Artikeln i SvD "Myten om ett muslimskt övetagande" är så himla bra skriven, alla borde läsa den, helst flera gånger.
Citat från artikeln: "Politiska partier har gjort rädslan för islam och muslimer till inslag i sina partiprogram och hävdar att Europa och dess ledare inte längre har mod att stå emot denna accelererande invasion av främlingar. Och om de plötsligt skulle få detta mod är det redan för sent eftersom muslimernas födelsetal påstås vida överträffa andra gruppers. Dessutom sägs de nya invandrarna utgöra ett slags femtekolonn: de förblir mera lojala mot islam eller sitt gamla hemland än mot sitt nya land.
De alarmistiska rösterna är många och kommer i olika former. Många är vulgära och så öppet fördomsfulla att de är ganska lätta att avfärda. Andra är försåtligt civiliserade på ytan, men så fort man skrapar på den framträder ett slags chauvinism som döljer en djup fördomsfullhet, som ofta går hand i hand med avgrundsdjup okunnighet."
torsdag 26 september 2013
onsdag 18 september 2013
En halv sanning är också en lögn
Jag har precis läst journalisten Hanne Kjöllers bok "En halv sanning är också en lögn". Hon kritiserar ganska kraftigt sin egen yrkeskår. Jag har ingen problem med det. Det är modigt och det är säkert nödvändigt. Journalister har en viktig roll i det demokratiska samtalet, skriver Kjöller i sitt förord. Hon berättar en hel del om hur journalister genom att utelämna vissa avgörande uppgifter kan skapa en helt felaktig bild av verkligheten. Hon kommer med flera intressanta exempel i boken.
Fredrik Sjöberg skriver: "Men också författaren har en agenda, dessvärre politisk, åt höger. När hon blir så bländad av Carl Bildt, hans briljans, att hon jämför med Dalai Lama, passeras en gräns med viss marginal. För läsare som ogärna intar mer än små doser av den habila men humorlösa bruksprosa som präglar DN:s ledarsida är boken inte att rekommendera. Den är ungefär som en halvsåsig kväll på Publicistklubben. Alla vet vem som kommer att säga vad, och varför."
Jag tycker att boken är läsvärd. Alla politiker och journalister borde definitivt läsa boken.
Fredrik Sjöberg skriver: "Men också författaren har en agenda, dessvärre politisk, åt höger. När hon blir så bländad av Carl Bildt, hans briljans, att hon jämför med Dalai Lama, passeras en gräns med viss marginal. För läsare som ogärna intar mer än små doser av den habila men humorlösa bruksprosa som präglar DN:s ledarsida är boken inte att rekommendera. Den är ungefär som en halvsåsig kväll på Publicistklubben. Alla vet vem som kommer att säga vad, och varför."
Jag tycker att boken är läsvärd. Alla politiker och journalister borde definitivt läsa boken.
En troende minister, Elisabeth Svantesson (M)
Elisabeth Svantesson (M), ordförande i kristna riksdagsgruppen, presenterades i går som ny arbetsmarknadsminister. I Aftonbladet kan man läsa: "Arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson (M) var under 1990-talet engagerad i Ja till livet och Livets ord, bland annat som lärare inom Ulf Ekmans frikyrka i Uppsala.
På presskonferensen tillsammans med Fredrik Reinfeldt i går bedyrade hon att hon lämnat rörelsen." Hon skall visst även ha varit ordförande i Samfundet Sverige Israel. Allt detta är tydligen mycket känsliga saker i Sverige i dag. Troende! Hjälp ministern är troende och hon har varit med i Livets ord! Man skulle kunna tro att hon hade varit med i en terroristorganisation.
Frispråkiga Merith Wager skriver på sin blogg: "I ett fritt och demokratiskt land ska ingen behöva jagas och drevas för sina åsikter, människor från diktaturer över hela världen flyr undan den typen av förtryck, inte minst till – paradoxalt nog – Sverige! Tyck vad ni vill, tyck lika, tyck olika. Men för Höge Farao (eller för Guds skull, om det passar bättre): sluta dreva!
