Sverige är äntligen på väg mot sin första kvinnliga statsminster

Jag kommer så väl ihåg valnatten 2002. Mitt parti Moderaternas valresultat blev så katastrofalt dåligt så att vi som var på partiets valvaka här i Strängnäs egentligen bara ville gråta. Moderaterna i Strängnäs tappade tre mandat i kommunfullmäktige; från 13 till 10 mandat. Moderaterna hade gjort sitt sämsta val i stort sett över hela landet på evigheter; fick strax över 15 procent av rösterna, en nedgång på nästan 8 procent. Året efter fick vi en ny partiledare, Fredrik Reinfeldt.

Jag kommer så klart ännu mer ihåg valnatten 2014. Inte nog med att vi (Moderaterna) ramlade ner från över 30 procent (valet 2010) till 23,33 procent så meddelade vår partiledare Fredrik Reinfeldt redan på valnatten att han härmed eller därmed skulle avgå. Jag grät! Nästan alla som var på vår valvaka grät. Inte nog med att vi hade förlorat valet; vi förlorade vår fantastiska partiledare också. Jag kände äkta sorg inombords. Vi var många som gjorde det. Jag kände en enorm tomhet i hela min kropp, precis som om en stjärna hade fallit och inte skulle lysa igen.

Nu i onsdags förra veckan när den rödgröna regeringen, med socialdemokraternas Stefan Löfven i spetsen, förlorade budgetomröstningen i Sveriges riksdag mot alliansens budget så tänkte jag att nu äntligen får vi en kvinnlig statsminister i Sverige. Äntligen! Jag såg framför mig att mitt partis Anna Kinberg Batra blev landets nya statsminister därför att jag var övertygad om att Stefan Löfven nu kom att gå till talmannen med sin avskedsansökan. Men maktfullkomligheten vann! Tyvärr! Löfven ville inte lämna Rosenbad. Makten framför allt blev hans signum.

Jag står på tågperrongen på Stockholm central och ler utav glädje. Tanken att vi skulle få en kvinnlig statsminister gjorde mig upprymt glad. Vänsterpartiets högste höns i Strängnäs kommun, David Aronsson, kommer bort till mig med mobilen i handen. Han berättar för mig att statsministern Stefan Löfven har sagt att han skall utlysa nyval. Nyval! Min dröm om att Sverige äntligen skulle få en kvinnlig statsminister blev alltså än så länge bara en dröm.

Men mina vänner det blir ju nyval den 22 mars nästa år om inte något oförhappandes händer och det lär förmodligen inte ske. Så nu börjar det hårda arbetet för att Sverige som sista land i Norden sent omsider skall få sin första kvinnliga statsminister. Sverige vill inte längre vara så in i norden sämst!? Mitt fosterland Norge har fått sin andra kvinnliga statsminister. Den första kvinnliga statsministern fick Norge redan 1981, alltså för 33 år sedan; Gro Harlem Brundtland blev Nordens första kvinnliga statsminister. Nu är det Sveriges tur.

Moderater röstade på Sverigedemokraterna

Adam Cwejman och Peter Santesson skriver i DN: "Vi ser även att väljare som lutade åt SD i riksdagsvalet prioriterar politikområdena invandring, integration, lag och ordning samt försvarspolitiken. Den potential SD har att ytterligare få tillökning att väljare således sker på bekostnad av det borgerliga blocket och i synnerhet från Moderaterna. Moderaternas rörelse mot mitten har, av utfallet i valet att döma, resulterat i att väljare längre ut till höger ser sig om efter alternativ. När partiet nu ska utse en ny partiledare efter Fredrik Reinfeldt är detta en knäckfråga. Kan man, och vill man ens, locka tillbaka de väljare som i senaste valet gick till SD?"

Det är ju inte så konstigt att Sverigedemokraterna får väljare från Moderaterna. Moderaterna har alltid attraherat först och främst män och det är i huvudsak män som är Sverigedemokraternas väljarbas också. Försvarsfrågor intresserar män. Främlingsfientlighet och intolerans är också mer utbrett hos det första könet. Varför är det så?

Moderaten Dick Bengtson svarar så här på frågan om vi i M vill locka tillbaka våra väljare från SD: "Så mitt svar på Timbros fråga är alltså både och. Jag vill inte ha tillbaka de få som faktiskt har en rasistisk och främlingsfientlig människosyn. Däremot tror jag att det med öppna diskussioner och högt i tak går att övertyga övriga SD-väljare att de är på fel spår. Lyckas vi med det kommer SD att efter nästa val vara det treprocentsparti det förtjänar."

Bengtson har helt rätt; Sverigedemokraterna borde inte ha fått mer än 3 procent i valet. SD har kidnappat försvarsfrågan från Moderaterna. Dags att vi tar tillbaka denna angelägna fråga. Många Moderater tycker att Sverige skall gå med i NATO. Det är det enda rimliga att göra med grannar som Putin.

Religiös intolerans och religiösa fördomar

Jag läser Bengt Helds artikel i Sydsvenskan "Kampen mot främlingsfientlighet och hbtq-fientlighet bör föras samtidigt" och tänker att han har så rätt i mycket av det han skriver.

Bengt Held skriver: "Forum för levande historia gjorde en enkät bland gymnasieelever 2009–2010. Andelen som var negativa till homosexuella hade följande sammansättning: pojkar 30 procent och flickor 6 procent, elever med svensk bakgrund 15 procent och elever med utländsk bakgrund 32 procent; 13 procent av kristna i Svenska kyrkan var negativa till homosexuella, övriga kristna 30 procent, muslimer 40 procent, elever med annan religion 23 procent och personer utan religion 17 procent."

Jag har ofta funderat över varför pojkar/män verkar vara mera fördomsfulla än tjejer/kvinnor. Jag har också undrat över varför tex kristna och andra religiösa/troende människor dömer andra så lätt. Jag är född protestant och är aktiv kristen och har alltid märkt av de moraliska fördomar som faktiskt finns hos ganska många kyrkliga medmänniskor. På grund av den ingrodda och förkastliga konservatism som finns i kristna miljöer har jag under långa perioder i mitt liv valt att hålla mig undan Guds hus. Gud finns ju överallt. Min erfarenhet av bokstavstrogna religiösa miljöer har gett mig insikter jag förmodligen inte hade haft annars.

Sedan snart tre år tillbaka har jag börjat gå på/till Gudstjänst igen. Jag går nästan varje söndag till vår vackra domkyrka i Strängnäs, lyssnar på Guds ord förmedlad av en präst och går hem fylld av kärlek och hopp. Saknaden efter den samhörighet som också eller trots allt finns i en kristen församling blev för stor. När jag var barn sjöng jag i en kyrkokör och gick till söndagsskolan varje söndag under många år. När jag var tonåring tillhörde jag en mysig liten kristen församling i en kommun i Norges "bibelbälte".

Jag kommer ursprungligen ifrån en mycket trångsynt kristen norsk släkt där domedagsprofetierna och fördomarna blommade fritt där tex homosexualitet betraktades som en styggedom. Det var mycket snack om att man skulle brinna i helvetet vid minsta tillstymmelse till synd! I dag är jag stolt över att de allra flesta av oss har vaknat upp och blivit upplysta humana medmänniskor precis så som resten av västvärlden har blivit. Det är faktiskt mycket annorlunda för de som kommer från länder utanför västvärlden; där blommar tyvärr fördomarna fortfarande fritt. Det är något vi måste våga prata om i alla fall om vi vill att det skall bli en förändring!

På Mariefredsanstalten hade jag en kollega med arabiskt ursprung som försvarade könsstympning av kvinnor. På Hallanstalten hade jag en kollega från Sydasien som tyckte att alla kvinnor i Skandinavien betedde sig som horor. En praktiserande muslim i samma arbetslag vägrade ta mig i hand då jag är kvinna. De manliga kollegorna kunde han däremot hälsa normalt på. Mina chefer tordes självklart inte ta tag i frågan då de var rädda för att bli stämplade som rasister. Vem kan döma de för det? Vi bor i Sverige!

Jag har arbetat tillsammans med människor med arabiskt ursprung som tycker det är OK att plåga/mobba människor med alternativ stil tex emos och punkare. 40 procent muslimer, i den undersökningen som är gjord i Sverige, är negativa mot homosexuella. 30 procent av pojkarna var negativa. Det var gymnasieungdomar som svarade på enkäten, gymnasieungdomar! Vår framtid! Skall vi ta det på allvar?! Jag tycker det.

Många väljer att ta avstånd från religion på grund av vad några religiösa idioter hittar på. Faktum är att fundamentalism finns överallt även hos ateister. Det är maktfullkomliga människor som söndrar världen; inte fromma kristna eller andra troende. Det är min övertygelse.

"Öppna era hjärtan"

Finns det blod i vattnet kommer hajarna, skriver Moderaten Mats Johansson i en artikel lång som en halv bok på NEO. Den före detta journalisten berättar om sina 8 år som riksdagsledamot för Moderaterna. En knapptryckares bekännelser kallar han alltihopa. Alla politiknördar borde läsa hans text. Kok en stor kopp te, se till att du har god tid och sätt dig i godstolen och läs. En tänkvärd och läsvärd artikel som jag varmt kan rekommendera.

Ett citat som är viktig för oss som är Moderater att tänka på: "Vad kommer att stå i historieskrivningarna från epoken? Att alliansen vann två val. Att Hövdingen höll ihop fyra partier med den äran. Att han har botat homofobin i högern, en gång för alla. Att han var en skicklig analytiker. Att en del reformer är bestående. Att ekonomin sanerades innan efterträdarna började förslösa arvet. Men efterfrågan på en konkretisering av arbetslinjen för utlandsfödda består, en vit elefant i valstugan. Nya moderaterna är ännu i ett formativt skede och kan spricka om ett nytt ledarskap inte bibehåller kvalitet i omvärldsanalysen, om kommunalrådspartiet får makten över problemformuleringarna. Skulle dessutom alliansen upplösas som sammanhållande kitt färdas partiet 40 år bakåt i tidsmaskinen."

Nyfikenhet är Guds gåva till mänskligheten

Jag har åter en gång läste boken "Hur man botar en fanatiker" skriven av den israeliska författaren och debattören Amos Oz. Hur många gånger jag har läst boken vet jag inte, men jag är absolut helt säker på är att jag kommer att läsa den igen. Mitt i allt det allvarliga han skriver om så får han mig att le, inte bara en gång, många gånger får han mig att skratta gott och hjärtligt helt ifrån botten av min själ och mitt hjärta.

