Har varit på två strategidagar i Västerås tillsammans med kommunstyrelsen och samtliga presidier i nämnder och kommundelsråd. Det var både spännande och givande. Vi var alla överens om att Strängnäs kommun har alla möjligheter i världen till att lyckas bli en drömkommun. Kommunens närhet till flera stora städer, däribland vår vackra huvudstad Stockholm, var en faktor som lyftes fram. Värt vackra läge vid Mälaren var ett annat. Kommunchefen påpekade att det fanns två viktiga parametrar för att kunna lyckas med allt detta. Det första var läget, var en kommun ligger. Det andra var det politiska ledarskapet. Vårt läge är det ju inget fel på. Men, det politiska ledarskapet? Jag tycker det finns stora brister där, tyvärr.
Kommunchefen kommenterade vid flera tillfällen att vår ekonomichef såg oroad ut. Hade han varit riktig uppmärksam hade han sett att flera av oss nästintill tappade hakan flera gånger. Den ena gången var när SEVAB:s VD gick fram i talarstolen och hurtigt deklarerade att kommunen nu behöver ett nytt reningsverk, helst i går, och att det kommer att kosta i runda slängar 500 miljoner kronor. Jag tror vi var många som fick hicka!
Fyrklövern lovar underhållning i sommar. Det var dock inget som togs upp på mötet. Den sosseledda majoriteten har uppenbarligen pengar vi andra inte känner till.
tisdag 31 januari 2012
måndag 30 januari 2012
Ändamålet helgar medlen?
Stefan Johansson tycker att konsultskandalen som Jens Persson (C) står bakom är helt OK. Johansson skriver på insändarplats att ändamålet helgar medlen. Jag undrar vilka ändamål han syftar på? Några i kommunledningen har förmodligen skott sig själva genom denna affär. Tycker Johansson att det är ett hedervärt ändamål? Johansson är uppenbarligen upprörd över att några av oss politiker från oppositionen har kommenterat konsultskandalen. Samtidigt avslutar han sin insändare med orden: "Det är bra och nödvändigt med en granskning av makthavarna i vår kommun, kan den också bli lite mer nyanserad är det ännu bättre". Hur vill han ha det egentligen? Vilka nyanser saknar han? Lite mer tolerans mot oegentligheter?
söndag 29 januari 2012
Fredrik Pettersson på tidningen Folket
Fredrik Pettersson har skrivit en läsvärd artikel "Är manshat verkligen ett problem?" i tidningen Folket.
Fredrik Pettersson skriver: "Under veckan som gått har det rasat en debatt i sociala medier om manshat och hurvida det är okej att kritisera och ifrågasätta feminismen. En debatt som delat feministiska debattörer i två läger. Diskussionens vågor har gått höga på bloggar och Twitter när meningsskiljaktigheterna har avhandlats: Är manshat ett problem för debatten i allmänhet och för feminismen i synnerhet eller är det bara kränkta vita män som gör en höna av en fjäder? Det enkla svaret på de båda ovanstående frågorna är ja. Men som bekant finns det inga enkla svar på komplexa frågor".
Jag möter ibland kvinnor som säger: "Jag har aldrig mött motstånd eller haft problem bland män för att jag är kvinna". Jag har heller aldrig påstått att alla kvinnor har haft problem. Men samtidigt borde alla ha kunskaper om att diskriminering på grund av klass, nationalitet, ursprung, och kön finns och är mycket utbrett även i Sverige. Dessutom borde man förstå att om man aldrig utmanar patriarkatet (gubbarna) får man aldrig känna på deras "muskler" (läs makt) och motstånd heller. En leende timid och försynt kvinna är inget hot för männen. En kvinna, som berättade att hon inte såg något problem i att vara kvinna, är högutbildad samt kommer från övre medelklass. Ju färre "handikapp" man har ju enklare är det, men man behöver inte vara blind för det. Man kommer inte bort ifrån att de flesta maktmänniskor i Sverige är vita, medelålders svenskfödda män tillhörande övre medelklass samt överklassen.
Pettersson påpekar: "Men jag är också övertygad om att de som på allvar bär ett generellt hat mot alla män som en del av sin feministiska verktygslåda är en försvinnande liten del av de feministiska kämparna. För feminismen är inte satt att bekämpa männen, utan de strukturer som kontinuerligt underordnar kvinnor. Men denna bild utmanas ofta av feminismens belackare och här blir inte sällan media en duktig idiot i sammanhanget". Det handlar helt enkelt att försöka göra något åt könsmaktsstrukturerna. Det har absolut inget med manshat att göra.
Jag bryter ofta mot de normer och de oskrivna regler som finns i vårt patriarkala samhälle. Många kvinnor och män gör detsamma. Vi har olika bakgrund och olika referensramar, det vi har gemensamt är att vi tror att en jämställd värld blir en bättre och rättvisare värld.
Fredrik Pettersson skriver: "Under veckan som gått har det rasat en debatt i sociala medier om manshat och hurvida det är okej att kritisera och ifrågasätta feminismen. En debatt som delat feministiska debattörer i två läger. Diskussionens vågor har gått höga på bloggar och Twitter när meningsskiljaktigheterna har avhandlats: Är manshat ett problem för debatten i allmänhet och för feminismen i synnerhet eller är det bara kränkta vita män som gör en höna av en fjäder? Det enkla svaret på de båda ovanstående frågorna är ja. Men som bekant finns det inga enkla svar på komplexa frågor".
Jag möter ibland kvinnor som säger: "Jag har aldrig mött motstånd eller haft problem bland män för att jag är kvinna". Jag har heller aldrig påstått att alla kvinnor har haft problem. Men samtidigt borde alla ha kunskaper om att diskriminering på grund av klass, nationalitet, ursprung, och kön finns och är mycket utbrett även i Sverige. Dessutom borde man förstå att om man aldrig utmanar patriarkatet (gubbarna) får man aldrig känna på deras "muskler" (läs makt) och motstånd heller. En leende timid och försynt kvinna är inget hot för männen. En kvinna, som berättade att hon inte såg något problem i att vara kvinna, är högutbildad samt kommer från övre medelklass. Ju färre "handikapp" man har ju enklare är det, men man behöver inte vara blind för det. Man kommer inte bort ifrån att de flesta maktmänniskor i Sverige är vita, medelålders svenskfödda män tillhörande övre medelklass samt överklassen.
Pettersson påpekar: "Men jag är också övertygad om att de som på allvar bär ett generellt hat mot alla män som en del av sin feministiska verktygslåda är en försvinnande liten del av de feministiska kämparna. För feminismen är inte satt att bekämpa männen, utan de strukturer som kontinuerligt underordnar kvinnor. Men denna bild utmanas ofta av feminismens belackare och här blir inte sällan media en duktig idiot i sammanhanget". Det handlar helt enkelt att försöka göra något åt könsmaktsstrukturerna. Det har absolut inget med manshat att göra.
Jag bryter ofta mot de normer och de oskrivna regler som finns i vårt patriarkala samhälle. Många kvinnor och män gör detsamma. Vi har olika bakgrund och olika referensramar, det vi har gemensamt är att vi tror att en jämställd värld blir en bättre och rättvisare värld.
fredag 27 januari 2012
Some Die Young
Min underbara pappa Jostein Edgar dog den 27 januari 1979 endast 44 år gammal. Det är 33 år sedan i dag och jag var 12 år gammal. Han dog framför mina ögon. Det sägs att tiden läker alla sår. Det är inte sant. Saknaden är lika stor i dag som då. Jag fäller en tår för min älskade pappa. I kväll skall jag tända ett ljus för honom.
Den andra januari i år var det 45 år sedan min mamma Margit dog. Jag var endast två dagar gammal då. Jag skall tända ett ljus för henne också. Hon som jag aldrig fick se. Hon blev 32 år. Det var en läkare som orsakade hennes död, på grund av en allvarlig felbedömning han gjorde under förlossningen, när jag föddes. Ta hand om era nära och kära. Kram, knus og klem!
torsdag 26 januari 2012
Alf Svensson (KD) och Stefan Löfven (S)
När det spårar ur helt behövs det personer med stor pondus och integritet som styr upp det hela. Socialdemokraternas nya ordförande blir Stefan Löfven. DN skriver: "Stefan Löfven är fosterbarnet som skulle bli socionom men gick en svetskurs och hamnade i Metall. Nu blir han den första arbetaren på över hundra år att leda Socialdemokraterna. I ett porträtt i Dagens Arbete 2005 beskrivs Löfven av arbetskamrater och andra som mött honom som en hyvens karl, en som verkligen lyssnar och som inte försöker rida på titlar och poster". Socialdemokraterna får en riktig arbetare som ordförande. Ett klokt val. Det kommer att attrahera de som identifierar sig som arbetare. De väljare som Moderaterna till stor del har tagit över genom att de har kört snacket om att de är det nya arbetarpartiet. Det skall bli intressant att höra om Fredrik Reinfeldt (M) kör den debattstilen när han möter Stefan Löfven i partiledardebatter framledes.
En annan tung herre, Alf Svensson, ryter till på DN:s debattsida i dag. Han vill ha ordning i leden. Han skriver: "Politik handlar om förtroende. Förtroende kan inte ersättas av så kallade 'utspel' eller av ett svajande för populistiska vindar. Förtroende vinner man inte, det får man sig givet. Ett samhälle kan inte vara och kommer inte att kunna vara etiskt neutralt. Själv är jag i dubbel mening gränslöst tacksam för att Schuman, Adenauer, de Gasperi och flera stod upp för de värden och värderingar man gjorde. Och det är förstås min enträgna förhoppning att svensk kristdemokrati nu ser som sin uppgift att lyfta fram och stå upp för dessa värderingar, internt och externt. Det är därför partiet bildats och ska existera". Ord och inga visor. Vi får hoppas, för KD:s skull, att deras partimedlemmar lyssnar på sin tidigare partiledare. De behöver lugn och ro nu, precis det som Socialdemokraterna också är i stort behov av.
En annan tung herre, Alf Svensson, ryter till på DN:s debattsida i dag. Han vill ha ordning i leden. Han skriver: "Politik handlar om förtroende. Förtroende kan inte ersättas av så kallade 'utspel' eller av ett svajande för populistiska vindar. Förtroende vinner man inte, det får man sig givet. Ett samhälle kan inte vara och kommer inte att kunna vara etiskt neutralt. Själv är jag i dubbel mening gränslöst tacksam för att Schuman, Adenauer, de Gasperi och flera stod upp för de värden och värderingar man gjorde. Och det är förstås min enträgna förhoppning att svensk kristdemokrati nu ser som sin uppgift att lyfta fram och stå upp för dessa värderingar, internt och externt. Det är därför partiet bildats och ska existera". Ord och inga visor. Vi får hoppas, för KD:s skull, att deras partimedlemmar lyssnar på sin tidigare partiledare. De behöver lugn och ro nu, precis det som Socialdemokraterna också är i stort behov av.
David (Jimmy Jansson) mot Goliat (E-kuriren)!
Att attackera pressen, den tredje statsmakten, är sällan framgångsrikt. Eskilstunas kommunalråd Jimmy Jansson har reagerat och agerat mot tidningens något slappa hantering av elaka nätkommenterar på tidningens webbsida. Jag har träffat Jimmy Jansson vid flera tillfällen. Han är en mycket sympatisk och duktig politiker. Jag är övertygad om att när han reagerar så här kraftigt så anser han att gränsen har passerats. Man behöver inte läsa många nätkommentarer för att börja må illa.
