Ja, hur bildat är egentligen Sverige?

Det är med stor behållning jag läser Björn Wimans artikel i DN "Också i Almedalen får ordet bildning en renässans". Wiman skriver: "Men att det lite gammaldags begreppet 'bildning' har fått något av en pånyttfödelse står helt klart. För bara några år sedan hade ordet varit lika otänkbart till både vänster och höger – å ena sidan var det ett elitistiskt kodord för att hålla massorna nere och å den andra något antikverat som inte rymdes i takboxarna hos den blankslipade nya borgerligheten. Och visst, gärna en renässans för bildningen – så länge man är medveten om att ordets grundläggande innebörd står i strid med vår tids mest karaktäristiska rörelsemönster: snabbheten, tillgängligheten, anpassligheten. Bildning tar tid. Och tid är – som även de mest obildade direktörer vet – pengar."

Wiman har rätt i att bildning har blivit i fokus igen. Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund tog upp frågan i sitt partiledartal i Almedalen i kväll.  Katrine Kielos skriver i Aftonbladet: "I Paris finansvärld drar man lott om vem som ska träffa svenska affärsmän, ­berättade Jan Gradvall i Dagens Industri 2011. Det fanns inget att prata med svenskar om tyckte de franska bankirerna. 'Ingen har läst romaner, ingen har sett konst, ingen har någon religion.'" Björn Wiman tar upp detsamma: "Ja, hur bildat är egentligen Sverige? I en granskning av effekterna av den borgerliga regeringens kulturpolitik som Sveriges Radios 'Kulturnytt' gjorde i veckan citerades en fransk affärsman om hur man i Paris drar lott om att slippa äta lunch med kulturlösa svenskar, vilka på sin höjd kan prata om pengar och i bästa fall golf."

Erik Axel Karlfeldt skrev i en sång att man skall tala med bönder på bönders vis och med de lärda på latin. När jag läste sociologi pratade vi ofta om det uttrycket och vad det betydde och/eller hur det kunde tolkas. En bildad människa kan umgås med alla. En bildad person klarar det Karlfeldt beskrev i sin visa "Sång efter skördeanden".

Alla skall ha samma chans

Martin Liby Alonso på DN skriver ofta om angelägna och intressanta frågor. I artikeln "Alla skall ha samma chans" påpekar han: "Ökad ojämlikhet är inte regeringens fel. Men Alliansföreträdare bör ändå diskutera den. Mark Twains iakttagelse att det finns tre sorters lögn – lögn, förbannad lögn och statistik – har präglat debatten om ekonomisk ojämlikhet. Såväl opposition som regering har grävt fram siffror som belägger deras respektive tes – att klyftorna växer samt att de inte gör det. Debatten har inte blivit mindre skev av att politiker och opinionsbildare på vänsterkanten slagit fast halsbrytande orsakssamband: jobbskatteavdrag ger ojämlikhet som ger stenkastning och bilbränder. Resultatet är föga konstruktivt. Å ena sidan en opposition som hävdar att Alliansen medvetet och systematiskt slagit sönder välfärdsstaten för att öka klyftorna. Det ligger i sin tur till grund för flera – i princip samhällets samtliga – problem. Å andra sidan en regering som på inget vis vill diskutera existensen av ekonomisk ojämlikhet."

Samhällsproblem löses inte av att höger- och vänsterpolitiker bråkar om vem som vill gott. Ingen har monopol på medmänsklighet och godhet. Jag tror att de flesta politiska partier, om man bortser från de mer extrema, vill ha ett jämlikt och gott samhälle. Jag är övertygad om att det inte finns en enda Socialdemokrat som innerst inne tror att regeringen vill att klyftorna växer. Jag är lika säker på att det inte finns en enda Moderat som verkligen tror att Socialdemokraterna vill förstöra för företagarna för att ta ett exempel. De allra flesta politiker jag har mött under mina ca 30 år inom norsk och svensk politik vill väl. Politik är att vilja. Var det inte så Olof Palme formulerade det? Både de som står till höger och de som står till vänster inom politiken vill som oftast bygga ett gott samhälle. Vi har bara olika uppfattningar om hur man gör - hur vi tar oss dit. Det är vägen och inte målet vi är oense om. Det är lätt att glömma detta faktum när polariseringen drar igång för fullt. Den politiska debatten är viktig. Men polariseringar och lögner är vi inte betjänta av.

Martin Liby Alonso berör i sin artikel det sociologiska begreppet klassresa och att det är skolan som är det enskilt viktigaste instrumentet för att ge alla samma chans. Det är i klassrummet klassresan kan börja. Han påpekar att skolan har blivit mindre utjämnande och det är ett allvarligt samhällsproblem. Vi borde kunna diskutera över blockgränsen hur det problemet skall lösas i stället för att tjafsa om vems fel det är.

"Jag har hittat den norske kulturens kärna"

Det är alltid roligt att läsa om de olika "landskamper" som vid jämna mellanrum poppar upp i Norden. Danmark och Sverige tävlar om vem som är bäst på jämställdhet och Norge och Sverige tävlar om vem som vet mest eller är bäst; ärligt talat så är det svårt att tolka vad kampen handlar om egentligen. Aslak Nore på en norska tidningen VG skriver: "Svenske mediers uvitenhet om norsk historie og kultur stikker så dypt at landets ledende avis kan sette grunnløse analyser og revisjonistisk historieforfalskning på trykk." Han har tyvärr rätt. Aftonbladets Martin Aagård är så okunnig så det är pinsamt att läsa hans artikel "Danskjävlar". Aagård som har rötter i Nord-Trøndelag i Norge borde ha större kunskaper om Norge eller så borde han helt enkelt inte uttala sig i ämnet. Att tala är silver och tiga är guld skulle nog passa in på Aagård den här gången.

Martin Aagård har alltså inte särskilt mycket kunskaper om mitt födelseland Norge, han är mest dryg och löjlig. Att kunskapsnivån bland svenskar om Norge och norrmän är ganska låg är ett ganska känt faktum, något som säkert kommer att ändras nu när så många svenskar är tvungna att åka till Norge för att få arbete, men att den skall vara så låg som den är hos Martin Aagård det tror jag inte. Det kanske är lite svensk fåfänga som gör att man inte vil lära sig något om sitt grannland i väst? Det är ju mer spännande med större länder som USA med flera. Jag blir förvånad varje gång jag möter en vuxen svensk som inte har varit i Norge. De kan har rest runt i hela världen men inte till Norge.

När det gäller debatten om vilket land som är mest jämställt, Sverige eller Danmark? Så borde man kanske titta på andra länder än de nordiska? Jämför jämställdheten i Saudiarabien kontra Sverige tex, det skulle varit något! Eller varför inte jämföra Danmark med Pakistan? Det är rätt löjligt att världens mest jämställda länder överhuvudtaget skall starta ett könskrig sig emellan.