Jag satt på tåget här om dagen och kom på mig själv där jag satt och fnissade högt och ljuvligt av hans underbara berättelser. Jag kände plötsligt hur den svenska kvinnan bredvid mig stirrade på mig som om jag var knäpp på riktigt. Jag hade helt glömt bort att jag satt på ett svenskt tåg på väg till Stockholm. Jag var så inne i Amos Oz underbara tankar och värld så jag glömde att bete mig som man förväntas göra i ett svenskt offentligt rum som kollektivtrafiken faktiskt är. Men jag skärpte till mig snabbt och damen bredvid lugnade ner sig och slutade glo.

Boten till allt ont är enligt Amos Oz inlevelseförmåga, humor och nyfikenhet och jag håller fullständigt med honom i det. Vi har för få komiker i politiken. Vi saknar filosofer bland de folkvalda och vi har tagit död på deras nyfikenhet redan i grundskolan. Och de som mot förmodan skulle ha överlevt skolgången och fortsatt tänka själva har de politiska organisationerna/partierna omprogrammerat och omskolat på vägen in i finrummen. Låter det dystert? Det är faktiskt så illa rätt ofta kan jag lova.

Jag blev full i skratt på ett politiskt möte härförleden. När ett förslag lades fram kom det ett motförslag och reaktionen var faktiskt rätt rolig att beskåda och betrakta. Ingen hade förväntat sig att någon skulle ha mage att komma med något annat förslag. En liten anekdot bara. Man får inte bli så fanatisk att man tappar sin humor. Man får inte bli så hjärntvättad att man blir intellektuellt blind. Kompromisser är livet!

Ytterligare en spik i kistan för Thomasgymnasiet

I dagens Strengnäs Tidning kan vi läsa att den före detta småskoleläraren och politikern Anna Zachrisson, numera rektor på Thomasgymnasiet, har lagt fram ett tjänstemannaförslag om att lägga ner det naturvetenskapliga programmet på Thomasgymnasiet. Det skall barn- och utbildningsnämnden ta ställning till i kväll under nämndens sammanträde. Jag har talat med två av mina partikollegor i Moderaterna och uppmanat de att begära bordläggning av ärendet. Det är vad Socialdemokraternas ledamöter också har tänkt att begära.

PS: Fick precis veta att tjänstemannaförslaget inte kommer upp till/för beslut på nämndens sammanträde i kväll då förvaltningen inte har haft central samverkan med fackförbunden i ärendet. Det blir ett informationsärende :DS

Thomasgymnasiet i Strängnäs är Sveriges näst äldsta gymnasium. Deras traditioner sträcker sig 400 år tillbaka i historien. Mandatperioden 1998 till 2002 hade kommunen en gymnasie- och utbildningsnämnd. Jag satt i den nämnden och jag var kontaktpolitiker för Thomasgymnasiet under samma period. Två av mina tre barn har gått på Thomasgymnasiet. Mitt yngste barn tog studenten på Europaskolan för två år sedan.

Under flera år har det talats om att Thomasgymnasiet borde bli en yrkesskola. De som har nämnt detta har oftast haft starka kopplingar till Europaskolan. Man behöver inte vara en Einstein för att förstå att det skulle gynna Europaskolan om de fick monopol på de studieförberedande gymnasieprogrammen i kommunen.

Anna Zachrisson säger till tidningen: "Det är med sorg i hjärtat vi gör det här. Vi har fantastiska lärare och otroligt välrustade lokaler, vi har egentligen alla förutsättningar för naturvetenskapliga programmet. Men konkurrensen från Europaskolan är för stor." Hon säger även att Strängnäs aldrig haft så få 16-åringar som nu. Men det kommer att vända inom några år. Enligt uppgift hade Europaskolan också få sökande till det naturvetenskapliga programmet i år. Så det är nog alldeles för tidigt för den anrika kommunala gymnasieskolan att slänga in handduken.

Det får vara slut på särintressen inom skolpolitiken för att använda min partiledares Fredrik Reinfeldts (M) ord. Fredrik Lundgren (FP), som nu avgår som barn- och utbildningsnämndens ordförande, var tidigare vicerektor på Roggeskolan/Europaskolan. Flera av hans beslut under den här mandatperioden har direkt gynnat hans tidigare arbetsplats/skola. Nu får vi en Moderat som ordförande i barn- och utbildningsnämnden. Jag både tror och hoppas att vi äntligen får en ordförande som tar väl hand om skolfrågorna på ett öppet och ärligt sätt.

Det tillhör historien att det faktiskt "kostar" pengar att gå på Europaskolan om man räknar med de utlandsresor skolan gör med sina elever varje år. Resorna betalar eleven för. Vi betalade flera tusen kronor varje skolår för dessa resor för vår son. Resan läggs under en studievecka och det sägs att det är frivilligt att följa med. Men hur frivilligt är det egentligen? Hur många elever vill sitta på skolan och arbeta med skolarbeten under den veckan alla andra på skolan är i utlandet? Jag frågade en gång Fredrik Lundgren om vad de gör om en elev säger att hen vill följa med men familjen har inte råd. Lundgren berättade att det vid sådana tillfällen har hänt att skolan har betalat elevens resa. Detta faktum kan säkert anses vara en bagatell. Men i och med att alla skolpolitiker inte är medvetna om detta så ville jag skriva om det.

Det kanske finns för få människor med kunskaper om hur det kan se ut i verkligheten i politiken? Det kanske är för många från övre medelklass vid maktens grytor? Det kanske saknas folk från andra villkor och med annan bakgrund i partiernas maktkärnor? Kevins mamma hade inte råd att köpa skidskor till sin son. Är det någon som tror att hon hade haft råd med Europaskolans resor? Är det någon som tror att hon är ensam om att ha det knapert?

Min partikamrat Thomas Axelsson (M) som är rektor på Europaskolan gör ett fantastiskt jobb. Han tror på Europaskolan och lyfter den. Han skulle aldrig slå en endaste spik i kistan för sitt gymnasium. Anna Zachrisson borde kämpa lika hårt för vår kommunala gymnasieskola som han gör för Europaskolan. Man måste tro på det man gör för att få bra resultat.

"Reis hjem partysvensker!"

Susanna Alakoski har skrivet en gripande och tänkvärd artikel i SvD om tiggare och tiggeri. När jag bodde i Molde i Norge för 21 år sedan fanns det inte några tiggare i stan. Det var nästan inga invandrare överhuvudtaget i några städer utanför Oslo på den tiden. Det var inga tiggare i Strängnäs heller när jag emigrerade hit 1993. Det fanns invandrare från hela världen i Strängnäs 1993 till skillnad från den homogena norska staden Molde.

Mitt mellanbarn Benjamin, som då var 4 år, ropade med glädje när han såg två svarta unga män komma emot oss på trottoaren: "Titta mamma, två engelskmän!" Han var sprudlande lycklig över att få se personer som påminde honom om Eddie Murphy. Mina barn hade växt upp med Eddie Murphy filmer. Det var det närmaste de hade varit svarta personer innan vi flyttade hit. Benjamin trodde alltså att alla svarta var engelska på grund av att han endast hade sett färgade personer i amerikanska filmer. Barn är både logiska och roliga.

Själv såg jag min första invandrare i Norge när jag var 13 år. Det var en adopterad tjej från Korea. Världen ser olika ut. Vi har olika erfarenheter och genom det olika "glasögon" och referensramar. Det jag gillade allra mest de nio åren jag arbeta inom kriminalvården var att jag fick träffa människor från hela världen på min arbetsplats varje dag. Det gav mig perspektiv. Det var spännande att höra om andra kulturer. Det var roligt att möta människor med andra livserfarenheter, andra livsvillkor och genom det få höra om andra synsätt och tankegångar. Det var utvecklande för både hjärta och hjärna.

Jag har alltid varit oerhört nyfiken. Min standardfråga redan som barn var varför då? Varför är det så? Varför tycker du så? Varför gör du på detta viset? I mitt nya hemland Sverige har jag förstått att min nyfikenhet och uppriktighet ofta provocerar folk. Den erfarenheten delar jag nog med många andra invandrare. Svenskar är ett försiktigt folkslag.

Det jag vill komma fram till är att vi har ett parti i Sverige som ställer grupper mot varandra. Vi har ett parti i Sverige som vill förbjuda tiggeri. Vi har ett parti i vårt land som tycker det är OK att trampa på de svaga.

Susanna Alakoski skriver: "Människan förflyttar sig när hon är i nöd. Förföljda romer söker sig till våra gator för att de knappt överlever i sina hemländer. Svenska ungdomar tog sig till Norge på grund av ungdomsarbetslösheten i Sverige. När tidningen Faktum nyligen åkte ner till Costa del Sol för att rota i ett ouppklarat mord visade det sig att det kryllar av utförsäkrade fattigsvenskar i Spanien. De lever som hemlösa och tigger på stränderna." När Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson fick frågan om hur han skulle göra om han och hans familj kom i nöd lät han bli att svara. Han undvek frågan.

Ossi Carp skriver i DN: "Varför särbehandlar bedömare SD?  – Det handlar om Sveriges minst populära riksdagsparti och flera av deras företrädare är rasister. Jag tror att många inte vill tro på att det finns en så stor opinion för dem, så man söker bortförklaringar." Vi vill inte tro att människor i ett av världens bästa länder kan vara rasister. Jag är ledsen mina vänner jag har aldrig stött på så många rasister som jag har i  i Sverige någon stans förut och då är Sverige mitt tredje hemland. Det finns människor som hävdar att svenskar är mer rasistiska än andra nordbor just för att Sverige har tagit emot så många flera invandrare än vad de övriga nordiska länder har. Jag kan inte bedöma det.

Det jag däremot vill tycka något om och som jag är oerhört stolt över är att min partiledare Fredrik Reinfeldt (M) står upp för våra humanistiska värderingar. Eskilstuna-Kurirens ledare skriver i dag: "Fredrik Reinfeldts (M) antirasism har varit väldigt betydelsefull för Sverige. Under honom har Moderaterna stått upp där Socialdemokraterna tidigare vikt ner sig."

Jag är så stolt över Fredrik Reinfeldt. Jag är stolt över mitt parti. Vi kommer fortsätta att hålla fanan högt för humanism och mänsklighet. Tusen tack Fredrik Reinfeldt för att du visade partiet rätt väg! Erik Helmerson på DN hävdar att Reinfeldt-epoken inte behöver vara över. Det hade varit mycket glädjande! Framtiden får visa...

Får Sverige sin första kvinnliga statsminister 2018?

Funderar! Centerpartiet har redan en kvinna som partiledare. Snart kanske KD byter till Ebba Busch Thor; hon är strålande duktig och skärpt. Moderaterna får sin första kvinnliga partiledare genom Catharina Elmsäter-Svärd som också är helt toppen och Folkpartiet väljer Birgitta Ohlsson som är en duktig feminist utan socialism. Vilken härlig tanke. Då får vi Sveriges första kvinnliga statsminister hösten 2018!

