flicka. Hon gjorde ett kolossalt starkt intryck på mig och skrämde mig bokstavligen tillbaka till livet. Jag har mött många ”viktiga” personer med fina titlar och jag har hört många berättelser. För mig blev Olga viktigast. Hennes berättelser glömmer jag aldrig.
När jag idag hetsar upp mig för små petitesser blir jag arg på mig själv. Meningen med livet är nog att hitta livslusten och livsglädjen. För vissa av oss tar det tid att hitta dit. En annan fråga är, hur mycket är förutbestämt och hur mycket är tillfälligheter i våra liv? Hur mycket påverkar och styr vi själva? Jag vet inte. Det enda jag vet, är att vissa personer man möter genom livet påverkar en så mycket att ens egna val i livet delvis styrs av dessa möten. Olga lärde mig, att har man minst en person som älskar en, är livet värt att leva. Olga hade ingen.
Uppdaterat 2014-02-12: Det var Olgas väninna Hege (fiktivt namn) som ville att Olga skulle komma till oss på flickhemmet. Hon kämpade länge för att så skulle ske. I går kväll fick jag veta att Hege är död. Hon tog livet av sig för fyra år sedan, knappt 40 år gammal och mamma till flera barn. Jag minns Hege mycket väl. Hon satt i köket när jag kom till flickhemmet. Hon gick inte i vanlig skola. Det hade hon aldrig gjort. Hon blev stämplad som mindre begåvad när hon var barn och placerades i specialskola för vanartiga barn när hon var liten. Hon hade dock inte varit i skolan så mycket. Hon hamnade på gatan som mycket ung. Prostitution och droger blev hennes liv fram tills hon kom till Grenland ungdomshem.
En norsk man beskrev sin sorg så här: "Min sorg känns som om jag står med naken rygg och vänd emot det norska havet i full orkanstyrka där vågorna slår in emot min rygg utan förvarning med full kraft. Det känns som knivar gjorde av is river upp min rygg." Efter att ha skrivit detta tog han livet av sig. När jag läste hans ord kändes det som om det var min sorg han satte ord på. En sorg som inte vill släppa taget om mig.
Jag tänker ofta på alla mina medsystrar från flickhemmet. Jag har kontakt med några av dem. Några är döda. I mina tankar finns de alla för alltid.
Vad är meningen med livet, är filosofernas viktigaste och ständigt återkommande fråga. Mot bakgrund av, att min mamma Margit dog när jag föddes, min pappa Jostein Edgar dog framför ögonen på mig när jag var endast 12 år och min egen dotter Veronika dog när hon var bara fyra dagar gammal, har just denna fråga ofta dykt upp i mitt huvud. Vad är meningen med livet? Jag var en obstinat tonåring som revolterade rejält emot vuxenvärlden. När alla socialsekreterare och socialchefen i min hemkommun hade tröttnat ordentlig på mig skickade de mig till ett ungdomshem för flickor under arton år. Jag var 15 år.
På detta överfyllda flickhem mötte jag tjejer, som hade varit utsatta för incest, alkoholmissbruk, misshandel, mobbning och drogberoende. Min självömkan försvann ganska snabbt. Jag insåg, att jag på många sätt var en bortskämd och överbeskyddad tjej, som inte visste mycket om livet.
Jag blev nog mest rädd och eftertänksam när Olga (fiktivt namn) kom. En tjej på 16 år under avtändning. Hon hade svartfärgat långt slitet hår, sjabbiga kläder, mörka översminkade tomma ögon och ett språkbruk, som jag aldrig hade hört maken till. Hennes standardreplik var: ”Ge mig en Nozinan för fan!”. Hon var ett benrangel, när hon kom till oss men på tre veckor dubblade hon nästan sin vikt. Olga slog sönder allt hon kom över, däribland vår heliga telefon. Vi ringde lika mycket, som alla andra unga tjejer gjorde.
Jag gav Olga min konfirmationsring och den ville hon gärna ha. Efter ett par månader rymde hon och försvann tillbaks till gatulivet. Olga lever nog inte i dag. Hon hade varit runt på alla möjliga institutioner över hela Norge, ingen ville ha henne och ingen hade lyckats hjälpa henne. Olga var en bitter, arg, hjälplös och sårad liten flicka. Hon gjorde ett kolossalt starkt intryck på mig och skrämde mig bokstavligen tillbaka till livet. Jag har mött många ”viktiga” personer med fina titlar och jag har hört många berättelser. För mig blev Olga viktigast. Hennes berättelser glömmer jag aldrig.
