I kommunfullmäktige i måndags talade jag nog mest för döva öron när jag pratade om segregationen och fattigdomen i vår kommun. En segregation som antagligen kommer att öka ytterligare efter att folkpartisten Fredrik Lundgren har fått härja fritt som en elefant i ett porslinsskåp inom vår skolorganisation. Han tog över ordförandeklubban i barn- och utbildningsnämnden efter valet 2010 .
På morgonen hade jag nämligen läst amerikanen Nicholas D Kristofs artikel "Fattigdomsbekämpning lönar sig" i DN (28 januari 2013). Artikeln finns tyvärr inte på nätet då New York Times har copyright på den. Kristof skriver om USA, men det han skriver om gäller även här. Han påpekar klokt: "Den viktigaste investeringen ett land kan göra är att ge alla små barn någorlunda likvärdiga livschanser". Det verkar som den socialdemokratiskt ledda majoriteten i Strängnäs kommun helt har kapitulerat i skolfrågan. Det är marknadsliberalen Fredrik Lundgren som styr skolan med järngrepp och då får arbetarungarna klara sig bäst de kan.
Man får känslan av att många kommunfullmäktigeledamöter bara bryr sig om sina egna ungar och det är i så fall oroväckande. Det är våra barn det handlar om. De är alla vår framtid. Det är kanske ett grindsamhälle som är målet?
Litteraturvetaren Victor Malm skriver klockrent och träffsäkert i DN: "Jag är ganska vanlig. Jag kommer från en mellanstor svensk stad och har skilda föräldrar, den ena har högskoleutbildning och den andra har det inte. Nästan alla jag växte upp med och alla jag kände hade en liknande bakgrund. Innan jag började gymnasiet för sex år sedan tror jag inte att jag kände till tidningen som jag skriver det här i. Och om jag gjorde det hade jag åtminstone aldrig läst den, min dåvarande flickvän drev med mig för att jag hade en kvällstidning som startsida. Jag förstod inget alls: nyheterna var väl desamma? Eller? Samma sak med böcker. Huvudsaken var väl att man läste. Hon blev alldeles chockad när jag inte hade en aning om vem Henrik Ibsen var, eller att han hade skrivit en pjäs som hette 'Peer Gynt'. Hennes uppväxt var nog på sätt och vis lik min, men också väldigt annorlunda. Det satte i gång något i mig, ett ångloks hunger efter kol."
Läs hela Malms artikel. Han formulerar så bra det jag har försökt att förklara för makthavarna i Strängnäs kommun så många gånger under så många år. Skolan skall vara kompensatorisk. Skolan skall förmedla kunskap. Barnen borde få uppleva att bli så som Victor Malm blev; ett ånglok som hungrar efter mera kol (kunskap). Att kunna läsa och förstå vad man har läst är nyckeln till jämlikhet. Att lära sig läsa är att få makt över sitt eget liv. Läskunnighet och läsförståelse skall inte vara en klassfråga. Hur många kan läse en DN-artikel när de har fullföljt grundskolan? Att kunna läsa är en maktfråga. Kunskap är makt, den som har kunskaperna har också tillgång till makten.
onsdag 30 januari 2013
tisdag 29 januari 2013
Maktövergreppen inom psykiatrin
Fallet "Nora" berör. Flera journalister har reagerat och debatterat fallet. Däribland Susanna Birgersson på DN, tidigare verksam vid Eskilstuna-Kuriren. Det är både viktigt och bra att psykiatrin och vården överhuvudtaget granskas, men min fråga blir ändå, hur många "Nora" skall till innan någon förändring sker?
Åtta år tog det innan flickan som kallas "Nora" fick den hjälp hon behövde, åtta år! Susanna Birgersson skriver: "Efter ett par år fick socialtjänsten upp ögonen för Nora och skickade in henne i en spiral av tvångsvård, behandlingshem, ökat självskadebeteende, våldtäkter och självmordsförsök." Det är en upprörande historia.
Att samhällsfunktioner sviker när människor kommer i nöd är ingen nyhet, tyvärr. Vi är många som kan vittna om det fast vi kanske inte är så många som törs. Fallet "Nora" berör mig personligen starkt eftersom jag också har haft det så kallade hjälpsystemet emot mig. När man har upplevt den maktlöshet och förtvivlan det innebär att inte bli betrodd vet man hur det känns. Helvetet det medför är dock svårt att beskriva.