Eli Göndör skriver i Aftonbladet: "Huruvida en religiös politiker styrs av rationella idéer med samhällets bästa för ögonen, eller av apokalyptiska förställningar om jordens undergång och Messias ankomst, vet bara denne själv. Men ett upplyst samhälle kan inte tillåta sig att avfärda religion som något förknippat med enbart outbildade eller svagsinta människor. I samma stund som sekulära röster avfärdar eller försöker förhindra människors utveckling eller karriär på grund av deras religiösa övertygelse, går en central demokratisk tanke förlorad. Idén om att varje individ ska ha rätt till att få göra sin röst hörd och förverkliga sig själv utifrån sina personliga idéer och värderingar. Därtill är det orimligt att betrakta religiösa människor som ett kollektiv med en homogen uppfattning och föreställningsvärld."
Sverige är på många sätt ett märkligt land. Att man i Sverige, i ett land som traditionellt har räknats som ett kristet land, skall behöva försvara sig för att man är kristen är ju helt absurd. Är folk helt historielösa? Vad handlar denna beröringsskräck om? Jag är helt säker på att det i Sveriges riksdag sitter flera ledamöter som är skeptiska till den svenska abortlagstiftningen. Det finns många människor som utifrån sin tro är emot abort. Det finns de som tycker att livet är heligt och okränkbart helt från dess begynnelse; alltså från det ögonblicket ägget blir befruktad. Skall de inte få ha politiska uppdrag?
I SvD får Elisabeth Svantesson några råd från Isabella Andersson, ordförande i Ungdom Mot Rasism.
Kristdemokraternas före detta partiledare Alf Svensson kallar detta för en form av mobbning; det att Elisabeth Svantessons tidigare koppling till Ja till livet och Livets ord ifrågasätts.
Frispråkiga Merith Wager skriver på sin blogg: "I ett fritt och demokratiskt land ska ingen behöva jagas och drevas för sina åsikter, människor från diktaturer över hela världen flyr undan den typen av förtryck, inte minst till – paradoxalt nog – Sverige! Tyck vad ni vill, tyck lika, tyck olika. Men för Höge Farao (eller för Guds skull, om det passar bättre): sluta dreva!
Eli Göndör skriver i Aftonbladet: "Huruvida en religiös politiker styrs av rationella idéer med samhällets bästa för ögonen, eller av apokalyptiska förställningar om jordens undergång och Messias ankomst, vet bara denne själv. Men ett upplyst samhälle kan inte tillåta sig att avfärda religion som något förknippat med enbart outbildade eller svagsinta människor. I samma stund som sekulära röster avfärdar eller försöker förhindra människors utveckling eller karriär på grund av deras religiösa övertygelse, går en central demokratisk tanke förlorad. Idén om att varje individ ska ha rätt till att få göra sin röst hörd och förverkliga sig själv utifrån sina personliga idéer och värderingar. Därtill är det orimligt att betrakta religiösa människor som ett kollektiv med en homogen uppfattning och föreställningsvärld."
Sverige är på många sätt ett märkligt land. Att man i Sverige, i ett land som traditionellt har räknats som ett kristet land, skall behöva försvara sig för att man är kristen är ju helt absurd. Är folk helt historielösa? Vad handlar denna beröringsskräck om? Jag är helt säker på att det i Sveriges riksdag sitter flera ledamöter som är skeptiska till den svenska abortlagstiftningen. Det finns många människor som utifrån sin tro är emot abort. Det finns de som tycker att livet är heligt och okränkbart helt från dess begynnelse; alltså från det ögonblicket ägget blir befruktad. Skall de inte få ha politiska uppdrag?
I SvD får Elisabeth Svantesson några råd från Isabella Andersson, ordförande i Ungdom Mot Rasism.
Kristdemokraternas före detta partiledare Alf Svensson kallar detta för en form av mobbning; det att Elisabeth Svantessons tidigare koppling till Ja till livet och Livets ord ifrågasätts.
söndag 15 september 2013
Sverigedemokraternas kyrkopolitiska makt är ett medialt påhitt
I dag skall jag och min familj gå och rösta i kyrkovalet. Jag är församlingsmedlem i Strängnäs domkyrkoförsamling med Aspö. För mig är rösträtt något ädelt och fint som människor har kämpat hårt för att få. I stora delar av världen saknar många av våra medmänniskor fortfarande rösträtt. Alla medlemmar i Svenska kyrkan som senast på valdagen i dag fyller 16 år, har en demokratisk möjlighet att påverka hur Svenska kyrkan ska styras.