När jag idag hetsar upp mig för små petitesser blir jag arg på mig själv. Meningen med livet är nog att hitta livslusten och livsglädjen. För vissa av oss tar det tid att hitta dit. En annan fråga är, hur mycket är förutbestämt och hur mycket är tillfälligheter i våra liv? Hur mycket påverkar och styr vi själva? Jag vet inte. Det enda jag vet, är att vissa personer man möter genom livet påverkar en så mycket att ens egna val i livet delvis styrs av dessa möten. Olga lärde mig, att har man minst en person som älskar en, är livet värt att leva. Olga hade ingen.
Uppdaterat 2014-02-12: Det var Olgas väninna Hege (fiktivt namn) som ville att Olga skulle komma till oss på flickhemmet. Hon kämpade länge för att så skulle ske. I går kväll fick jag veta att Hege är död. Hon tog livet av sig för fyra år sedan, knappt 40 år gammal och mamma till flera barn. Jag minns Hege mycket väl. Hon satt i köket när jag kom till flickhemmet. Hon gick inte i vanlig skola. Det hade hon aldrig gjort. Hon blev stämplad som mindre begåvad när hon var barn och placerades i specialskola för vanartiga barn när hon var liten. Hon hade dock inte varit i skolan så mycket. Hon hamnade på gatan som mycket ung. Prostitution och droger blev hennes liv fram tills hon kom till Grenland ungdomshem.
En norsk man beskrev sin sorg så här: "Min sorg känns som om jag står med naken rygg och vänd emot det norska havet i full orkanstyrka där vågorna slår in emot min rygg utan förvarning med full kraft. Det känns som knivar gjorde av is river upp min rygg." Efter att ha skrivit detta tog han livet av sig. När jag läste hans ord kändes det som om det var min sorg han satte ord på. En sorg som inte vill släppa taget om mig.
Jag tänker ofta på alla mina medsystrar från flickhemmet. Jag har kontakt med några av dem. Några är döda. I mina tankar finns de alla för alltid.
lördag 8 februari 2014
Cannabisdebatten fortsätter
Lyssnade på SVT Debatt den 6 februari där de debatterade om cannabisrökning borde bli lagligt i Sverige. Alla som känner mig vet att jag är starkt emot legalisering av cannabis. Statsvetaren och narkotikaföreläsaren Erik Leijonmarck gjorde en mycket bra insats. Han var ganska ensam mot flera debatt-tungviktare och drogliberaler som till exempel sociologen Ted Goldberg.
Ett argument som framförs av drogliberalerna för att drogen skall bli laglig är att alkohol är farligare. Alkoholen är en mycket farlig drog bland annat för att många blir aggressiva när de dricker alkohol. Under de nio åren jag arbetade inom kriminalvården var det just alkohol (mäsk) vi letade efter när vi visiterade celler och gemensamma utrymmen. Något vi gjorde särskilt inför helger och storhelger. På en fängelseanstalt är det allvarligare om de intagna får tag på alkohol än till exempel cannabis därför att cannabis har en lugnare effekt på människor på grund av att de flesta blir slöa av drogen.
Ett annat argument som används är att om cannabis blir laglig så slipper unga människor att stigmatiseras. Alkohol är lagligt att konsumera. Blir inte en alkoholist stigmatiserad? Oppositionsrådet Tomas Rudin (S) talar om sitt alkoholberoende och skammen i den här artikeln.
Per Johansson, generalsekreterare Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, säger: "Det är naivt, för att inte säga korkat eller cyniskt, att hävda att en legalisering av cannabis för vuxna inte skulle leda till ett kraftigt ökat missbruk bland unga." Det har han fullständigt rätt i.
Sven Andréasson, alkoholläkare, professor i socialmedicin och ordförande i Alkoholpolitiskt forum skriver i DN: "Det är skandal att våra politiker inte intresserar sig för Sveriges största sociala och medicinska problem: alkoholfrågan. Det gäller tyvärr både alliansen och oppositionen. Utvecklingen har sprungit ifrån politiken. Många insatser från stat, kommun och landsting har blivit kraftlösa eller felriktade." Varför engagerar inte politiker sig mer i dessa frågor? Beror det på att de är för upptagna med att tillfredsställa den växande och något krävande medelklassen kanske?
Ett argument som framförs av drogliberalerna för att drogen skall bli laglig är att alkohol är farligare. Alkoholen är en mycket farlig drog bland annat för att många blir aggressiva när de dricker alkohol. Under de nio åren jag arbetade inom kriminalvården var det just alkohol (mäsk) vi letade efter när vi visiterade celler och gemensamma utrymmen. Något vi gjorde särskilt inför helger och storhelger. På en fängelseanstalt är det allvarligare om de intagna får tag på alkohol än till exempel cannabis därför att cannabis har en lugnare effekt på människor på grund av att de flesta blir slöa av drogen.