"Nora" mötte psykiatrikern Ola Gefvert och han påstod att hon hade en borderline personlighetsstörning och det utan att göra någon längre eller djupare undersökning. Diagnoser ställer man inte hur som helst och det borde åtminstone en psykiatriker vara medveten om.
Maggie Strömberg skriver i Fokus om cynismen inom psykiatrin. Den känslokylan finns nog lite varstans bland samhällets experter. Skillnaden är att när du kommer till en person som arbetar med psykisk ohälsa så förväntar man sig nog att personen är genuint intresserad av människor. Många av oss har den hårda vägen lärt oss att så tyvärr inte är fallet.
Psykiatrin är också en yrkeskår där man gör allt för att skydda varandra. Patienten kommer ofta i sista hand när prestigen dyker fram; det fula trynet. Varför bandade "Nora" samtalen med psykiatrikern? Jo för att ingen skulle tro henne annars. Vad säger det oss? Dina ord väger olika beroende på var du befinner dig i samhällshierarkin. Det är tragiskt men sant.
Susanna Birgersson skriver klokt: "Utan att förneka att det finns kompetent och medkännande personal inom de olika myndighetsgrenarna, måste man konstatera att maktbalansen är extremt ojämn mellan dem som fattar beslut och dem som är i behov av hjälp. Tillsammans med begränsad insyn är det en miljö som är klippt och skuren för maktmänniskor." Birgersson har gjort en korrekt analys. Hon efterlyser professionalism. Det borde även psykiatrin göra!
Åtta år tog det innan flickan som kallas "Nora" fick den hjälp hon behövde, åtta år! Susanna Birgersson skriver: "Efter ett par år fick socialtjänsten upp ögonen för Nora och skickade in henne i en spiral av tvångsvård, behandlingshem, ökat självskadebeteende, våldtäkter och självmordsförsök." Det är en upprörande historia.
Att samhällsfunktioner sviker när människor kommer i nöd är ingen nyhet, tyvärr. Vi är många som kan vittna om det fast vi kanske inte är så många som törs. Fallet "Nora" berör mig personligen starkt eftersom jag också har haft det så kallade hjälpsystemet emot mig. När man har upplevt den maktlöshet och förtvivlan det innebär att inte bli betrodd vet man hur det känns. Helvetet det medför är dock svårt att beskriva.
"Nora" mötte psykiatrikern Ola Gefvert och han påstod att hon hade en borderline personlighetsstörning och det utan att göra någon längre eller djupare undersökning. Diagnoser ställer man inte hur som helst och det borde åtminstone en psykiatriker vara medveten om.
Maggie Strömberg skriver i Fokus om cynismen inom psykiatrin. Den känslokylan finns nog lite varstans bland samhällets experter. Skillnaden är att när du kommer till en person som arbetar med psykisk ohälsa så förväntar man sig nog att personen är genuint intresserad av människor. Många av oss har den hårda vägen lärt oss att så tyvärr inte är fallet.
Psykiatrin är också en yrkeskår där man gör allt för att skydda varandra. Patienten kommer ofta i sista hand när prestigen dyker fram; det fula trynet. Varför bandade "Nora" samtalen med psykiatrikern? Jo för att ingen skulle tro henne annars. Vad säger det oss? Dina ord väger olika beroende på var du befinner dig i samhällshierarkin. Det är tragiskt men sant.
Susanna Birgersson skriver klokt: "Utan att förneka att det finns kompetent och medkännande personal inom de olika myndighetsgrenarna, måste man konstatera att maktbalansen är extremt ojämn mellan dem som fattar beslut och dem som är i behov av hjälp. Tillsammans med begränsad insyn är det en miljö som är klippt och skuren för maktmänniskor." Birgersson har gjort en korrekt analys. Hon efterlyser professionalism. Det borde även psykiatrin göra!
söndag 27 januari 2013
Centerpartiets Nattväktarstat planeras?