Jimmy Jansson skriver på sin blogg: "Om det nu är okej att skriva nära nog vad som helst om folkvalda på tidningars kommentarsforum. Sådant som ligger långt utanför den politiska granskningen. Sänker tidningen tröskeln till vad som är acceptabelt? När övergår det i fysisk våld, skadegörelse och hot? När går någon över gränsen efter att ha läst vad som kan upplevas som sanning om det anonymt upprepas av troligtvis få men aggressiva individer? När drabbas barn och familj? Lokaltidningar göder politiskt våld genom att acceptera angrepp på personen, inte politikern?"
Alex Voronov erkänner, antagligen något motvilligt, på twitter att några nätkommentarer har passerat gränsen. David Naylor skriver ödmjukt på twitter:"Vi har tittat genom kommentarerna igen nu och hittat i alla fall två som (jag) aldrig borde ha godkänt". Det kunde ha stannat där. Men icke sa nicke. I dagens ledare anklagas Jimmy Jansson för att ha passerat gränsen.
Ledaren skriver: "Det som kommunstyrelsens ordförande i Eskilstuna, Jimmy Jansson (S), har gjort i veckan går dock långt utöver ett påpekande av en felaktighet och uppmaning till en diskussion. I inlägg på sin blogg (jimmyjansson.wordpress.com) anklagar han, med utgångspunkt från webbkommentarer och förment som frågor till chefredaktören, Eskilstuna-Kuriren för snart sagt all ondska som drabbar honom personligen, folkvalda generellt och Eskilstuna. Jansson tillskriver Eskilstuna-Kuriren avsikten att knäcka honom psykiskt, vilket anses bottna i någon sorts politisk agenda hos tidningen". Ledaren avslutar med att skriva att det finns skäl att vara bekymrad för Eskilstuna. Jag tycker det är anmärkningsvärt att tidningen slår så hårt mot Jimmy Jansson. Han ville ju bara ha en debatt om ämnet. Då tar Eskilstuna-Kurirens ledarsida fram storsläggan. Den tredje statsmakten har talat och även dömt!
Jimmy Jansson skriver på sin blogg: "Så kom den då. Släggan på ledarplats. Det är uppenbart att det inte är acceptabelt för en folkvald att ifrågasätta den som anser sig vara oantastlig. Ingen liten ynklig sossepolitiker ska utmana den VERKLIGA makten. I Eskilstuna Kommun bestämmer den största tidningen vart gränserna går. Ingen annan. Eskilstuna-Kurirens redaktörer slår tillbaka med full kraft när jag lyfter en debatt om de konsekvenser som kommentarer i tidningens kommentarsfält kan få. Självkritiken satt långt inne. Helt klart var det en öm tå jag klev på, och tidningens reaktion visar mer än väl att det resonemang jag fört i mitt första inlägg har viss relevans".
Det skall bli intressant att följe den här debatten. Nätkommentarerna på tidningens webbsida har sällan en hög kvalitet och har rätt ofta en mycket hatisk och kränkande ton. De som modererar kommentarerna borde kanske fråga sig: "Skulle jag vilja att någon skrev så här om mig?" Det är oftast en bra katalysator.
Jimmy Jansson skriver på sin blogg: "Om det nu är okej att skriva nära nog vad som helst om folkvalda på tidningars kommentarsforum. Sådant som ligger långt utanför den politiska granskningen. Sänker tidningen tröskeln till vad som är acceptabelt? När övergår det i fysisk våld, skadegörelse och hot? När går någon över gränsen efter att ha läst vad som kan upplevas som sanning om det anonymt upprepas av troligtvis få men aggressiva individer? När drabbas barn och familj? Lokaltidningar göder politiskt våld genom att acceptera angrepp på personen, inte politikern?"
Alex Voronov erkänner, antagligen något motvilligt, på twitter att några nätkommentarer har passerat gränsen. David Naylor skriver ödmjukt på twitter:"Vi har tittat genom kommentarerna igen nu och hittat i alla fall två som (jag) aldrig borde ha godkänt". Det kunde ha stannat där. Men icke sa nicke. I dagens ledare anklagas Jimmy Jansson för att ha passerat gränsen.
Ledaren skriver: "Det som kommunstyrelsens ordförande i Eskilstuna, Jimmy Jansson (S), har gjort i veckan går dock långt utöver ett påpekande av en felaktighet och uppmaning till en diskussion. I inlägg på sin blogg (jimmyjansson.wordpress.com) anklagar han, med utgångspunkt från webbkommentarer och förment som frågor till chefredaktören, Eskilstuna-Kuriren för snart sagt all ondska som drabbar honom personligen, folkvalda generellt och Eskilstuna. Jansson tillskriver Eskilstuna-Kuriren avsikten att knäcka honom psykiskt, vilket anses bottna i någon sorts politisk agenda hos tidningen". Ledaren avslutar med att skriva att det finns skäl att vara bekymrad för Eskilstuna. Jag tycker det är anmärkningsvärt att tidningen slår så hårt mot Jimmy Jansson. Han ville ju bara ha en debatt om ämnet. Då tar Eskilstuna-Kurirens ledarsida fram storsläggan. Den tredje statsmakten har talat och även dömt!
Jimmy Jansson skriver på sin blogg: "Så kom den då. Släggan på ledarplats. Det är uppenbart att det inte är acceptabelt för en folkvald att ifrågasätta den som anser sig vara oantastlig. Ingen liten ynklig sossepolitiker ska utmana den VERKLIGA makten. I Eskilstuna Kommun bestämmer den största tidningen vart gränserna går. Ingen annan. Eskilstuna-Kurirens redaktörer slår tillbaka med full kraft när jag lyfter en debatt om de konsekvenser som kommentarer i tidningens kommentarsfält kan få. Självkritiken satt långt inne. Helt klart var det en öm tå jag klev på, och tidningens reaktion visar mer än väl att det resonemang jag fört i mitt första inlägg har viss relevans".
Det skall bli intressant att följe den här debatten. Nätkommentarerna på tidningens webbsida har sällan en hög kvalitet och har rätt ofta en mycket hatisk och kränkande ton. De som modererar kommentarerna borde kanske fråga sig: "Skulle jag vilja att någon skrev så här om mig?" Det är oftast en bra katalysator.
onsdag 25 januari 2012
Konsultskandalen i Strängnäs...
En oppositionspolitiker skriver: "Som politisk tjänsteman vare sig bör eller får man i sin roll ta politisk ställning i olika kommunala frågor som man nu gjort och använt sig av kommunens hemsida för att ta politisk ställning från tjänstemannanivå." Det är absolut korrekt. Tjänstemän skall inte lägga sig i den politiska debatten. Att dessutom använda kommunens hemsida för detta ändamål visar på så dåligt omdöme som man knappt vet vad man skall säga.
Det fyndiga i alltihopa var att samma debattör skickade sin artikel till kommunen för att få den publicerad på hemsidan. På samma sätt som tjänstemännen hade gjort. Men där fick han alltså nobben. Hemsidan skall inte användas för debatt blev svaret.
Ledarskribenten Alex Voronov skriver: "När cheferna tog kommunens webbplats i anspråk för att ge sig in i debatten, öppnade de för att andra skulle kräva samma utrymme. Men det går ju inte för sig att i Strängnäs kommuns skyltfönster visa upp kritik från politiker mot de högsta tjänstemännen. Alltså tvingas kommunikationschefen slå knut på sig själv för att förklara att ett inlägg i debatten inte är ett debattinlägg."
Det kan inte vara lätt att göra rätt när man redan har gjort fel. Voronov skriver: "Om de inte reflekterat över det tidigare så är det väl nu som Mattias Johansson, Lillemor Bylund, Bengt Gustafsson, Laszlo Nemedi, Marie Jonsson, Lars Nykvist och Anna Stenström-Jonsson bör fråga sig själva: Var det där uttalandet en så bra idé, egentligen?" De kanske kan ge oss svar på det när de träffar kommunens ledande politiker under två strategidagar nästa vecka. Blir spännande att se och höra. Eller är det kanske så illa som Patrick Baltatzis skriver på sin blogg: "Tjänstemännen har låst dörren till kommunhuset och kastat bort nyckeln."
Det fyndiga i alltihopa var att samma debattör skickade sin artikel till kommunen för att få den publicerad på hemsidan. På samma sätt som tjänstemännen hade gjort. Men där fick han alltså nobben. Hemsidan skall inte användas för debatt blev svaret.
Ledarskribenten Alex Voronov skriver: "När cheferna tog kommunens webbplats i anspråk för att ge sig in i debatten, öppnade de för att andra skulle kräva samma utrymme. Men det går ju inte för sig att i Strängnäs kommuns skyltfönster visa upp kritik från politiker mot de högsta tjänstemännen. Alltså tvingas kommunikationschefen slå knut på sig själv för att förklara att ett inlägg i debatten inte är ett debattinlägg."
Det kan inte vara lätt att göra rätt när man redan har gjort fel. Voronov skriver: "Om de inte reflekterat över det tidigare så är det väl nu som Mattias Johansson, Lillemor Bylund, Bengt Gustafsson, Laszlo Nemedi, Marie Jonsson, Lars Nykvist och Anna Stenström-Jonsson bör fråga sig själva: Var det där uttalandet en så bra idé, egentligen?" De kanske kan ge oss svar på det när de träffar kommunens ledande politiker under två strategidagar nästa vecka. Blir spännande att se och höra. Eller är det kanske så illa som Patrick Baltatzis skriver på sin blogg: "Tjänstemännen har låst dörren till kommunhuset och kastat bort nyckeln."
tisdag 24 januari 2012
Johanna Koljonen om Finland
Läser med stor förtjusning Johanna Koljonens krönika om Finland. Hon tar oss med på en resa från den gången Finland var ett land vi knappt räknade med till ett land som nu är modernt och framtidsbejakande.
Dagens citat: "Inför det finska valets första omgång i år fick en av kandidaterna av en sexårig flicka frågan om män faktiskt kan bli president. Det hade ju inte hänt i hennes livstid." I Sverige skulle en sexårig flicka kunna fråga om kvinnor faktiskt kan bli statsminister. Det har ju inte hänt under någons livstid än.
Dagens citat: "Inför det finska valets första omgång i år fick en av kandidaterna av en sexårig flicka frågan om män faktiskt kan bli president. Det hade ju inte hänt i hennes livstid." I Sverige skulle en sexårig flicka kunna fråga om kvinnor faktiskt kan bli statsminister. Det har ju inte hänt under någons livstid än.
Blir Jan Eliasson ny ordförande för Socialdemokraterna?
Jan Eliasson har visst svarat ja på frågan om han vill ställa upp som ordförande för S fram till kongressen. När Erik Laakso frågade honom så sa han i alla fall ja. Kanske vi får veta mer från presskonferensen Carin Jämtin har kallat till i eftermiddag?
Klockan 15.40 har Carin Jämtin bjudit in till presskonferens. Fortsättning följer...
Klockan 15.40 har Carin Jämtin bjudit in till presskonferens. Fortsättning följer...
Fredrik Lundgren (Fp) är nöjd med näst sämst i landet.