Ett annat argument som används är att om cannabis blir laglig så slipper unga människor att stigmatiseras. Alkohol är lagligt att konsumera. Blir inte en alkoholist stigmatiserad? Oppositionsrådet Tomas Rudin (S) talar om sitt alkoholberoende och skammen i den här artikeln.
Per Johansson, generalsekreterare Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, säger: "Det är naivt, för att inte säga korkat eller cyniskt, att hävda att en legalisering av cannabis för vuxna inte skulle leda till ett kraftigt ökat missbruk bland unga." Det har han fullständigt rätt i.
Sven Andréasson, alkoholläkare, professor i socialmedicin och ordförande i Alkoholpolitiskt forum skriver i DN: "Det är skandal att våra politiker inte intresserar sig för Sveriges största sociala och medicinska problem: alkoholfrågan. Det gäller tyvärr både alliansen och oppositionen. Utvecklingen har sprungit ifrån politiken. Många insatser från stat, kommun och landsting har blivit kraftlösa eller felriktade." Varför engagerar inte politiker sig mer i dessa frågor? Beror det på att de är för upptagna med att tillfredsställa den växande och något krävande medelklassen kanske?
onsdag 5 februari 2014
Kvinnokroppen provocerar
Kvinnokroppen provocerar. År 2014 blir folk fortfarande upprörda över nakna bröst; kvinnobröst.
Elisabeth Sandlund på den kristna tidningen Dagen skriver: "Man kan argumentera att den här ledaren inte borde skrivas, inte heller att nyhetssidornas utrymme borde ägnas åt det som skedde i Katolska domkyrkan i torsdags kväll, när gudstjänsten stördes av extremfeministiska aktivister från det internationella nätverket Femen. Publicitet är nämligen just vad Femen är ute efter. Det är därför de utan respekt för heliga rum eller för de människor som sökt sig till kyrkan, kanske för att få tröst i en svår situation, genomför sin lika osmakliga som malplacerade aktion mot den föreslagna nya spanska abortlagen. Femens agerande är så flagrant att det, trots att det ger dem uppmärksamhet, måste kommenteras och kritiseras."
Jag borde kanske också bli provocerad? Som trogen kyrkobesökare i stort sett varje söndag kanske jag också skall känna mig kränkt över Femens aktioner? Men jag känner inte så. Jag förstår inte varför folk blir upprörda. Det är mig helt obegripligt att nakna överkroppar kan skapa sådan uppståndelse. Det vi borde reagera på är hur denna fredliga aktion, om än något ovanlig, blir utsatt för våld. Prästen, ja du läste rätt, tog stryptag på en av kvinnorna.
Aktionerna är spektakulära, ingen tvekan om den saken, men vad är det som egentligen provocerar? Strengnäs Tidning skriver: "Den som inte har argument som går att framföra i ord, utan försöker att använda den sämsta reklamens avarter, med nakenhet som ska sätta uppmärksamhet före budskap, motverkar sig själv. I detta fall var det tydligen en kritik mot den skärpning av abortlagstiftningen i Spanien som går ut på att upphäva den reform som gjordes för en del år sedan." Pussy Riot får stöd av tidningen men inte Femen.
Kampen om kvinnokroppen och kvinnors rättigheter kommer att fortsätta. Varför? För att kvinnor fortfarande blir utsatta för förtryck. I flera katolska länder handlar kampen om kvinnans rätt att själv bestämma över sin kropp vid en graviditet. I flera muslimska länder kan kampen handla om att slippa dölja sig med slöja eller niqab och att få bestämma vem de skall gifta sig med. I landet som kallas för världens största demokrati, Indien, rapporteras det om gruppvåldtäkter hela tiden. I Sverige kämpar kvinnor fortfarande för halva makten och hela lönen. Kampen handlar om frihet helt enkelt.
Elisabeth Sandlund på den kristna tidningen Dagen skriver: "Man kan argumentera att den här ledaren inte borde skrivas, inte heller att nyhetssidornas utrymme borde ägnas åt det som skedde i Katolska domkyrkan i torsdags kväll, när gudstjänsten stördes av extremfeministiska aktivister från det internationella nätverket Femen. Publicitet är nämligen just vad Femen är ute efter. Det är därför de utan respekt för heliga rum eller för de människor som sökt sig till kyrkan, kanske för att få tröst i en svår situation, genomför sin lika osmakliga som malplacerade aktion mot den föreslagna nya spanska abortlagen. Femens agerande är så flagrant att det, trots att det ger dem uppmärksamhet, måste kommenteras och kritiseras."