När jag frågade en god vän om vad som egentligen händer i eller med Centerpartiet svarade han att det är "klabbet" som tar över. Jag visste inte vad han menade med klabbet, det var ett helt nytt svenskt ord för mina norska öron.
- Du vet de där som vi inte ville välja med i laget under gymnastiklektionerna, de som blev över, det är de som är klabbet, förklarade han skrattande.
Nu skall jag inte uttala mig om huruvida Alexander Bard, Johan Norberg eller Fredrik Segerfeldt tillhör det politiska klabbet; de som inte fick vara med från början. Jag vet att Bard bytte från Folkpartiet till Centerpartiet för ett tag sedan, men jag vet ju inte varför har gjorde det. Och däremellan eller innan var han Liberaldemokrat. Johan Norberg har varit inblandad i Centerpartiets nya förslag till idéprogram.
En av mina favoritjournalister, Per Gudmundson, skriver i SvD: "Om man tussar ihop ett gäng libertarianer så börjar de inom en kvart att prata om lämpliga platser att starta ett nyliberalt utopia på."
När jag läser dessa rader ser jag framför mig en desperat Annie Lööf, "låtsascenterpartisten", samla ihop ett gäng tokliberaler med stort ego och självförtroende (men sämre verklighetskontakt?) för att skapa ett nytt Sverige. Jag kan inte säga så mycket om vad Bard eller Norberg vill, men Segerfeldt har själv skrivit att han gärna ser att välfärdsstaten nedmonteras.
Centerpartiet är ett parti i kris. Centerpartiet är också ett parti med mycket pengar. Ingen tvekan om den saken. Så har man stora politiska visioner och många tankar om hur man vill att samhället skall se ut så är det inte alls dumt att ta över rodret på en sjunkande politisk skuta som Centerpartiet. Kan det vara så Norberg tänker?
- Du vet de där som vi inte ville välja med i laget under gymnastiklektionerna, de som blev över, det är de som är klabbet, förklarade han skrattande.
Nu skall jag inte uttala mig om huruvida Alexander Bard, Johan Norberg eller Fredrik Segerfeldt tillhör det politiska klabbet; de som inte fick vara med från början. Jag vet att Bard bytte från Folkpartiet till Centerpartiet för ett tag sedan, men jag vet ju inte varför har gjorde det. Och däremellan eller innan var han Liberaldemokrat. Johan Norberg har varit inblandad i Centerpartiets nya förslag till idéprogram.
En av mina favoritjournalister, Per Gudmundson, skriver i SvD: "Om man tussar ihop ett gäng libertarianer så börjar de inom en kvart att prata om lämpliga platser att starta ett nyliberalt utopia på."
När jag läser dessa rader ser jag framför mig en desperat Annie Lööf, "låtsascenterpartisten", samla ihop ett gäng tokliberaler med stort ego och självförtroende (men sämre verklighetskontakt?) för att skapa ett nytt Sverige. Jag kan inte säga så mycket om vad Bard eller Norberg vill, men Segerfeldt har själv skrivit att han gärna ser att välfärdsstaten nedmonteras.
Centerpartiet är ett parti i kris. Centerpartiet är också ett parti med mycket pengar. Ingen tvekan om den saken. Så har man stora politiska visioner och många tankar om hur man vill att samhället skall se ut så är det inte alls dumt att ta över rodret på en sjunkande politisk skuta som Centerpartiet. Kan det vara så Norberg tänker?
Till minne av Jostein Edgar Urtegård
 |
| Här har jag tänt ett ljus för min pappa Jostein Edgar Urtegård |
Sorgen varierar också beroende på livets omständigheter och händelser. I morgon fyller min underbara dotter Margarita 27 år. Jag födde henne när jag var tonåring. Hon blev min livsvilja och min livskamp. Jag var en föräldralös liten tonårstjej som dessutom var hemlös och hade just då inget socialt nätverk runt mig. Då blev eller var självklart min saknad efter min trygga och starka pappa ännu starkare.
Jag meddelade min pappa vid foten av hans grav att han skulle bli morfar för första gången. Jag satt där vid hans och min mammas gravsten och pratade högt och tydligt med de bägge. Min barnatro har alltid varit min största tröst. Jag kan bli arg på pappa Gud och jag kan ibland tvivla på att han finns. Men, han eller rättare sagt min tro på honom kommer alltid tillbaka. Det är jag mycket tacksam för. Akkurat då var jag lycklig; världens lyckligaste, jag skulle bli mamma!