De av oss som i dag kommer att använda vår rösträtt gör det av olika skäl. Förutom de jag redan har nämnt så tycker jag att om jag skall ha någon åsikt om hur saker går till i den församling jag tillhör så skall jag självklart göra min plikt och gå och rösta. Jag kommer att rösta på en person som jag tror kommer att göra skillnad. Jag kommer däremot inte att rösta på någon som ställer upp på ett politiskt partis lista. Jag uppskattar att kyrka och stat har separerat. Politik och religion hör inte ihop. Min dröm är att det i framtiden bara skall finnas en lista i vår församling där man röstar på person och inget annat.
Sverigedemokraterna har som vanligt inför ett val fått stor uppmärksamhet i media. Det heter att vi skall gå och rösta i kyrkovalet så vi inte skall få Sverigedemokraternas kyrka. Vad nu det är? Jag har fått alla röstsedlar hemskickade och bland de finns inte SD. Jag har mig veterligen, de flesta av kyrkobesökarna i församlingen är mig bekanta, aldrig sett en Sverigedemokrat i kyrkan. Att det skulle sitta en massa Sverigedemokrater runt om i Sveriges land som beslutsfattare inom den Svenska kyrkan har jag svårt att tro.
Statsvetaren Andreas Johansson Heinö skriver på sin blogg: "De som röstar i kyrkovalet gör det utan möjlighet att rösta strategiskt - eftersom opinionsundersökningar saknas - men också förmodligen med stora kunskapsbrister vad gäller inte bara sakfrågor och skiljelinjer utan också de nuvarande styrkeförhållandena mellan partierna/grupperingarna. Lägg därtill okända kandidater, och minst tre och i många fall fyra politiska nivåer att ta ställning till (dessutom sannolikt stor osäkerhet om vilka frågor som beslutas på respektive nivå) - ingen borde förvånas över det låga valdeltagandet." Valdeltagande påverkas av rädslan för att SD skall få makt. Media har skrivit så lite om kandidaterna, om de överhuvudtaget har nämnt någon, att för de allra flesta är kandidaterna helt okända. I min församling känner jag till nästan alla kandidaterna för att jag träffar de allra flesta av de på Gudstjänst varje söndag.
Apropå SSU:s (Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund) lite lustiga och vanvördiga uttalande härförleden om att Jesus är sosse, håller jag med ärkebiskopen om att det påståendet är historiskt omöjligt. Socialisterna har alltid velat ha monopol på en det ena och en det andra, alltifrån solidaritet och all annan form för medmänsklighet. Jesus får de dock finna sig i att dela med oss övriga. Vi behöver honom också.
De av oss som i dag kommer att använda vår rösträtt gör det av olika skäl. Förutom de jag redan har nämnt så tycker jag att om jag skall ha någon åsikt om hur saker går till i den församling jag tillhör så skall jag självklart göra min plikt och gå och rösta. Jag kommer att rösta på en person som jag tror kommer att göra skillnad. Jag kommer däremot inte att rösta på någon som ställer upp på ett politiskt partis lista. Jag uppskattar att kyrka och stat har separerat. Politik och religion hör inte ihop. Min dröm är att det i framtiden bara skall finnas en lista i vår församling där man röstar på person och inget annat.
Sverigedemokraterna har som vanligt inför ett val fått stor uppmärksamhet i media. Det heter att vi skall gå och rösta i kyrkovalet så vi inte skall få Sverigedemokraternas kyrka. Vad nu det är? Jag har fått alla röstsedlar hemskickade och bland de finns inte SD. Jag har mig veterligen, de flesta av kyrkobesökarna i församlingen är mig bekanta, aldrig sett en Sverigedemokrat i kyrkan. Att det skulle sitta en massa Sverigedemokrater runt om i Sveriges land som beslutsfattare inom den Svenska kyrkan har jag svårt att tro.