Olof Palme hade känt igen sig i Fredrik Reinfeldt

Maciej Zaremba skriver i DN: "Just detta sista om SD sade inte Reinfeldt, men det var själva kärnan i budskapet. Och plötsligt handlar inte längre detta val om bara skatter och avdrag utan om en djupare mening med den gemenskap som är Sverige. Och jag tänker att det är fantastiskt, det tog visserligen 70 år, det tog Srebrenica och Rwanda, att lära läxan av Förintelsen, men nu finns det politiker som törs sätta sin framtid på spel med dessa kärva budskap, nu sätts vår humanitet på prov; det kostar på att försvara friheten mot diktaturens kreatur, må de heta Islamiska staten, Putin, eller aspiranten Åkesson. Jag tror att Olof Palme hade känt igen sig i det Reinfeldtska budskapet. Han kunde ha fel i många frågor, men han visste att Sverige inte är en ö och att solidaritet inte är gratis. Däremot tror jag inte att han skulle känna igen sitt eget parti."

Jag är så stolt över min partiledare Fredrik Reinfeldt. Det är så underbart fint och fantastiskt att vi i Sverige har en statsminister som så klart och tydligt tar avstånd ifrån rasism och Sverigedemokraterna. Vi har världens bästa statsminister helt enkelt.

Jonas Sjöstedt (V) borde läsa om klassresor

Qaisar Mahmood ger i SvD ett utmärkt lästips till vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt, jag har precis läst ut boken. Var tvungen att göra det efter att jag hade tagit del av Qaisar Mahmood text "Lästips till politiker del 5: ideologisk kompass till Jonas Sjöstedt" i SvD.

Det här stycket borde alla skolpolitiker läsa: "Tillgång till kulturellt kapital var lösningen för arbetsklassens under det tidiga 1900-talet, och jag tror att samma sak gäller i dag. Kanske är det därför den senaste Pisa-rapporten är en alarmerande läsning. När läsandet och studiemotivationen minskar slår den hårdast mot dem som inte får de kulturella koderna genom bröstmjölken. När det sociala och kulturella kapitalet inte går att erövra, skapas ett klassamhälle som omöjliggör individens möjligheter att nå sin potential. Statistiken från Skolverket och den omtalade Pisa-rapporten bekräftar min tes. Elever som växer upp i studievana miljöer, eller med föräldrar som har akademiska studier, klarar sig bättre oberoende av kön, hudfärg eller plånbokens tjocklek."

Jonas Sjöstedt skriver att han skall läsa boken efter valet när han får mer tid.

"Feminism utan socialism"

Folkpartiet lanserade för ett tag sedan sina nya affischer "Feminism utan socialism". Tänk om mitt parti Nya Moderaterna hade med Sveriges fantastiska finansminister Anders Borg i spetsen formulerat detta självklara budskap först. En Moderataffisch med "Feminism utan socialism" ser ni inte det framför er? Anders Borg tycker att det är naturligt att kalla sig feminist. Någon ledarskribent påstår att de borgerliga partiernas feminism är feminism utan feminism och någon professor vid Uppsala universitet hävdar att feminism inte är detsamma som jämställdhet. Båda skribenterna har fel.

Feminism handlar om att skapa ett jämställt samhälle. Anders Borg är en jämställdhetsivrare. Det borde alla borgerliga politiker vara. Han betraktar jämställdhet som en viktig frihetsfråga och han kallar sig feminist. Tack vare feminismen så har vi kvinnor rösträtt i de allra flesta länder i världen.

Ingrid Runsten skriver: "Begreppet feminism bör vara inkluderande. Alla som inser och agerar utifrån att med jämställdhet finns bara vinnare, är med och förändrar. Maria Arnholm kallar sig feminist, Stefan Löfven kallar sig feminist. Rossana Dinamarca kallar sig feminist. Det gör Anders Borg också. Det finns ingen anledning att misstro ambitionen, men det är genom att lyfta jämställdhetsfrågorna som det bevisas i praktiken. Varför inte lägga mindre energi på att diskutera vilken feminism som är den rätta och mer energi på att få till verkliga förändringar."

Det kommer alltid att finnas socialister som vill ha monopol på jämställdhetsfrågorna. Det kommer alltid att finnas borgerliga politiker som ryser bara de hör begreppet feminism. Det får vi nog leva med.

Sakine Madon skriver att det är löjligt när folk applåderar kända män som säger sig plötsligt sett könsroller och orättvisor när de fått en dotter. Hon undrar om David Modiri och Gustav Fridolin har sovit under en sten i flera år? Ann Heberlein berättar att hennes söner har lärt henne att det inte är så lätt att vara pojke. Det är inte lätt att vara människa helt enkelt. Men en jämställd värld gynnar alla. Det är vad jag tror.

"Det går vitingar på månen"

I sommar har jag bland annat roat mig med att lyssna på ett flertal av sommarpratarna på Sveriges radio P1. Några av dem har jag faktiskt lyssnat på flera gånger; poeten Athena Farrokhzad och prinsessan Anna von Bayern. Dessa två meget priviligerade damer har verkligen rört om i den svenska grytan i sommar. Måste säga att det har varit mycket underhållande.

Farrokhzad höll ett gripande och starkt politiskt brandtal. Den nyliberala debattören Mattias Svensson vill att vi skall lyssna på hennes vrede. Han skriver: "Jag älskade första halvan av Athena Farrokhzads sommarprat. Lyssna igen ni som rasat och skrikit. Lyssna på någon som förbannar rasismen, gränskontrollerna, ojämlikheten. Som mött allt från vardagsfördomar till hot om våld och som hatar det. Sätter ord på en högst rättfärdig vrede. Nej, Sverige är varken genomrasistiskt, utan välfärd eller odemokratiskt. Men heller inte bra nog. Och vem ska påpeka det om inte en poet?"

Mattias Svensson vill att vi skall fundera över hur en person som Athena Farrokhzad, som har ett sådant enormt frihetspatos, kunde hamna hos kommunisterna?  En bra fråga! Hur kommer det sig att så många intellektuella hamnar just hos kommunisterna?

Det är absolut mycket tragik-komiskt att Farrokhzad med flera nu anmäler journalisten Anna von Bayerns sommarprat. De skriver i sin anmälan: "Hon hetsade mot skatt, förordade ett samhälle med ojämlik inkomstfördelning, ifrågasatte aborträtten och pratade om invandring som ett problem. Vi har nu gjort en anmälan till Granskningsnämnden för att få det prövat huruvida denna retorik, som förordar strukturellt våld, strider mot sändningstillståndet." Själv förordar Farrokhzad våld och revolution i sitt sommarprat. Vi skall nog vara glada för att hon är poet och inte politiker.

Det Farrokhzad glömmer eller inte vill ta notis av är att en persons klasstillhörighet är mycket viktigare och mer avgörande än vad personens hudfärg är. Hon kanske borde använda sig av begreppet "klassifiering" framför rasifiering? Vi kanske alla borde göra det? Inom sociologin hanterar vi begrepp som kulturellt kapital; habitus. Farrokhzad har enligt denna teori ett högt kulturellt kapital genom sin utbildning, sin bildning och att hon måste anses mer eller mindre tillhöra kultureliten i Sverige. Hon har dessutom sitt ursprung i Iran, ett land som töms på sina intellektuella som flyr från förtryck och elände. Högutbildade iranier är inte precis kända för att vara svårintegrerade på något sätt. Vem är Farrokhzad talesman för? Vem kan identifiera sig med henne?

Är du man eller människa?

Jag gillar läsa Tove Lifvendahls artiklar i SvD. Inte för att hon en gång i tiden var ordförande för mitt partis ungdomsförbund MUF. Inte heller för att hon är kvinna precis som jag är. Jag tycker om hennes texter för hon skriver om angelägna saker på ett klokt och genomtänkt sätt. Hennes ord berör helt enkelt.

När jag läser hennes ledare "Är du man eller människa?" tänker jag att den frågan kunde varit ställt på många olika sätt. Är du kvinna eller människa? Är du kristen eller människa? Är du överklass eller människa? Att personer pådyvlar varandra epitet, åsikter och annat utifrån klasstillhörighet, hudfärg, etnicitet och annat händer hela tiden. Särskilt här i Sverige är det beteendet vanligt, törs jag påstå. Jag törs även hävda att vänstermänniskor ofta är experter på detta; de kan dela ut raskort och klasskort ganska frikostigt i debatterna.

Det gjorde Ida Ali-Lindqvist i Almedalen. Hon diskvalificerar Markus Uvell för att han är man och vit. Hon glömde att nämna att han är medelålders och kanske även heterosexuell. Det är ju populärt nu för tiden att ifrågasätta vita, heterosexuella, medelålders män. Ni vet de där som är roten till allt ont här i världen, om man lyssnar på talet till Åsa Romson (MP) i Almedalen så är ju det ett klart och tydligt budskap. Miljöpartiet är uppenbarligen inte ett mittenparti längre, de har blivit extrema; extremt extrema till och med. De har ju Kurdo Baksi, som skrev på twitter att Hanif Bali är Moderaternas Jackie Arklöv, på sin riksdagslista till valet.

Om Kurdo Baksis uttalande skriver Tove Lifvendahl: "Hans oerhörda tillmäle där han jämför Hanif Bali med en krigsförbrytare och polismördare framstår som ett föga hedersamt sätt att leva upp till så stolta utmärkelser, men vad vet väl jag? Jag är förmodligen helt diskvalificerad att uttala mig, för ljushyad för att veta bättre, eller för blind för att förstå att jag nog också trots mitt utrikes ursprung är en högerns Arklöv. Hanif Bali ger ytterligare exempel; av Mikael Trolin, som har ett förflutet i Socialdemokraterna och LO, sedermera Folkpartiet och numera är engagerad i Miljöpartiet, blev han kallad 'husneger'. Somar Al Naher, ledarskribent på Aftonbladet, kallade honom 'husinvandrare'."

Ida Ali-Lindqvist tittade på Hanif Bali från topp till tå under debatten på SVT. Kanske för att konstatera att han är lika färgad som henne? Hon kallar honom i alla fall för rasifierad i sin debattartikel. Vad är det egentligen för märkligt begrepp? Hon skriver: "Han som rasifierad verkar inte vilja, eller så inser han inte, att han faktiskt är ett offer för vitheten. Offer i den bemärkelsen att han hjälper moderaterna med att bedriva en politik som slår mot sådana som han själv." På vilket sätt slår frihetspartiet Moderaterna mot sådana som Hanif Bali? Sådana?

Riksdagsledamoten Hanif Bali (M) skriver: "Jag deltog i SVT Debatts program där diskussionen handlade om rasismen minskar eller ökar i samhället. Min motdebattör Ida Ali Lindqvist hoppade direkt på min meddebattör Markus Uvell och tillskrev hans åsikter till hans hudfärg. Hon hade svårare att få sin poäng fram med mig, uppenbart blir det kortslutning i den hudfärgscentrerade vänstern att inte kunna argumentera sakligt för sin sak och inte ha möjlighet att avfärda sina motdebattörer på grund av sin hudfärg."