I dag, den 27 januari, är också Förintelsens minnesdag. Den 27 januari 1945 befriades Auschwitz. 50 år senare högtidlighölls minnet av förintelsen för första gången i Sverige. Från år 2005 har FN deklarerat dagen som en internationell minnesdag över förintelsens offer. Vi har många att tända ett ljus för i dag.
lördag 19 januari 2013
Nyamko Sabuni (FP) svänger om kvotering
Hade någon sagt till mig att en dag kommer Nyamko Sabuni (FP) vakna upp och tycka till i jämställdhetsfrågan, skulle jag bara skakat på huvudet och säga att det kommer aldrig att ske. Men jag hade fel. Nyamko Sabuni har vaknat upp! Gammelmoderater som Maria Abrahamsson kallar detta självklart för snömos, för hon vet antagligen inte bättre. Kvinnor som redan för länge sedan har hittat in till värmen i maktens korridorer ser inte alltid sina medsystrars kamp eller till sina medsystrars bästa. Det var akkurat det syndromet jag trodde hade drabbat Sabuni när hon blev en tämligen osynlig jämställdhetsminister. Men sent skall syndaren vakna och det är självklart lika välkommet varje gång det händer.
De nya Moderaterna har sedan länge förstått att man inte borde avfärda kvotering som metod. Vår statsminister har skapat de nya Moderaterna och han kommer säkert att se till att vi inom Moderaterna får en värdedebatt, så vi slipper det kaos Centerpartiet nu har drabbats av.
De nya Moderaterna har sedan länge förstått att man inte borde avfärda kvotering som metod. Vår statsminister har skapat de nya Moderaterna och han kommer säkert att se till att vi inom Moderaterna får en värdedebatt, så vi slipper det kaos Centerpartiet nu har drabbats av.
Sveriges bästa kulturchef Christer Hermansson
Det har varit mycket skriverier om barnfattigdom de senaste dagarna efter Uppdrag gransknings program (SVT 16/1) om just detta. Apropå barnfattigdom så har jag själv upplevd det på alla sätt och vis under min egen uppväxt i Norge; ett av världens rikaste länder. De första 12 åren av mitt liv levde jag i en mycket dysfunktionell och fattig familj där det saknades i stort sätt allt som ett barn behöver. Jag var endast nio år gammal när jag försökte ta mitt eget liv.
Jag lärde mig att läsa genom att läsa serietidningar som Tarzan, Silverpilen, Fantomen och Agent X9 (Modesty Blaise). Det fanns inga böcker hemma hos oss. Tidningarna fick jag av bygdens husmorvikarie, världens snällaste kvinna. Hon hade i sin tur fått de av sin granne efter att hans söner hade läst klart dem. Det är ett av mina bästa barndomsminnen när jag fick en 50-literssäck full av serietidningar. Finkultur kunde jag knappt stava till och något kulturellt kapital kände jag inte till. Jag visste däremot att det var något allvarligt fel på vår familj. Det fick jag berättad för mig.
Det är vad jag tänker på när det sitter en massa förståsigpåare i TV-soffan och tycker att Rädda Barnens siffror är fel. Det är visst inte tillräckligt många barn som är fattiga i Sverige för att kunna tala om barnfattigdom. Vad är fattigdom? För några debattörer handlar det visst om huruvida barnen får mat eller ej. Svälter de inte ihjäl, så är de visst inte fattiga. Det hjälper ingen fattig att det sitter en massa självutnämnda experter från medelklassen och uppåt i TV-soffan och spyr galla över organisationer som Rädda Barnen med flera. Det är jag tämligen säker på.
Jag sitter i mitt eget bibliotek när jag skriver denna bloggartikel och blir så himla stolt över att vi i Strängnäs kommun nog har den bästa kulturchefen i hela landet, Christer Hermansson. Han har skrivit en debattartikel i DN, "Drömmen om litteraturen". Han har förstått att människors livsvillkor hänger ihop med människors läsvillkor. Han berättar att man i Litteraturutredningen (Läsandets kultur, SOU 2012:65), som nu är ute på remiss, föreslår ett läslyft för Sverige. Detta mot bakgrund av framför allt den försämrade läsförmågan hos unga, i synnerhet hos våra pojkar. Tusen tack Christer Hermansson för att du lyfter dessa viktiga frågor!