Om man inte kan bli bäst på att vara bra, så kan man bli bäst på att vara sämst! Tidningen skriver: "Det går dubbelt så många barn per personal och år på fritidshemmen i Strängnäs som i landet i övrigt. Siffrorna från Skolverket ger Strängnäs en topplacering från botten." Och han som normalt brukar vara en siffernisse och hänvisa till tjocka rapporter och statistik, Fredrik Lundgren (FP), säger till tidningen att man inte skall stirra sig blind på just statistik. Intressant! Föräldrarna är ju nöjda, hävdar han och tycker att det är helt OK att vår kommun landar på en jumboplats när det gäller personaltätheten på fritids. Man skall då få höra mycket.
Tyvärr så har vi ingen direkt flitig, aktiv och drivande politisk opposition i vår kommun. Men, Vänsterpartiet har i alla fall reagerat på den allvarliga situationen. Vänsterpartiets David Aronsson och Lasse Pettersson skriver i en insändare: "Fritis i vår kommun har bland de största barngrupperna i Sverige och har väldigt få fritidspedagoger i verksamheten. Under de senaste sex åren har personaltätheten på fritis i Strängnäs, enligt Skolverkets statistik, gradvis nästan halverats. Andelen personal som har pedagogisk högskoleutbildning har sjunkit från hälften till en tredjedel. Ingen annan kommun i länet har genomgått en så omfattande omställning till det sämre. Ingrid Fäldt (S) och ni andra gruppledare skriver att ni vill ha fler pedagoger i skolan. Ni har ju majoritet – gör något åt det!"
Jag håller fullständigt med Lasse och David. Dags att majoriteten verkligen gör något åt saken. Våra barn är vår framtid. Vi behöver höja personaltätheten i skolan generellt i vår kommun och det snarast.
Tyvärr så har vi ingen direkt flitig, aktiv och drivande politisk opposition i vår kommun. Men, Vänsterpartiet har i alla fall reagerat på den allvarliga situationen. Vänsterpartiets David Aronsson och Lasse Pettersson skriver i en insändare: "Fritis i vår kommun har bland de största barngrupperna i Sverige och har väldigt få fritidspedagoger i verksamheten. Under de senaste sex åren har personaltätheten på fritis i Strängnäs, enligt Skolverkets statistik, gradvis nästan halverats. Andelen personal som har pedagogisk högskoleutbildning har sjunkit från hälften till en tredjedel. Ingen annan kommun i länet har genomgått en så omfattande omställning till det sämre. Ingrid Fäldt (S) och ni andra gruppledare skriver att ni vill ha fler pedagoger i skolan. Ni har ju majoritet – gör något åt det!"
Jag håller fullständigt med Lasse och David. Dags att majoriteten verkligen gör något åt saken. Våra barn är vår framtid. Vi behöver höja personaltätheten i skolan generellt i vår kommun och det snarast.
Snålhet bedrar vishet.
Den alkoholpolitiskt medvetna ledarsidan på Eskilstuna-Kuriren tar i dag upp frågan om den stängda alkoholpolikliniken i Strängnäs. Ledaren skriver: "Så vart ska klinikens tidigare och tilltänkta besökare nu vända sig? Till vårdcentralerna är svaret från landstinget. Det är en möjlighet, men en betydligt sämre sådan. Ingången till en vårdcentral är inte lika smidig som till en specialiserad klinik där det bara är att kliva in. Vårdcentralens personal har givetvis – ska ha! – kunskap om alkoholmissbruk, men inte den spetskompetens och erfarenhet som finns på en mottagning som specialiserar sig på detta. För antabus krävs nu dessutom två besök, ett på vårdcentralen och ett på apoteket, samt betalning för dem som inte har nått högkostnadstaket. En betydande försämring även i den delen alltså."
Någon besparing lär det knappast bli. Kostnaden för alkoholpolikliniken låg på ca 500 000 kronor om året, en kostnad som landstinget och Strängnäs kommun delade på. Kan i sammanhanget nämna att en LVM-placering (lagen om vård av missbrukare) i runda slängar kostar mellan 500 000 och en miljon kronor per klient. Risken är stor att behovet för sådana placeringar ökar när man tar bort hjälpinsatser och hjälpmöjligheter för denna grupp. Men, som ledarsidan så klokt påpekar snålhet bedrar vishet.
Någon besparing lär det knappast bli. Kostnaden för alkoholpolikliniken låg på ca 500 000 kronor om året, en kostnad som landstinget och Strängnäs kommun delade på. Kan i sammanhanget nämna att en LVM-placering (lagen om vård av missbrukare) i runda slängar kostar mellan 500 000 och en miljon kronor per klient. Risken är stor att behovet för sådana placeringar ökar när man tar bort hjälpinsatser och hjälpmöjligheter för denna grupp. Men, som ledarsidan så klokt påpekar snålhet bedrar vishet.
måndag 23 januari 2012
Alkoholpolikliniken i Strängnäs stängd
I dagens tidning kan vi läsa att alkoholpolikliniken i Strängnäs stängdes vid nyår. Socialchefen Bengt Gustafsson säger till tidningen att skälet till nedläggningen är att landstinget har sagt upp avtalet. Landstinget hänvisar till det fria vårdvalet och att man numera har fyra vårdcentraler i Strängnäs kommun och att de i sin tur inte vill vara med och driva kliniken. Därför måste de stänga kliniken, säger Aina Nilsson, som är divisionschef för primärvården på landstinget Sörmland. Har landstinget gjort en konsekvensutredning innan de fattade det här beslutet?
En nykter alkoholist, som under tio års tid har gått till alkoholpolikliniken, säger till tidningen: "De som gick på kliniken visste när de hade öppet, det var så lätt att slinka in och antabus-tabletterna var gratis. På vårdcentralerna kostar det pengar och sedan måste man gå till apoteket. Om man är alkoholist och har 200 kronor på fickan så är det lättare att köpa brännvin i stället för att gå till apoteket och använda pengarna där." Socialtjänstens chef för individ- och familjeomsorgen, Annica Westling, bekräftar att det finns de som inte kommer att ta kontakt efter denna ändring. Det är förödande både samhällsekonomiskt och för de individer som nu kommer att hamna utanför hjälpsystemet. Att spara på de svagaste är cyniskt. För det är så att när alkoholen och/eller andra droger helt tar över så blir individen svag och utsatt.
DN skriver: "Olivia Tryggs pappa var den framgångsrike reklamaren från Djursholm som alla avundades. På bara några år förlorade han allt och söp ihjäl sig. Nu föreläser Olivia i Stockholms skolor och lanserar en barnbok för att hjälpa andra barn med alkoholiserade föräldrar. 'Mitt mål är att knäcka alla fördomar.'" Och det är just fördomarna som kan göra det svårt för en alkoholist att sätta sig i ett väntrum på en av våra vårdcentraler tillsammans med folk som söker hjälp med mer accepterade besvär som tex halsfluss eller ett benbrott.
En kvinna berättar i SvD: "Efter att ha druckit några glas vin varje dag i över tio år fick Margareta veta att hon drabbats av skrumplever. Sedan dess håller hon sjukdomen hemlig för omgivningen. – Det är tabu och förknippas med alkoholism. Men jag var aldrig beroende och har alltid haft kontroll över mitt drickande." Frågan är hur mycket kontroll man har över sitt drickande när man dricker några glas vin varje dag? Alkoholismen ökar i Sverige. Kombinationen av den traditionella helgfyllan och sydländsk vardagsdrickande har inte gjort saken bättre.
DN skriver: "Svensken har gått från helgfyllan till att dricka när det passar, inte sällan varje dag. Ett farligt beteende, varnar forskare. Framför allt för kvinnor. Alkoholkonsumtionen har ökat med 10 procent sedan 1997, visar en studie som presenterades på mage-tarmkongressen i Stockholm." Toppen nåddes 2004 sen har det minskat något igen, trots det har Rolf Hultcrantz, professor i medicin vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge, svårt att hoppa jämfota av glädje. Han hävdar att det är farligare att dricka varje dag. Jag tror att han har rätt.
Det jag ville komma fram till är att med tanke på hur det ser ut så är det orimligt att stänga alkoholpolikliniken i Strängnäs. Jag är tveksam till att landstinget överhuvudtaget har gjort en konsekvensanalys och har de mot förmodan gjort det skall jag läsa den med stort intresse.
En nykter alkoholist, som under tio års tid har gått till alkoholpolikliniken, säger till tidningen: "De som gick på kliniken visste när de hade öppet, det var så lätt att slinka in och antabus-tabletterna var gratis. På vårdcentralerna kostar det pengar och sedan måste man gå till apoteket. Om man är alkoholist och har 200 kronor på fickan så är det lättare att köpa brännvin i stället för att gå till apoteket och använda pengarna där." Socialtjänstens chef för individ- och familjeomsorgen, Annica Westling, bekräftar att det finns de som inte kommer att ta kontakt efter denna ändring. Det är förödande både samhällsekonomiskt och för de individer som nu kommer att hamna utanför hjälpsystemet. Att spara på de svagaste är cyniskt. För det är så att när alkoholen och/eller andra droger helt tar över så blir individen svag och utsatt.
DN skriver: "Olivia Tryggs pappa var den framgångsrike reklamaren från Djursholm som alla avundades. På bara några år förlorade han allt och söp ihjäl sig. Nu föreläser Olivia i Stockholms skolor och lanserar en barnbok för att hjälpa andra barn med alkoholiserade föräldrar. 'Mitt mål är att knäcka alla fördomar.'" Och det är just fördomarna som kan göra det svårt för en alkoholist att sätta sig i ett väntrum på en av våra vårdcentraler tillsammans med folk som söker hjälp med mer accepterade besvär som tex halsfluss eller ett benbrott.
En kvinna berättar i SvD: "Efter att ha druckit några glas vin varje dag i över tio år fick Margareta veta att hon drabbats av skrumplever. Sedan dess håller hon sjukdomen hemlig för omgivningen. – Det är tabu och förknippas med alkoholism. Men jag var aldrig beroende och har alltid haft kontroll över mitt drickande." Frågan är hur mycket kontroll man har över sitt drickande när man dricker några glas vin varje dag? Alkoholismen ökar i Sverige. Kombinationen av den traditionella helgfyllan och sydländsk vardagsdrickande har inte gjort saken bättre.
DN skriver: "Svensken har gått från helgfyllan till att dricka när det passar, inte sällan varje dag. Ett farligt beteende, varnar forskare. Framför allt för kvinnor. Alkoholkonsumtionen har ökat med 10 procent sedan 1997, visar en studie som presenterades på mage-tarmkongressen i Stockholm." Toppen nåddes 2004 sen har det minskat något igen, trots det har Rolf Hultcrantz, professor i medicin vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge, svårt att hoppa jämfota av glädje. Han hävdar att det är farligare att dricka varje dag. Jag tror att han har rätt.
Det jag ville komma fram till är att med tanke på hur det ser ut så är det orimligt att stänga alkoholpolikliniken i Strängnäs. Jag är tveksam till att landstinget överhuvudtaget har gjort en konsekvensanalys och har de mot förmodan gjort det skall jag läsa den med stort intresse.
fredag 20 januari 2012
Håkan Juholt får gå?