Statsvetaren Andreas Johansson Heinö skriver på sin blogg: "De som röstar i kyrkovalet gör det utan möjlighet att rösta strategiskt - eftersom opinionsundersökningar saknas - men också förmodligen med stora kunskapsbrister vad gäller inte bara sakfrågor och skiljelinjer utan också de nuvarande styrkeförhållandena mellan partierna/grupperingarna. Lägg därtill okända kandidater, och minst tre och i många fall fyra politiska nivåer att ta ställning till (dessutom sannolikt stor osäkerhet om vilka frågor som beslutas på respektive nivå) - ingen borde förvånas över det låga valdeltagandet." Valdeltagande påverkas av rädslan för att SD skall få makt. Media har skrivit så lite om kandidaterna, om de överhuvudtaget har nämnt någon, att för de allra flesta är kandidaterna helt okända. I min församling känner jag till nästan alla kandidaterna för att jag träffar de allra flesta av de på Gudstjänst varje söndag.
Apropå SSU:s (Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund) lite lustiga och vanvördiga uttalande härförleden om att Jesus är sosse, håller jag med ärkebiskopen om att det påståendet är historiskt omöjligt. Socialisterna har alltid velat ha monopol på en det ena och en det andra, alltifrån solidaritet och all annan form för medmänsklighet. Jesus får de dock finna sig i att dela med oss övriga. Vi behöver honom också.
torsdag 12 september 2013
Sverige enda landet i Norden som aldrig haft kvinnlig statsminister
2010 skrev Jenny Stiernstedt artikeln "Sverige väntar fortfarande på en kvinna" i DN. Det blev ingen kvinnlig statsminister den gången heller. Ingen blev nog särskilt förvånad över detta. I måndags fick Norge välja sin andra kvinnliga statsminister, Erna Solberg ordförande för partiet Høyre. Detta blev ingen stor nyhet i Sverige trots att Sverige är det enda land i norden som aldrig har haft en kvinna på landets högsta politiska post. Eller så är det kanske just därför. Landet som under flera decennier har utmålat sig som världens mest jämställda land vill nog låtsas som om det här med kvinnlig statsminister inte är så viktigt. Det finns förmodligen en annan orsak också, det att det populistiska Fremskrittspartiet mest sannolikt kommer att ingå i den borgerliga regeringen som Solberg skall leda.
När jag har påpekat på sociala medier det faktum att Sverige fortfarande inte har lyckats få en kvinnlig statsminister har både kvinnor och män snabbt förklarat för mig att kompetens går före kön. Jag har då kommenterat att om det enbart handlade om kompetens borde Sverige haft en kvinnlig statsminister för många decennier sedan. - Det hade vi också haft om inte Anna Lindh (S) hade blivit mördad för 10 år sedan, replikeras raskt. Det är ju svårt att veta det. Det innebär fortfarande att Socialdemokraterna skulle ha vunnit valet 2006 för att det överhuvudtaget skulle ha varit möjligt och det gjorde de inte. Att den valförlusten skulle hänga på en enda person har jag ärligt talat svårt att tro.
Jag undrar om de som skriker att kompetens går före kön själva hör hur dumt det låter? Är kvinnor i Sverige mindre kompetenta än i tex Norge och Finland? Även i Sverige består halva befolkningen av kvinnor. Det borde finnas hur många duktiga kvinnor som helst i ett av världens mest välutvecklade länder?
När jag har påpekat på sociala medier det faktum att Sverige fortfarande inte har lyckats få en kvinnlig statsminister har både kvinnor och män snabbt förklarat för mig att kompetens går före kön. Jag har då kommenterat att om det enbart handlade om kompetens borde Sverige haft en kvinnlig statsminister för många decennier sedan. - Det hade vi också haft om inte Anna Lindh (S) hade blivit mördad för 10 år sedan, replikeras raskt. Det är ju svårt att veta det. Det innebär fortfarande att Socialdemokraterna skulle ha vunnit valet 2006 för att det överhuvudtaget skulle ha varit möjligt och det gjorde de inte. Att den valförlusten skulle hänga på en enda person har jag ärligt talat svårt att tro.