"Rasifierad – Att vara rasifierad innebär att man fysiskt uppfattas som utlandsfödd och annat än svensk. Det är en person som blir utsatt för rasism på grund av namn eller etnicitet. Även religion bidrar, som till exempel för judar och muslimer. Det är ett bättre ord än icke-vit (som förhåller sig till vit som standard) och bättre än invandrare/utlandsfödd då många som är födda i Sverige också utsätts för samma rasism som de som migrerat hit."

Tänk om vi bara kunde börja se varandra som människor!

Debatt om kungahuset i Norge

För några dagar sedan hamnade jag i en debatt om det norska kungahuset på facebook. Det var rätt roligt och annorlunda. Det var först och främst en debatt-ton som var mycket trevligare än vad jag är van vid här i Sverige. De två tjejer jag debatterade med kände jag som barn. Fram tills jag fyllde 12 år bodde vi i samma bondebygd. En liten kommun på 2000 invånare som heter Siljan i Norge. Båda två försvarade med hull och hår kronprinsparets val att placera deras dotter i privat skola. Jag höll inte med.

I Norge förhåller det norska folket sig inte till monarkin. De förhåller sig till den populära kungafamiljen och kungahuset. Man kallar sig inte monarkist eller republikan, man kallar sig norsk helt enkelt. Människor från alla politiska partier och människor från alla samhällsklasser fyller gatorna med fest och sång på vår nationaldag den sjuttonde maj; ja vi elsker dette landet!

Jag var så stolt när tronarvingen i Norge valde att gifta sig med en ensamstående mamma som även hade befunnit sig i tveksamma miljöer med mycket fest, sprit och droger som det sades. Folkligare än det kunde det ju knappast bli! En tjej som många kunde identifiera sig med fick prinsen och halva kungariket! Det är folket som bestämmer och folket det är vi, berättade min pappa för mig när jag var liten. Kronprinsen bevisade genom sitt val av fru att detta vara sant. Om vem som helst kan bli prinsessa då kan vem som helst bli vad som helst i mitt fosterland Norge.

Nu har kronprinsparets val att placera sina barn i privata skolor skapat debatt. Om det mest folkkära kungahuset i Europa faller vad händer då? Det kommer självklart inte att ske i när framtid, men när det mest folkliga kungahuset i världen ifrågasätts kommer antagligen de andra också att bli det.

Järnrörspartiet söker socialdemokraternas väljare

När man läser Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkessons debattartikel i SvD i dag är det ganska tydligt var han letar sina väljare. Han vill locka socialdemokraternas väljare till sig. Han angriper S samtidigt som han kör deras retorik och vallöften. Han höjer Socialdemokraternas bud till landets pensionärer med många miljarder. Frågan är om våra pensionärer låter sig köpas? Jag hoppas att våra gamla fortfarande tänker på vilket land de vill lämna över till sina barn och barnbarn.

Sverigedemokraterna, numera känd som järnrörspartiet, har på många sätt redan kommit in i de politiska finrummen; de har normaliserats. Finkostymen har tagits fram och järnrören har gömts i skåpet tillsammans med kängorna. Stefan Löfven (S) påminde oss häromdagen att SD är ett rasistiskt parti med nazistiska rötter. Men vi får inte glömma att Tysklands Hitler fick makten genom demokratiska val. Vi får inte glömma att Sverigedemokraterna är ett parti som växer.

En person inom Kommunal i Strängnäs blev jätteförbannad på mig när jag sade att det är rätt korkat att rösta på Sverigedemokraterna. Jag har funderat mycket över varför det var så provocerande för vederbörande? Är det för att S och SD i stor utsträckning har samma väljarbas? Att använda ord som korkad beskriver självklart inte fullt ut vad jag menade så det var inget bra val av begrepp. Jag erkänner det. Val vinns ju inte genom att idiot-förklara motståndarna. Att peka på en Sverigedemokrat och ropa rasist gör inte att folk slutar rösta på dem. Jag tror dock inte att någon på allvar vill bo i ett sådant samhälle som SD vill ha. De som tror de vill det har nog inte tänkt färdigt.

Socialdemokraten Johan Westerholm skriver: "Invandringsfrågan växer i folkmedvetandet. Och den gör det utan rasistiska förtecken, oavsett vad Lindberg påstår och det finns en rad med fakta som vi faktiskt inte kommer undan. För samtidigt som beredvilligheten att ta emot nya grupper och kulturer är stor så finns det en oro för att de trygghetssystem vi har idag inte räcker till." Vi kan inte längre ducka för dessa frågor oavsett hur rädda vi är för att någon meddetsamma skall ta fram rasiststämpeln. Som redan sagt de allra flesta som röstar på SD är inte rasister. Men de har en verklighetsbild politiker måste ta på allvar.

Jag läser artikeln "Fi skrämmer väljare i alla läger" i SvD och förstår åter en gång hur missvisande en rubrik kan vara! Läser man noggrant så kan man se att 73 procent av väljarkåren tycker illa om SD medan 46 procent ogillar Fi. Så många som 45 procent tar avstånd från KD. Man kan ju fråga sig vad SvD ville med den här rubriken? Ärligt talat så borde SvD och deras läsare vara mer oroliga över att SD växer än att Fi kanske kommer in i riksdagen. Kontroversiella feminister kan ju omöjligt vara lika farliga för samhället som förklädda rasister?

Min partiledare och statsminister Fredrik Reinfeldt (M) var mycket tydlig i sitt tal i Almedalen förra året rörande Sverigedemokraterna: "De för in hatet i svensk politik".

Vem är ond, vem är god?

Den kände liberala bloggaren Torbjörn Jerlerup har skrivit artikeln "Några ord om Per Gudmundson" som jag reagerade över/på. För det första ber han nästintill om ursäkt för att han länkar till journalisten Per Gudmundson. Varför skall han behöva göra det? För det andra så kan det utifrån texten uppfattas som om att det bara är vänsterfolk som är antirasister. Även Socialdemokratin är en homogen rörelse där maktpositioner och de främsta företrädarna i stor utsträckning inte representerar befolkningen.

Jag kommenterar så här på Torbjörn Jerlerups facebook-sida: "Antirasister? Är det bara vänsterfolk som är antirasister? Skall de ha monopol på det också? Märkligt tycker jag. Jag är antirasist, det är säkert Per Gudmundson också plus merparten av resten av Sveriges befolkning. Jag läser också mycket vad Per skriver och jag tycker att han skriver bra. Han tar upp frågor som andra inte törs beröra."

Det finns ingenting som förvånar mig mer än den "uppdelning" av goda och dåliga människor, utifrån personernas partitillhörighet, som man har här i Sverige. Det hände någon gång i Norge också att människor kunde ha frågetecken kring att jag som föräldralös och ensamstående mamma var ordförande i en stads Unge-Høyre-förening (Muf-förening). Som föräldralös och ensamstående förälder blev jag placerad i ett offerfack och offer skall vara vänster. Men det var aldrig någon som slutade att hälsa på mig efter att min de fick veta min partitillhörighet.

Det var först när jag kom till Sverige som jag blev klar över att samhällsklass är viktigt. Jag upptäckte även att Sverige var ett u-land i förhållande till Norge när det gäller jämställdhet, men den frågan behandlar jag inte nu. När människor lärde känna mig och förstod att jag inte direkt hade fötts med en guldsked i munnen ifrågasattes mitt val av parti; Moderaterna. Det var här i Sverige jag fick uppleva att folk slutade hälsa på mig på grund av min partitillhörighet. I det "toleranta" Sverige upplever jag detta.

I det här landet verkar det som om vänstersidan inom politiken har monopol på solidaritet, humanitet och vanlig mänsklighet. Det är ju så dumt att det är svårt att beskriva. En sak är att Socialdemokrater och andra vänsterpolitiker tror att de har ensamrätt på godhet. Värre är det att de tycks ha lyckats indoktrinera andra att tro på dumheterna. Det är ju något Jason Diakité kanske kan rappa om i riksdagen någon gång i framtiden? När han väl har bestämt vilket vänsterparti han vill företräda. Värva Timbuktu eller dö sotdöden, hälsar Karin Pettersson på Aftonbladet till partierna.

Måste även nämna den uppenbara och något cementerade rädslan i Sverige för allt som har med kristendom att göra. Det är ju rätt konstigt att man i ett land som i grund och botten har en lång kristen historia bakom sig har politiska reportrar som agerar som Margit Silberstein gör. Hennes uttalande är rätt anmärkningsvärda.

Socialdemokraten Ulf Bjereld skriver klokt om detta: "Pressa gärna Lars Adaktusson och arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson och andra politiker - kristna eller icke-kristna - på deras uppfattningar i politiska sakfrågor som till exempel rätten till fri abort eller rätten att ingå samkönade äktenskap. Men det är deras ståndpunkter och deras ställningstaganden som är politiskt relevanta - inte huruvida de intar dessa ståndpunkter utifrån religiösa eller på sekulära överväganden." När jag ser hur styvmoderligt Kristdemokraterna ofta blir behandlade av media så är det kanske inte så konstigt after all att Silberstein gick för långt?!

Vi väljer parti oftast utifrån födsel och ohejdad vana. Fast många av oss numera reser runt i hela världen så gör vi inte så långa ideologiska resor genom livet; om vi överhuvudtaget gör en ideologisk resa alls så är den oftast kort. Vi är ofta det som Eberhard kallar för trygghetsnarkomaner.

"Alla har en plan tills man slår dem på käften"

Det går inte så bra för mitt parti Moderaterna i opinionsmätningarna nu för tiden. Det är bara ett par månader kvar till valet i höst. Vad kan statsministern Fredrik Reinfeldt och resten av vårt parti göra för att vända opinionssiffrorna? Kommer vi att lyckas med det?

Statsvetaren Andreas Johansson Heinö skriver i artikeln "Alla har en plan tills man slår dem på käften": "Borgerlighetens dåliga självförtroende i vår tids stora samhällsfrågor är obefogat. Såväl segregation som klimat och jämställdhet handlar ytterst om individuell frigörelse. Det som förenar samtliga fem utom- och inomparlamentariska oppositionspartier är strävan efter ett mindre frihetligt Sverige. Kollektivistiska abstraktioner – Nationen, Klimatet, Jämställdheten – anförs som motiv för högre skatter, fler statliga regleringar och mer politisk styrning över människors liv. Detta är klassiskt anti-liberal politik."

Miljöpartiet växer trots att de nu har blivit ett parti som står mer till vänster än i mitten i svensk politik. Hade de hållit sig i mitten hade de snart kunnat bli Sveriges största parti, är min gissning. Enligt en artikel i SvD dansar de två elefanterna i svensk politik, Socialdemokraterna och Moderaterna, en tryckare för förlorare. Göran Eriksson skriver att trenden är att väljarna överger maktpartierna.