DN skriver: "Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin meddelade sent på fredagseftermiddagen att partiledaren Håkan Juholt åkt hem till Oskarshamn. Och han är även fortsatt partiets ledare."
Frågan är hur länge får Håkan Juholt sitta kvar? SvD skriver: "Håkan Juholt anlände till Sveavägen på morgonen fick han frågor om han tänker sitta kvar som partiledare. Men han ville inte kommentera något om sitt förtroende. – Det är inget sådant möte, vi samlas för att disktuera hur vi ska vässa och skärpa vår politik. Partiet är i en svår situation, inte jag, säger Håkan Juholt på väg in till högkvarteret." Ett märkligt uttalande från Håkan Juholt. Hur kan han påstå att det enbart är partiet som är i en svår situation? Han säger att Socialdemokraterna måste bli ett tydligare parti; att de måste blir bättre och mer fokuserade. Just nu är jag tveksam till att någon överhuvudtaget önskar att Håkan Juholt skall bli tydligare eller med fokuserad?
Expressen skriver: "En centralt placerad källa säger att Juholt och VU är överens om att Juholt inte kan vara kvar, säger TV4:s politiske kommentator Helena Gissén." Frågan är nog inte om Håkan Juholt skall få stanna som partiledare. Frågan är nog snarare när går han? Frågan är också om vi har några Juholtare bland Socialdemokraterna i Strängnäs? Alltså om det finns några Socialdemokrater i vår kommun som känner att de sitter löst. Jag gissar att de Socialdemokrater i Strängnäspolitiken som enbart har fått negativ press under några år inte känner sig så säkra just nu. Det kanske finns några av dem som är beredda att gå mycket långt för att få bort negativa artiklar om de själva? Att kräva censur på olika sätt är en metod kanske?
Margit Silberstein skriver: "Håkan Juholt avgår i utbyte mot att Verkställande utskottet, VU, uttalar sitt förtroende för honom. Det är uppgörelsen mellan honom och VU, enligt TV4, vars uppgifter SVT har fått bekräftade." Innan uppgörelsen hade Håkan Juholt kämpat hårt för sitt eget skinn. Han var beredd att offra Tommy Waidelich: "Till att börja med vägrade Juholt att hörsamma VU:s krav. Han försökte till exempel beveka VU med att byta ut den ekonomisk politiske talesmannen Tommy Waidelich mot någon annan i hopp om att själv kunna fortsätta som partiledare." I politiken kan man uppenbarligen inte lita på någon. Är makten värd allt? Kan man bete sig som en riktig Judas och fortfarande sova gott på natten? Jag hittar inte ord.
Uppdaterad 2012-01-23: Sedan den här bloggartikeln skrevs så har Håkan Juholt avgått som ordförande för Socialdemokraterna. Jag skrev redan i oktober 2011 att frågan inte längre handlar om huruvida han kan sitta kvar eller ej. Frågan är snarare när går han? Det finns inte så mycket att säga som inte redan har sagts. Alex Voronov beskriver det hela mycket bra i sin ledare.
Frågan är hur länge får Håkan Juholt sitta kvar? SvD skriver: "Håkan Juholt anlände till Sveavägen på morgonen fick han frågor om han tänker sitta kvar som partiledare. Men han ville inte kommentera något om sitt förtroende. – Det är inget sådant möte, vi samlas för att disktuera hur vi ska vässa och skärpa vår politik. Partiet är i en svår situation, inte jag, säger Håkan Juholt på väg in till högkvarteret." Ett märkligt uttalande från Håkan Juholt. Hur kan han påstå att det enbart är partiet som är i en svår situation? Han säger att Socialdemokraterna måste bli ett tydligare parti; att de måste blir bättre och mer fokuserade. Just nu är jag tveksam till att någon överhuvudtaget önskar att Håkan Juholt skall bli tydligare eller med fokuserad?
Expressen skriver: "En centralt placerad källa säger att Juholt och VU är överens om att Juholt inte kan vara kvar, säger TV4:s politiske kommentator Helena Gissén." Frågan är nog inte om Håkan Juholt skall få stanna som partiledare. Frågan är nog snarare när går han? Frågan är också om vi har några Juholtare bland Socialdemokraterna i Strängnäs? Alltså om det finns några Socialdemokrater i vår kommun som känner att de sitter löst. Jag gissar att de Socialdemokrater i Strängnäspolitiken som enbart har fått negativ press under några år inte känner sig så säkra just nu. Det kanske finns några av dem som är beredda att gå mycket långt för att få bort negativa artiklar om de själva? Att kräva censur på olika sätt är en metod kanske?
Margit Silberstein skriver: "Håkan Juholt avgår i utbyte mot att Verkställande utskottet, VU, uttalar sitt förtroende för honom. Det är uppgörelsen mellan honom och VU, enligt TV4, vars uppgifter SVT har fått bekräftade." Innan uppgörelsen hade Håkan Juholt kämpat hårt för sitt eget skinn. Han var beredd att offra Tommy Waidelich: "Till att börja med vägrade Juholt att hörsamma VU:s krav. Han försökte till exempel beveka VU med att byta ut den ekonomisk politiske talesmannen Tommy Waidelich mot någon annan i hopp om att själv kunna fortsätta som partiledare." I politiken kan man uppenbarligen inte lita på någon. Är makten värd allt? Kan man bete sig som en riktig Judas och fortfarande sova gott på natten? Jag hittar inte ord.
Uppdaterad 2012-01-23: Sedan den här bloggartikeln skrevs så har Håkan Juholt avgått som ordförande för Socialdemokraterna. Jag skrev redan i oktober 2011 att frågan inte längre handlar om huruvida han kan sitta kvar eller ej. Frågan är snarare när går han? Det finns inte så mycket att säga som inte redan har sagts. Alex Voronov beskriver det hela mycket bra i sin ledare.
tisdag 17 januari 2012
Bryt tystnaden om våld mot kristna
Erik Helmerson, DN, har skrivit en angelägen artikel i dagens DN om hur mellanösterns kristna flyr religiös förföljelse och våld. Något man inte pratar så mycket om i Sverige. Denna tystnad måste brytas påpekar Helmerson och jag håller med honom om det.
Helmerson skriver: "Det kan inte vara mindre förkastligt att förfölja kristna än judar, muslimer, politiskt oliktänkande eller homosexuella. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna slår fast att 'var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet'. Där ingår också rätten att byta religion, något som är belagt med dödsstraff i bland annat Iran, Saudiarabien, Afghanistan, Sudan och Jemen." I Sverige är inte de kristna i minoritet, men det är de i mellanöstern.
Helmerson skriver avslutningsvis: "Slutet av förra året såg en begynnande debatt i Storbritannien, där allt fler anklagar regeringen för passivitet gentemot övergreppen på kristna. I Sverige, liksom i många övriga västländer, är det fortsatt tyst. Vad säger den vänsteropposition som av tradition slår sig för bröstet för sin internationella solidaritet? Vad säger myndigheter och människorättsorganisationer? Och, framför allt: vad säger regeringen?" Man kan undra vad som ligger bakom denna passivitet?
Helmerson skriver: "Det kan inte vara mindre förkastligt att förfölja kristna än judar, muslimer, politiskt oliktänkande eller homosexuella. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna slår fast att 'var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet'. Där ingår också rätten att byta religion, något som är belagt med dödsstraff i bland annat Iran, Saudiarabien, Afghanistan, Sudan och Jemen." I Sverige är inte de kristna i minoritet, men det är de i mellanöstern.
Helmerson skriver avslutningsvis: "Slutet av förra året såg en begynnande debatt i Storbritannien, där allt fler anklagar regeringen för passivitet gentemot övergreppen på kristna. I Sverige, liksom i många övriga västländer, är det fortsatt tyst. Vad säger den vänsteropposition som av tradition slår sig för bröstet för sin internationella solidaritet? Vad säger myndigheter och människorättsorganisationer? Och, framför allt: vad säger regeringen?" Man kan undra vad som ligger bakom denna passivitet?
söndag 15 januari 2012
Tre av fyra unga dömda för brott återfaller i brott
DN skriver: "Tre av fyra som har dömts till sluten ungdomsvård återfaller i brott. Genom att gradvis slussa ut dem till ett vanligt liv hoppas nu Statens institutionsstyrelse, SIS, kunna förändra det usla resultatet." 2005 var det nästan 80 procent av de unga som dömdes för grova brott som återföll i brott inom tre år. I vilken annan offentlig verksamhet skulle vi har accepterat dessa enormt dåliga siffror; läs dåligt resultat? Skulle vi ha accepterat att åtta av tio åldringar på ett ålderdomshem fick fel vård? Skulle vi varit tysta om 8 av tio patienter dog på operationsbordet inom våra landsting? Skulle vi suttit med armarna i kors om 75 procent av våra skolelever gick ur skolan utan betyg? Nej, jag tror inte det. Vill samtidigt påpeka att jag tycker det är mycket bra att SIS nu testar nya metoder som det här med att ge bättre utsluss.
Inom all sluten vård i Sverige, inom psykiatrin, inom kriminalvården och inom sluten ungdomsvård, har vi haft dåliga resultat länge. Kriminalvården, som jag själv har jobbat inom i nästan 9 år, borde inte ens kallas för vård. En klok kriminalvårdschef sa till mig en gång: "Fångarna umgås eller pratar med er vårdare i genomsnitt några enstaka minuter per dygn, resten vistas de med och påverkas av andra dömda. Vad tror du det har för effekt?" Jag behöver inte svara på den frågan. Svaret är för uppenbart. Kan nämna att på Hallanstalten, som har mer än 200 intagna, arbetade det endast en psykolog när jag jobbade där mellan 2004 och 2009. Det fanns programverksamhet där också, men den var i sammanhanget ganska obefintlig. Personer som sitter inlåsta i flera år har inte mycket nytta av att gå några enstaka månader i kognitiva program. Jag träffade intagna som hade suttit många år på i fängelse som aldrig har vare sig gått några program eller fått några samtal hos en psykolog. Man behöver inte vara en Einstein för att fatta att våra fängelser är dåligt rustade för att rehabilitera fångar.
Under mina tre år inom SIS, då jag arbetade på ett LVU-hem (Lagen om vård av unga) där unga flickor var inlåsta såg jag också saker som inte var bra. Personalen gjorde ett fantastiskt gott arbete utifrån de förutsättningar som fanns, det skall också i ärlighetens namn sägas. Men, på det LVU-hemmet jag arbetade så gjordes det utredningar på tjejerna som kom till oss. Utredningar som resulterade i rekommendationer till de olika socialtjänsterna, som ansvarade för klienterna. Väldigt ofta följde inte socialtjänsterna våra rekommendationer alls. Det kan vara olika orsaker till det tex att politikerna i den kommunen tjejen/tjejerna kom ifrån hade beviljat för lite pengar eller att tjejen/tjejerna hade socialsekreterare som inte var särskilt engagerade och intresserade.
