Läser med intresse Peter Wolodarskis artikel "Siffran som sammanfattar Stockholms problem". Wolodarski har helt rätt när han skriver att bakgrunden till veckans kravaller är komplicerad. En faktor jag tror är enormt viktig och som jag har saknat i debatten är de här arga unga männens behov av manliga förebilder. Var är papporna? Timbuktu vill att statsministern skall engagera sig mer. Det kanske är en och annan pappa som borde göra det också?
söndag 26 maj 2013
torsdag 23 maj 2013
Arga unga män
Har precis sett SVT-debatt rörande upploppen i Husby och andre förorter till Stockholm. I studion fanns pantrarna från Göteborg som försvarade ligisterna och kallar det hela för en förortsrevolt. En kriminolog är där så klart och vill förklara det hela med strukturer; samhällsstrukturer, det är strukturernas fel. En vänsterpartist är där och hävdar att allt är den borgerliga regeringens fel och att regeringen har sett till att klassklyftorna har ökat. Vad är sant? Vad legitimerar våld?
Fast jag är utbildad sociolog har jag svårt att lägga skulden på det som händer just nu i Stockholms förorter på enbart samhällsstrukturer. Jag har svårt att acceptera att individen skulle vara utan ansvar och utan skuld.
Var är föräldrarna? Har inte de något ansvar? En ung kille, Patrick, säger i SVT-debatt att han vill åt polisen. De har trakasserat honom, hävdar han. Om nu någon polis har trakasserat honom kan han väl anmäla de då? Jag törs hävda att de allra flesta poliser i detta land gör ett jättebra arbete.
Under stora delar av mitt liv har jag mött människor som ser sig själva som offer. När jag bodde på ett flickhem i Norge på 80-talet mötte jag de första. När jag under 9 år arbetade inom kriminalvården i Sverige mötte jag desto flera, både bland de intagna och bland personalen. Oavsett vad som händer i en människas liv så har man inte rätt att skada någon annan.
Nej det finns ingen ursäkt för att skada någon annan. Unga människor behöver vuxna förebilder, de behöver trygga och stabila vuxna runt sig som kan vägleda de. Unga människor behöver möta ansvarsfulla personer som törs vara just vuxna och som törs sätta gränser och ställa krav.
Özz Nujen skriver på twitter: "Förstörd egendom! Brända bilar! Stenkastning!... skriker media. Vem pratar om förstörd barndom, brända drömmar o politik med hjärta av sten?" Vi kan prata om förstörd barndom. Vi kan prata om brända drömmar och politik med hjärta av sten. Det förändrar inte det faktum att vi alla har en fri vilja. Det förändrar inte det faktum att vi alla har ett ansvar för vårt eget liv och andras. Att sätta eld på grannens bil eller grannens hus löser inga problem. Att tutta eld på en förskola är inte OK.
Att ställa krav på en individ är det samma som att ha förväntningar på den samma. Att inte har förväntningar på våra ungdomar är förkastligt. Att inte låta unga växa upp och bli vuxna är fel.
Var är föräldrarna? Har inte de något ansvar? En ung kille, Patrick, säger i SVT-debatt att han vill åt polisen. De har trakasserat honom, hävdar han. Om nu någon polis har trakasserat honom kan han väl anmäla de då? Jag törs hävda att de allra flesta poliser i detta land gör ett jättebra arbete.
Under stora delar av mitt liv har jag mött människor som ser sig själva som offer. När jag bodde på ett flickhem i Norge på 80-talet mötte jag de första. När jag under 9 år arbetade inom kriminalvården i Sverige mötte jag desto flera, både bland de intagna och bland personalen. Oavsett vad som händer i en människas liv så har man inte rätt att skada någon annan.
Nej det finns ingen ursäkt för att skada någon annan. Unga människor behöver vuxna förebilder, de behöver trygga och stabila vuxna runt sig som kan vägleda de. Unga människor behöver möta ansvarsfulla personer som törs vara just vuxna och som törs sätta gränser och ställa krav.