Jag undrar om de som skriker att kompetens går före kön själva hör hur dumt det låter? Är kvinnor i Sverige mindre kompetenta än i tex Norge och Finland? Även i Sverige består halva befolkningen av kvinnor. Det borde finnas hur många duktiga kvinnor som helst i ett av världens mest välutvecklade länder?
onsdag 11 september 2013
Rasism är väl alltid rasism?
När jag läser artikeln "Rasismen vi sällan pratar om" skriven av Damon Rasti påminns jag om de fem åren jag arbetade som kriminalvårdare på Hallanstalten i Södertälje. Både bland de intagna och de anställda fanns det många personer med utländskt ursprung. Jargongen var ofta mycket rasistisk. I början var jag helt förskräckt. Jag tog upp det med min chef men inget hände. Min chef hade arbetat i den miljön i åratal och hade nog blivit både hemmablind och ganska avtrubbad. Kulturen på anstalten genomsyrades till stor del av sexism och rasism. När det gällde bråk och våld mellan intagna talade man ofta om att det var gängrelaterat. Det bottnade nog lika ofta i ursprung. Många konflikter handlade om etnicitet. Jag minns även tiden jag arbetade på Mariefredsanstalten. En sommar började en sommarvikarie från Turkiet att slåss med en intagen från forna Jugoslavien. Jag minns det mycket väl för att jag var en av de kriminalvårdare som fick gå emellan slagskämparna och skilja dem åt. Sommarvikarien fick självklart lämna arbetsplatsen för gott. Vi pratade aldrig om det som hade hänt. Man kan ju undra varför? Hur många andra arbetsplaster i Sverige har sådana här problem?
Damon Rasti skriver: "Jag trodde länge att iranier var den mest rasistiska folkgrupp som existerade. Stolta, nationalistiska och nedlåtande mot andra folkgrupper. Född och uppvuxen i Iran fick jag lära mig att turkar, araber, svarta och många andra i princip var underlägsna människor. Än idag kan jag få höra folk med iransk påbrå tala illa om kurder och många andra enbart baserat på det faktum att de har en annan etnicitet. När jag började prata om denna problematik med vänner som hade annat påbrå visade det sig vara likadant hos ett flertal andra invandrargrupper. Serber, turkar, araber och många fler hatade andra nationaliteter, dels utifrån historiska perspektiv men också enbart baserat på rasistiska fördomar, mot till exempel svarta eller romer. En bekant som är eritrean pratar ofta ofattbart kränkande om somalier. Denna rasism är också förvånansvärt öppet uttalad." Det är onekligen en intressant och viktig debatt Damon Rasti har startat.
På söndagskvällen blev en pappa misshandlad när han var ute och gick med sin 1,5-åriga son. Tidningen Skånskan skriver: "En pappa misshandlades svårt av flera personer som också försökte kasta ner honom från en bro över Hyllievångsvägen i Malmö. Även mannens 1,5-årige son slängdes i marken, enligt en polisanmälan. Polisen betecknar händelsen som ett hatbrott, rapporterar lokala medier." Det är så ofattbart hemskt det som har hänt så man hittar inte ord.
Den kände debattören Dick Erixon hävdar på sin blogg att polisen vägrade ge signalement på förrövarna. Han skriver: "De strukturella normer som gäller inom svensk samhällsdebatt fick säkert många att fördomsfullt utgå från att det var etniska svenskar som utfört den rasistiska attacken — 'Säkert några SD-sympatisörer'. Enligt den politiskt korrekta strukturella normen som bland annat Jonas Hassen Khemiri slagit fast i DN är nämligen alla etniska svenskar onda rasister, medan alla med utländsk bakgrund är oskyldiga stackars offer." Huruvida polisen vägrade berätta att det var färgade personer som utfört den rasistiska attacken vet jag inte. Men att det är tabubelagt att prata om detta det har både Damon Rasti och Dick Erixon rätt i.
Debatten påminner mig om artikeln "Håll käften, du är vit" som Erik Helmerson på DN skrev för ett tag sedan. Den skrevs på grund av slöjupproret och särskilt dessa ord säger mycket: "De fraser som gärna används i den här typen av kritik – tolkningsföreträde, rasifiering, privilegier, exotisering – är synnerligen moderna, men de betyder sällan något konkret. Hur bevisa, eller motbevisa, till exempel vem som exotiserar vem? Att gå in i någon annans huvud och förklara denne som 'omedveten' om det ena eller andra är i bästa fall underhållande, i sämsta djupt obehagligt. Det är svårt att begripa varför en protest skulle vara mindre värd för att den artikuleras av, bland andra, människor från medelklassen. Alternativet är att dessa håller käften."