Under mina månader på behandlingshemmet Kurön blev jag förvånad och förskräckt över hur många av våra klienter som var/är hemlösa. I Sverige, ett av världens rikaste länder, finns det många medborgare som inte har ett eget hem. Bostadslösa och fattiga, som hade hamnat i missbruk, placerades hos oss. Kurön kallades tidigare för torken, dit många kommuner skickade sina missbrukare för att de skulle få vila upp sig. Det fungerar i väldigt stor grad fortfarande så. Tänk själv; du är skuldsatt, bostadslös och saknar ofta både utbildning och ett fungerande socialt nätverk. Hur tror du att några veckor eller månader på Kurön eller ett annat behandlingshem kan förändra den situationen? Och nu kommer vi till det absolut värsta, landets socialtjänster. Först vill jag påpeka att det finns änglar även inom socialtjänsten, medmänniskor som verkligen vill hjälpa de hjälpbehövande. Men, det är ingen regel tyvärr, mer ett undantag som bekräftar regeln. Precis som inom kriminalvården så sliter socialtjänsten med stor personalomsättning. Vilket leder till att många av de som arbetar där är nyutexaminerade unga människor, som säkert vill väl, men inte vet hur. Det finns säkert andra orsaker till eländet också. Men, socialtjänsten får mycket kritik både av klienter och de som arbetar med klienterna på de olika institutionerna. Det är alltså som det alltid har varit. Jag kommer ihåg när jag bodde på ett ungdomshem 15 år gammal. Då sa föreståndaren till oss tjejer att vi måste skriva ner allt vad våra socialsekreterare sa till oss när vi hade möten med de, för de höll nästen aldrig vad de lovade. Jag tror inte det är så annorlunda nu än vad det var då på 80-talet.
Jag kommer ihåg när ledningen på ungdomshemmet jag bodde på tog med mig och några andra ungdomar till en skola för elever som utbildade sig till socionomer. Högskoleleverna fick ställa frågor till oss och vår föreståndare berättade om sin verksamhet. Föreståndaren berättade att jag var mycket duktig i skolan och en av de socionomstuderande frågade mig vad jag gillade bäst i skolan. Rasterna, svarade jag. Jag var precis som alla andra ungdomar förutom all den skam jag bar på. Skammen över att vara föräldralös och bo på en institution. Samma skam som jag har mött på hos flera av de ungdomar jag har träffat på våra fängelser och andra institutioner jag har arbetat på. De som behöver ett samhälle som bryr sig. Åter igen ställer jag frågan; i vilket annan verksamhet i samhället skulle vi acceptera så dåliga resultat? Vi bryr oss om hur skolan fungerar, vi bryr oss om hur äldrevården fungerar och vi bryr oss om hur sjukvården fungerar. Därför att de flesta av oss passerar de verksamheterna genom livet. Men, de mest utsatta, de talar vi inte mycket om.
Inom all sluten vård i Sverige, inom psykiatrin, inom kriminalvården och inom sluten ungdomsvård, har vi haft dåliga resultat länge. Kriminalvården, som jag själv har jobbat inom i nästan 9 år, borde inte ens kallas för vård. En klok kriminalvårdschef sa till mig en gång: "Fångarna umgås eller pratar med er vårdare i genomsnitt några enstaka minuter per dygn, resten vistas de med och påverkas av andra dömda. Vad tror du det har för effekt?" Jag behöver inte svara på den frågan. Svaret är för uppenbart. Kan nämna att på Hallanstalten, som har mer än 200 intagna, arbetade det endast en psykolog när jag jobbade där mellan 2004 och 2009. Det fanns programverksamhet där också, men den var i sammanhanget ganska obefintlig. Personer som sitter inlåsta i flera år har inte mycket nytta av att gå några enstaka månader i kognitiva program. Jag träffade intagna som hade suttit många år på i fängelse som aldrig har vare sig gått några program eller fått några samtal hos en psykolog. Man behöver inte vara en Einstein för att fatta att våra fängelser är dåligt rustade för att rehabilitera fångar.
Under mina tre år inom SIS, då jag arbetade på ett LVU-hem (Lagen om vård av unga) där unga flickor var inlåsta såg jag också saker som inte var bra. Personalen gjorde ett fantastiskt gott arbete utifrån de förutsättningar som fanns, det skall också i ärlighetens namn sägas. Men, på det LVU-hemmet jag arbetade så gjordes det utredningar på tjejerna som kom till oss. Utredningar som resulterade i rekommendationer till de olika socialtjänsterna, som ansvarade för klienterna. Väldigt ofta följde inte socialtjänsterna våra rekommendationer alls. Det kan vara olika orsaker till det tex att politikerna i den kommunen tjejen/tjejerna kom ifrån hade beviljat för lite pengar eller att tjejen/tjejerna hade socialsekreterare som inte var särskilt engagerade och intresserade.
Under mina månader på behandlingshemmet Kurön blev jag förvånad och förskräckt över hur många av våra klienter som var/är hemlösa. I Sverige, ett av världens rikaste länder, finns det många medborgare som inte har ett eget hem. Bostadslösa och fattiga, som hade hamnat i missbruk, placerades hos oss. Kurön kallades tidigare för torken, dit många kommuner skickade sina missbrukare för att de skulle få vila upp sig. Det fungerar i väldigt stor grad fortfarande så. Tänk själv; du är skuldsatt, bostadslös och saknar ofta både utbildning och ett fungerande socialt nätverk. Hur tror du att några veckor eller månader på Kurön eller ett annat behandlingshem kan förändra den situationen? Och nu kommer vi till det absolut värsta, landets socialtjänster. Först vill jag påpeka att det finns änglar även inom socialtjänsten, medmänniskor som verkligen vill hjälpa de hjälpbehövande. Men, det är ingen regel tyvärr, mer ett undantag som bekräftar regeln. Precis som inom kriminalvården så sliter socialtjänsten med stor personalomsättning. Vilket leder till att många av de som arbetar där är nyutexaminerade unga människor, som säkert vill väl, men inte vet hur. Det finns säkert andra orsaker till eländet också. Men, socialtjänsten får mycket kritik både av klienter och de som arbetar med klienterna på de olika institutionerna. Det är alltså som det alltid har varit. Jag kommer ihåg när jag bodde på ett ungdomshem 15 år gammal. Då sa föreståndaren till oss tjejer att vi måste skriva ner allt vad våra socialsekreterare sa till oss när vi hade möten med de, för de höll nästen aldrig vad de lovade. Jag tror inte det är så annorlunda nu än vad det var då på 80-talet.
Jag kommer ihåg när ledningen på ungdomshemmet jag bodde på tog med mig och några andra ungdomar till en skola för elever som utbildade sig till socionomer. Högskoleleverna fick ställa frågor till oss och vår föreståndare berättade om sin verksamhet. Föreståndaren berättade att jag var mycket duktig i skolan och en av de socionomstuderande frågade mig vad jag gillade bäst i skolan. Rasterna, svarade jag. Jag var precis som alla andra ungdomar förutom all den skam jag bar på. Skammen över att vara föräldralös och bo på en institution. Samma skam som jag har mött på hos flera av de ungdomar jag har träffat på våra fängelser och andra institutioner jag har arbetat på. De som behöver ett samhälle som bryr sig. Åter igen ställer jag frågan; i vilket annan verksamhet i samhället skulle vi acceptera så dåliga resultat? Vi bryr oss om hur skolan fungerar, vi bryr oss om hur äldrevården fungerar och vi bryr oss om hur sjukvården fungerar. Därför att de flesta av oss passerar de verksamheterna genom livet. Men, de mest utsatta, de talar vi inte mycket om.
fredag 13 januari 2012
Ömsint beröring får kroppen att jubla
Ja, då har jag fått svar på hur viktigt det är med fysisk beröring. DN skriver: "Den fysiska närheten till andra människor gör dig tryggare och friskare, den håller liv i relationer och gör till och med avtryck i världsekonomin. Forskarna börjar nu förstå varför. Någon lägger en hand på din arm, kramar om dig eller masserar din spända nacke - och vips känns livet lite lättare. Du blir lugn, känner dig kanske som en lyckligare människa. Kroppen jublar. Att fysisk beröring gör oss gott och får oss att slappna av vet vi av erfarenhet. Förklaringen, eller åtminstone en del av den, stavas oxytocin."
Jag har alltid "klappat" på människor; tagit på deras axel eller kramat de. Fysisk beröring har alltid varit lika naturligt för mig som att titta folk i ögonen när jag pratar med någon. Den positiva fysiska kontakt mellan medmänniskor har nu visat sig ha större betydelse än vad man tidigare har trott. Jag kommer ihåg när jag arbetade på flickhemmet i Eskilstuna, då kunde tjejerna plötsligt fråga: "Varför kramar alla Margit?" Jag har alltid gillat att kramas, det finns inget som gör mig mer glad än att få ge någon en kram. Det är så odramatiskt, men samtidigt så fantastiskt gott.
DN skriver vidare: "Kanske var det vad Jesus hade insett när han började att utföra mirakel med sina bara händer. För oxytocinets effekter är häpnadsväckande. Det lindrar smärta, skyndar på läkningen av sår och skador, sänker blodtrycket och halterna av stresshormoner. Vi blir mer lugna, sociala och nyfikna på vår omgivning. Verkningarna är inte bara tillfälliga, utan dröjer sig också kvar en tid. Dessutom ger de mersmak - beröring är beroendeframkallande." Så mina vänner att vara kramgod är något oerhört positivt att vara. Ge din medmänniska en kram, det gör dig gott och det gör den andra gott. Jag bodde på Lanzarote när jag var tonåring, där lärde jag mig att det var helt naturligt med fysisk beröring.
Jag brukar avsluta mina face-bookinlägg med kram, knus og klem. Det är att kramas på svenska, danska och norska. Jag tänker fortsätta med det. Jag backar snabbt när folk har en fientlig fysisk framtoning, det blir inget kramande då inte. Det fientliga kroppsspråket suger energi och dödar glädje. Undvik den sortens människor! Jag träffade en sådan människa i dag och det var precis som om jag brände mig, jag rusade därifrån. Det kändes som om överlevnadsinstinkten slogs på direkt och ja jag överlevde:-)
En av mina vänner på face-book skriver: "Hej, jag heter Carl Johan Rehbinder, och jag är oxytocinist." Jag instämmer; jag heter Margit Urtegård och är oxytocinist! Det är absolut inte dödligt, bara nyttigt och så underbart ljuvligt!
Jag har alltid "klappat" på människor; tagit på deras axel eller kramat de. Fysisk beröring har alltid varit lika naturligt för mig som att titta folk i ögonen när jag pratar med någon. Den positiva fysiska kontakt mellan medmänniskor har nu visat sig ha större betydelse än vad man tidigare har trott. Jag kommer ihåg när jag arbetade på flickhemmet i Eskilstuna, då kunde tjejerna plötsligt fråga: "Varför kramar alla Margit?" Jag har alltid gillat att kramas, det finns inget som gör mig mer glad än att få ge någon en kram. Det är så odramatiskt, men samtidigt så fantastiskt gott.
DN skriver vidare: "Kanske var det vad Jesus hade insett när han började att utföra mirakel med sina bara händer. För oxytocinets effekter är häpnadsväckande. Det lindrar smärta, skyndar på läkningen av sår och skador, sänker blodtrycket och halterna av stresshormoner. Vi blir mer lugna, sociala och nyfikna på vår omgivning. Verkningarna är inte bara tillfälliga, utan dröjer sig också kvar en tid. Dessutom ger de mersmak - beröring är beroendeframkallande." Så mina vänner att vara kramgod är något oerhört positivt att vara. Ge din medmänniska en kram, det gör dig gott och det gör den andra gott. Jag bodde på Lanzarote när jag var tonåring, där lärde jag mig att det var helt naturligt med fysisk beröring.