Jag kommer ihåg valet 2002. Moderaterna i Strängnäs tappade tre mandat i kommunfullmäktige och gick från 13 till 10 mandat. Nu är vi tillbaka på Bo Lundgren-nivå i riket och måste börja arbeta för att få tillbaka väljarnas förtroende. Helst innan valet.

Moderaterna fick en käftsmäll

Både Moderaterna och Socialdemokraterna fick historiskt låga valresultat i går. Jag är självklart ledsen över att mitt parti Moderaterna gjorde sitt sämsta val till Europaparlamentet någonsin. Jag återkommer till detta i en annan bloggartikel när jag har kommit över den värsta chocken.

Jag var en av dem som inte trodde att Feministiskt Initiativ skulle komma in i Europaparlamentet. Jag hoppades från botten av min själ att Sverigedemokraterna inte heller skulle komma in. Nu lyckades båda dessa partier komma in i parlamentet.

Per Gudmundson skriver i SvD: "Socialdemokraterna och Moderaterna, lyckas aldrig få bra resultat i EU-parlamentsvalen. I stället ger väljarna utrymme åt uppstickare. Men där vi tidigare har sett mittpartier – som Junilistan och Piratpartiet – skörda framgångar av väljarnas otrogna beteende, ser vi i år mer extrema yttringar kliva fram. Till valets vinnare hör radikalt nationalistiska Sverigedemokraterna och även det djupröda Feministiskt initiativ."

En man skriver på sin facebook-sida: "Skrämmande att 5,3% av Sveriges befolkning måste vara totalt efterblivna, man får helt klart skämmas (och skrämmas) att någon röstar på ett parti vars partiprogram inte kan finansieras utan massiva skattehöjningar samt vill diskriminera hälften av landets befolkning." Han syftade på Feministiskt Initiativ (Fi).

Statsvetaren Henric Oscarsson berättar i Aftonbladet att hans analys är att kvinnor är rödare, grönare och mer toleranta än män och det har gynnat Fi och Mp i årets EU-val. Professor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet, Lena Wägnerud, är inte förvånad över Fi:s framgångar i tex södra Stockholm.

Lena Wägnerud säger: "Det är inte oväntat. De uppdelningar som har gjorts före valet visar att partiet har störst stöd bland kvinnor i storstäderna. Att Schyman drar på Södermalm är inte förvånande. Under hela våren har det skett en mobilisering kring jämställdhetsfrågor och mycket har skett i Stockholm. Det handlar om unga och högutbildade väljare som ofta jobbar inom kultursektorn och inte tillhör den ekonomiska eliten."

Expressens ledare berättar att vänsterherrar nu larmar om att Fi kan komma att stjäla röster från röda partier i riksdagsvalet till hösten och om Fi inte kommer in i riksdagen skulle det vara en "bortkastad" vänsterröst och det skulle slutligen gynna alliansen, enligt vänsterherrarna. Samma ledare beskriver Fi som ett flummigt initiativ och det håller jag med om.

Expressens ledare skriver: "FI är ett parti i tiden, fyllt med identitetspolitik och den typ av idealistiska ställningstaganden som människor gärna retweetar och lajkar. Och levde vi i ett grovt patriarkat där kvinnor knappt hade rösträtt, vore en röst på FI en god idé. Men det gör vi ju inte."

Författaren och kulturskribenten Ann Heberlein har en helt annan uppfattning. Hon skriver i DN: "Starka högervindar blåser över Europa. I land efter land vinner islamofoba, invandringskritiska och EU-skeptiska partier mark. Och samtidigt: Ett parti som gått till val på feminism och antirasism, med en romsk kvinna på 56 år som toppnamn, tar sig in i europaparlamentet. Fis Soraya Post är de högerextremas mardröm. Hur ska vi förstå denna paradox? Fis framgång skulle inte vara möjlig utan de högerextremas framfart. Jag tänker att varje pol har sin motpol, varje rörelse en motrörelse – och Fi, menar jag, är de högerextremas absoluta motsats."

Jag delar Heberleins oro för de främlingsfientliga vindarna som blåser i Europa. Jag är ledsen över att de radikalt nationalistiska Sverigedemokraterna kom in i EU-parlamentet. Det är ingen positiv utveckling att SD växer. Jag är däremot inte lika orolig över att Fi kom in och jag tror inte att de kommer att lyckas komma in i riksdagen till hösten. Men de har satt jämställdhet och jämlikhet på politikernas dagordning och det behövs nog.

Du må ikke sove!

För mig är EU ett fredsprojekt. Under de många timmar jag som moderat medlem har hjälpt till under valrörelsen inför EU-valet på söndag den 25 maj så har jag pratat just om detta. Även de mest inbitna EU-motståndarna har hållit med mig om att ett starkt Europa behövs.

Maciej Zaremba har skrivit en av de mest tänkvärda och läsvärda texter jag någonsin har läst. I sin artikel "Staden där Europa syns som tydligast" i DN berättar han för oss varför EU är så viktigt. Alla borde läsa hans kloka ord.

Zaremba skriver: "Väcker man varken sympati eller ens respekt återstår att injaga fruktan. Jag är rädd att den är äkta, ryssars uppslutning bakom sin ledare. Och tragisk, i ordets djupaste betydelse. Av alla Europas folk är ryssar de som vet minst om hur fascism blivit till. De skulle inte känna igen den, inte ens i spegeln. De fick inte vara med på den långa historielektionen, efterkrigs­tidens. Det hette att den inte angick dem. Att så få av dem besöker Auschwitz kan faktiskt bero på att de inte vet att det finns. Jag vet inte om jag med detta lyckats förklara vad EU är bra för. Det kan hända att Vladimir Putin kommer att göra det bättre."

När jag läser Zarembas text tänker jag på den norske författaren Arnulf Øverlands dikt "Du må ikke sove". Jag har läst den dikten för många svenska ungdomar när jag har haft norsklektioner på gymnasiet i Strängnäs. Här är några ord från hans dikt:

"Du må ikke sitte trygt i ditt hjem og si: Det er sørgelig, stakkars dem! Du må ikke tåle så inderlig vel den urett som ikke rammer dig selv! Jeg roper med siste pust av min stemme: Du har ikke lov til å gå der og glemme!" Øverland påminner mig om Soraya Post (Fi) sin krönika "Tiggeriet organiseras idag".

Soraya Post skriver: "Är det historiska minnet så kort ska man nog inte vara politiker för då har man inte lärt sig mycket av det andra heller, kan tänkas. Nu sitter väl nationalister och konservativa och kokar av ilska där hemma. Koka på! När vi öppnade våra gränser i och med vårt europeiska medlemskap så öppnade vi upp för större rörlighet. Det gynnar oss på flera sätt men Jimmie Åkesson vill smälla ihop hela paketet bara för att det har kommit fattiga människor i jakt på en framtid för sina barn. Herregud, om Putin skulle nysa vill säkert Jimmie stänga ned hela demokratin, låsa in sig i ett skyddsrum och kasta bort nyckeln!"

Och vi som inte har tänkt att slänga bort någon nyckel eller låsa Europas dörrar vi får se till att historien inte glöms bort. Eller som Øverland skulle ha sagt: "Du må ikke sove!"

Låt en fungerande psykvård bli valfråga

När jag cyklade hem från ett politiskt möte med några moderater i stan i kväll så stannade jag utanför Harrys och pratade med en väninna och hennes vänner. Jag berättade att jag skulle hem och blogga och undrade om de hade några förslag på vad jag borde blogga om. Skriv om självmord och psykiatrin, sade en av tjejerna spontant. Ojdå, suckade jag, det var ett tungt och djupt tema att ta tag i en sen kväll.

Nu sitter jag här och har precis läst Erica Treijs sin krönika "Låt en fungerande psykvård bli valfråga" och känner att jag måste skriva om just det jag tidigare i kväll blev uppmanad att göra; självmord och psykiatri. Hennes ord är så oerhört starka så tårarna rinner på min kind.

Erica Treijs berättar i SvD: "En våtmörk dag i november knackade polisen på dörren och berättade att min man var död. Att han hade valt att ta sitt liv. Han blev 39 år. På ett sätt var ingen av oss i den närmaste kretsen överraskad – samtidigt kom beskedet som en absolut chock. VARFÖR? Svaret på den frågan fick jag och vi aldrig. Men vi fick veta att han besökt psykakuten bara några timmar innan, men inte blivit inskriven. Deras bedömning var att han inte var suicidal. Vetskapen om att han stod där ensam i regnet, utan riktning och bevisligen utan hopp, skär fortfarande, efter alla år, som en kniv i själen. I samvetet. Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Var det mitt fel?"

Erica Treijs berättar om sin förlust och sorg för att den svenske regissören Malik Bendjellouls har tagit livet av sig. Han blev 36 år. Så många som fyra personer om dagen väljer att ta sitt liv i Sverige. Det skall nog mycket till för att få en fungerande psykvård i Sverige och det finns också mycket annat som kan göras för att förhindra att människor tar sitt liv. Att arbeta för ett mer tolerant samhälle och genom det förhindra mobbning är en sak. Förhindra utanförskap. Flera kuratorer i våra skolor. Listan kan göras lång.

Europavänner borde rösta på Moderaterna den 25 maj

Den 25 maj är det EU-val. Under flera veckor har vi i Moderaterna i Strängnäs kommun arbetat med valrörelsen inför denna viktiga valdagen i maj. Nu har även andra partier i kommunen börjat med det. Det är förvånansvärt många medborgare som inte vet att det är val till parlamentet i år. De har blir mycket tacksamma när vi informerat om detta.

Frågan om vi skall vara med i EU avgjordes för 20 år sedan i en folkomröstning. Nu är det vilken sorts politik vi vill EU skall föra som vi röstar om. Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet pratar mest om att de vill att Sverige skall gå ur unionen. Västerpartiledaren Jonas Sjöstedt blev arg på vår utrikesminister Carl Bildt (M) i Agenda i går när Bildt påpekade likheterna mellan V och SD i just EU-frågan. Men Bildt har rätt, den yttersta vänstern och den yttersta högern är lika stora EU-motståndare.

EU är först och främst ett fredsprojekt. Den europeiska säkerheten behöver ett starkt EU, ingen tvekan om den saken. Carl Bildt är tydlig, det finns många problem i Europa och därför behöver vi mer samarbete mellan de europeiska länderna, inte mindre! Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna vill försvaga europasamarbetet och därför är dessa två partier som siamesiska tvillingar i de här frågorna, påpekar Bildt.