Jag lärde mig att läsa genom att läsa serietidningar som Tarzan, Silverpilen, Fantomen och Agent X9 (Modesty Blaise). Det fanns inga böcker hemma hos oss. Tidningarna fick jag av bygdens husmorvikarie, världens snällaste kvinna. Hon hade i sin tur fått de av sin granne efter att hans söner hade läst klart dem. Det är ett av mina bästa barndomsminnen när jag fick en 50-literssäck full av serietidningar. Finkultur kunde jag knappt stava till och något kulturellt kapital kände jag inte till. Jag visste däremot att det var något allvarligt fel på vår familj. Det fick jag berättad för mig.
Det är vad jag tänker på när det sitter en massa förståsigpåare i TV-soffan och tycker att Rädda Barnens siffror är fel. Det är visst inte tillräckligt många barn som är fattiga i Sverige för att kunna tala om barnfattigdom. Vad är fattigdom? För några debattörer handlar det visst om huruvida barnen får mat eller ej. Svälter de inte ihjäl, så är de visst inte fattiga. Det hjälper ingen fattig att det sitter en massa självutnämnda experter från medelklassen och uppåt i TV-soffan och spyr galla över organisationer som Rädda Barnen med flera. Det är jag tämligen säker på.
Jag sitter i mitt eget bibliotek när jag skriver denna bloggartikel och blir så himla stolt över att vi i Strängnäs kommun nog har den bästa kulturchefen i hela landet, Christer Hermansson. Han har skrivit en debattartikel i DN, "Drömmen om litteraturen". Han har förstått att människors livsvillkor hänger ihop med människors läsvillkor. Han berättar att man i Litteraturutredningen (Läsandets kultur, SOU 2012:65), som nu är ute på remiss, föreslår ett läslyft för Sverige. Detta mot bakgrund av framför allt den försämrade läsförmågan hos unga, i synnerhet hos våra pojkar. Tusen tack Christer Hermansson för att du lyfter dessa viktiga frågor!
fredag 18 januari 2013
Barnfattigdomen i Sverige provocerar
Efter "Uppdrag granskning" i går kväll, där barnfattigdomen diskuterades, har många så kallade förståsigpåare uttalat sig i ämnet. Det var ganska svårt att hitta några kloka i den kören. Men jag hittade ett par stycken.
Johan Oljeqvist, vd på fryshuset, skriver i SvD: "Det spelar ingen roll om det är 240 000 barn, eller 10 000. Glöm siffrorna och inse det enda viktiga: att det finns barn i Sverige som växer upp utan att en enda vuxen har sett att de har levt i ett helvete. Att göra barnfattigdomsfrågan till en statistisk tävling i siffror som kan visas i evidens och dokumenterade undersökningar är att dölja sanningen. Sanningen att fattiga barn som inte blir sedda av oss vuxna blir morgondagens vilsna byten för samhällets destruktiva krafter; gäng, kriminalitet, självskadebeteende eller extremism. Låt oss inte åter blunda för sanningen bara för att den stör vår självbild. De fattiga och utsatta barnen har blivit fler de senaste 15 åren – oavsett vilken färg vår regering haft – de måste få synas."
Den tidigare vänsterradikale Janne Josefsson säger att han fortfarande står på de fattiga barnens sida, men att han är upprörd över de överdrivna kampanjerna organisationerna Rädda Barnen och Bris driver. Sen kan man alltid diskutera hur överdrivna de omdebatterade kampanjerna egentligen är? Och vad innehåller begreppet barnfattigdom? Bara för att Janne Josefsson inte hittade utsvultna barn utan kläder i Sverige betyder det ingalunda att barnfattigdom inte finns i vårt land.
Tove Lifvendahl är skeptisk till begreppet barnfattigdom. Samtidigt skriver hon: "Ekonomisk fattigdom går förvisso inte sällan hand i hand med social, men fokuseringen på det förra riskerar skymma det viktigaste; barn behöver fungerande vuxna runt sig. Kanske är det dags att vi säger just det?" Hon har rätt i att barn behöver trygga och ansvarsfulla vuxna runt sig.