Özz Nujen skriver på twitter: "Förstörd egendom! Brända bilar! Stenkastning!... skriker media. Vem pratar om förstörd barndom, brända drömmar o politik med hjärta av sten?" Vi kan prata om förstörd barndom. Vi kan prata om brända drömmar och politik med hjärta av sten. Det förändrar inte det faktum att vi alla har en fri vilja. Det förändrar inte det faktum att vi alla har ett ansvar för vårt eget liv och andras. Att sätta eld på grannens bil eller grannens hus löser inga problem. Att tutta eld på en förskola är inte OK.
Att ställa krav på en individ är det samma som att ha förväntningar på den samma. Att inte har förväntningar på våra ungdomar är förkastligt. Att inte låta unga växa upp och bli vuxna är fel.
onsdag 22 maj 2013
Politisk kannibalism gav Centerpartiet makten
Den 8 maj ställer vårt oppositionsråd Jacob Högfeldt (M) frågan i Strengnäs Tidning: "Vilka styr i Strängnäs kommun?" Han undrar om frågan är relevant att ställa och konstaterar samtidigt att det är Centerpartiet, Folkpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet som styr.
Kommunalråden Tord Tjernström (S) och Terese Askerstedt (MP) var snabba att svara att "M har styrt - det vet väl alla?" Varav Jacob Högfeldt (M) replikerade att "Vi måste arbeta framåt". Jag håller fullständigt med Jacob om det. Samtidigt är det helt på sin plats att återberätta historien om hur det har varit när det uppenbarligen är så många politiker som inte känner till den. Det är vad jag gör i en debattartikel i dagens tidning:
"Politisk kannibalism gav Centerpartiet makten"
M har styrt – det vet väl alla? Den frågan ställer Terese Askerstedt (MP) och Tord Tjernström (S) i tidningen den 11 maj. Det var faktiskt länge sedan Moderaterna styrde kommunen om man bortser från Ulf Kristerssons tid som finanskommunalråd 2002 till 2006 och då var det faktiskt Centern som hade kommunalrådsposten. Det var Torgny Jonsson som var ordförande i kommunstyrelsen. Torgny Jonsson var alltså det "riktiga" kommunalrådet.
Efter valet 1994 tog bland andra Moderaterna över makten i Strängnäs kommun efter bland andra Socialdemokraterna. Mandatperioden 1994 till 1998 var en lugn tid i Strängnäspolitiken, om man får säga så.
I valet 1998 behöll Moderaterna makten och började samarbetet med Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centern. Kommunalrådet hette Kia Hjelte (M). Det var en turbulent tid både inom majoriteten men även inom oppositionen. Stämningen i kommunstyrelsen var till tider tuff och hård. I perioder fick Torgny Jonsson (C) hoppa in som kommunstyrelsens ordförande och till slut slängde Folkpartiet och Centern ut Moderaterna från makten. Det skedde i januari 2001. De behöll Kristdemokraterna för att KD bad om det.
Resten av mandatperioden styrde Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna med stöd av Socialdemokraterna utan att S fick något för det, förutom att de fick betrakta ett skadeskjutet Moderaterna.
Politisk "kannibalism" är inte vacker, vare sig det sker inom partier eller mellan partier. Vi har tyvärr haft mycket av den sorten i Strängnäspolitiken de senaste mandatperioderna. De som har "tjänat" på detta när det gäller makten och inflytandet är Folkpartiet och Centern. De har suttit sammanhängande vid makten helt sedan 1998 och Centerpartiet har haft kommunalrådsposten nästan hela den tiden.
Så svaret är nej, Askerstedt och Tjernström. Det är inte Moderaterna som har styrt.