Aftonbladet skriver: "Carl Bildt varnade för en farlig Europafientlighet - och skyllde delvis på partier som Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. – Både Jonas och Jimmie Åkesson, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, vill att Sverige lämnar EU-samarbetet. De vill underminera möjligheterna till europeiskt samarbete i ett läge där detta samarbete är viktigare än på mycket länge, säger Carl Bildt, och syftade på Rysslands annektering av Krimhalvön i Ukraina."

Rysslands Putin är den enda som har något att vinna på ett svagare EU. Övriga världen har allt att vinna på ett starkare EU. Det är viktigt att ha med sig när ni går och röstar den 25 maj. Kan nämna i sammanhanget att Socialdemokraterna har satt en EU-skeptiker högst upp på sin valsedel till EU-valet; Marita Ulvskog.

Sedan några dagar tillbaka kan man även förhandsrösta i EU-valet. Det gjorde jag här om dagen tillsammans med flera andra Moderater i Strängnäs. Självklart röstade jag på Moderaterna. Vi behöver europavänner i parlamentet. Vi behöver personer som tror på EU och Europa på plats för att arbeta för ett bättre Europa och en bättre värld.

Sverige är ett märkligt land

Jag läser om den svenske barnmorskan Ellinor Grimmark som nekas arbete i Sverige och tänker på min mormor Janikke som var barnmorska. Grimmark vägrar att utföra aborter därför får hon inget arbete i Sverige. I Norge har hon däremot fått jobb. Jag är övertygad om att min mormor också skulle ha vägrat utföra aborter. I Norge heter barnmorska jordmor. Ett vackert namn som tydligt beskriver vad en barnmorska först och främst gör; hjälper barn till vår jord.

Ellinor Grimmark vill inte delta vid aborter på grund av sin kristna tro. Hon önskade därför samvetsfrihet vilket ledde till att hon nekades utlovade jobb som barnmorska i Sverige.

Det är antagligen många personer som av ideologiska och/eller religiösa skäl inte kan utföra vissa arbetsuppgifter på sin arbetsplats. Jag vet inte hur det är i Sverige, men i Norge får präster vägra att viga frånskilda och fortsätta arbeta som präst.

Saker är inte alltid så enkla. Ta till exempel frågan om dödshjälp. Skulle dödshjälp någon gång tillåtas i Sverige är det en horribel tanke att alla läkare skulle tvingas utföra något sådant. Läkare har som första gärning och uppgift att rädda liv, inte ta liv.

Har vänstern övergett klassperspektivet?

Jag läser Jonas Thentes artikel i DN "Näthatarna ger uttryck för de bortsorterades röst" om och om igen. Jag letar efter vad som gör några (förefaller vara rätt så många) så upprörda över hans analys. För varje gång jag läser det han skrivit blir jag mer och mer förtjust i hans debattartikel. En av mina facebookvänner sågade Jonas Thentes ord ner i skoskaftet eller snarare hela honom. Ett tag funderade jag på om det var för att svenska inte är mitt modersmål som jag inte begrep denna uppståndelse.

Läs och begrunda hans ord: "Jag vill inte försvara näthatarna, men jag försöker förstå varför de hatar. Det har trots allt varit ett fall från hög höjd som har tagit bara tre decennier; från att ha varit samhällets stöttepelare till att bli ett arbetsmarknadspolitiskt trauma och i dag utmålas som ett allvarligt samhällsproblem i ordalag som påminner om hur adeln och borgerskapet en gång talade om den smutsiga pöbeln. Stämningarna mot dem är i dag så grundlagda att Miljöpartiets Åsa Romson utan vidare kunde utgå ifrån att hon skulle få applåder när hon i Ekot i förra veckan ville förbjuda anonymitet på nätet. Nu fick hon mothugg, men knappast för att någon vurmade för näthatarnas ventil, utan av andra skäl."

Vänsterdebattören Maria Sveland blir uppenbarligen kränkt av Jonas Thentes analys och självklart får hon som tillhör svensk kulturelit en helsida i DN. Hon har som så många andra läst artikeln som fan läser bibeln; plockat ut det som passar hennes bild. Hon skriver präktigt:

"Vi är många som kämpar med mörkret inom och omkring oss just nu och försöker hitta bra vägar att kanalisera det. Vi hinner varken bygga sophögar eller hålla på med sophantering, Jonas Thente. Vi är nämligen fullt upptagna med att demonstrera, skriva artiklar, böcker, musik, göra teaterföreställningar och organisera oss mot ett alltmer rasistiskt och antifeministiskt samhälle."

Både Thentes och Svelands texter innehåller substans. Om Sveland inte hade varit så upptagen av att försvara sig själv hade hennes artikel säkert varit ännu bättre; kränkta vita kvinnor är inte bättre än kränkta vita män.

Missförstå mig inte, jag är fullt medveten om att antifeminism och rasism finns utspridd i vårt samhälle. Det jag också är medveten om är att man inte kan bortse från klass. Klasstillhörigheten är viktig. Den påverkar hur vi bemöts. Den påverkar våra möjligheter. Att säga något annat är trams.

Hatet och våldet

Hat, en passion, vars grund är en olustkänsla vid föreställningen om hatets föremål och som yttrar sig i ett permanent begär att skada detta. Jag var liten flicka när jag lärde mig att det att hata någon kan jämföras med att önska att någon skall dö. Det här permanenta begäret att vilja skada kan döda. Är det så svårt att förstå?

Tusen tack till dig Jonas Gardell som beskriver det som händer inom herrfotbollen med rätt ord. Våldet och hatet är en del av männens fotboll och de som inte vill erkänna eller se det måste antingen vara mycket naiva eller okunniga.

Erik Helmerson på DN vägrar i alla fall se problemet. Han skriver: "Då undrar jag: Vilka är egentligen de machoidealen? Hur styr de? Själv har jag levt i 'vårt samhälle' i 46 år och jag har alltid – från föräldrar, skola, myndigheter, kultur – fått höra att idealen är de som står allra längst från våld. Man ska vara snäll, jämställd, solidarisk och betala sin skatt. Är det machoideal? De som utövar våld straffas med fängelse. De som utövar våld mot kvinnor och barn straffas med utfrysning från samhället. Hur är våldet och råstyrkan ett 'ideal', utom i kåkfararkretsar?"

Erik Helmerson jag tror nog att de allra flesta svenska män i din ålder har precis samma erfarenhet som dig. Ni är fostrade i demokratisk och humanistisk anda av engagerade och upplysta föräldrar. Men det gäller ju uppenbarligen inte alla och det är det problemet vi pratar om. Ett problem som inte blir mindre av att du och många med dig vägrar se att det finns en machokultur i vårt samhälle även utanför våra fängelser. En machokultur som nästintill får fritt spelrum inom svensk herrfotboll.

Fotbollsbloggaren Elena Lövholm skriver: "Under gårdagens SVT Debatt försökte Victor Capell, ordförande i AIK:s supporterförening Black Army, förklara för Rose-Marie Frebran – nationell samordnare för att stärka en positiv supporterkultur och motverka idrottsrelaterad brottslighet – att om hon ska vara samordnare så måste hon kunna skilja på naturliga inslag i supporterkulturen och det verkliga hatet som leder till verkligt våld och verkliga dödsfall." Jag såg nog inte samma debattprogram som henne.

Jan från Black Army säger i SVT Debatt: "Hatet skall finnas kvar på fotbollen." Jag hittar inte ord, vilka konstiga uttalanden från vuxna människor. Vilken värdegrund står fotbollsklubbarna för? Har de någon överhuvudtaget?

När fotbollen dödar

Jag kan inte sluta tänka på Stefan, fyrabarnspappan och Djurgårdssupportern, som dödades i söndags. Jag kan inte sluta tänka på hans fyra barn och deras mamma. Många hävdar nu att det inte är fotbollens fel. När hatet till motståndarnas lag blir starkare än kärleken till sitt eget lag vem bär ansvaret?

Alla mina tre barn har spelat fotboll i IK-Viljan i Strängnäs. De flesta i min familj gillar fotboll. Jag har dock aldrig tagit med mina barn på fotbollsmatcher i stora städer i Sverige. Skulle inte falla mig in. Efter det som hände i söndags kommer flera mammor att göra det valet.

Nella Bergström skriver i ett öppet brev till Sveriges Fotbollsklubbar: "Jag anklagar er, frånvarande och ointresserade föräldrar, som har gjort era vilsna söner till våldsamma huliganer. Jag anklagar er, aggressiva kvinnohatande huliganer, som har förstört våra upplevelser och inte vet någonting om vad kärlek till ett lag eller en medmänniska är. Jag anklagar er, flata fotbollsklubbar och ert ännu flatare förbund, som aldrig tar krafttag mot våldet och hatet. Jag anklagar er, arenor som i vinstintresse serverar tunnvis med öl, trots att ni vet att det spär på aggressiviteten och våldet."

Hennes brev är viktigt. Hon är modig som törs sätta ord på eländet. Jag såg att Eskilstuna-Kuriren också hade nämnt det här med alkohol. Deras politiska redaktör Alex Voronov skriver på twitter: "Läser Björn Erikssons utredning från förra året om våld vid idrottsevenemang. Häpnadsväckande uppgivenhet inför alkoholen." Män och alkohol är ganska ofta en olycklig kombination. Vid fotbollsmatcher är den kombinationen kanske så farlig att den borde förbjudas? Jag menar självklart inte att alkoholförbudet vid fotbollsmatcher bara skulle gälla män.

Jag pratade med en huligan som hade åkt runt i Sverige och spöat upp andra lags supportrar i 20 års tid. Han berättade att för många år sedan så slutade folk vanligtvis med detta beteendet när de blev pappor. Nu finns det även medelålders familjefäder i femtioårsåldern som åker runt och slår halvt ihjäl varandra, förklarade han. När jag frågade honom varför han hade åkt runt och varit våldsam så svarade han att det var adrenalinbehovet som låg bakom. Han log när han beskrev adrenalinkickarna det gav. Spring en mil hade jag lust att säga, eller varför inte två?!

När jag googlade på synonymer till huligan som fick jag fram ord som ligist, bandit, buse, bov, våldsverkare, värsting och bråkmakare. Jag saknade begreppet kriminell. För det är kriminellt att slå folk. Det är kriminellt att använda våld mot människor oavsett var det sker eller i vilket syfte man gör det.

Erik Helmerson på DN skriver att skulden är en man och inte ett kollektiv. Det har han självklart rätt i. Men när han påstår att det är ytterst få supportrar som använder sig av våld tror jag han har fel. Om de är så ytterst få varför krävs det då så stora insatser från samhället i form av polis och annat vid sådana här fotbollsmatcher?

Hot mot politiker hotar demokratin

För två veckor sedan hade någon kletat ner vår postlåda med avföring. Det var min man Pontus som upptäckte det när han skulle hämta tidningen.