Jag borde kanske också bli provocerad? Som trogen kyrkobesökare i stort sett varje söndag kanske jag också skall känna mig kränkt över Femens aktioner? Men jag känner inte så. Jag förstår inte varför folk blir upprörda. Det är mig helt obegripligt att nakna överkroppar kan skapa sådan uppståndelse. Det vi borde reagera på är hur denna fredliga aktion, om än något ovanlig, blir utsatt för våld. Prästen, ja du läste rätt, tog stryptag på en av kvinnorna.
Aktionerna är spektakulära, ingen tvekan om den saken, men vad är det som egentligen provocerar? Strengnäs Tidning skriver: "Den som inte har argument som går att framföra i ord, utan försöker att använda den sämsta reklamens avarter, med nakenhet som ska sätta uppmärksamhet före budskap, motverkar sig själv. I detta fall var det tydligen en kritik mot den skärpning av abortlagstiftningen i Spanien som går ut på att upphäva den reform som gjordes för en del år sedan." Pussy Riot får stöd av tidningen men inte Femen.
Kampen om kvinnokroppen och kvinnors rättigheter kommer att fortsätta. Varför? För att kvinnor fortfarande blir utsatta för förtryck. I flera katolska länder handlar kampen om kvinnans rätt att själv bestämma över sin kropp vid en graviditet. I flera muslimska länder kan kampen handla om att slippa dölja sig med slöja eller niqab och att få bestämma vem de skall gifta sig med. I landet som kallas för världens största demokrati, Indien, rapporteras det om gruppvåldtäkter hela tiden. I Sverige kämpar kvinnor fortfarande för halva makten och hela lönen. Kampen handlar om frihet helt enkelt.
tisdag 4 februari 2014
Svensk välfärd och svensk rasism
Maria Eriksson har skrivit en läsvärd artikel "Vi kan själva". Jag köper inte hela hennes världsbild, men jag rekommenderar mina bloggläsare att läsa hennes text. Orden jag fastnade vid var dessa: "Från uppgiften att lyfta människor ur fattigdom och okunskap riktar sig välfärdsstaten idag mot den breda och välmående medelklassen." Under detta supervalår, som 2014 kallas, kommer vi få se mycket av partiernas kamp om att köpa röster hos den växande medelklassen. Alla vill ha kvar mer i plånboken, det är i alla fall vad politikerna tror, och det är mycket det samhällsdebatten kommer att handla om framåt.
Vad det är för typ av samhälle vi vill ha kommer att hamna helt i skymundan är jag rädd. Twitter, facebook, tidningar, radio och TV kommer till stor del att påverka vad vi kommer att debattera. Johan Croneman är irriterad över SVT:s val att skicka partiledarna till psykoterapeuten. Jag tycker det är både intressant och spännande att följa de samtalen. Men jag fick nästintill hjärtproblem när jag lyssnade på programledaren och moderatorn Alexandra Pascalidou i P1 Debatt "Hur mycket rasism tål Sverige".
Alice Teodorescu, som råkade mest illa ut av Alexandra Pascalidous inkompetens och oförskämdheter, skriver: "Antirasister och rasister gör numera gemensam sak i att dela upp människor efter hudfärg, den som vägrar infinna sig i denna ordning hånas och reduceras offentligt. Med andra ord konstrueras en uppdelning mellan människor som utgår från samma idéer som den antirasistiska kampen syftar till att utplåna." P1 ber om ursäkt.
Det kommer onekligen att bli ett spännande superdupervalår.
Vad det är för typ av samhälle vi vill ha kommer att hamna helt i skymundan är jag rädd. Twitter, facebook, tidningar, radio och TV kommer till stor del att påverka vad vi kommer att debattera. Johan Croneman är irriterad över SVT:s val att skicka partiledarna till psykoterapeuten. Jag tycker det är både intressant och spännande att följa de samtalen. Men jag fick nästintill hjärtproblem när jag lyssnade på programledaren och moderatorn Alexandra Pascalidou i P1 Debatt "Hur mycket rasism tål Sverige".
Alice Teodorescu, som råkade mest illa ut av Alexandra Pascalidous inkompetens och oförskämdheter, skriver: "Antirasister och rasister gör numera gemensam sak i att dela upp människor efter hudfärg, den som vägrar infinna sig i denna ordning hånas och reduceras offentligt. Med andra ord konstrueras en uppdelning mellan människor som utgår från samma idéer som den antirasistiska kampen syftar till att utplåna." P1 ber om ursäkt.
Det kommer onekligen att bli ett spännande superdupervalår.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