Margit Urtegård
Kommunfullmäktigeledamot
Medlem i Moderaterna
Kommunalråden Tord Tjernström (S) och Terese Askerstedt (MP) var snabba att svara att "M har styrt - det vet väl alla?" Varav Jacob Högfeldt (M) replikerade att "Vi måste arbeta framåt". Jag håller fullständigt med Jacob om det. Samtidigt är det helt på sin plats att återberätta historien om hur det har varit när det uppenbarligen är så många politiker som inte känner till den. Det är vad jag gör i en debattartikel i dagens tidning:
"Politisk kannibalism gav Centerpartiet makten"
M har styrt – det vet väl alla? Den frågan ställer Terese Askerstedt (MP) och Tord Tjernström (S) i tidningen den 11 maj. Det var faktiskt länge sedan Moderaterna styrde kommunen om man bortser från Ulf Kristerssons tid som finanskommunalråd 2002 till 2006 och då var det faktiskt Centern som hade kommunalrådsposten. Det var Torgny Jonsson som var ordförande i kommunstyrelsen. Torgny Jonsson var alltså det "riktiga" kommunalrådet.
Efter valet 1994 tog bland andra Moderaterna över makten i Strängnäs kommun efter bland andra Socialdemokraterna. Mandatperioden 1994 till 1998 var en lugn tid i Strängnäspolitiken, om man får säga så.
I valet 1998 behöll Moderaterna makten och började samarbetet med Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centern. Kommunalrådet hette Kia Hjelte (M). Det var en turbulent tid både inom majoriteten men även inom oppositionen. Stämningen i kommunstyrelsen var till tider tuff och hård. I perioder fick Torgny Jonsson (C) hoppa in som kommunstyrelsens ordförande och till slut slängde Folkpartiet och Centern ut Moderaterna från makten. Det skedde i januari 2001. De behöll Kristdemokraterna för att KD bad om det.
Resten av mandatperioden styrde Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna med stöd av Socialdemokraterna utan att S fick något för det, förutom att de fick betrakta ett skadeskjutet Moderaterna.
Politisk "kannibalism" är inte vacker, vare sig det sker inom partier eller mellan partier. Vi har tyvärr haft mycket av den sorten i Strängnäspolitiken de senaste mandatperioderna. De som har "tjänat" på detta när det gäller makten och inflytandet är Folkpartiet och Centern. De har suttit sammanhängande vid makten helt sedan 1998 och Centerpartiet har haft kommunalrådsposten nästan hela den tiden.
Så svaret är nej, Askerstedt och Tjernström. Det är inte Moderaterna som har styrt.
Margit Urtegård
Kommunfullmäktigeledamot
Medlem i Moderaterna
torsdag 16 maj 2013
Psykiskt sjuka skall självklart få gå till jobbet!
Den stora nyheten i DN i dag är att psykiskt sjuka kan ordineras att gå till jobbet. Och, tänker jag, vad är det för konstigt med det? Självklart skall psykiskt sjuka människor få gå till jobbet om de vill och klarar av det! Självklart skall psykiskt sjuka människor få vara en del av samhället! Självklart skall svenska arbetsgivare se till att alla får plats. Hur skulle det annars se ut? Den kraftiga ökningen av sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa oroar även mig. Men inte på grund av att några av dessa personer skall få finnas på arbetsmarknaden. Nej, jag är mest oroad över de som inte är välkomna där. Och om ni tänker efter förstår ni varför. Vad är det för samhälle vi vill ha? Vill vi ha en humant samhälle där alla behövs och där alla är välkomna? Eller vill vi ha ett elitsamhälle? Det vill inte jag.
Om någon mår dåligt på sin arbetsplats skall man våga fråga varför det är på det viset. Att utgå ifrån att det är personen i fråga det är fel på är att göra det enkelt för sig. Arbetsgivaren och kollegorna har också ett ansvar.
Närmare fyra av tio som nu är sjukskrivna har en psykisk diagnos. Detta antal ökar ständigt. Hade det varit fråga om cancer tex hade det klassats som en epidemi och rikslarm hade utfärdats direkt. Vi hade velat veta varför detta händer. Varför blir det ingen reaktion när det handlar om psykisk ohälsa? Vad är vi rädda för? Vari ligger skillnaden? Människor dör faktiskt av psykiskt lidande också? Det är inte bara somatiska sjukdomar som tar liv. Dags att vi inser det. Kanske på tiden att vi törs prata om detta?