Jag brukar avsluta mina face-bookinlägg med kram, knus og klem. Det är att kramas på svenska, danska och norska. Jag tänker fortsätta med det. Jag backar snabbt när folk har en fientlig fysisk framtoning, det blir inget kramande då inte. Det fientliga kroppsspråket suger energi och dödar glädje. Undvik den sortens människor! Jag träffade en sådan människa i dag och det var precis som om jag brände mig, jag rusade därifrån. Det kändes som om överlevnadsinstinkten slogs på direkt och ja jag överlevde:-)
En av mina vänner på face-book skriver: "Hej, jag heter Carl Johan Rehbinder, och jag är oxytocinist." Jag instämmer; jag heter Margit Urtegård och är oxytocinist! Det är absolut inte dödligt, bara nyttigt och så underbart ljuvligt!
torsdag 12 januari 2012
Det är väl år 2012 nu?
DN skriver: "Kravet på tvångssterilisering vid könsbyte blir kvar, trots att det finns en bred majoritet i riksdagen för att det ska slopas. Kristdemokraterna har fått med sig övriga borgerliga partier på att frågan är juridiskt komplicerad och behöver utredas vidare." Man kan undra vilken tidsålder vi lever i? Jag trodde det var år 2012 nu.
Antifascistisk aktion (Afa) starka i Eskilstuna?
Tidningen Folket skriver: "Fritidspolitikern Oliwer Mamcarz (M), 25, utsattes i går natt för skadegörelse med politiskt motiv. Någon eller några krossade rutorna på familjens två bilar och klottrade orden 'Afa' och 'Borgarkräk' på bilarna." Oliwer Mamcarz berättar för tidningen att han tycker det känns obehagligt att han utsatts för en attack som riktar sig mot honom i egenskap av förtroendevald. Det är verkligen obehagligt att politiker oavsett politiskt färg utsetts för hot och våld. Det är ett hot mot hela vårt demokratiska system. Det är heller inte första gången detta händer i just Eskilstuna.
I september förra året blev Sverigedemokraterna Adam Marttinen och Therese Borg utsatta för klotterattacker. Det attentatet skedde bara några veckor efter att Therese Borg fått stenar kastade genom sitt fönster i sitt hem. I augusti samma år blev Kristdemokraternas partilokal i Eskilstuna utsatt för fönsterkrossning och klotter. Detta skedde vid flera tillfällen under sommaren.
Per-Olof Samuelsson berättar om ett hotbrev på sin blogg, där det stod: "Som du antagligen vet så misshandlades två medlemmar i ditt parti efter torsdagens distriktsmöte. Detta var endast en liten försmak på vad som kommer att hända om ni gör några fler försök att etablera er i Eskilstuna. Vi kommer aldrig att acceptera liberal politik eller andra angrepp på arbetarklassen, och detta kommer inte att passera er obemärkt förbi. Vi ger er nu en chans att lägga ner all politisk verksamhet. Om ni inte gör detta kanske just du blir nästa person att bli fysiskt påmind om konsekvenserna av att bedriva en arbetarfientlig politik." Avsändare var Antifascistisk Aktion.
Vad är det som sker i den vackra staden Eskilstuna, som ligger bara tre mil från Strängnäs idyll? Vad gör den politiskt röda majoritet som styr staden? Polisen säger att de inte känner till någon aktiv Afa-grupp i staden. De säger vidare att det hör till den autonoma vänsterns sammansättning att små grupper kan poppa upp närmast spontant för att sedan försvinna lika fort. Är det verkligen så? Eller har polisen ingen koll? En sak verkar vara uppenbart; det är svårt att vara politiker i Eskilstuna om du tillhör ett liberalt- och/eller borgerligt parti. Det är i alla fall inte särskilt tryggt. Personer på face-book planerar att hålla en manifestation på Fristadstorget i Eskilstuna under våren. Jag hänger på!
I september förra året blev Sverigedemokraterna Adam Marttinen och Therese Borg utsatta för klotterattacker. Det attentatet skedde bara några veckor efter att Therese Borg fått stenar kastade genom sitt fönster i sitt hem. I augusti samma år blev Kristdemokraternas partilokal i Eskilstuna utsatt för fönsterkrossning och klotter. Detta skedde vid flera tillfällen under sommaren.
Per-Olof Samuelsson berättar om ett hotbrev på sin blogg, där det stod: "Som du antagligen vet så misshandlades två medlemmar i ditt parti efter torsdagens distriktsmöte. Detta var endast en liten försmak på vad som kommer att hända om ni gör några fler försök att etablera er i Eskilstuna. Vi kommer aldrig att acceptera liberal politik eller andra angrepp på arbetarklassen, och detta kommer inte att passera er obemärkt förbi. Vi ger er nu en chans att lägga ner all politisk verksamhet. Om ni inte gör detta kanske just du blir nästa person att bli fysiskt påmind om konsekvenserna av att bedriva en arbetarfientlig politik." Avsändare var Antifascistisk Aktion.
Vad är det som sker i den vackra staden Eskilstuna, som ligger bara tre mil från Strängnäs idyll? Vad gör den politiskt röda majoritet som styr staden? Polisen säger att de inte känner till någon aktiv Afa-grupp i staden. De säger vidare att det hör till den autonoma vänsterns sammansättning att små grupper kan poppa upp närmast spontant för att sedan försvinna lika fort. Är det verkligen så? Eller har polisen ingen koll? En sak verkar vara uppenbart; det är svårt att vara politiker i Eskilstuna om du tillhör ett liberalt- och/eller borgerligt parti. Det är i alla fall inte särskilt tryggt. Personer på face-book planerar att hålla en manifestation på Fristadstorget i Eskilstuna under våren. Jag hänger på!
onsdag 11 januari 2012
Sverige, landet för kränkta?
Timbuktu har reagerat på en teckning Frode Øverli har haft i tidningen Metro. Norrmannen Frode Øverli förklarar sin ritning så här:
"Jeg er veldig lei meg for at «Rutetid»-serien som ble publisert i Metro 10. januar har virket sårende og krenkende på lesere. Jeg tar sterk avstand fra alle former for rasisme, og er knust over denne saken. Noen av rutene i «Rutetid»-serien er et spill på klisjeer og stereotypier fra gamle dager, fra kulturen som fødte vitsetegningene, og de overdrevne detaljene i tegningen er en parodi på disse stereotypene fra den tiden og fra den tidens tegneserier. Selve poenget i dette tilfellet var utledet av en bokstavelig forståelse av uttrykket «å be om noens hånd», som er litt gammeldags men som fortsatt brukes i hvertfall i Norge om det å ville gifte seg med noen. Kannibaler, i alle fall den typen jeg fremstiller i «Rutetid», tilhører samme univers som Julenissen, varulver, Dracula etc. Det er eventyrfigurer som jeg ikke i min villeste fantasi trodde ville krenke noen. Det har aldri vært min hensikt og vil aldri ble det. Men når dette likevel har blitt oppfattet som rasistisk, så beklager jeg selvsagt på det sterkeste."
Nu har även äventyren blivit en kränkning i Sverige; i de kränktes land där går allting an.
"Jeg er veldig lei meg for at «Rutetid»-serien som ble publisert i Metro 10. januar har virket sårende og krenkende på lesere. Jeg tar sterk avstand fra alle former for rasisme, og er knust over denne saken. Noen av rutene i «Rutetid»-serien er et spill på klisjeer og stereotypier fra gamle dager, fra kulturen som fødte vitsetegningene, og de overdrevne detaljene i tegningen er en parodi på disse stereotypene fra den tiden og fra den tidens tegneserier. Selve poenget i dette tilfellet var utledet av en bokstavelig forståelse av uttrykket «å be om noens hånd», som er litt gammeldags men som fortsatt brukes i hvertfall i Norge om det å ville gifte seg med noen. Kannibaler, i alle fall den typen jeg fremstiller i «Rutetid», tilhører samme univers som Julenissen, varulver, Dracula etc. Det er eventyrfigurer som jeg ikke i min villeste fantasi trodde ville krenke noen. Det har aldri vært min hensikt og vil aldri ble det. Men når dette likevel har blitt oppfattet som rasistisk, så beklager jeg selvsagt på det sterkeste."
Nu har även äventyren blivit en kränkning i Sverige; i de kränktes land där går allting an.
Används hemsidan rätt?
Den politiska vilden Patrick Baltatzis har reagerat på att tjänstemän i Strängnäs kommun använder kommunens hemsida för att intyga om att kommunchef Peter Lundberg är en hedersman.
Utbildningschef Lillemor Bylund, socialchef Bengt Gustafsson, chef för teknik- och servicekontoret Laszlo Nemedi, samhällsbyggnadschef Marie Jonsson, ledningsstrateg Lars Nykvist, kommunikationschef Mattias Johansson och samordnare Anna Stenström-Jonsson skriver på hemsidan:
"I flera ledarartiklar har Strengnäs Tidning målat upp bilden av en makthungrig, inkompetent och ansvarslös kommunchef, med bristande moral och utan respekt för gällande regelverk.
Det är en djupt orättvis och missvisande beskrivning som ligger mycket långt från vår bild av hur Peter Lundberg är, som ledare och som människa.
Vi har en chef som i hög grad lever den värdegrund han själv varit drivande i att införa i Strängnäs kommun, och som bygger på respekt, utveckling, öppenhet och tydlighet."
Patrick Baltatzis skriver: "Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Att försvara sin överordnad må var hänt och till och till och med lovvärt, men att använda kommunens hemsida för det anser jag vara respekt- och omdömeslöst." Jag vet heller inte om jag skall skratta eller gråta åt det här. Jag är mest glad för att stabschefen Oscar Arnell inte tillhör skaran av tjänstemän som har skrivit under hedersdeklarationen. Det är ett stort tecken på gott omdöme hos herr Arnell. Det de andra högt uppsatta tjänstemännen gör är så bedrövligt att jag vet inte vad jag skall säga. Men, man får vara glad åt det lilla.
Utbildningschef Lillemor Bylund, socialchef Bengt Gustafsson, chef för teknik- och servicekontoret Laszlo Nemedi, samhällsbyggnadschef Marie Jonsson, ledningsstrateg Lars Nykvist, kommunikationschef Mattias Johansson och samordnare Anna Stenström-Jonsson skriver på hemsidan:
"I flera ledarartiklar har Strengnäs Tidning målat upp bilden av en makthungrig, inkompetent och ansvarslös kommunchef, med bristande moral och utan respekt för gällande regelverk.
Det är en djupt orättvis och missvisande beskrivning som ligger mycket långt från vår bild av hur Peter Lundberg är, som ledare och som människa.
Vi har en chef som i hög grad lever den värdegrund han själv varit drivande i att införa i Strängnäs kommun, och som bygger på respekt, utveckling, öppenhet och tydlighet."