Man kan byta ut "håll käften, du är vit" med "håll käften, du är ung" eller kanske ännu mer vanligt "håll käften, du är kvinna". "Du är inte en av oss därför skall du hålla tyst" har nog många fått höra någon gång i sitt liv. Jag vet inte hur jag skall förklara det men ofta behöver inte ens orden håll käften sägas, man vet liksom ändå att det är det som önskas. I politiken skall man hålla käften om man inte tycker det som är mest accepterat att tycka just nu i en fråga. Man skall även vara tyst om man tycker annorlunda än vad som står i partiprogrammet. Man skall inte tänka själv helt enkelt. Det skall vi överlåta till dem som av någon orsak och/eller privilegium har fått tolkningsföreträde. Vad handlar allt om i slutändan? Orden jag kommer att tänka på är tolerans och frihet. Tolerans ger frihet och frihet skapar tolerans. Jag skall utveckla hur jag tänker vid ett annat tillfälle.
Damon Rasti skriver: "Jag trodde länge att iranier var den mest rasistiska folkgrupp som existerade. Stolta, nationalistiska och nedlåtande mot andra folkgrupper. Född och uppvuxen i Iran fick jag lära mig att turkar, araber, svarta och många andra i princip var underlägsna människor. Än idag kan jag få höra folk med iransk påbrå tala illa om kurder och många andra enbart baserat på det faktum att de har en annan etnicitet. När jag började prata om denna problematik med vänner som hade annat påbrå visade det sig vara likadant hos ett flertal andra invandrargrupper. Serber, turkar, araber och många fler hatade andra nationaliteter, dels utifrån historiska perspektiv men också enbart baserat på rasistiska fördomar, mot till exempel svarta eller romer. En bekant som är eritrean pratar ofta ofattbart kränkande om somalier. Denna rasism är också förvånansvärt öppet uttalad." Det är onekligen en intressant och viktig debatt Damon Rasti har startat.
På söndagskvällen blev en pappa misshandlad när han var ute och gick med sin 1,5-åriga son. Tidningen Skånskan skriver: "En pappa misshandlades svårt av flera personer som också försökte kasta ner honom från en bro över Hyllievångsvägen i Malmö. Även mannens 1,5-årige son slängdes i marken, enligt en polisanmälan. Polisen betecknar händelsen som ett hatbrott, rapporterar lokala medier." Det är så ofattbart hemskt det som har hänt så man hittar inte ord.
Den kände debattören Dick Erixon hävdar på sin blogg att polisen vägrade ge signalement på förrövarna. Han skriver: "De strukturella normer som gäller inom svensk samhällsdebatt fick säkert många att fördomsfullt utgå från att det var etniska svenskar som utfört den rasistiska attacken — 'Säkert några SD-sympatisörer'. Enligt den politiskt korrekta strukturella normen som bland annat Jonas Hassen Khemiri slagit fast i DN är nämligen alla etniska svenskar onda rasister, medan alla med utländsk bakgrund är oskyldiga stackars offer." Huruvida polisen vägrade berätta att det var färgade personer som utfört den rasistiska attacken vet jag inte. Men att det är tabubelagt att prata om detta det har både Damon Rasti och Dick Erixon rätt i.
Debatten påminner mig om artikeln "Håll käften, du är vit" som Erik Helmerson på DN skrev för ett tag sedan. Den skrevs på grund av slöjupproret och särskilt dessa ord säger mycket: "De fraser som gärna används i den här typen av kritik – tolkningsföreträde, rasifiering, privilegier, exotisering – är synnerligen moderna, men de betyder sällan något konkret. Hur bevisa, eller motbevisa, till exempel vem som exotiserar vem? Att gå in i någon annans huvud och förklara denne som 'omedveten' om det ena eller andra är i bästa fall underhållande, i sämsta djupt obehagligt. Det är svårt att begripa varför en protest skulle vara mindre värd för att den artikuleras av, bland andra, människor från medelklassen. Alternativet är att dessa håller käften."