Pontus ville först inte berätta om händelsen för mig därför att hans första tanke var att "attacken" var riktat mot mig i egenskap av att jag är en frispråkig politiker. Kanske inte så konstigt att Pontus trodde det med tanke på att jag är den enda i familjen som under åren har blivit utsatt för mordhot och andra otrevligheter.

När jag skulle gå Powerwalk klockan 06.00 i morse såg jag att ligisterna hade varit i farten igen och smetat ner postlådan med avföring på nytt.

Den här gången var gärningsmännen modigare. De har även gått in på vår parkering och smort in vår bil med bajs. De använde en Strengnäs Tidning till att smöra ut skiten med.

På grusgången precis nedanför mitt sovrumsfönster har de alltså stått och "grisat". Jag hittar inte orden just nu.

Vi frågar oss vem som kan ha gjort detta? Jag har under åren som politiker, tidningskrönikör, insändarskribent, bloggare och en mycket frispråkig och debattglad person retat upp en massa rasister, anti-feminister och anti-demokrater från höger till vänster så listan kan nog göras lång tyvärr.

Kunskap är viktigt för både pojkar och tjejer

Jag läste med intresse bloggartikeln "Därför läser inte pojkar".

Bloggaren Calle Fridén skriver: "Det kanske är så att vi hamnat i ett samhälle där man faktiskt klarar sig - eller tror att man klarar sig - utan att studera, eller läsa. Och om vi följer historiska paralleller är det de sämst beställda - fattiga - som av nån anledning är de som tappar lusten att bilda sig. Som nöjer sig med att vara konsumenter. Allmän bildning är inte alls något de härskande klasserna strävat efter. I själva verket var läskunnighet något farligt - det finns massor med korrespondens från stormaktstiden där potentater varnar varandra för alla hemskheter som kommer att inträffa om pöbeln får lära sig läsa. Idéer. Religiösa vanföreställningar. Kunskap. Men man behöver inte ge sig in ett hipsterresonemang om klassförtryck för att våga sig på lite tankar kring unga män, och deras läsande. Det är ju jämförelserna som är intressanta. Från förra sekelskiftet ungefär var det bildning och utbildning - för det är två olika saker för mig - som la grunden för klassresan. Många är de som fått studera därför att deras föräldrar utsatte sig för otroliga umbäranden för att kunna finansiera barnens högre studier."

Jag är mor till tre vuxna barn, Margarita 28, Benjamin 24 och Emil på 20 år. Jag härstammar från en mycket fattig norsk bondsläkt, som de flesta andra norrmän också gör. Hela mitt liv har jag fått höra att kunskap är makt och det är det enda ingen kan ta ifrån dig. Folk kan plocka både heder och ära av dig. Men dina kunskaper kan ingen någonsin ta ifrån dig. På grund av livets omständigheter var jag över 30 år innan jag tog min akademiska examen. Men jag tog den!

Mina barn har fått prova på olika sporter under sin uppväxt. Ingen av dem blev den nya Zlatan. Men det gör inget. Jag skickade alla tre barnen till vår eminenta kommunala musikskola. En av dem blev musiker och alla lärde sig att läsa noter. Jag läste klassiska barnsagor för dem när de var små. Jag sjöng för dem; norske Alf Prøysens barnsånger var deras favoriter och även mina. Barnen har fått vara med och baka bullar och laga mat. Och kanske viktigast av allt, jag har lärt de att hjälpa till i hemmet och annars. Jag har gjort så gott jag kan för att de skall ha så många valmöjligheter som görligt här i världen. Med de medel som stod till buds.

När min dotter hoppade av sina högskolestudier efter gymnasiet tordas hon först inte berätta det för mig. Hon visste att jag skulle bli besviken. Folkpartiets kvinnoförbund Liberala Kvinnors motto "Pojkvänner kommer och går. Akademiska poäng består" hänger på väggen här hemma. Min både vackra och kloka dotter har hört de orden till leda. När hon för några år sedan flyttade hem till Norge för att läsa på högskola var jag världens stoltaste och lyckligaste mamma. En akademisk examen och fast jobb blev det också!

Min yngsta son Emil går sitt andra år på KTH i Stockholm. Han sökte och kom in direkt efter gymnasiet. Med stort stöd och uppmuntran hemifrån så valde han att studera vidare. Han bor hemma för att spara pengar. Vi är så glada för tåget! Emil vet inte helt vad han vill bli. Men en civilingenjörexamen dör ju ingen av. En bra grund kan den ge.

Läraren Helena Svantesson skriver i SvD: "OECD:s analys som presenterades nyligen i förra veckan pekar på två aspekter. Den ena aspekten är lärarens betydelse för elevers prestationer. Den andra aspekten nämns i debatten endast i förbifarten. Den handlar om svenska elevers inställning till sitt eget lärande. OECD:s chef för utbildningsfrågor säger att elever i högpresterande länder ser den egna insatsen som viktig. I Sverige däremot säger många elever att bra resultat är en fråga om talang, tur, lärare och utbildningsmaterial. Många elever ser alltså inte den egna insatsen som avgörande för goda resultat i skolan. Varifrån kommer inställningen att bristande resultat inte har med eleven själv att göra? Vad skall vi göra åt det? Varför debatteras inte den frågan?"

Vad med oss föräldrar? Allt vad vi kan göra debatteras inte mycket heller.

Rasifierade personer...

Jag måste erkänna att jag totalt har missat begreppet rasifierade personer. Var kom det ifrån? När dök det upp? Det var Hanne Kjöller som gjorde mig uppmärksam på begreppet i sin artikel "Rör inte min offerroll". Den 20 januari öppnade fyra såkallade rasifierade personer en separasistisk hemsida de kallar Rummet. Fick mig att tänka på Erik Helmerson på DN sin artikel från förra året "Håll käften du är vit".

De fyra "rasifierade" skriver i DN: "Som rasifierad har du inte lika stor tillgång och rätt till samhället som vita personer, du exkluderas och diskrimineras på flera nivåer. Det är ett konstaterat faktum att du kommer att ha svårare att över huvud taget kallas till arbetsintervjuer, eller att söka de skolor du vill åt dina barn, du kommer att ha svårare att få bostad och dina papper kan komma att granskas enbart baserat på hur du ser ut."

Jag vet inte helt vad jag skall tycka eller tänka om begreppet. Hanne Kjöller skriver: "Den formulering som fått blodet att svalla lyder: 'Sidan kommer att minska blindheten hos många vita antirasister, och hjälpa oss att se vilket osynliggörande vi dagligen bidrar till bara genom att oreflekterat leva med våra privilegier.' Denna mening bygger på ett vi och dom-tänkande, invänder kvinnorna vars hela affärsidé bakom Rummet-sajten är just ett vi och ett dom. Graden av pigmentering är det som bestämmer individens rätt till en uppfattning."

Naomi Abramowicz skriver på SvD:s ledarblogg: "Men om tanken är att bekämpa rasism, och starta ett givande samtal kring hur detta ska göras på bästa sätt, kan man fråga sig om cementerandet av idén om vi-och-dom verkligen är önskvärt. För det är konsekvensen av separatism. Trots att det är tänkt som ett sätt att föra den antirasistiska kampen framåt gör man närmast tvärtom. Man använder sig av rasistens världsbild genom att dela upp människor efter hudfärg."

Jag tänker på min dotter Margarita som har svart hår, gyllenbrun hy och de mörkaste bruna ögon jag någonsin har sett. Hennes pappa är från Lanzarote och härstammar från Nordafrika; alltså mycket mörk i skinnet, kolsvart hår och mörkbruna ögon. Är Margarita rasifierad?

Hanna Gadban berättar på sin blogg: "Nej, jag vägrar att ingå i den rasifierade identiteten, den är till för de som accepterar att anamma en underordnad position. Jag vägrar att framstå som en förtryckt muslimsk invandrarkvinna, då jag i hela mitt liv valt att bekämpa dessa negativa attityder! Ni som känner er rasifierade på grund av er hårfärg och föräldrarnas bakgrund har jag inte någon respekt för. Ni är självföraktare, och en självföraktare är inte en bra förebild för våra barn och ungdomar. Ta ett djupt andetag, konfrontera er färgfobi och var tacksamma för det ni har fått istället för att skylla på rasism när det passar!"

Sverige måste gå med i NATO

Som norska och Nato-anhängare har jag aldrig förstått varför Sverige inte redan är med i NATO. Som barn under kalla kriget hade jag mardrömmar om att Sovjetunionen angrep oss med atomvapen. Jag vaknade kallsvettig många nätter när jag var en liten flicka i Norge. När Sovjetimperiet föll så blev min mardröm mer osannolik och ofarlig.

När jag gjorde lumpen i norska armén i mitten på 80-talet var det fortfarande Sovjet och ryssen som var måltavlan. Det var "ryssen" vi sköt på när vi övade att skjuta med våra AG-3-or; liggande, stående, i sol och i snöoväder. Vi hade bättre koll på vem som var president i Sovjet än vem som var statsminister i vårt närmaste grannland Sverige.

Vi var övertygade om att skulle ett tredje världskrig inträffa så skulle det ske på grund av Sovjetunionen och ingen annan. Hur Sverige har kunnat vara så flata och naiva gentemot Ryssland har jag aldrig riktigt begripit mig på fast jag har bott i det här landet i 21 år nu.

Men nu kan vi höja beredskapen. Nu kan vi även skicka en ansökan om NATO-medlemskap. Allt annat är ju bara dumt. Rysslands grannar börjar nu skrämmas av landets agerande i Ukraina. Dags att vakna. Dags att agera. Jag är övertygad om att dessa tre herrarna, Hans Blix, Rolf Ekéus och Sven Hirdman, som skriver i DN har fel.

Bo Hugemark skriver klokt: "Sveriges nationella intresse är säkerhet i Östersjöområdet. Med vår solidaritetsförklaring har vi satt ord på detta intresse: 'Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd'. Utan ett Natomedlemskap blir det bara ord."

Författaren och debattören Fredrik Segerfeldt skriver på facebook: "Har varit skeptisk mot de som varnat för ett aggressivt Ryssland. Har tolkat det som instinktivt rysshat och försvarsvänlighet för försvarsvänlighetens skull. Gör härmed en total pudel: jag hade fel." Nu kanske mitt parti Moderaterna också kan vakna upp? Rikets säkerhet kommer att bli en valfråga. Socialdemokraterna kommer inte att ta tag i Nato-frågan. De är för splittrade. Moderaterna och Folkpartiet borde göra gemensam sak och lyfta Nato-frågan upp på bordet.

Pappa får halva barnbidraget

Den 1 mars införs nya regler för hur barnbidragen ska betalas ut. För barn som föds från och med idag betalas halva barnbidraget automatiskt till mamman och halva till pappan. Förändringen gäller både föräldrar som lever ihop och de som inte gör det, så länge de har delad vårdnad om barnet. Samtidigt blir det lättare att få delat bidrag även för de som redan har barn, det räcker att ena föräldern vill det för att det ska bli så. Tanken är visst att ha en könsneutral lagstiftning som likställer föräldrarna.