Tillbaka till ämnet som handlade om huruvida psykiskt sjuka människor skall arbeta eller inte. Vad betyder ett arbete? Nu citerar jag vår socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M): "Tidsgränserna i sjukförsäkringen fungerar för de somatiska sjukdomarna, men de senaste månaderna har jag verkligen stärkts i tron att frånvaro från jobbet är en mycket större riskfaktor för dem med psykiska diagnoser än för dem som har brutit ett ben. Det finns naturligtvis undantag, men i väldigt många fall är det direkt farligt för dessa personer att inte ha dagliga rutiner och att inte känna sig behövda." Ibland skäms jag över att vara Moderat och det är när Moderata ministrar säger självklara saker som alla redan vet. Alla normalt funtade människor vet att för psykiskt sjuka människor så är kontakten med omvärlden absolut den mest avgörande faktorn för att kunna upprätthålla sin självaktning, livslust och överlevnad. Att överhuvudtaget jämföra psykiskt lidande med att bryta ett ben är så dumt att jag hittar inte ord! Idioti är vad det är!
Psykisk ohälsa är ett funktionshinder. Om inte människor med psykiska problem får en plats i samhället så är det ett tecken på att vi inte har förmågan och ödmjukheten att riva de hinder som finns samt bereda plats för våra mest behövande medmänniskor.
Människor med psykiska problem sjukskrivs nästintill per automatik i dag. Man tittar inte på arbetsmiljön. Man ställer inte tillräckligt höga krav på arbetsgivarna. Hög arbetslöshet ger arbetsgivarna stor valfrihet. Passar inte den ena kan man ta den andra; man är utbytbar helt enkelt.
I slutet av förra året var cirka 48 000 personer sjukskrivna för psykiska sjukdomar och syndrom samt beteendestörningar. Närmare sex av tio av dessa var sjukskrivna för anpassningsstörningar och reaktion på svår stress eller för depressiv episod. Var kommer stressen ifrån? Var ligger anpassningssvårigheten? Ligger den hos individen? Ligger den i organisationen? Eller kan den ligga hos båda? Eller ligger den i samhället?
Det är inte inte individen som skapar psykiskt lidande. Det är samhällets oförståelse för olikheter som till stor del står bakom dessa människors lidande och besvär. Vi lever i år 2013 och det är fortfarande tabu att prata om psykisk sjukdom. Vad är det som gör att vi inte kan hantera den mest vanliga folksjukdom som finns i vårt moderna och kalla samhälle? Vad är det som gör att vi inte kan prata med varandra om vad vi känner, vad vi tänker och vad vi upplever? Många mår dåligt. Varför då?
Jag vet inte hur ni andra tänker. Jag kan bara tala för mig själv. Det jag vet är att jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag inte räckte ut en hand till en behövande medmänniska. Varför skulle jag bry mig? Därför att allt annat skulle strida emot allt vad jag tror på. Det kunde ha varit jag. Det kunde ha varit du.
Om någon mår dåligt på sin arbetsplats skall man våga fråga varför det är på det viset. Att utgå ifrån att det är personen i fråga det är fel på är att göra det enkelt för sig. Arbetsgivaren och kollegorna har också ett ansvar.
Närmare fyra av tio som nu är sjukskrivna har en psykisk diagnos. Detta antal ökar ständigt. Hade det varit fråga om cancer tex hade det klassats som en epidemi och rikslarm hade utfärdats direkt. Vi hade velat veta varför detta händer. Varför blir det ingen reaktion när det handlar om psykisk ohälsa? Vad är vi rädda för? Vari ligger skillnaden? Människor dör faktiskt av psykiskt lidande också? Det är inte bara somatiska sjukdomar som tar liv. Dags att vi inser det. Kanske på tiden att vi törs prata om detta?