Patrick Baltatzis skriver: "Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Att försvara sin överordnad må var hänt och till och till och med lovvärt, men att använda kommunens hemsida för det anser jag vara respekt- och omdömeslöst." Jag vet heller inte om jag skall skratta eller gråta åt det här. Jag är mest glad för att stabschefen Oscar Arnell inte tillhör skaran av tjänstemän som har skrivit under hedersdeklarationen. Det är ett stort tecken på gott omdöme hos herr Arnell. Det de andra högt uppsatta tjänstemännen gör är så bedrövligt att jag vet inte vad jag skall säga. Men, man får vara glad åt det lilla.
tisdag 10 januari 2012
Det flödande hatet
Lotta Gröning skriver på face-book: "Jag måste säga att vissa inlägg gör mig oerhört bekymrad. Jag är politisk journalist, jag har jobbat med politiska analyser i 20 år snart. Jag är intresserad av debatt och samhälle och utveckling och framtid och rättvisa och solidaritet och sist men inte minst demokrati och yttrandefrihet. Jag hatar ingen. Jag kan inte hata och sköta mitt jobb samtidigt. Istället måste jag vara intresserad och nyfiken av vad folk tycker. Jag kan hata åsikter men jag har lärt mig att man måste skilja på sak och person. Det är jättemånga som ogillar mig för mina åsikter. Det var det första jag lärde mig när börja skriva politik. De flesta hot har jag varit med om för att inte tala om förakt spott och spe." Jag kan säga att vissa kommentarer jag får här på min blogg gör mig oerhört bekymrad också. Var kommer allt detta hat ifrån? Jag plockar bort en del av de hatiska och elaka kommentarerna, men några låter jag ibland vara kvar för att visa på hur dumma folk kan vara.
Alla "sjuka" människors inlägg stannande tidigare på tidningarnas insändarredaktioner och kom inte ut i offentligheten och nu kommer allt skit ut genom bloggar och andra sociala medier, åsikter vi antagligen i vårt stilla sinne hoppades inte fanns. Samtidigt finns det positiva saker med de sociala medierna också, de pompösa redaktionscheferna kan inte längre censurera vad folk får veta och genom det inte längre styra lika mycket vad folk får tycka och tänka. Jag har inte helt kommit på vad som är värst; att redaktörerna får tillbaka sin totala makt över vad som trycks eller att nättrollen och nätidioterna får behålla sitt stora nyvunna utrymme. Åsiktsfrihet och yttrandefrihet väger nog tyngre än att grabbarna, för det är oftast män som är redaktörer, får tillbaka sitt mediemonopol.
Sören Sommelius skriver: "Nätkommentarerna till mediernas artiklar skulle berika det offentliga samtalet, hette det. När journalisternas artiklar kunde kompletteras och ifrågasättas av engagerade läsare kunde nyhetsflödets auktoritära envägskommunikation ersättas av en kör av röster med nya medborgarperspektiv på samhället. Men nätkommentarerna blev sällan ett demokratiskt nytillskott.(...)Men alla anonyma läsarkommentarer är en belastning. Det går fem glåpord på en saklig kommentar." Läser man kommentarerna på nättidningarna så förstår man ganska snabbt att det inte är landets intelligentsia som uttalar sig mest där, man får i alla fall hoppas att det inte är så när man ser den låga nivån debatten förs på.
Sen kan man fråga sig: Är problemet att folk hatar så mycket. Eller är problemet att det kommer i tryck? Var tog allt detta hat vägen tidigare, undrar jag. När folk inte kunde använda min bloggs, andra bloggars eller nättidningarnas kommentarsfält som sin sopptunna, var spydde de då?
Alla "sjuka" människors inlägg stannande tidigare på tidningarnas insändarredaktioner och kom inte ut i offentligheten och nu kommer allt skit ut genom bloggar och andra sociala medier, åsikter vi antagligen i vårt stilla sinne hoppades inte fanns. Samtidigt finns det positiva saker med de sociala medierna också, de pompösa redaktionscheferna kan inte längre censurera vad folk får veta och genom det inte längre styra lika mycket vad folk får tycka och tänka. Jag har inte helt kommit på vad som är värst; att redaktörerna får tillbaka sin totala makt över vad som trycks eller att nättrollen och nätidioterna får behålla sitt stora nyvunna utrymme. Åsiktsfrihet och yttrandefrihet väger nog tyngre än att grabbarna, för det är oftast män som är redaktörer, får tillbaka sitt mediemonopol.
Sören Sommelius skriver: "Nätkommentarerna till mediernas artiklar skulle berika det offentliga samtalet, hette det. När journalisternas artiklar kunde kompletteras och ifrågasättas av engagerade läsare kunde nyhetsflödets auktoritära envägskommunikation ersättas av en kör av röster med nya medborgarperspektiv på samhället. Men nätkommentarerna blev sällan ett demokratiskt nytillskott.(...)Men alla anonyma läsarkommentarer är en belastning. Det går fem glåpord på en saklig kommentar." Läser man kommentarerna på nättidningarna så förstår man ganska snabbt att det inte är landets intelligentsia som uttalar sig mest där, man får i alla fall hoppas att det inte är så när man ser den låga nivån debatten förs på.
Sen kan man fråga sig: Är problemet att folk hatar så mycket. Eller är problemet att det kommer i tryck? Var tog allt detta hat vägen tidigare, undrar jag. När folk inte kunde använda min bloggs, andra bloggars eller nättidningarnas kommentarsfält som sin sopptunna, var spydde de då?
Vända blad i Strängnäs?
Dagens ledare i Ekilstuna-Kuriren ifrågasätter majoritetspartiernas önskemål om att vända blad efter konsultskandalen. Ledaren påpekar klokt att om man överhuvudtaget skall kunna vända blad bör det åtminstone vara känt vad det står eller stod på dem. Dilettanterna Jens Persson (C) och Peter Lundberg vet ju självklart vad det står på dessa blad som nu skall vändas. Men vet de andra det? Jens Perssons politiska omgivning (läs majoriteten) vet nog hur konsultskandalen gick till. Huruvida S, FP och MP är medbrottslingar eller ej skall jag inte säga något om då jag inte har någon aning om hur det ligger till.
Ledaren skriver: "De två inläggen på opinionssidorna den 30 december och i går är ett märkligt stycke advokatyr. Perssons parti- och koalitionskamrater håller resonemanget på allmän nivå, undviker konkretion och anför argument som antingen är ovidkommande eller lättpunkterade." Advokatyr betyder argumentering genom halvsann bevisföring, som är formellt korrekt men i sak tvivelaktig eller orimlig, ofta i försvarsposition. Det är självklart att Terese Askerstedt (MP), Fredrik Lundgren (FP) och Tord Tjernström (S) går i försvarsposition både för sig själv och Jens Persson. De är ju beroende av sina feta arvoden, det vill säga att de är beroende av att den sittande majoriteten får sitta kvar. Man skär inte av den grenen man sitter på oavsett hur korkad stammen visar sig vara.
Treklövern talar heller inte helt sanning i sin insändare. De säger att: "Vi ser dock inte att några av dessa överträdelser har gjorts med syftet att gynna en enskild part." Jag vet inte om Jens Persson var medveten om att det var lönsamt för Peter Lundberg att få vara konsult istället för anställd. Detta för att få en gynnsam skatteplanering genom att han nu i stället kunde lägga pengarna på hög i sitt konsultföretag. Om inte det är att gynna en enskild part vet inte jag vad det annars kan kallas.
Ledaren konstaterar: "Såväl Centerpartiets fullmäktigegrupp som de tre kommunalråden talar om att de alla ska lära av det som skett. De berättar dock inte vad det exakt innebär. Ska ledande folkvalda hädanefter följa reglerna, lyssna på sakkunskapen, hålla sig till sanningen när de blir påkomna och inte placera ansvaret på andra? Jens Persson har fortfarande inte, utan förbehåll, tagit på sig ansvaret för sina fel." Det bästa är om de håller sig till sanningen hela tiden och inte bara när de blir påkomna med fingrarna i syltburken. Denna majoritet har redan visat sitt rätta jag, sitt rätta ansikte och det var ingen vacker bild vi fick se. Invånarna förtjänar en bättre kommunledning. Sen får klåparna vända blad hur mycket de vill.
Mats Werner träffar mitt i prick när han beskriver kommunens lokala rövarband, S, FP, C och MP, som våra lokala kungligheter som nu vill ge sig själva immunitet (så som kungen har ni vet).
Ledaren skriver: "De två inläggen på opinionssidorna den 30 december och i går är ett märkligt stycke advokatyr. Perssons parti- och koalitionskamrater håller resonemanget på allmän nivå, undviker konkretion och anför argument som antingen är ovidkommande eller lättpunkterade." Advokatyr betyder argumentering genom halvsann bevisföring, som är formellt korrekt men i sak tvivelaktig eller orimlig, ofta i försvarsposition. Det är självklart att Terese Askerstedt (MP), Fredrik Lundgren (FP) och Tord Tjernström (S) går i försvarsposition både för sig själv och Jens Persson. De är ju beroende av sina feta arvoden, det vill säga att de är beroende av att den sittande majoriteten får sitta kvar. Man skär inte av den grenen man sitter på oavsett hur korkad stammen visar sig vara.
Treklövern talar heller inte helt sanning i sin insändare. De säger att: "Vi ser dock inte att några av dessa överträdelser har gjorts med syftet att gynna en enskild part." Jag vet inte om Jens Persson var medveten om att det var lönsamt för Peter Lundberg att få vara konsult istället för anställd. Detta för att få en gynnsam skatteplanering genom att han nu i stället kunde lägga pengarna på hög i sitt konsultföretag. Om inte det är att gynna en enskild part vet inte jag vad det annars kan kallas.
Ledaren konstaterar: "Såväl Centerpartiets fullmäktigegrupp som de tre kommunalråden talar om att de alla ska lära av det som skett. De berättar dock inte vad det exakt innebär. Ska ledande folkvalda hädanefter följa reglerna, lyssna på sakkunskapen, hålla sig till sanningen när de blir påkomna och inte placera ansvaret på andra? Jens Persson har fortfarande inte, utan förbehåll, tagit på sig ansvaret för sina fel." Det bästa är om de håller sig till sanningen hela tiden och inte bara när de blir påkomna med fingrarna i syltburken. Denna majoritet har redan visat sitt rätta jag, sitt rätta ansikte och det var ingen vacker bild vi fick se. Invånarna förtjänar en bättre kommunledning. Sen får klåparna vända blad hur mycket de vill.
Mats Werner träffar mitt i prick när han beskriver kommunens lokala rövarband, S, FP, C och MP, som våra lokala kungligheter som nu vill ge sig själva immunitet (så som kungen har ni vet).
måndag 9 januari 2012
Nathan Shachar provocerar
Nathan Shachar på DN provocerar många när han skriver: "Men när det gäller psykiatrins verkliga mjölkkor, ADD och ADHD, är det lättare att hålla sig för skratt. Dessa tillstånd, okända före 1987, sprider sig som en gräsbrand, också i Sverige. Dagliga doser av hårda amfetaminliknande droger till barn har på några år blivit okontroversiellt.
ADHD upptäcktes inte, som alzheimer eller diabetes. Dess definition är inte förankrad i några odiskutabla biologiska data. ADD-ADHD kom till på ett sammanträde. Definitionen är en katalog över allt som kännetecknar normala pojkar: svårt att sitta stilla, lackande uppmärksamhet, slarv med läxor. När det kniper får borttappade pennor och leda under mattelektionerna duga.