Man kan byta ut "håll käften, du är vit" med "håll käften, du är ung" eller kanske ännu mer vanligt "håll käften, du är kvinna". "Du är inte en av oss därför skall du hålla tyst" har nog många fått höra någon gång i sitt liv. Jag vet inte hur jag skall förklara det men ofta behöver inte ens orden håll käften sägas, man vet liksom ändå att det är det som önskas. I politiken skall man hålla käften om man inte tycker det som är mest accepterat att tycka just nu i en fråga. Man skall även vara tyst om man tycker annorlunda än vad som står i partiprogrammet. Man skall inte tänka själv helt enkelt. Det skall vi överlåta till dem som av någon orsak och/eller privilegium har fått tolkningsföreträde. Vad handlar allt om i slutändan? Orden jag kommer att tänka på är tolerans och frihet. Tolerans ger frihet och frihet skapar tolerans. Jag skall utveckla hur jag tänker vid ett annat tillfälle.
söndag 8 september 2013
Heja Erna Solberg, Høyre, Norges blivande statsminister
I morgon skall jag på valvaka hemma hos en norsk väninna i Strängnäs. Vi båda hejar på Erna Solberg (Høyre). Hon kommer mest sannolikt att bli Norges andra kvinnliga statsminister. Jag är så stolt över att komma ifrån ett land där jämlikhet och jämställdhet är så djupt förankrat hos/i befolkningen. Norrmännen ligger hästlängder före svenskarna när det gäller att lyckas med att bygga ett samhälle som är jämlikt och jämställt. I Sverige har vi riksdagsledamöter som kämpar för att överklasskolor som Lundsberg skall få finnas kvar. Jag hittar inte ord. I Norge träffas alla i skolan; alltifrån kungafamiljens barn till vanliga Svenssons går i kommunala skolor.
DN skriver om en norsk socialdemokrat som har bytt sida. Erland Bakke är numera Høyremann som det heter på norska. Han gick till Høyre för friare val i vården.
DN skriver om en norsk socialdemokrat som har bytt sida. Erland Bakke är numera Høyremann som det heter på norska. Han gick till Høyre för friare val i vården.
måndag 2 september 2013
Det är val i Norge den 9 september
Om en vecka, den 9 september, är det val i Norge och det nämns nästan inte med ett enda ord i svenska tidningar och svensk media överhuvudtaget. Den 22 september är det val i Tyskland och DN har tryckt upp en hel tidning om det valet.
Jag tog kontakt med en på ledarredaktionen på DN, då jag prenumererar på tidningen, och skrev: "Jag är prenumerant på DN och under helgen fick jag DN.VÄRLDEN som enbart skriver om det kommande valet i Tyskland. Min fråga är kommer det en likadan tidning (nummer) om det kommande valet i Norge? Jag förstår att valet i Tyskland som är EU:s största och mäktigaste land är viktigt för svenskar att följa. Som norska bosatt i Sverige i 20 år har jag noterat att det sällan skrivs särskilt mycket om val i Norge i Sveriges största tidningar. Något jag tycker är märkligt då Norge är ett mycket viktigt land för Sverige. Svenska ungdomar åker dit och arbetar tex, import och export länderna emellan är mycket stor. Samtidigt är kunskaperna om Norge och norrmän bland svenskar väldigt låg har jag noterat. Vi har ju bara olja och är ett dyrt land är det enda jag får höra om mitt fosterland här i Sverige, för det mesta alltså. Det kommer antagligen att bli ett regeringsskifte i Norge och det är spännande tycker jag. Det borde svenska tidningar följa även innan det sker."