Emmylou Tuvhag, reporter på SvD Näringsliv, skriver: "Det är under småbarnsåren som lönegapet växer mest mellan män och kvinnor. Inte förrän barnen har flyttat hemifrån börjar det minska igen. SvD:s granskning Föräldrafällan från 2012 visade att bland universitetsutbildade 45-åringar tjänade män i genomsnitt 85 096 kronor mer om året än kvinnor." Nu skall männens ekonomi utökas/starkas ytterligare.

I dag delas barnbidraget när ett barn bor växelvis i endast 14200 fall, enligt uppgifter på SVT. Det kan jämföras med att sammanlagt nästan en tredjedel av alla barn, eller 158000, bor växelvis hos mamman och pappan. För alla dessa blir nu grundregeln att barnbidraget delas. Men vad betyder växelvis boende? I väldigt många fall bor barnet hos pappan endast varannan helg. Det är ju växelvis boende fast barnet knappt bor hos pappan då. Skall barnbidraget delas lika då också? Och vad händer med underhållsstödet? Skall det tas bort?

Några svar får vi från Mats Mattson på försäkringskassan, han säger i SvD: "Vi kan titta på hur nära föräldrarna bor varandra, att barnen kan ta sig till skola och förskola, storleken på bostad och sådana saker. Våra regler säger att om barnet bor minst 12 dagar i månaden i genomsnitt och föräldrarna bidrar ungefär lika mycket till barnets kostnader för mat, kläder och utgifter så är det växelvis boende."

Frågan om att barnbidraget borde behovsprövas/inkomstprövas kom upp på min facebooksida när jag debatterade bidraget där. Mitt parti Moderaterna har tidigare sagt nej till detta. Anders Bergh skriver på sin blogg: "Visst innebär det generella barnbidraget att även miljonärer får barnbidrag (dock ganska få, eftersom det går till modern, och det dräller inte av kvinnliga miljonärer i Sverige). Men miljonärer får grundskola, universitet, sjukvård och pension också." Nu blir det alltså ännu flera miljonärer som får barnbidrag då det skall delas lika mellan föräldrarna. Kanske dags att damma av den gamla frågan?

Nyfiken på Jimmie Åkesson, Sverigedemokraterna

Jag gillar programmet "Nyfiken på partiledaren" som går på SVT2 på söndagarna. Som beteendevetare tycker jag det är mycket intressant att få veta mer om partiledarna. Vad formade de? Varför valde de att bli partiledare? Vad ligger bakom partivalet med mera. I söndags var det Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkessons tur.

Jimmie Åkesson nickar jakande när terapeuten säger att det fanns nazister med i Sverigedemokraterna 1994 när Åkesson valde att gå med i partiet. Åkesson säger att han inte visste så mycket om partiet. En annan som säger samma sak är invandraren Mrutyuanjai Mishra. Nu när han har upptäckt vad SD står för lämnar han partiet.

Mrutyuanjai Mishra berättar: "För två år sedan gick jag med i Sverigedemokraterna. Som invandrare från ett icke väst-land, har det varit en svår resa att umgås med människor och politiker, vars mål är att bli av med och utvisa folk som mig. Idag känner jag att jag har varit naiv och begått ett fruktansvärt misstag. Jag vill nu offentligt be om ursäkt för min naivitet."

Hur naiv får man vara? Det tog honom två år att upptäcka att SD vill utvisa folk som han. Det låter oerhört märkligt. Han har varit återkommande krönikör på den beryktade hatsajten Avpixlat. Man kan ju undra om han överhuvudtaget har läst vad som skrivs där?

Nu är tid att anlägga moteld mot SD, skriver Håkan Arenius i den kristna tidningen Dagen. Han påpekar: "SD:s tankegods är en draksådd som inte kan ryckas upp med rötterna om den får fäste i folksjälen. Detta måste sägas igen och igen."

Jenny Stiernstedt skriver i DN:"Sverigedemokraterna är ett i första hand nationalistiskt parti. Partiet vill värna det som anses svensk samt landets seder och bruk – ofta traditioner som enligt SD nu håller på att gå förlorade. Partiet betecknar sig som ett demokratiskt och nationalistiskt parti inspirerat av nationalkonservatism och den socialdemokratiska folkhemstanken."

Alexander Bard är ingen politiker

Alexander Bard är en kul kille och en duktig musiker. Han är en spännande och en mycket skärpt individ. Men han är ingen riktig politiker. Han vill synas och han vill provocera och det är han duktig på. Men när en vuxen man beter sig som ett barn och vräker ur sig precis vad som helst om sina medmänniskor då visar han hur omogen han är trots sin intelligens. Det finns olika former för intelligens.

Alexander Bard kallar Centerkvinnorna för "jävla miffon" och "missfosterhjärnor" för att de tycker annorlunda än honom rörande sexköpslagen. Om centern åker ur riksdagen efter valet i höst kan man utgå ifrån att nyliberalerna med Bard i spetsen har en viss skuld i det.

Vi måste bekräfta grabbarna

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson berättar att han var rädd för invandrare när han var barn. Pojken, som först gick med i Moderat Skolungdom, kände sig utanför när han som barn bodde i ett lägenhetsområde med många invandrarbarn. Redan som femåring fick han känna på utanförskapet.

Statsvetaren Bo Rothstein skriver i Expressen: "Hur blir ett samhälle med en stor grupp unga män som inte lyckas hitta någon stadigvarande kvinnlig partner, som inte kommer att leva med barn och som inte kommer att ha en fast position på arbetsmarknaden? Det finns goda skäl att tro att detta blir ett tämligen bökigt samhälle att leva i. Bland denna grupp unga män kommer det att finnas ett betydligt antal som upplever utanförskap, frustration och brist på respekt."

Kommunchefen i Eskilstuna Pär Eriksson berättar på sin blogg om hur viktigt det är att vara sedd och älskad. Han skriver: "Relationer och behovet av kärlek och vänskap är väl ändå något som varje individ får ta ansvar för, invänder den kritiske läsaren. Visst är det så. Men ett samhälle, dess välfärds- och socialpolitik, kan understödja eller försvåra. Ett samhälle kan fokusera på att motverka arbetslösheten. Ett samhälle kan fokusera på skolan, bildning och utbildning. Ett samhälle kan skapa sociala strukturer och sammanhang som underlättar för människor att bli sedda och ges möjlighet att se." 

Vad är meningen med livet...

I en av mina krönikor i Eskilstuna-Kuriren på början av 2000-talet skrev jag om "Vad är meningen med livet". Den finns inte på nätet så jag återger den här.

Vad är meningen med livet, är filosofernas viktigaste och ständigt återkommande fråga. Mot bakgrund av, att min mamma Margit dog när jag föddes, min pappa Jostein Edgar dog framför ögonen på mig när jag var endast 12 år och min egen dotter Veronika dog när hon var bara fyra dagar gammal, har just denna fråga ofta dykt upp i mitt huvud. Vad är meningen med livet? Jag var en obstinat tonåring som revolterade rejält emot vuxenvärlden. När alla socialsekreterare och socialchefen i min hemkommun hade tröttnat ordentlig på mig skickade de mig till ett ungdomshem för flickor under arton år. Jag var 15 år.

På detta överfyllda flickhem mötte jag tjejer, som hade varit utsatta för incest, alkoholmissbruk, misshandel, mobbning och drogberoende. Min självömkan försvann ganska snabbt. Jag insåg, att jag på många sätt var en bortskämd och överbeskyddad tjej, som inte visste mycket om livet.

Jag blev nog mest rädd och eftertänksam när Olga (fiktivt namn) kom. En tjej på 16 år under avtändning. Hon hade svartfärgat långt slitet hår, sjabbiga kläder, mörka översminkade tomma ögon och ett språkbruk, som jag aldrig hade hört maken till. Hennes standardreplik var: ”Ge mig en Nozinan för fan!”. Hon var ett benrangel, när hon kom till oss men på tre veckor dubblade hon nästan sin vikt. Olga slog sönder allt hon kom över, däribland vår heliga telefon. Vi ringde lika mycket, som alla andra unga tjejer gjorde.

Jag gav Olga min konfirmationsring och den ville hon gärna ha. Efter ett par månader rymde hon och försvann tillbaks till gatulivet. Olga lever nog inte i dag. Hon hade varit runt på alla möjliga institutioner över hela Norge, ingen ville ha henne och ingen hade lyckats hjälpa henne. Olga var en bitter, arg, hjälplös och sårad liten flicka. Hon gjorde ett kolossalt starkt intryck på mig och skrämde mig bokstavligen tillbaka till livet. Jag har mött många ”viktiga” personer med fina titlar och jag har hört många berättelser. För mig blev Olga viktigast. Hennes berättelser glömmer jag aldrig.

När jag idag hetsar upp mig för små petitesser blir jag arg på mig själv. Meningen med livet är nog att hitta livslusten och livsglädjen. För vissa av oss tar det tid att hitta dit. En annan fråga är, hur mycket är förutbestämt och hur mycket är tillfälligheter i våra liv? Hur mycket påverkar och styr vi själva? Jag vet inte. Det enda jag vet, är att vissa personer man möter genom livet påverkar en så mycket att ens egna val i livet delvis styrs av dessa möten. Olga lärde mig, att har man minst en person som älskar en, är livet värt att leva. Olga hade ingen.

Uppdaterat 2014-02-12: Det var Olgas väninna Hege (fiktivt namn) som ville att Olga skulle komma till oss på flickhemmet. Hon kämpade länge för att så skulle ske. I går kväll fick jag veta att Hege är död. Hon tog livet av sig för fyra år sedan, knappt 40 år gammal och mamma till flera barn. Jag minns Hege mycket väl. Hon satt i köket när jag kom till flickhemmet. Hon gick inte i vanlig skola. Det hade hon aldrig gjort. Hon blev stämplad som mindre begåvad när hon var barn och placerades i specialskola för vanartiga barn när hon var liten. Hon hade dock inte varit i skolan så mycket. Hon hamnade på gatan som mycket ung. Prostitution och droger blev hennes liv fram tills hon kom till Grenland ungdomshem.

En norsk man beskrev sin sorg så här: "Min sorg känns som om jag står med naken rygg och vänd emot det norska havet i full orkanstyrka där vågorna slår in emot min rygg utan förvarning med full kraft. Det känns som knivar gjorde av is river upp min rygg." Efter att ha skrivit detta tog han livet av sig. När jag läste hans ord kändes det som om det var min sorg han satte ord på. En sorg som inte vill släppa taget om mig.

Jag tänker ofta på alla mina medsystrar från flickhemmet. Jag har kontakt med några av dem. Några är döda. I mina tankar finns de alla för alltid.