Tillbaka till ämnet som handlade om huruvida psykiskt sjuka människor skall arbeta eller inte. Vad betyder ett arbete? Nu citerar jag vår socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M): "Tidsgränserna i sjukförsäkringen fungerar för de somatiska sjukdomarna, men de senaste månaderna har jag verkligen stärkts i tron att frånvaro från jobbet är en mycket större riskfaktor för dem med psykiska diagnoser än för dem som har brutit ett ben. Det finns naturligtvis undantag, men i väldigt många fall är det direkt farligt för dessa personer att inte ha dagliga rutiner och att inte känna sig behövda." Ibland skäms jag över att vara Moderat och det är när Moderata ministrar säger självklara saker som alla redan vet. Alla normalt funtade människor vet att för psykiskt sjuka människor så är kontakten med omvärlden absolut den mest avgörande faktorn för att kunna upprätthålla sin självaktning, livslust och överlevnad. Att överhuvudtaget jämföra psykiskt lidande med att bryta ett ben är så dumt att jag hittar inte ord! Idioti är vad det är!
Psykisk ohälsa är ett funktionshinder. Om inte människor med psykiska problem får en plats i samhället så är det ett tecken på att vi inte har förmågan och ödmjukheten att riva de hinder som finns samt bereda plats för våra mest behövande medmänniskor.
Människor med psykiska problem sjukskrivs nästintill per automatik i dag. Man tittar inte på arbetsmiljön. Man ställer inte tillräckligt höga krav på arbetsgivarna. Hög arbetslöshet ger arbetsgivarna stor valfrihet. Passar inte den ena kan man ta den andra; man är utbytbar helt enkelt.
I slutet av förra året var cirka 48 000 personer sjukskrivna för psykiska sjukdomar och syndrom samt beteendestörningar. Närmare sex av tio av dessa var sjukskrivna för anpassningsstörningar och reaktion på svår stress eller för depressiv episod. Var kommer stressen ifrån? Var ligger anpassningssvårigheten? Ligger den hos individen? Ligger den i organisationen? Eller kan den ligga hos båda? Eller ligger den i samhället?
Det är inte inte individen som skapar psykiskt lidande. Det är samhällets oförståelse för olikheter som till stor del står bakom dessa människors lidande och besvär. Vi lever i år 2013 och det är fortfarande tabu att prata om psykisk sjukdom. Vad är det som gör att vi inte kan hantera den mest vanliga folksjukdom som finns i vårt moderna och kalla samhälle? Vad är det som gör att vi inte kan prata med varandra om vad vi känner, vad vi tänker och vad vi upplever? Många mår dåligt. Varför då?
Jag vet inte hur ni andra tänker. Jag kan bara tala för mig själv. Det jag vet är att jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag inte räckte ut en hand till en behövande medmänniska. Varför skulle jag bry mig? Därför att allt annat skulle strida emot allt vad jag tror på. Det kunde ha varit jag. Det kunde ha varit du.
onsdag 15 maj 2013
Smil og vær glad for hver dag som går
När jag sitter här hemma och skriver på min bok "Kampen för min dotter" så flyr tankarna i väg. Jag minns, jag känner, jag tänker och jag tillåter alla minnen att komma över eller till mig. Några minnen är rätt bleka, andra är färgstarka och nära, några av minnesbilderna gör fruktansvärt ont. Jag skrattar, jag gråter, jag andas både tungt och lätt. Jag lever, jag är fri och det är skönt. Orden ger mig frihet och lycka. Jag tänker, alltså lever jag fortfarande. Jag skriver, alltså har jag modet kvar. Slagen fick mig inte tyst. Hoten skrämde min inte för evigt. Jag tänker på de som lever kvar i våldet, på de som fortfarande blir utsatta för hot. De som känner smärtan och skammen är de som är tysta.
I dag kom jag på en sång vi fick lära oss i skolan. Texten är enkel, den är så här: "Smil og vær glad for hver dag som går, så skal du se hvor mange venner du får. Selv om du glemmer at en og en er to, Så må du aldri glemme å være snill og god." Barnslig kan man tycka, men den sitter kvar i minnet. Den betydde uppenbarligen något för mig. Den gav visioner, den gav ett gott råd, den gav drömmar och den gav hopp.