Jag fick till svar: "Jag förstår dina synpunkter, helt klart. Jag är nordist och tycker att det skrivs alldeles för lite om Norge i svenska tidningar. Vi talade nyligen om saken på ledarredaktionen, och vi kommer förstås att skriva om valet. Däremot fruktar jag att du inte kommer att tycka att det är tillräckligt... Om någon Världen-bilaga om Norge är på gång vet jag inte, men jag skulle bli lika förvånad och nästan lika glad som du om det blev så." Har de bara en enda nordist anställd på DN? Eller vad är problemet? Det hela är mycket märkligt med tanke på att DN skrev redan den 11 juli: "Opinionsundersökningarna talar sitt tydliga språk: om inget oförutsett inträffar får Norge sin andra kvinnliga statsminister i höst." Det är helt fantastiskt att Norge åter en gång får en kvinnlig statsminister. Jag är så stolt! När kommer vi att få en kvinnlig statsminister i Sverige? Kommer det att ske under min livstid? Kommer mina barn att få uppleva det?
Svenska tidningar borde inte bara skriva mycket mer om det otroliga att Sverige ligger efter alla andra nordiska länder när det gäller kvinnors möjligheter att få makt och inflytande. De borde även skriva sida upp och sida ner där de uppmanar svenska politiker att åka till Norge med flera länder för att studera och lära sig hur man kan göra för att politiken och därigenom hela samhället skall bli mer jämställt. Moderaterna tex har oerhört mycket att lära sig av norske Høyre; ofantligt mycket faktiskt. Redan 1991 fick Høyre sin första kvinna som partiledare, hon heter Kaci Kullmann Five. Första kvinnliga statsministern, Gro Harlem Bruntland, fick Norge redan 1981. Det är 32 år sedan.
Jag tog kontakt med en på ledarredaktionen på DN, då jag prenumererar på tidningen, och skrev: "Jag är prenumerant på DN och under helgen fick jag DN.VÄRLDEN som enbart skriver om det kommande valet i Tyskland. Min fråga är kommer det en likadan tidning (nummer) om det kommande valet i Norge? Jag förstår att valet i Tyskland som är EU:s största och mäktigaste land är viktigt för svenskar att följa. Som norska bosatt i Sverige i 20 år har jag noterat att det sällan skrivs särskilt mycket om val i Norge i Sveriges största tidningar. Något jag tycker är märkligt då Norge är ett mycket viktigt land för Sverige. Svenska ungdomar åker dit och arbetar tex, import och export länderna emellan är mycket stor. Samtidigt är kunskaperna om Norge och norrmän bland svenskar väldigt låg har jag noterat. Vi har ju bara olja och är ett dyrt land är det enda jag får höra om mitt fosterland här i Sverige, för det mesta alltså. Det kommer antagligen att bli ett regeringsskifte i Norge och det är spännande tycker jag. Det borde svenska tidningar följa även innan det sker."
Jag fick till svar: "Jag förstår dina synpunkter, helt klart. Jag är nordist och tycker att det skrivs alldeles för lite om Norge i svenska tidningar. Vi talade nyligen om saken på ledarredaktionen, och vi kommer förstås att skriva om valet. Däremot fruktar jag att du inte kommer att tycka att det är tillräckligt... Om någon Världen-bilaga om Norge är på gång vet jag inte, men jag skulle bli lika förvånad och nästan lika glad som du om det blev så." Har de bara en enda nordist anställd på DN? Eller vad är problemet? Det hela är mycket märkligt med tanke på att DN skrev redan den 11 juli: "Opinionsundersökningarna talar sitt tydliga språk: om inget oförutsett inträffar får Norge sin andra kvinnliga statsminister i höst." Det är helt fantastiskt att Norge åter en gång får en kvinnlig statsminister. Jag är så stolt! När kommer vi att få en kvinnlig statsminister i Sverige? Kommer det att ske under min livstid? Kommer mina barn att få uppleva det?
Svenska tidningar borde inte bara skriva mycket mer om det otroliga att Sverige ligger efter alla andra nordiska länder när det gäller kvinnors möjligheter att få makt och inflytande. De borde även skriva sida upp och sida ner där de uppmanar svenska politiker att åka till Norge med flera länder för att studera och lära sig hur man kan göra för att politiken och därigenom hela samhället skall bli mer jämställt. Moderaterna tex har oerhört mycket att lära sig av norske Høyre; ofantligt mycket faktiskt. Redan 1991 fick Høyre sin första kvinna som partiledare, hon heter Kaci Kullmann Five. Första kvinnliga statsministern, Gro Harlem Bruntland, fick Norge redan 1981. Det är 32 år sedan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