Ekonomisk fattigdom, eller låt oss använda begreppet låg socioekonomisk status, går inte sällan hand i hand med reproduktion av den socioekonomiska positionen. Med det menar jag att social status ofta ärvs. I stället för status är det kanske bättre att använda sig av det sociologiska begreppet Habitus? Det var den franska sociologen Pierre Bourdieu som gjorde sig känd för sina teorier om kulturellt kapital. Man kan ha växt upp med finkultur och högt kulturellt kapital utan ekonomisk och/eller materiell rikedom. I ett kunskapssamhälle klarar man sig långt med kunskaper. Där har våra bibliotek samt skolor en viktig roll.
Det finns klasskillnader. Det finns klassklyftor. Det finns barnfattigdom i Sverige. Folkpartisten Fatima skriver på sin blogg: "Det kan inte kännas bra att kallas fattig, när man har 12 000 kronor netto efter hyra+el. Det är inte ok. Den kvinnan och hennes familj har alla möjligheter till ett rikt liv och till bättre ekonomi. Låt oss inte klappa henne på huvudet och definiera henne och hennes barn som 'de'. De fattiga." Hon har helt rätt i det. Det hjälper ingen fattig att människor som har INTE är fattiga klagar över att de inte klarar spara ihop till semesterresor.
Johan Oljeqvist, vd på fryshuset, skriver i SvD: "Det spelar ingen roll om det är 240 000 barn, eller 10 000. Glöm siffrorna och inse det enda viktiga: att det finns barn i Sverige som växer upp utan att en enda vuxen har sett att de har levt i ett helvete. Att göra barnfattigdomsfrågan till en statistisk tävling i siffror som kan visas i evidens och dokumenterade undersökningar är att dölja sanningen. Sanningen att fattiga barn som inte blir sedda av oss vuxna blir morgondagens vilsna byten för samhällets destruktiva krafter; gäng, kriminalitet, självskadebeteende eller extremism. Låt oss inte åter blunda för sanningen bara för att den stör vår självbild. De fattiga och utsatta barnen har blivit fler de senaste 15 åren – oavsett vilken färg vår regering haft – de måste få synas."
Den tidigare vänsterradikale Janne Josefsson säger att han fortfarande står på de fattiga barnens sida, men att han är upprörd över de överdrivna kampanjerna organisationerna Rädda Barnen och Bris driver. Sen kan man alltid diskutera hur överdrivna de omdebatterade kampanjerna egentligen är? Och vad innehåller begreppet barnfattigdom? Bara för att Janne Josefsson inte hittade utsvultna barn utan kläder i Sverige betyder det ingalunda att barnfattigdom inte finns i vårt land.
Tove Lifvendahl är skeptisk till begreppet barnfattigdom. Samtidigt skriver hon: "Ekonomisk fattigdom går förvisso inte sällan hand i hand med social, men fokuseringen på det förra riskerar skymma det viktigaste; barn behöver fungerande vuxna runt sig. Kanske är det dags att vi säger just det?" Hon har rätt i att barn behöver trygga och ansvarsfulla vuxna runt sig.
Ekonomisk fattigdom, eller låt oss använda begreppet låg socioekonomisk status, går inte sällan hand i hand med reproduktion av den socioekonomiska positionen. Med det menar jag att social status ofta ärvs. I stället för status är det kanske bättre att använda sig av det sociologiska begreppet Habitus? Det var den franska sociologen Pierre Bourdieu som gjorde sig känd för sina teorier om kulturellt kapital. Man kan ha växt upp med finkultur och högt kulturellt kapital utan ekonomisk och/eller materiell rikedom. I ett kunskapssamhälle klarar man sig långt med kunskaper. Där har våra bibliotek samt skolor en viktig roll.