Øyne kan smile, munnen kan le, sorgen i hjertet kan ingen se. Just sorgen kan ingen se. Fast det är inte helt sant. De som känner dig kan se dig, hela dig. Du behöver inte förklara något för de som har lärt känna dig akkurat som du är. Et smil koster ingenting, men gir mye. Det beriker den som får uten at giveren blir fattigere. Det varer bare et øyeblikk, men minnet om det kan du ha for alltid. Dessa ord får mig att tänka på Stefan Einhorns bok "Konsten att vara snäll". En underbar bok som jag varmt rekommenderar.
Stefan Einhorn säger: "Vi lever i en värld där många människor mår dåligt och är otrygga. Jag är inte säker på att mänskligheten överlever om vi inte på allvar lär oss mer om hur människan fungerar i relation till sig själv och till andra. Det är en ödesfråga." Att visa medkänsla och vara empatisk räcker långt. Empati handlar om att förstå andra människors känslor. Det är knappast en medfödd egenskap. Jag är ganska övertygad om att det är något vi lär oss under uppväxten och under livet. Det är sannolikt så.
Citat från tidningen Dagen: "Undvik inte den som drabbats av sorg. Genom att hålla dig undan ökar du ytterligare sorgens börda. Oroa dig inte för orden, att bara närvara och visa sin medkänsla räcker långt. Ta den tid som behövs, sorgen kräver tid, och var inte rädd för att röra vid människor. En kram ger både värme och gemenskap." Några citat och ord från mig mitt i natten. God natt.
I dag kom jag på en sång vi fick lära oss i skolan. Texten är enkel, den är så här: "Smil og vær glad for hver dag som går, så skal du se hvor mange venner du får. Selv om du glemmer at en og en er to, Så må du aldri glemme å være snill og god." Barnslig kan man tycka, men den sitter kvar i minnet. Den betydde uppenbarligen något för mig. Den gav visioner, den gav ett gott råd, den gav drömmar och den gav hopp.
Øyne kan smile, munnen kan le, sorgen i hjertet kan ingen se. Just sorgen kan ingen se. Fast det är inte helt sant. De som känner dig kan se dig, hela dig. Du behöver inte förklara något för de som har lärt känna dig akkurat som du är. Et smil koster ingenting, men gir mye. Det beriker den som får uten at giveren blir fattigere. Det varer bare et øyeblikk, men minnet om det kan du ha for alltid. Dessa ord får mig att tänka på Stefan Einhorns bok "Konsten att vara snäll". En underbar bok som jag varmt rekommenderar.
Stefan Einhorn säger: "Vi lever i en värld där många människor mår dåligt och är otrygga. Jag är inte säker på att mänskligheten överlever om vi inte på allvar lär oss mer om hur människan fungerar i relation till sig själv och till andra. Det är en ödesfråga." Att visa medkänsla och vara empatisk räcker långt. Empati handlar om att förstå andra människors känslor. Det är knappast en medfödd egenskap. Jag är ganska övertygad om att det är något vi lär oss under uppväxten och under livet. Det är sannolikt så.
Citat från tidningen Dagen: "Undvik inte den som drabbats av sorg. Genom att hålla dig undan ökar du ytterligare sorgens börda. Oroa dig inte för orden, att bara närvara och visa sin medkänsla räcker långt. Ta den tid som behövs, sorgen kräver tid, och var inte rädd för att röra vid människor. En kram ger både värme och gemenskap." Några citat och ord från mig mitt i natten. God natt.
onsdag 8 maj 2013
"Kampen för min dotter"
På kulturdagen, Kultur 13, Strängnäs, den 4 maj berättade jag om min bok "Kampen för min dotter", som jag håller på och skriver. Det gjorde jag på Bokia i Strängnäs. Tusen tack till vår museiintendent Ismo Railisson som inspirerade mig till att göra detta. Tusen tack till Mats Persson som filmade föredraget. Min dotter Margarita kunde inte vara med denna dag, då hon bor i Norge, så det känns jättebra att hon kan få se filmklippet. Tusen tack också till Patrick Baltatzis som hjälpte mig att lägga ut filmen på youtube.