Denna humbug hade inte kunnat slå igenom om det inte varit för en annan rubbning i tiden: tendensen att sjukdomsförklara alla sociala och personliga bekymmer, så att individer kan rentvås från ansvar. Medicinering för alla upptänkliga ledsamheter exploderar, och psykiatrin, som länge var en bisak för läkemedelsföretagen, badar i anslag och donationer."
ADD/ADHD och andra neuropsykologiska diagnoser/sjukdomar finns, det är jag med många övertygade om. Jag kan inte tänka mig att Nathan Shachar egentligen är av en annan uppfattning. Jag tror att han är ute efter att provocera. Oavsett så håller jag med honom i att det finns en tendens att sjukdomsförklara alla sociala och personliga bekymmer. Jag är också säker på att vi drogar även helt friska barn. Varför tror jag det? Jag har själv upplevt som barn/ung att man alltför lätt får diagnoser. Jag har mött människor på anstalter som har fått diagnoser som är felaktiga. Jag har mött flickor på ungdomshem, både när jag själv bodde på ett och ett jag har arbetat på, som fick diagnoser som var helt uppåt väggarna fel.
När jag var barn kallades det man idag diagnostiserar som ADHD för hyperaktivitet. Det som är märkligt är att antalet barn som är oroliga på olika sätt i varje årskull ( i varje klass) har ökat så dramatiskt. Det gynnar självklart läkemedelsföretagen att flera och flera barn får dagliga doser av hårda amfetaminliknande droger. I vissa fall är det också självklart rätt att medicinera, jag ifrågasätter inte det. Jag vet bara att psykiatriker och psykologer också är människor. Jag vet att flera läkare får förmåner av olika slag från läkemedelsföretagen för att de skriver ut deras mediciner till sina patienter. Det finns många saker som borde göra oss skeptiska till läkemedelsindustrins makt och styrka. Provokation skapar debatt och debatt behövs.
ADHD upptäcktes inte, som alzheimer eller diabetes. Dess definition är inte förankrad i några odiskutabla biologiska data. ADD-ADHD kom till på ett sammanträde. Definitionen är en katalog över allt som kännetecknar normala pojkar: svårt att sitta stilla, lackande uppmärksamhet, slarv med läxor. När det kniper får borttappade pennor och leda under mattelektionerna duga.
Denna humbug hade inte kunnat slå igenom om det inte varit för en annan rubbning i tiden: tendensen att sjukdomsförklara alla sociala och personliga bekymmer, så att individer kan rentvås från ansvar. Medicinering för alla upptänkliga ledsamheter exploderar, och psykiatrin, som länge var en bisak för läkemedelsföretagen, badar i anslag och donationer."
ADD/ADHD och andra neuropsykologiska diagnoser/sjukdomar finns, det är jag med många övertygade om. Jag kan inte tänka mig att Nathan Shachar egentligen är av en annan uppfattning. Jag tror att han är ute efter att provocera. Oavsett så håller jag med honom i att det finns en tendens att sjukdomsförklara alla sociala och personliga bekymmer. Jag är också säker på att vi drogar även helt friska barn. Varför tror jag det? Jag har själv upplevt som barn/ung att man alltför lätt får diagnoser. Jag har mött människor på anstalter som har fått diagnoser som är felaktiga. Jag har mött flickor på ungdomshem, både när jag själv bodde på ett och ett jag har arbetat på, som fick diagnoser som var helt uppåt väggarna fel.
När jag var barn kallades det man idag diagnostiserar som ADHD för hyperaktivitet. Det som är märkligt är att antalet barn som är oroliga på olika sätt i varje årskull ( i varje klass) har ökat så dramatiskt. Det gynnar självklart läkemedelsföretagen att flera och flera barn får dagliga doser av hårda amfetaminliknande droger. I vissa fall är det också självklart rätt att medicinera, jag ifrågasätter inte det. Jag vet bara att psykiatriker och psykologer också är människor. Jag vet att flera läkare får förmåner av olika slag från läkemedelsföretagen för att de skriver ut deras mediciner till sina patienter. Det finns många saker som borde göra oss skeptiska till läkemedelsindustrins makt och styrka. Provokation skapar debatt och debatt behövs.
Arbetslinjen borde gälla även för politiker.
Kristdemokraternas landstingsråd i Sörmland Marie-Louise Forslund Mustaniemi har lagt en motion i landstingsfullmäktige som handlar om att förändra politikerpensionerna. Hon menar att arbetslinjen även skall gälla för politiker. Det är inte rimligt att man skall kunna pensionera sig vid femtio år, menar hon. Jag har läst hennes motion och jag tyckte att den var rimlig och bra.
Motionen fick mig att undra över hur det ser ut i Strängnäs kommun. Enligt uppgift från Strängnäs kommun så är det 6 personer som har politikerpension från kommunen. De som har det är Margaretha Furustrand (FP), Leif Lindström (S), Torgny Jonsson (C), Anders Svensson (FP) Ulf Lindelöw (SP) och Hélène Brodin Reindorf (tidigare KD och nu M). Hélène Brodin Reindorf fick enligt uppgift politikerpension redan 2007, då var hon endast 47 år gammal och var fortfarande en aktiv och högt arvoderad politiker. En annan som även har fått politikerpension och samtidigt varit arvoderad är socialdemokraternas Leif Lindström. Det är svårt att få fram fullständig information om hur mycket var och en av dessa politiker får i pension. Men, nu när flera har varit i kontakt med kommunen för att få svar på dessa frågor så ramlar nog fakta så småningom på sin plats. Jag återkommer när så sker.
Motionen fick mig att undra över hur det ser ut i Strängnäs kommun. Enligt uppgift från Strängnäs kommun så är det 6 personer som har politikerpension från kommunen. De som har det är Margaretha Furustrand (FP), Leif Lindström (S), Torgny Jonsson (C), Anders Svensson (FP) Ulf Lindelöw (SP) och Hélène Brodin Reindorf (tidigare KD och nu M). Hélène Brodin Reindorf fick enligt uppgift politikerpension redan 2007, då var hon endast 47 år gammal och var fortfarande en aktiv och högt arvoderad politiker. En annan som även har fått politikerpension och samtidigt varit arvoderad är socialdemokraternas Leif Lindström. Det är svårt att få fram fullständig information om hur mycket var och en av dessa politiker får i pension. Men, nu när flera har varit i kontakt med kommunen för att få svar på dessa frågor så ramlar nog fakta så småningom på sin plats. Jag återkommer när så sker.
söndag 8 januari 2012
Av födsel och ohejdad vana
Första gången jag hörde uttrycket "av födsel och ohejdad vana" tyckte jag det lät så gulligt. Jag tror inte vi har ett liknande ordspråk på norska. När jag kom till Sverige 1993 så såg Sverige fortfarande ut som ett land där människor mer eller mindre gick i sina förfäders fotspår både yrkesmässigt och partimässigt.
Peter Wolodarski skriver i DN: "Så sent som 1982 hade 60 procent av väljarna ett slags partiidentitet. Man inte bara röstade på S, M eller C utan såg sig själv som socialdemokrat, moderat eller centerpartist. Den andelen har sjunkit för varje val och landade år 2010 på 28 procent, alltså mer än en halvering. De interna spärrarna för att bryta ett gammalt röstmönster har lättat. Denna utveckling har särskilt drabbat Socialdemokraterna som historiskt byggt sina framgångar på att ha starka stödtrupper runt om i samhället som identifierat sig med rörelsen. Som 'sosse' handlade man på Konsum, var med i facket, hade försäkringar hos Folksam, gick i studiecirkel hos ABF, såg till att bli jordfäst av Fonus. Socialdemokratin var en massrörelse och ett sätt att leva från vaggan till graven."
Jag tycker det är en sund utveckling att folk börjar tänka själva; att indoktrineringen har börjat släppa taget i den svenska befolkningen. Många hävdar att Sverige har blivit ett kallt land där folk inte längre bryr sig om varandra. Det är inte sant att Sverige har blivit ett land där vi bryr om mindre om samhällsfrågor. Wolodarski skriver: "Svensken år 2012 är till och med något mer intresserad av politik än svensken på 1960-talet, och misstron mot politiker som växte fram på 90-talet har gått tillbaka. Vi verkar åter lita på våra folkvalda. Den stora förändringen är att vi inte längre är beredda att inordna oss i kollektiv som förr. Klasstillhörighet och sysselsättning avslöjar inte politiska sympatier som tidigare."
Människor vill i dag vara oberoende eller låt oss kalla det självständiga. Wolodarski skriver: "Den enskilt största väljargruppen i dag är de som definierar sig som 'oberoende' (39 procent i senaste valet, 16 procent 1982), medan de som röstar av slentrian på ett parti för att man alltid gjort det är på väg att försvinna (24 procent 1982, 6 procent 2010)." Det blir spännande att se om den utvecklingen håller i sig till valet 2014. Det finns ingenting som tyder på att det inte skall ske. Partierna måste anstränga sig för att behålla sina väljare. Någon medfödd partilojalitet finns inte längre. Moderna människor gör inte saker av födsel och ohejdad vana fast det låter så gulligt.
Peter Wolodarski skriver i DN: "Så sent som 1982 hade 60 procent av väljarna ett slags partiidentitet. Man inte bara röstade på S, M eller C utan såg sig själv som socialdemokrat, moderat eller centerpartist. Den andelen har sjunkit för varje val och landade år 2010 på 28 procent, alltså mer än en halvering. De interna spärrarna för att bryta ett gammalt röstmönster har lättat. Denna utveckling har särskilt drabbat Socialdemokraterna som historiskt byggt sina framgångar på att ha starka stödtrupper runt om i samhället som identifierat sig med rörelsen. Som 'sosse' handlade man på Konsum, var med i facket, hade försäkringar hos Folksam, gick i studiecirkel hos ABF, såg till att bli jordfäst av Fonus. Socialdemokratin var en massrörelse och ett sätt att leva från vaggan till graven."
Jag tycker det är en sund utveckling att folk börjar tänka själva; att indoktrineringen har börjat släppa taget i den svenska befolkningen. Många hävdar att Sverige har blivit ett kallt land där folk inte längre bryr sig om varandra. Det är inte sant att Sverige har blivit ett land där vi bryr om mindre om samhällsfrågor. Wolodarski skriver: "Svensken år 2012 är till och med något mer intresserad av politik än svensken på 1960-talet, och misstron mot politiker som växte fram på 90-talet har gått tillbaka. Vi verkar åter lita på våra folkvalda. Den stora förändringen är att vi inte längre är beredda att inordna oss i kollektiv som förr. Klasstillhörighet och sysselsättning avslöjar inte politiska sympatier som tidigare."
Människor vill i dag vara oberoende eller låt oss kalla det självständiga. Wolodarski skriver: "Den enskilt största väljargruppen i dag är de som definierar sig som 'oberoende' (39 procent i senaste valet, 16 procent 1982), medan de som röstar av slentrian på ett parti för att man alltid gjort det är på väg att försvinna (24 procent 1982, 6 procent 2010)." Det blir spännande att se om den utvecklingen håller i sig till valet 2014. Det finns ingenting som tyder på att det inte skall ske. Partierna måste anstränga sig för att behålla sina väljare. Någon medfödd partilojalitet finns inte längre. Moderna människor gör inte saker av födsel och ohejdad vana fast det låter så gulligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