Det finns klasskillnader. Det finns klassklyftor. Det finns barnfattigdom i Sverige. Folkpartisten Fatima skriver på sin blogg: "Det kan inte kännas bra att kallas fattig, när man har 12 000 kronor netto efter hyra+el. Det är inte ok. Den kvinnan och hennes familj har alla möjligheter till ett rikt liv och till bättre ekonomi. Låt oss inte klappa henne på huvudet och definiera henne och hennes barn som 'de'. De fattiga." Hon har helt rätt i det. Det hjälper ingen fattig att människor som har INTE är fattiga klagar över att de inte klarar spara ihop till semesterresor.
måndag 14 januari 2013
"Är vänsterns hat mindre hatiskt?"
Lisa Bjurwald har skrivit boken "Skrivbordskrigarna". Hon har granskat de högerextrema rörelsernas aktiviteter på nätet. En aktivitet sprängfylld av sexistiska glåpord, ärekränkningar och hot om våld. Skribenten Alice Teodorescu konstaterar att detta hatet är en verklighet som många av oss som skriver opinionsjournalistisk känner igen oss i. Teodorescu skriver: "Därför är det beklagligt, om än föga förvånande, att Bjurwald fokuserar på det högerextrema hatet - som om det vänsterextrema hatet hörde till en annan perifer verklighet."
Den andra september förra året skrev jag om William Petzäll. Han lämnade SD, blev politisk vilde i riksdagen och utsattes för en hård hatkampanj från flera av sina tidigare partivänner. Vad gjorde de andra ledamöterna i riksdagen? Tog de hand om William Petzäll? Eller fick han stå helt ensam? Journalisten Anders Carlgren skriver på newsmill: "Riksdagens lika föraktfulla och svekfulla ledamöter bär tillsammans med Sverigedemokraterna ett enormt ansvar för William Petzälls för tidiga död. Ytterst handlar fallet Petzäll om ett kollektivt förakt för svaghet." Det handlar också om hat och mobbning.
Paulo Coelhos ord: "Det mest förödande av alla vapen är inte spjutet eller kanonen - som kan sarga en kropp eller rasera en mur. Det mest förfärliga av alla vapen är ordet som kan ödelägga ett liv utan att lämna blodspår och vars sår aldrig läker. Låt oss alltså se till att vi blir herrar över vårt språk, så att vi inte blir slavar under orden." Även orden som inte sägs kan förstöra. Även orden som inte hörs kan göra ont. Varför dricker Jeppe? Varför kom inte William Petzäll ur sitt missbruk? Varför fick han inte hjälp? En ung man dör. En ung man som hade Sveriges riksdag som sin arbetsplats fick inte hjälp av sin arbetsgivare för att komma ur sitt missbruk. Hur kunde det ske?
Den andra september förra året skrev jag om William Petzäll. Han lämnade SD, blev politisk vilde i riksdagen och utsattes för en hård hatkampanj från flera av sina tidigare partivänner. Vad gjorde de andra ledamöterna i riksdagen? Tog de hand om William Petzäll? Eller fick han stå helt ensam? Journalisten Anders Carlgren skriver på newsmill: "Riksdagens lika föraktfulla och svekfulla ledamöter bär tillsammans med Sverigedemokraterna ett enormt ansvar för William Petzälls för tidiga död. Ytterst handlar fallet Petzäll om ett kollektivt förakt för svaghet." Det handlar också om hat och mobbning.
Paulo Coelhos ord: "Det mest förödande av alla vapen är inte spjutet eller kanonen - som kan sarga en kropp eller rasera en mur. Det mest förfärliga av alla vapen är ordet som kan ödelägga ett liv utan att lämna blodspår och vars sår aldrig läker. Låt oss alltså se till att vi blir herrar över vårt språk, så att vi inte blir slavar under orden." Även orden som inte sägs kan förstöra. Även orden som inte hörs kan göra ont. Varför dricker Jeppe? Varför kom inte William Petzäll ur sitt missbruk? Varför fick han inte hjälp? En ung man dör. En ung man som hade Sveriges riksdag som sin arbetsplats fick inte hjälp av sin arbetsgivare för att komma ur sitt missbruk. Hur kunde det ske?
onsdag 9 januari 2013
"Oroligt i ankdammens ankdamm"
Redan i somras konstaterade Sanna Rayman på SvD att det är oroligt i ankdammens ankdamm; hon påpekade att den borgerliga ankdammen blir alltmer splittrad. Rayman noterade då: "Men tydligt är att liberalerna, i det som för inte alltför längesedan kunde benämnas borgerligheten utan att någon fick klåda, har utvecklat en svårartad allergi mot andra delar av borgerligheten och manifesterar emellanåt i små attacker."