fredag 3 maj 2013
Bagatellisera inte skadorna med cannabis
I drogliberalernas tidsålder, som jag anser är nu, är det viktigt att någon står upp och törs ifrågasätta galenskaperna. Det är ju inte så farligt, sägs det. Lite cannabis har väl ingen ont av, propageras det. Drogen marknadsförs mycket aggressivt såväl internationellt som i Sverige. Starka lobbyister marknadsför drogen som ofarlig. De beskriver drogen som lätt berusningsmedel och som hör och häpna som smart då den enligt förespråkarna inte ger baksmälla. Ungdomar runtom i landet vittnar om att det på vissa håll är lättare att få tag på cannabis än alkohol. Här i Strängnäs är det också så, enligt ungdomar jag har pratat med. Det är oroväckande.
I dagens DN på nyhetssidorna skrivs det att cannabisodlingar ökar kraftigt i Sverige. Stefan Lisinski skriver: "Enkätundersökningar visar att nästan var femte pojke och var sjunde flicka i gymnasiets andra årskurs har provat cannabis och andelen har stigit under senare år. Allt enligt den årliga enkätundersökning som Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, nyligen presenterade. Jonas Wendel är chef för ungdomssektionen på länskriminalens narkotikarotel i Stockholm. Han säger att många ungdomar bagatelliserar skadorna med cannabis. – Många tror att det inte är så skadligt, och de talar ganska öppet om att de har provat."
Det är ju inte så konstigt att unga människor i Sverige och andra länder bagatelliserar skadorna med cannabis när fler och fler vuxna gör det.
Lisinski skriver vidare: "Flera poliser berättar att cannabismissbrukare ofta är sega och passiva. – Till skillnad från alkohol finns ingen koppling till våldsanvändning. Men vi märker hur deras minne försämras, att de blir trögtänkta. Ibland när vi håller förhör går det inte att föra ett vettigt samtal med en inbiten cannabisrökare. De blir lite dumma i huvudet helt enkelt, säger Jonas Wendel."
I dagens DN på nyhetssidorna skrivs det att cannabisodlingar ökar kraftigt i Sverige. Stefan Lisinski skriver: "Enkätundersökningar visar att nästan var femte pojke och var sjunde flicka i gymnasiets andra årskurs har provat cannabis och andelen har stigit under senare år. Allt enligt den årliga enkätundersökning som Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, nyligen presenterade. Jonas Wendel är chef för ungdomssektionen på länskriminalens narkotikarotel i Stockholm. Han säger att många ungdomar bagatelliserar skadorna med cannabis. – Många tror att det inte är så skadligt, och de talar ganska öppet om att de har provat."
Det är ju inte så konstigt att unga människor i Sverige och andra länder bagatelliserar skadorna med cannabis när fler och fler vuxna gör det.
Lisinski skriver vidare: "Flera poliser berättar att cannabismissbrukare ofta är sega och passiva. – Till skillnad från alkohol finns ingen koppling till våldsanvändning. Men vi märker hur deras minne försämras, att de blir trögtänkta. Ibland när vi håller förhör går det inte att föra ett vettigt samtal med en inbiten cannabisrökare. De blir lite dumma i huvudet helt enkelt, säger Jonas Wendel."
onsdag 1 maj 2013
Min bok heter: "Kampen för min dotter"
På Kulturdagen, Kultur 13, den 4 maj nu på lördag skall jag delta på bokhandeln tillsammans med ett tiotal andra författare som skall läsa ur och berätta om sina böcker. Mellan klockan 13.10 till 13.30 är det jag som berättar om min kommande bok "Kampen för min dotter".
Varför skriver jag? Varför berättar jag känsliga saker om mitt eget liv? Många undrar nog över det. Jag har själv funderat en hel del över mitt val. Under årens lopp har jag redan berättat en hel del om mitt eget liv, här på bloggen, under de 6 åren jag var krönikör på Eskilstuna-Kuriren och i olika intervjuer i media. Flera saker har lett till att jag väljer detta självutlämnande, som en biografisk berättelse faktiskt innebär. Det krävs dock en stor portion mod för att våga skriva om de personliga tingen. Folk har nämligen alldeles för lätt att döma andra.
Flera personer, som kommer från mer privilegierad samhällsklass än vad jag gör, har rekommenderat mig att inte skriva. De har skämts över min historia. På mina vägnar behöver de inte alls skämmas. Jag är stolt över att vara en överlevare. Jag är stolt över att vara ett så kallad maskrosbarn. Jag är dock medveten om att jag tar en stor risk. Men, betänk då detta. Vem talar för de "svagaste" i samhället? Vem är deras röst?
Om min historia kan hjälpa någon annan, om så bara en enda medmänniska, så är det värt det. Om de som arbetar inom hjälpapparaten kan lära sig något av min historia så är det en extra stor bonus. Om jag lyckats sätta ord på den vanmakt, sorg och hopplöshet jag kände under alla de åren jag var fast i socialtjänstens klor, så har många fått en chans att förstå. Och de som inte själva har hittat orden kan använda mina. Om jag kan förmedla alla lyckostunder som också har funnits under kampen är jag nöjd. Min förmån är att få beskriva alla änglar som har hjälpt mig på vägen. De förtjänar alla vackra ord jag kan.
Det handlar om att göra något åt vanmakten. Det handlar om att ta tillbaka sin egen historia. Det handlar faktiskt om något så viktigt som att ta tillbaka makten över sitt eget liv. Den nakenhet och sårbarhet det innebär att lämna ut sig kan vara så obeskrivligt vacker när den är självvald. Jag har gjort mitt val.
Min pappas favoritordspråk "Gå en mil i mina mockasiner innan du dömer mig eller säger något om vem jag är" är min ledstjärna. Vi måste tordas känna vår egen och andras smärta. Det gör ont när knoppar brister.
Varför skriver jag? Varför berättar jag känsliga saker om mitt eget liv? Många undrar nog över det. Jag har själv funderat en hel del över mitt val. Under årens lopp har jag redan berättat en hel del om mitt eget liv, här på bloggen, under de 6 åren jag var krönikör på Eskilstuna-Kuriren och i olika intervjuer i media. Flera saker har lett till att jag väljer detta självutlämnande, som en biografisk berättelse faktiskt innebär. Det krävs dock en stor portion mod för att våga skriva om de personliga tingen. Folk har nämligen alldeles för lätt att döma andra.
Flera personer, som kommer från mer privilegierad samhällsklass än vad jag gör, har rekommenderat mig att inte skriva. De har skämts över min historia. På mina vägnar behöver de inte alls skämmas. Jag är stolt över att vara en överlevare. Jag är stolt över att vara ett så kallad maskrosbarn. Jag är dock medveten om att jag tar en stor risk. Men, betänk då detta. Vem talar för de "svagaste" i samhället? Vem är deras röst?
Om min historia kan hjälpa någon annan, om så bara en enda medmänniska, så är det värt det. Om de som arbetar inom hjälpapparaten kan lära sig något av min historia så är det en extra stor bonus. Om jag lyckats sätta ord på den vanmakt, sorg och hopplöshet jag kände under alla de åren jag var fast i socialtjänstens klor, så har många fått en chans att förstå. Och de som inte själva har hittat orden kan använda mina. Om jag kan förmedla alla lyckostunder som också har funnits under kampen är jag nöjd. Min förmån är att få beskriva alla änglar som har hjälpt mig på vägen. De förtjänar alla vackra ord jag kan.
Det handlar om att göra något åt vanmakten. Det handlar om att ta tillbaka sin egen historia. Det handlar faktiskt om något så viktigt som att ta tillbaka makten över sitt eget liv. Den nakenhet och sårbarhet det innebär att lämna ut sig kan vara så obeskrivligt vacker när den är självvald. Jag har gjort mitt val.
Min pappas favoritordspråk "Gå en mil i mina mockasiner innan du dömer mig eller säger något om vem jag är" är min ledstjärna. Vi måste tordas känna vår egen och andras smärta. Det gör ont när knoppar brister.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