"Ankorna" i ankdammens ankdamm, som tjafsade om huruvida liberaler kan kalla sig borgerliga, var/är inte ens politiker, enligt Rayman. Det var hennes bekanta och hennes vänner bland skribenterna, tyckarna och tänkarna som kvackade. Splittringen finns alltså utanför partipolitikens hägn. Johan Norberg heter en av dem. Han som nu har varit med och skrivit Centerpartiets nya omstridda förslag till idéprogram? Han berättade själv på TV4 att han hade hjälpt till att skriva underlaget till idéprogrammet. Kanske inte så klokt val av Centerpartiet och Annie Lööf att blanda in Timbrohögern i partiarbetet? Norberg arbetade på tankesmedjan Timbro åren 1999 till 2005.
Journalisten, folkpartisten, statsvetaren och författaren Svante Nycanders debattartikel i DN "Svenskt Näringslivs politiska insatser skadar politiken" handlar mycket om Timbro. Han menar att sammanblandningen av näringslivsintressen och politiska idéer är olycklig och han tvivlar på att Svenskt Näringslivs ideologiska insats gagnar företagsamheten eller bidrar till att göra borgerliga partier mer ansvarsfulla. Om man tittar på Centerpartiets nyliberala förslag till idéprogram kan man tycka att han har rätt.
Grabbarna från Timbro håller självklart inte med Nycander och det gör inte heller Centerpartiets Per Ankarsjö. Nycander skriver: "Det var inte givet att Timbro skulle sprida nyliberala idéer, men så blev det när man engagerade unga entusiaster, en del med drogliberala sympatier." Det var nog heller inte givet att det var just Centerpartiet som skulle bli nyliberalernas nya projekt? Håkan Boström på DN håller delvis med Svante Nycander när han skriver: "Verklighetsförankring samt förståelse för politikens komplexitet och människans bräcklighet lyser inte sällan med sin frånvaro i det nyliberala tesdrivandet."
Liberalismen har många ansikten, det är ett som är säkert.
"Ankorna" i ankdammens ankdamm, som tjafsade om huruvida liberaler kan kalla sig borgerliga, var/är inte ens politiker, enligt Rayman. Det var hennes bekanta och hennes vänner bland skribenterna, tyckarna och tänkarna som kvackade. Splittringen finns alltså utanför partipolitikens hägn. Johan Norberg heter en av dem. Han som nu har varit med och skrivit Centerpartiets nya omstridda förslag till idéprogram? Han berättade själv på TV4 att han hade hjälpt till att skriva underlaget till idéprogrammet. Kanske inte så klokt val av Centerpartiet och Annie Lööf att blanda in Timbrohögern i partiarbetet? Norberg arbetade på tankesmedjan Timbro åren 1999 till 2005.
Journalisten, folkpartisten, statsvetaren och författaren Svante Nycanders debattartikel i DN "Svenskt Näringslivs politiska insatser skadar politiken" handlar mycket om Timbro. Han menar att sammanblandningen av näringslivsintressen och politiska idéer är olycklig och han tvivlar på att Svenskt Näringslivs ideologiska insats gagnar företagsamheten eller bidrar till att göra borgerliga partier mer ansvarsfulla. Om man tittar på Centerpartiets nyliberala förslag till idéprogram kan man tycka att han har rätt.
Grabbarna från Timbro håller självklart inte med Nycander och det gör inte heller Centerpartiets Per Ankarsjö. Nycander skriver: "Det var inte givet att Timbro skulle sprida nyliberala idéer, men så blev det när man engagerade unga entusiaster, en del med drogliberala sympatier." Det var nog heller inte givet att det var just Centerpartiet som skulle bli nyliberalernas nya projekt? Håkan Boström på DN håller delvis med Svante Nycander när han skriver: "Verklighetsförankring samt förståelse för politikens komplexitet och människans bräcklighet lyser inte sällan med sin frånvaro i det nyliberala tesdrivandet."
Liberalismen har många ansikten, det är ett som är säkert.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
